Trassel (2010)

Jaha. Disney.
De gör det igen. Bara så där. Liksom trycker på lite knappar och drar i rätt spakar och ut kommer en sanslös snygg, tempofylld och framför allt rolig produkt. Man kan ha rejält många åsikter om företagets syn på världen, familjeidyller, moral och tillrättalagda historier. Men ingen kan ta ifrån dem att de gör förbannat snygga filmer, och numera filmer som är underhållande även för en vuxen publik.

Visst finns det en uppsjö konkurrenter i takt med att filmindustrin inom animationstekniken utvecklas, men fortfarande känns toppfilm från Disney som da shit liksom. Många ondgör sig över den moderna tekniken som tagit bort äktheten i den tecknade traditionen, och till viss del har de naturligtvis rätt. Å andra sidan erbjuder den nya cgi-tekniken oändligt mycket mer valfrihet när det gäller att skapa det som ska visas upp på filmduken, och jag stör mig som konsument och pappa inte alltför mycket på detta faktum. Disneys stora kännetecken, tycker jag, har varit att nästan alltid presentera en minst lika snygg historia som själva hantverket med animationen.

Inget undantag här, och nu skojas det friskt med sagan om Rapunzel och hennes långa hår. Det stackars flickebarnet sitter ensam i ett ödsligt torn, ditsatt av den en ondskefull ”mamma” som i själva verket bara är en girig gammal gumma som behöver Rapunzel´s magiska hår för att hålla sig evigt ung. Dessutom är söta Rapunzel egentligen den försvunna prinsessan som rövats bort för 18 år sedan.

Nåväl, när skojaren och äventyraren Flynn av en slump hittar den uttråkade prinsessan i tornet vänds hela hennes värld upp och ned på en gång. Men den elaka styvmodern tänker inte låta Rapunzel upptäcka sanningen om sitt förflutna och har en listig plan i bakfickan. Plats på scen för en bröderna Grimm-saga upphottad till 2000-talet!

Storheten i det här skojet som flimrar förbi framför mig är att det, förutom vara galet snyggt gjort, är underhållande till tusen. Och det även på ett vuxet sätt! Manuset är rappt och frejdigt, sällan några döda punkter. Som vanligt i Disney spelar sången en stor roll, och de musiknummer som avhandlas under filmens gång känns som rena Broadway-nummer och skulle mer än väl göra sig på en teaterscen. Proffsigt värre om ni frågar mig.

Karaktärerna är snyggt utvecklade enligt patenterad formel och försedda med passande röster (vi snackar originalversionen här) som gör figurerna ordentligt levande och uttrycksfulla (speciellt Mandy Moore som Rapunzel). Hantverket jag ser imponerar stort och jag kan inte hitta något att anmärka på när det gäller det visuella. Storyn må vara förutsägbar på typiskt Disneysätt, men den engagerar och lockar fram känslorna hos den som tittar och håller dessutom hela vägen in i mål.

Trassel balanserar underhållningen på ett helt perfekt sätt för att passa både barn och vuxna. Som vuxen njuter jag av den underliggande ironin och de pikanta blinkningarna mixade med den snygga musiken, det visuella ramverket och det sköna rock´n-roll-sätt filmen är klippt på.
Det är kul, galet och vansinnigt underhållande. Naturligtvis slutar det hela lyckligt, fattas bara annat!

”I have made the decision to trust you.”
”A horrible decision really.”

En kommentar på “Trassel (2010)

  1. jo detta var en av de bättre filmerna från disney på senare år, jag var kanske inte riktigt så positiv till filmen men den är åtminstone ett steg i rätt riktning.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.