Etikettarkiv: Alfred Hitchcock

Apr 23 2013

Tema Hitch: The Trouble with Harry (1955)

Problemet med just Harry är att han är stendöd och en dag dyker upp som synnerligen stelt lik liggandes mitt ute i naturen utanför en sömnig liten by i New England-området i nordöstra USA. Strax får ett antal personer besvärliga bryderier om hur de ska förhålla sig till situationen då nästan alla anser sig vara orsaken till Harry´s frånfälle. Och framför allt, vad ska man göra med kroppen? Och hur dog han…egentligen?

På många håll anses dagens avslutande verk i Flmr-temat vara Hitchcocks mest lättsamma film någonsin, och på äldre dar avslöjade regissören att det kanske var den film han faktiskt tyckte allra bäst om av alla han gjort. På ytan en ganska snurrig historia, som hela tiden för tankarna till gamla engelska farser, med en gnutta av den svenska spring-i-dörrarna-komik som tycks vara speciellt populär hos oss i Svedala under framför allt sommartid. Som vanligt ligger styrkan i den uppsluppna dialogen, där det faktiskt är en ständig ström av vassa oneliners och underfundiga associationer mest hela tiden. Och ett sällskap med skådisar som verkar har hittat det perfekta humöret i sitt agerande. Historien som sådan utvecklas snart till en märklig soppa där alla inblandade verkar vara villiga att ta på sig skulden. Den döde Harry åker upp och ned i jorden ett par gånger innan mysteriet får sin lösning, och då efter att både polismakt och nyfikna utomstående effektivt har hållits borta från den besvärliga situationen.

Det intressanta med dagens film är att Hitch här försöker sig på att blanda lättare humor med mörkare, och samtidigt inte låta mig som tittar vara helt säker på om det är en thriller med komiska inslag eller en komedi med thrillermoment jag tittar på. Här experimenterade också Hitchcock vidare med sitt filmskapande. Han ville se om det gick att tillverka en film utan att casta större stjärnor i rollerna, då han hade en teori om att mången goda manus tappade i fokus då publiken oftast mest koncentrerade sig på de stjärnor som spelade huvudrollerna. Således dyker här varken någon James Stewart, Cary Grant, Doris Day eller Kim Novak upp. Istället gör faktiskt en viss Shirley MacLaine istället sin filmdebut som ung mamma med lillgammal son, och som romantisk motpart kan John Forsythe (Dynastin-patriarken remember..?) skådas som konstnär med vass tunga och smarta idéer. Lägg till detta några stabila birollsaktörer som jobbat med Hitch förut och sällskapet känns ganska komplett. Vidare ville Hitch ta reda på om det gick att få fram en mer subtil och något vässad humor än vad dåtidens publik var van vid. Detta märks också möjligen ganska väl då mycket av det som sker och sägs känns oerhört modernt för att vara mitten på 50-talet. Typiskt nog var den amerikanska publiken ganska svårflirtad och svek i salongerna, men historien gillades desto bättre i Europa där filmen bla gick över ett år i sträck på biografer i såväl England, Frankrike och Italien. Själv tycker jag att det är riktigt trevlig upplevelse från Hitch där jag gillar de sköna och snärtiga kommentarerna som alla verkar ha på lager. Och bara känslan att just Hitchcock kliver ett rejält steg åt sidan från den väg han normalt sett vandrat känns tilltalande.

dagens huvudpersoner konspirerar

Är detta också kanske filmregissörens mest ”friluftsaktiga” film någonsin? Handlingen utspelas nästan helt utomhus med en finfin New England-miljö som bakgrund. Planen var att spela i hela filmen på plats i Vermont. En del scener fick dock filmas inomhus i en skol-aula där skogsscener fick byggas upp, då kraftiga regn hotade att fördröja hela produktionen. Vissa kompletterande interiörscener filmades också som vanligt i studio i Los Angeles. The Trouble With Harry begåvades i Sverige med översättningen Ugglor i mossen och bjuder på en stunds riktigt godmodig och finurlig humor kryddat med lite mystik och den lilla osäkerheten på om det möjligen är något foul play inblandat i det hela. Överlag tycks Hitchcock gilla situationen att för en stund släppa det riktigt dystra och mörka och i stället satsa på mer humor än någonsin. Svårt att inte dra på smilbanden här.

 

******

Jaha, därmed tackar Hitchcock-temat för sig och hoppas att visst nöje har hittats i de olika redogörelserna för just mina favvisar från Hitch. Naturligtvis skulle man kunna fylla en hel vår med Hitchcock-alster om det skulle vara så. När man tittar på de filmer jag skrivit om, kan man nog ändå dra slutsatsen att jag gillar min Hitch bäst under 50-talet. Du kanske saknar alster som Fåglarna, Psycho, Marnie och Frenzy. Helt ok filmer de också ska sägas, men i mina ögon inte lika vassa som de sju favoriter jag redogjort för under veckan som gått. Psycho kanske till och med är så uttjatad och sliten att det ligger den i fatet lite. Även om det går att hitta snygga ingredienser där också som mer än väl symboliserar Hitch förmåga att berätta på ett olustigt och lockande sätt.

Har du möjligen inte dykt ned i Alfred Hitchcock´s värld ännu är det något jag verkligen kan rekommendera. Dels för många oerhört snygga färgrika scenlösningar, men också för en förmåga att berätta en filmhistoria på ett annorlunda och i vissa lägen nyskapande sätt för sin tid. Då så, då stänger vi Hitch-butiken för nu!

Apr 22 2013

Tema Hitch: Rope (1948)

Dagens film var inte bara Hitchcock´s första färgfilm i karriären, det var också hans första riktigt stora experimenterande med filmformatet som sådant. Här återvänder vi ännu en gång till den täta, isolerade och begränsade spelytan där huvudvikten läggs på dialogen och skådespelarnas förmåga att agera.

Baserat på en pjäs (återigen), som i sin tur bygger på ett verkligt (!) mordfall, handlar det idag om de två unga männen Brandon och Phillip som ämnar begå det som de kallar ”det perfekta brottet”, att mörda en annan man, gömma liket i sin egen våning och därefter hålla en middagsbjudning för personer med nära koppling till offret! Den drivande i den galna utmaningen är Brandon (John Dall) vilken ser sig själv stå över de flesta medmänniskor i smarthet och tankeförmåga. Likt ett superego med hybris tänker han sig mordet som det ultimata beviset på sin storhet. Hans partner in crime, Phillip (Farley Granger),  är den mer oroliga sorten och gillar egentligen inte tanken på det hela alls, men har svårt att stå emot Brandon´s övertalningsförmåga. De två männen har uppenbarligen ett förhållande även om det aldrig uttalas, där Brandon är den som styr och ställer.

Historien sågs länge som oerhört kontroversiell, både för sin story och sina homosexuella anspelningar, vilket naturligtvis ledde till att filmen länge var bannlyst i vissa delstater långt in på 50-talet i det konservativa USA där moralpaniken florerade som värst. Filmen startar med en närbild på mordögonblicket då vännen David stryps med ett rep! De två gärningsmännen gömmer kroppen i en förvaringskista mitt i sitt vardagsrum, gästerna kommer och den självsäkre Brandon skryter mest hela tiden om framtida möjliga sätt att göra sig av med oönskade människor i samhället. Att den döde David förväntades vara en av gästerna och att alla nu oroligt undrar vart han tagit vägen spär ytterligare på Brandons fascination för sin ”plan”.. Spänningen tycks ta mer på Phillip som har uppenbara problem att hålla ihop det. Hela situationen ställs också på sin absoluta spets då en av de inbjudna gästerna är en viss Rupert Cadell (James Stewart), gammal lärare till männen, filosof och allmänt vass i sina funderingar. Kan det vara så att han börjar fatta misstankar om att allt inte står rätt till i den eleganta våningen…?

Filmens handling utspelas i realtid, runt 80 minuter, och består av endast ett fåtal klipp. Länge gick ett rykte om att Hitch spelat in filmen i en enda tagning, men i själva verket handlar det om tio stycken totalt där regissören maskerat klippen med att zooma in på diverse föremål strax innan klippet, för att sedan zooma ut igen. Då han dock ville hålla tagningarna så få som möjligt, var det en utmaning för skådespelarna att sätta sina repliker direkt och att inte tappa tempot i agerandet. ”Som vanligt” byggde Hitch upp lägenheten i studio där han kunde flytta väggar och möbler efter önskemål för att kunna följa skådespelarna med rörliga kameror då de förflyttade sig runt i lägenheten.

Eftersom jag gillar Hitch som bäst när han håller sig på små ytor med storyn, och sätter skådespelarna ordentligt under luppen, är det här en liten favorit. Dialogen känns både snärtig och skönt gammeldags på samma gång. Så fort Stewart dyker upp lägenheten tas replikerna till en vassare nivå och den kaxige Brandon får en verbal motståndare värdig namnet. Själv får jag vibbar till tex Dial M…när det handlar om tätheten och den fysiska spelplatsen. Kanske Hitch hade förfinat sin berättarförmåga till det var dags att spela in den historien 6 år senare..?

Jimpa anar oråd hos värdparet

James Stewart var möjligen den enda som inte var nöjd med filmen. Själv har han sagt att han kände sig malplacerad i manuset och felcastad, och det är den enda film han aldrig tyckte om att göra för Hitchcock. Själv tycker jag nog att han är lite hård mot sig själv då hans funderande professor i filmen verkligen är den som utmanar de två mördarnas och deras grymma plan. Naturligtvis använder sig Hitch återigen av greppet att delge oss som tittare information som inte vissa av filmens övriga aktörer får ta del av, i det här fallet en mördad kropp i en kista vilken kan öppnas av nästan vem som helst under filmens gång. Dessutom låter regissören mordvapnet, repet, figurera helt öppet under kvällen. Mycket effektfullt.

Rope, Repet, mottogs inte med dunder och brak i biljettkassorna men är en förbaskat underhållande stund om man gillar viss morbid humor, en lek med det mänskliga psyket och ego vs förmågan att genomskåda även den mest genomtänkta plan. Att filmen så tidigt som -48 gjordes med sådan teknisk experimentlust förhöjer helt klart underhållningsvärdet. Det blir helt enkelt en snygg stilövning av Hitchcock med detaljer, färger och ett mörkt manus.
Förtjänar sin plats när man pratar om den hyllade regissören.

Apr 19 2013

Tema Hitch: North by Northwest (1959)

Det sägs att Hitchcock efter sin rätt dystra utflykt i Vertigo ville göra något mer lättsmält och underhållande, kanske för att vinna tillbaka publiken som knorrat lite över regissörens senaste alster.

På en lunch med manusförfattaren Ernest Lehman bad Hitch honom hitta på en story som skulle innehålla tre saker; förväxlad identitet, FN-byggnaden och en jakt på Mount Rushmore. Inga lätta ingredienser möjligen att få till sig sådär plötsligt, men Lehman fixade biffen och det hela resulterade i en av Hitch´s bästa (och kanske mest trivsamma) rullar han presenterat i sin karriär…tycker jag dårå.

Om man nu skulle vilja det kan man mycket väl se dagens huvudkaraktär, Roger Thornhill, som lite James Bond-light. Trots att James Stewart ihärdigt försökte övertala regissören att ge honom huvudrollen, nobbade Hitch och duckade diplomatiskt för lobbyandet (ni kommer väl ihåg regissörens missnöje med Stewart i Vertigo…?). Filmbolaget MGM ville ge Gregory Peck rollen, men Hitchcock såg sin man i Cary Grant. Vilken i sin tur först nobbade ihärdigt och hänvisade till att han var för gammal! Joråsåatt.

Nåväl, till slut fick Hitch som han ville och därför är det just gamängen Grant i rollen som reklamaren Thornhill som inleder dagens äventyr med att av en rejäl slump misstas för den mystiske George Kaplan. En figur som dessutom uppenbarligen icke är populär hos ljusskygga krafter. Thornhill kidnappas och lyckas överleva ett märkligt mordförsök medelst rattfylla (man kan undra varför de inte bara sköt honom rakt av och grävde ned kroppen..). Dessförinnan har Thornhill förgäves försökt förklara missförståndet för filmens skurk, den lugubre affärsmannen Vandamm (stiligt spelad av James Mason med effektiv torr humor) och dennes underhuggare Leonard (en slimmad ung Martin Landau). Thornhill klarar sig mirakulöst, men tänker gå till botten med mysteriet som tar honom både till FN-skrapan i New York (där han lyckas bli efterlyst för mord!) och vidare med tåg mot Chicago. Att han sedan stöter på den mystiska och snygga Eve Kendall (Eva Marie Saint) längs vägen i jakten på mysteriet Kaplan gör inte det hela lättare. Men desto roligare för mig som tittar.

Vad jag gillar med dagens film är den både snygga och finurliga tounge-in-cheek-känslan som känns i hela historien. Grant glider runt lite lagom avslappnat trots sin prekära situation, dessutom i snygg kostym, och vräker ur sig förnumstiga oneliners till höger och vänster. Flirtandet med Eve är fräcka små pärlor som måste ha satt bryderier i dåtidens moralväktare. Det känns som att det är en ganska lössläppt regissör som styr sin skuta här. Som att han gett sina skådespelare lite friare tyglar.

Som vanligt förses vi tittare med informationen om vad som egentligen pågår bra mycket tidigare än den jagade Thornhill. Återigen leker Hitch med fenomenet MacGuffin när det gäller den lömske Vandamm och dennes dunkla arbetsgivare, likaså vad det egentligen är på en väldigt åtråvärd mikrofilm. Syftet blir aldrig det viktigaste, det är resan till upplösningen som står i fokus. Om Hitch var en mästare på att hålla vissa historier inom små utrymmen och låta dialogen vara det primära, är det tvärtom här..och han fixar det också. I rena rama Bond-stilen förflyttar sig handlingen över halva USA och vår hjälte får gott om tillfälle att leka katt-och-råtta med både bad guys och lagens män när han försöker bedyra sin oskuld. Trots sin thrillerinramning glömmer dock inte Hitchcock bort humorn. Ibland lite jönsig, ibland sarkastiskt vass och Cary Grant känns verkligen som rätt man att leverera skämten i tid och otid.

Det här är kanske den Hitchcock-film jag minns mest från när jag var liten. Den avslutande jakten över ansiktena på Mount Rushmore gjorde ett oförglömligt intryck på en liten parvel, och jag kommer ihåg att jag fasade inför spänningen när de klättrade runt där och bara var ett snedsteg från att störta mot döden! Är det kanske därför jag älskar filmen så mycket idag? Den är så hårt sammankopplad med trivsamma minnen? Som ett visst ondskefullt flygplan mitt i filmen…

Grant sportar en lagom diskret stil…

Ok, men när jag ändå idag ser på filmen ur Hitch-synpunkt ser jag en film som innehåller de varma färgerna, de rika detaljerna, den underfundiga humorn vässad med lite fräckheter, lagom fräsiga actioninslag med lite underhållningsvåld som inte torde reta någon moralväktare i någon större utsträckning..och med ett behagligt tempo som bryggor inför alla svårigheter Grant ska utsättas för innan förtexterna rullar igång.

North by Northwest, också känd som
I sista minuten, känns som en av Hitchcock´s mest livliga rullar. Också en av de mer påkostade, men ändå med en sorts lättsamhet som gör att en viss (trivsam) hejsanhoppsan-känsla smyger sig in i föreställningen. Här känns det mer än någonsin som att Hitch varit ute efter att underhålla och roa istället för att oroa. Synnerligen trivsam rulle som har det där ”lilla extra” fortfarande efter så många år.
Och den absoluta sista sekvensen med tåget som kör in i den mörka tunneln lagom när Grant och Saint börjar hångla måste vara regissörens bästa sexskämt ever…!

Apr 18 2013

Tema Hitch: Vertigo (1958)

Av många förståsigpåare ansedd som Hitchcock´s absoluta mästerverk.
En djupdykning ned i den mänskliga naturen om besatthet och fascination på gränsen till galenskap. Mer kanske ett mörkt drama än en renodlad thrillerhistoria.

Återigen förlitar sig Hitch på James Stewart, här som kriminalaren John ”Scottie” Ferguson, vilken i början av filmen råkar ut för en olycka och på kuppen blir sjukligt rädd för höjder. Så pass skräckslagen att han inte ens klarar av att kliva upp på en pall. Stukad i självförtroendet och stoltheten drar han sig tillbaka från polisyrket.

I samma veva hör en gammal studiekamrat av sig och vill att John istället, mot betalning, ska skugga vännens fru vars beteende på sista tiden har varit synnerligen märkligt. I brist på bättre sysselsättning accepterar John och dras snart in sitt skuggobjekts mystiska förehavanden. Dessutom börjar han bli obekvämt attraherad av den märkliga kvinnan.

Hitch håller som vanligt hårt på att berätta i varma och murriga färger, med dramatisk musik och vinklade bilder. Olikt många av sina andra filmer kan tempot här dock upplevas som lågt och ganska utdraget. Kanske ett medvetet val av Hitchcock för att jag som tittare ska identifiera mig med John´s fascination och de begynnande känslorna han verkar hysa. Om Stewart långa stunder i filmen är betraktaren, så är Kim Novak som den bräckliga hustrun Madeleine helt klart den stilistiska och känslosamma detaljen i anrättningen. Hon har ett sorts sorgset men lockande utseende som än mer spär på gåtan om henens förehavanden.

Märkligt nog blev inte filmen den stora succé som Hitchcock´s filmer normalt kunde räkna med. I själva verket drog inte filmen alls in några större summor dollars, och kritiker liksom ”folket på gatan” hade svårt att ta till sig historien och dess huvudpersoner. Hitchcock själv gav trist nog James Stewart hela skulden och menade att stjärnan var på tok för gammal (50) för att publiken skulle tro på hans romantiska intresse i den blott 24-åriga Kim Novak…och att han dessutom var för åldrad som fixstjärna för att locka publiken överhuvudtaget. Lite taskigt sagt av gubben kan man ju ändå tycka, speciellt eftersom Stewart fram till nu varit kanske Hitch´s absoluta manliga skådisfavorit. Det här skulle också bli sista gången de jobbade ihop.

Själv tycker jag dock inte alls att Stewart gör bort sig här, snarare får han en chans att flytta sig en aning bort från de mer traditionella figurerna han ofta brukade gestalta. Här är han mörkare, svårmodigare och mer inbunden. Inte ens hans förtrogna tjejkompis Midge (Barbara Bel Geddes), som naturligtvis är hemligt förälskad i John, kan få honom på gladare tankar när det hela är som värst knivigt. Finns det då ingen traditionell thrillerstory här kanske du undrar? Jo det gör det, fast i lite annorlunda tappning och i den bemärkelsen att det känns som att den inte ligger som prio ett i filmen.

Hitchcock visste ändock naturligtvis hur man hanterar manusdetaljer och knyter ihop en säck på ett finurligt sätt, och via ett par ordentliga omvägar i det mörka manuset tar han sig till den dramatiska finalen. Som faktiskt håller lite på sig. Först under filmens sista tredjedel låter regissören mig själv räkna ut händelseförloppet fram till en viss punkt. Sedan är det mest upp till huvudpersonen att själv komma underfund med läget.

vår man funderar på soppan han hamnat i

Som femme fatale gör sig Kim Novak finfint, hennes sorgsna och sköra natur i kontrast mot den färgrika omgivningen står absolut ut en aning. Som vanligt hade också mästerregissören egna tankar om hur han ville visualisera sin kvinnliga huvudroll, och bestämde därför helt vilka kläder hon skulle bära och vilka färger de skulle ha för att passa in i filmens känslonatur (och vad är det egentligen med regissörens maniskhet med blonda kvinnor i huvudrollen…?). Stewart´s karaktär å andra sidan känns både svag och nästan lite irriterande hjälplös. Naturligtvis helt enligt manuset, och snyggt presterat av Stewart. Kanske hade publiken lite svårt att inte se honom som den stabile och snacksalige hjältetypen…?

Vertigo, aka Studie i brott, bryter helt klart mot det traditionella Hitchcock-konceptet. Den oskyldige mannen som råkar ut för besvärligheter finns iof med, men utvecklingen därifrån skiljer sig avsevärt från tidigare thrillers. Det ÄR mer drama och mer djupdykning i den mänskliga naturen här. Idag har filmen mer än väl fått sin eventuella upprättelse och ger Hitch cred som en djupare berättare än vad man kanske kunde tro.
Engagerande och gåtfull rulle med visst inslag av de gamla välbekanta detaljerna.

Bonusinfo med HÖG SPOILERVARNING: (markera de ”osynliga” raderna under här för att läsa texten om nu nyfikenheten tar överhanden… ;-))
Det här är faktiskt Hitchcocks enda film där mördaren inte får sitt straff och istället kommer undan. Eftersom vissa länder i Europa dock ansåg detta vara helt oacceptabelt ur moralisk synpunkt, spelades ett alternativt slut in där John och Midge via en nyhetssändning på radion hör om mördarens gripande…

Apr 17 2013

Tema Hitch: Rear Window (1954)

Här återvänder Hitch till det lilla men ack så täta och klaustrofobiska formatet igen. Med ett manus som till 99 procent utspelas på ett och samma ställe, i ett enda rum (filmen spelades in back-to-back med Dial M…under hösten -54 och kanske var vår regissör inne i ett flow om det här med små ytor och mycket drama…).

Det nya greppet nu är att låta åskådaren göra gemensam sak med hjälten och uppleva precis det han ser och hör. Kameralinsen blir en sorts peeping-Tom i det fördolda. För det är ju precis vad det handlar om här. Att tjuvkika och att möjligen få lite mer än man ber om i retur.

Dagens man i fokus är fotografen L.B. Jefferies (James Stewart) som tvingas uppleva en sommar från rullstolen instängd i sin heta New York-lägenhet då ett brutet ben, snyggt förpackat i gips, ser till att han inte tar sig någonstans. Hans enda sällskap är sjuksystern Stella (en trivsamt rapp Thelma Ritter) och hans toksnygga flickvän Lisa (Grace Kelly) som dyker upp med jämna mellanrum. I all sin tristess börjar ”Jeff” istället spana ut över sin innergård, kika in i lägenheterna som omger den och ta del av sina grannars liv och leverne. Snart rotar han också fram både kikare och kameraobjektiv för att komma sina intet ont anande grannar närmare.

Här ännu ett otroligt innovativt grepp av Hitchcock för att skapa en atmosfär, vi lämnar aldrig Jeff´s lägenhet. Allt som visas upplevs från Jeff´s synvinkel. Vi, liksom filmens huvudperson, ser bara de övriga hyresgästerna på avstånd, vi hör dem nästan aldrig prata, deras kroppsspråk och känsloyttringar är det som hamnar i fokus. Rätt snart framträder olika människor med olika karaktärer, den hurtiga singelkvinnan med ständiga herrbesök, pianisten som ständigt håller fester, det nygifta paret som precis flyttat in, den ensamma kvinnan som förtvivlat försöker hitta en livspartner, paret där kvinnan tycks vara sjuk och mannen olycklig.

Heta dagar och lika heta nätter gör att Jeff har svårt att sova, och när han väl slumrar till med vidöppna fönster en natt dröjer det inte länge förrän ett fasansfullt skrik hörs i nattmörkret. Från det ögonblicket är Jeff övertygad om att något hemskt hänt i någon av lägenheterna runt innergården och nu tas all hans tid upp av att i hemlighet spana på sina grannar för att leta efter något som inte stämmer.

Trots detta udda upplägg för en historia sugs man snabbt in i Jeff´s teorier och försök att hitta någon ledtråd till sin galna teori. Stella och Lisa är naturligtvis i början skeptiska till hans påståenden, men också deras nyfikenhet drar in dem i mysteriet.
Återigen upprepar således Hitch sitt snygga varumärke med den oskyldige huvudpersonen som via en slump snubblar in i något märkligt. Dagens historia lockar möjligen oss som tittare för att det handlar just precis om det som känns lite tabu, lite fult…att tjuvkika på andra människor, in i deras lägenheter och bli den där lilla flugan på väggen. Allt detta lyckas Hitch på ett sällsamt lysande sätt få fram här genom sin berättarstil…att hela tiden studera på avstånd. Vilket också gör att manuset kan skicka ut både Stella och Lisa på små spanaruppdrag runt innergården med en orolig Jeff sittandes i sin rullstol där han bara kan titta på vad som händer utan möjlighet att ingripa rent fysiskt.

Scenografin är otroligt snyggt gjord med husen, lägenheterna och till och med en skymt av New Yorks skyline och en stor gata. Ljussättningen är påkostad vilket gör att både soluppgång och skymning kan trollas fram på ett kick. Vid tidpunkten för inspelningen var faktiskt studion Paramount´s dittills största bygge någonsin. Ett helt kvarter med funktionella lägenheter alltså. Inte illa.

jimbo leker ”nyfiken i en strut”

James ”Jimmy” Stewart är så klart kanske den största behållningen här. Med sitt enkla och familjära sätt att föra en dialog eller slunga iväg en och annan sarkasm känns han mer än någonsin som Hitchcock´s householdname under 50-talet. Att regissören även vid det här tillfället torde ha ett synnerligen gott öga till undersköna Grace Kelly är nog ingen hemlighet. Här har hon mer eller mindre bara promenerat från förra Hitchcock-filmen rakt in i den här med samma svala hållning. En romantisk sida av storyn finns naturligtvis också då Jeff ständigt grubblar över om Lisa, vilken jobbar som modell, egentligen borde liera sig med en sådan bum som han själv anser sig vara. Att Lisa faktiskt uppenbarligen är tokkär i Jeff verkar han ha otroligt svårt att ta till sig. Dumskallen.

Rear Window fick heta Fönstret åt gården i Sverige och bjuder på riktigt rejäl spänning, lite kärlekskomedi och en otroligt snygg scenografilösning. Att ett brott begåtts blir än mer uppenbart ju längre filmen håller på och Hitchcock utnyttjar varenda möjlighet han har att försätta den för tillfället handikappade Jeff i bryderier. Som vanligt en upplösning som jobbar sig upp mot ett riktigt klimax.
Ett av regissörens verkliga toppalster under sin karriär, och en av mina absoluta favoriter i Hitchcockvärlden.

(En sunkig nyinspelning gjordes 1998 med den då på-riktigt-invalidiserade Christopher Reeve i huvudrollen…waste of time om du frågar mig.)

Apr 16 2013

Tema Hitch: The Man Who Knew Too Much (1956)

Redan 1934 gjorde Hitchcock faktiskt den här filmen en första gång, i svartvitt och med en blygsam budget. 22 år senare, med filmbolaget Paramount och en avsevärt större summa cash i ryggen, beslöt han sig för att göra en ny, flådigare, version. ”Den första filmen gjordes av en talangfull amatör, den senare av ett proffs”, lär Hitch ha sagt i ämnet på äldre dar. Ändå sägs det att han i slutändan föredrog den tidiga versionen då den i hans ögon inte var lika polerad som denna  Hollywoodversion.

Nevertheless, här leker regissören med det som han ofta skulle återkomma till; de oskyldiga huvudpersonerna som av en slump råkar ramla in i något mycket större och farligare än de någonsin kunnat ana. Och dagens alster innehåller gott om moment då filmens antihjältar tvingas ta saken i ena händer. Dessutom har filmen en final som inte bara är ganska berömd utan också rejält vass ur spänningssynpunkt och ytterligare ett bevis på Hitchcock´s nästan sjukligt snygga förmåga att hålla sina tittare på sträckbänken. Större budget betyder större stjärnor och här dyker James Stewart upp som läkaren Benjamin McKenna på semester i Marocko med frun Jo och sonen Hank. Familjen ska vidare till en läkarkonferens i Paris, men ödet vill annorlunda. Av en tillfällighet blir McKenna vittne till ett mord, där den döende med sina sista krafter mumlar något om ett förestående attentat mot en statsman i London. McKenna försöker varna oförstående myndigheter, men de mörka krafter som ligger bakom det eventuella attentatet har andra planer. Plötsligt är sonen Hank spårlöst försvunnen…. Stewart känns som klippt och skuren för sin roll här. Med sitt karaktäristiska, något bonnigt buffliga, yttre går han på i traditionell sävlig dialogstil när familjens situation plötsligt går från semesterfirare till brickor i ett smutsigt spel. Trots idoga varningar tar McKenna saken i egna händer och följer spåren som leder till London. Med sig har han självklart frun Jo, i Doris Day´s skepnad, som i sin förtvivlan ändå blir ett kort att räkna med när det drar ihop sig mot slutet.

Och tycker du nu att du känner igen det faktum att just Doris Day dyker upp i en Hitchcockrulle, och dessutom kanske kopplar ihop det till ett speciell musikaliskt stycke…har du helt rätt. Här lanserades ju nämligen den käcka dänga som skulle följa Doris Day genom hela hennes karriär; Que Sera, Sera. Ironiskt nog ville Day inte alls spela in sången först, då hon menade att det bara var en larvig barnvisa som snart skulle glömmas bort. Det skulle visa bli hennes största musikaliska hit någonsin… Nåväl, Hitchcock har stadig hand över historien…som egentligen är ganska enkel. Som vanligt är det detaljerna som imponerar, och smartnessen hos regissören att portionera ut små bitar av det förestående brottet som kommer att ske. I början av filmen låter han oss ana att det är något skumt i görningen. Mitt i filmen presenteras vi som tittare plötsligt för hela planen och hur det ska gå till. Återigen samma upplägg alltså, åskådaren får i god tid veta brottets tillvägagångssätt, medan hjälten fortfarande får sväva i ovisshet och slita för att lösa gåtan. Sett till sin tid känns historien kanske lite tafflig idag, men det gör också det hela ganska underhållande med lite ofrivillig (?) komik som smyger sig in längs vägen. Stewart har ju också en förmåga att egentligen bära hela filmen med sin karaktäristiska figur och blir lite ”mannen på gatan”. Både han och Doris Day fungerar finfint här.

privatspanarna Day och Stewart anar skumraskheter

Filmens final är helt klart bland de bästa Hitchcock trollat fram i sin karriär. Upplösningen sker delvis på Royal Albert Hall i London, mitt under en konsert med stor symfoniorkester inblandad. Och dessutom vet vi ju som tittare redan NÄR det hemska ska till att ske. Det är en musikalisk passage inblandad, och med dessa toner som ljudmatta till det visuella som sker blir det härligt rafflande. Hela sekvensen utspelas under dryga 10 minuter utan att ett enda ord dialog används. Mycket sevärt. The man who knew too much, Mannen som visste för mycket, är väl närmast ett sorts äventyrsdrama klätt i grälla färger. Ganska snälla actioninslag, lite lagom fåniga backdrops framför huvudrollsinnehavarna då och då. Ett praktexempel också på när Hitch använder sig av det berömda MacGuffin-trixet som historiens motor. Lite skojsig, lite spännande, men framför allt underhållande med ett snyggt dramatiskt klimax.

Apr 15 2013

Tema Hitch: Dial M for Murder (1954)

Från början en framgångsrik Broadwaypjäs (drygt 500 föreställningar) om den avdankade tennisspelaren Tony Wendice som gifter sig i London med den förmögna Margot. Vidlyftigt leverne och upptäckten att hustrun har en hemlig affär med en amerikansk författarvän får Tony att i hemlighet planera mordet på sin fru via en lömsk plan, där tanken är att han sedan via ett vattentätt alibi ska ärva hennes pengar.
Det perfekta mordet planeras således, men finns det verkligen något sådant?

I händerna på en filmfarbror som Hitchcock måste detta naturligtvis ha varit mumma, speciellt eftersom Hitch enligt egen utsago hade en svaghet för synnerligen morbida historier. Filmbolaget lät helt enkelt pjäsens författare, Frederick Knott, skriva om historien till ett filmmanus som sedan presenterades för Hitchcock. Smart nog insåg regissören skönheten i att hålla scenografin och miljön lika stram som på scenen, och istället koncentrera sig på dialogen och skådespelarnas förmåga att agera.

Naturligtvis går Tony´s planer först som på räls, för att sedan ta en helt oväntad vändning och få honom att improvisera fram en plan B. Trots att filmen egentligen helt saknar actioninslag och högt tempo, är det andlöst spännande nästan hela tiden. Bara greppet hos Hitch, det finurliga som blev hans adelsmärke, att redan i filmens inledning visa oss historiens badass men låta den kvinnliga huvudpersonen sväva i ovisshet är rent genialiskt. Tony´s gruvliga planer är både kallsinniga och snillrikt uttänkta, men som en liten brasklapp kastas det där lilla abret in om att slumpen och tillfälligheterna…eller ödet om man så vill…kan stjälpa den bästa planering. Den där lilla detaljen som ingen kunde förutse.

Storyn är nästan helt dialogdriven och utspelas till 99 procent i ett och samma rum, makarnas vardagsrum i Londonvåningen. Huvudpersonerna flyter in och ut ur rummet, agerar och sätter den knivskarpa, stundtals nästan lite torra, dialogen på ett mästerligt sätt. Ray Milland som Tony är lysande som den diaboliska maken med mörka planer och en elegans mitt i all sin ondskefullhet. Grace Kelly gör en typisk Hitchcock-kvinna, oskuldsfull, naiv och näst intill hjälplös. Dessbättre här med en synnerligen sober utstrålning och skönhet som verkar ha fallit regissören i smaken ordentligt.

Rent filmiskt känns historien naturligtvis lätt daterad, men Hitchcock har toksnygg koll på både den detaljrika möbleringen i scenografin, ljus och skuggor och färger (håll koll på Grace Kelly´s klädfärger..). Vilket också samtidigt gör den lätt svävande tidlös. Och framför allt kramar han det bästa ur Knott´s historia vilket skapar den där olustiga ibland galet spännande känslan. Detta ihop med dramatisk musik och just den nästan klaustrofobiska inramningen med att hålla spelplatsen för händelserna stramt begränsad gör detta till en av Hitchcock´s absoluta bästa filmer från den här eran.

Sober fru med luguber make

Att det är ett snabbt hantverk, inspelat på endast 36 dagar, märks knappast i utförandet. Rollistan är liten men stabil. Ray Milland och Grace Kelly dominerar tillställningen, där kanske just Milland är filmens absoluta behållning med sitt jovialiska och älskvärda yttre som döljer hans diaboliska inre. En detalj och vetskap som vi hela tiden får dela med honom, och på sått sätt också gör hustrun Margot än mer sårbar. Att jag som tittare också ibland näst intill sitter och håller en tumme för Tony´s mörka påhitt är ju naturligtvis helt sjukt galet, men kanske ett bevis på historiens magnifika sätt att engagera sina åskådare…?

Dial M för Murder eller Slå nollan till polisen är ett suveränt stycke kammarspel med obehagliga ingredienser, ett av de allra bästa alster Hitchcock någonsin tillverkat, och ett rejält tilltaget extramaterial på den dvd jag kikat på, berättar också om att regissören själv var synnerligen nöjd med både sina skådespelares insatser och hur historien berättades. Möjligen passar epitetet filmad teaterpjäs ganska bra in här, dock gjord med sådan finess och känsla i dialogerna att den filmiska upplevelsen blir kalasbra.
En otroligt bra film helt enkelt.