Tema Hitch: Vertigo (1958)

Av många förståsigpåare ansedd som Hitchcock´s absoluta mästerverk.
En djupdykning ned i den mänskliga naturen om besatthet och fascination på gränsen till galenskap. Mer kanske ett mörkt drama än en renodlad thrillerhistoria.

Återigen förlitar sig Hitch på James Stewart, här som kriminalaren John ”Scottie” Ferguson, vilken i början av filmen råkar ut för en olycka och på kuppen blir sjukligt rädd för höjder. Så pass skräckslagen att han inte ens klarar av att kliva upp på en pall. Stukad i självförtroendet och stoltheten drar han sig tillbaka från polisyrket.

I samma veva hör en gammal studiekamrat av sig och vill att John istället, mot betalning, ska skugga vännens fru vars beteende på sista tiden har varit synnerligen märkligt. I brist på bättre sysselsättning accepterar John och dras snart in sitt skuggobjekts mystiska förehavanden. Dessutom börjar han bli obekvämt attraherad av den märkliga kvinnan.

Hitch håller som vanligt hårt på att berätta i varma och murriga färger, med dramatisk musik och vinklade bilder. Olikt många av sina andra filmer kan tempot här dock upplevas som lågt och ganska utdraget. Kanske ett medvetet val av Hitchcock för att jag som tittare ska identifiera mig med John´s fascination och de begynnande känslorna han verkar hysa. Om Stewart långa stunder i filmen är betraktaren, så är Kim Novak som den bräckliga hustrun Madeleine helt klart den stilistiska och känslosamma detaljen i anrättningen. Hon har ett sorts sorgset men lockande utseende som än mer spär på gåtan om henens förehavanden.

Märkligt nog blev inte filmen den stora succé som Hitchcock´s filmer normalt kunde räkna med. I själva verket drog inte filmen alls in några större summor dollars, och kritiker liksom ”folket på gatan” hade svårt att ta till sig historien och dess huvudpersoner. Hitchcock själv gav trist nog James Stewart hela skulden och menade att stjärnan var på tok för gammal (50) för att publiken skulle tro på hans romantiska intresse i den blott 24-åriga Kim Novak…och att han dessutom var för åldrad som fixstjärna för att locka publiken överhuvudtaget. Lite taskigt sagt av gubben kan man ju ändå tycka, speciellt eftersom Stewart fram till nu varit kanske Hitch´s absoluta manliga skådisfavorit. Det här skulle också bli sista gången de jobbade ihop.

Själv tycker jag dock inte alls att Stewart gör bort sig här, snarare får han en chans att flytta sig en aning bort från de mer traditionella figurerna han ofta brukade gestalta. Här är han mörkare, svårmodigare och mer inbunden. Inte ens hans förtrogna tjejkompis Midge (Barbara Bel Geddes), som naturligtvis är hemligt förälskad i John, kan få honom på gladare tankar när det hela är som värst knivigt. Finns det då ingen traditionell thrillerstory här kanske du undrar? Jo det gör det, fast i lite annorlunda tappning och i den bemärkelsen att det känns som att den inte ligger som prio ett i filmen.

Hitchcock visste ändock naturligtvis hur man hanterar manusdetaljer och knyter ihop en säck på ett finurligt sätt, och via ett par ordentliga omvägar i det mörka manuset tar han sig till den dramatiska finalen. Som faktiskt håller lite på sig. Först under filmens sista tredjedel låter regissören mig själv räkna ut händelseförloppet fram till en viss punkt. Sedan är det mest upp till huvudpersonen att själv komma underfund med läget.

vår man funderar på soppan han hamnat i

Som femme fatale gör sig Kim Novak finfint, hennes sorgsna och sköra natur i kontrast mot den färgrika omgivningen står absolut ut en aning. Som vanligt hade också mästerregissören egna tankar om hur han ville visualisera sin kvinnliga huvudroll, och bestämde därför helt vilka kläder hon skulle bära och vilka färger de skulle ha för att passa in i filmens känslonatur (och vad är det egentligen med regissörens maniskhet med blonda kvinnor i huvudrollen…?). Stewart´s karaktär å andra sidan känns både svag och nästan lite irriterande hjälplös. Naturligtvis helt enligt manuset, och snyggt presterat av Stewart. Kanske hade publiken lite svårt att inte se honom som den stabile och snacksalige hjältetypen…?

Vertigo, aka Studie i brott, bryter helt klart mot det traditionella Hitchcock-konceptet. Den oskyldige mannen som råkar ut för besvärligheter finns iof med, men utvecklingen därifrån skiljer sig avsevärt från tidigare thrillers. Det ÄR mer drama och mer djupdykning i den mänskliga naturen här. Idag har filmen mer än väl fått sin eventuella upprättelse och ger Hitch cred som en djupare berättare än vad man kanske kunde tro.
Engagerande och gåtfull rulle med visst inslag av de gamla välbekanta detaljerna.

Bonusinfo med HÖG SPOILERVARNING: (markera de ”osynliga” raderna under här för att läsa texten om nu nyfikenheten tar överhanden… ;-))
Det här är faktiskt Hitchcocks enda film där mördaren inte får sitt straff och istället kommer undan. Eftersom vissa länder i Europa dock ansåg detta vara helt oacceptabelt ur moralisk synpunkt, spelades ett alternativt slut in där John och Midge via en nyhetssändning på radion hör om mördarens gripande…

Annonser

6 comments on “Tema Hitch: Vertigo (1958)

  1. Jag har bara sett den en gång, men blev inte så värst imponerad. Eller ja, med tanke på dess omhuldade rykte är det lätt att framstå som mer negativ än vad man kanske är. Överlag är det en trevlig, stämningsfull och trevlig liten berättelse. Stewart minns jag som lysande.

    Gilla

  2. Det här är en av de där Hitchcock-filmerna som är magisk, men på ett sätt som man inte alltid uppskattar med en gång. Jag har insett att den blir bättre för varje gång jag ser den. Än så länge åtminstone. Kommer nog aldrig bli en femma, men den har gått upp på en stark fyra. Vertigo är väldigt vacker, stilsäker och med en underbar James Stewart. Visst kunde den vara mer spännande, men den är nästan hypnotisk, vilket inte är så dumt. Synd att upplösningen är lite svagare än resten av filmen…

    Gilla

  3. Stämmer in i allt ovanstående, stämning, luriga bilder…nästan lite märklig ibland.
    Håller också med om att upplösningen tyvärr inte är i samma klass som övriga filmen. Därav möjligen min ”trea” i sammanhanget…

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s