Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Annonser

Sommarklubben: Who Framed Roger Rabbit (1988)

Roger_RabbitSin tids mest hajpade rulle när den dök upp?
Tja, turerna var många…och det skrevs naturligtvis spaltmeter om denna hybrid till film som bjöd på lite allt möjligt!

Regissören Robert Zemeckis hade Hollywoodpengar och Spielberg i ryggen när han rutinerat och säkert lät Bob Hoskins vara privatdeckare i ett retro Los Angeles där man liksom lever sida vid sida med de tecknade figurerna!
Som om Hollywoods alla kända animerade karaktärer genom åren, från Musse Pigg via Bugs Bunny till Betty Boop, lever i en egen stadsdel…Toon Town!
Galet på papperet, men rätt kul att kika på.

Jag gillade farten, fläkten och de sköna referenserna i skämten när jag såg rullen på bio. När jag nu ser om rullen ser man möjligen att åren har gått lite. Men inte alls så det stör. No sir. Dessutom var det ju då top notch-effekt att se Hoskins stå och brottas med en hispig tecknad kanin! För det är ju så det är här; privatsnoken Eddie (Hoskins) blir indragen i turerna kring den rejält nervöse och spattige tecknade filmstjärnan Roger Rabbit. Snart uppdagas en konspiration där Eddie och Roger blir en märklig duo! Lägg till detta kaninens fru, den farligt tecknade Jessica Rabbit! (”I´m not bad, I´m just drawn this way…”) Förutom Hoskins syns här också Joanna Cassidy som tålmodig käresta till Eddie och Christopher Lloyd i en helt hysterisk roll som…”toonhunter”…?!

Haha. Galenskaper detta.
Idag är vi såklart vana vid mycket mer märkliga och udda rullar…men visst håller detta lilla piggelin-piller fortfarande! Om inte annat blir man på rejält gott humör om man inte var det innan.
Märkt av tidens tand? Lite kanske.
Men inte i humör och känsla!

Omaka par i sommarnatten!

summer-movie-fun-logo

Zootropolis (2016)

zootropolis_posterJag har tragglat frågan förut. Med en dåres envishet.
”Kan man bli kär i en film??”

Och svaret är alltid lika självklart; ”Klart man kan!!!!”
Dagens animerade Mästerverk…jag jag skriver MÄSTERVERK..är så fantastiskt humörhöjande, trollbindande snyggt, smackelibangroligt för både små skitar och vuxna stollar, livsbejakande på alla tvära och randiga sätt…att man liksom bara kan lägga sig platt ned och kapitulera.

De dyker upp ibland, de där rullarna som liksom knockar en ur dojjorna fullständigt.
Som idag!
Såklart, vill du vara en sur-Lisa eller gnäll-Sven kommer du att hitta flaws, fel och störande moment i rullen. Det är jag övertygad om. Men jag tror också att du kommer att vara i minoritet. Har du det minsta av fantasi, livsglädje och kanske till och med är utrustad med lite rutin på filmtittandet…kommer du att hitta så mycket sköna små filmiska referenser att du storknar.

Bolaget vid ritbordet den här gången är Walt Disney Studios, numera mest utskällt för att de tycks lägga beslag på alla möjliga rättigheter till höger och vänster. Disney må stå för mycket av det som bespottas av övriga nöjesindustrin, men när den mäktiga koncernen spänner musklerna…då ligger banne mig många i lä.

zootopia

”ännu en 5:a i betyg från Flmr…har han rentav blivit soft på äldre dar…?!!?”

Dagens historia om den lilla, nästan tröttsamt, positiva kaninen Judy (med röst av Ginnifer Goodwin) som inget hellre vill än att bli polis i den stora staden Zootropolis…och hennes äventyr tillsammans med den streetsmarte räven Nick (Jason Bateman) är så härlig att mina betygsstjärnor liksom slår knut på sig själva. Sen kan du säga vad du vill om att älska en tecknad film så pass att högsta betyg delas ut utan att tveka.

För det är ju så.
Som så många gånger förut i den animerade filmvärlden.
Att det är hjärtat som bestämmer betyget.

 

#40_logoVi kärleksbombar SJÄLVKLART dagens rulle i SoF-podden! I avsnitt 40 närmare bestämt!

Dumma mig (2010)

Tonårssonen bara blänger på mig när jag försöker lyfta och tjoa fram dagens rulle.
”Det är ju barnfilm” muttrar han och drar vidare in på sitt rum.

Dumma unge, han fattar ju ingenting!
Okej, återgå till att glo på serieskit som Vampire Diares, gör det.
Då missar han ju denna pärla, PÄRLA gott folk, till CGI-fest!
Själv fattar jag (som vanligt) inte varför jag dröjt så länge med att spana in den. Att det skulle krävas ett reafynd på blu ray….illa.

Nå, här kommer alltså den supersmarte och illvillige masterminden Gru. Ett ess i den kriminella världen! En legend. Som dock legat av sig lite på sista tiden. Inte ens Skurkbanken AB vill låna ut pengar till Gru längre. Han är helt enkelt ett för dåligt investeringsobjekt! Nya ungdomliga krafter i brottsvärlden, som den kaxige spinkisen Vector, knackar på dörren och snor alltmer av uppmärksamheten. För Gru återstår bara att slå till med århundradets brott; att krympa månen och helt enkelt sno den från sin plats i rymden!

Ja, ni hör ju själva. Fantasi är ledordet i dagens äventyr, och har man inte gott om den varan som filmälskare ligger man illa till här.
Animationen är förstås top notch och helt flawless på alla fronter. Gru sådär skönt elak i början mot allt och alla….ända tills han får tre barnhemstjejer på halsen…förstås!
Den ondskefulle Gru har naturligtvis ett hjärta som bultar varmt långt därinne! Men hur ska han komba sin brottsbana med att hantera tre barn som liksom bara tränger sig in i hans liv alltmer…? En story som uppenbarligen tilltalade folk och fä över jordbollen då filmen som kostade 69 millar i dollar att göra, nu spelat in strax över 543 miljoners pluringar worldwide! Bra återbäring på investeringen där! Och som sagt, det finns fog för denna ekonomiska succé!

Dumma_pic

har värsta planen!

NATURLIGTVIS ser man dagens äventyr med engelska originaltalet och får då godsaker som Steve Carell som Gru….plus Jason Segel som spinket Vector. Andra röster som klockar in är essen Kristen Wiig, Russell Brand, Julie Andrews, Will Arnett och Danny McBride! Härliga tider!

Plus en hejdundrande massa små märkliga Minioner..gula krabater som ser ut som…som..tja..ostbågar! Gru´s hjälpredor och småfixare! Mycket underhållande filurer!
Okej, lätt att tro att detta är en smetig barnrulle….MEN appappapp…icke! Gott om snygga passningar till vuxenvärlden och svart humor. Ironi och galenskaper! Jag tänker omedelbart på en kanonrulle som Superhjältarna (2004). Samma sköna tekniska mojänger, samma luriga humor.
Detta är charmigt som…som… bara den!

Fyra glänsande friska fina stärnor som rasslar in!
Feelgood!

Paddington (2014)

paddington_posterLäste du Paddington när du var liten?
Inte?
Såg du barnprogrammen om den lille björnen med marmeladmackan då?!
Inte det heller!?

Kanske har du då inte alls samma sätt att se på den här rullen som jag.
Paddington är ju annars en ganska nostalgisk liten figur, från otaliga böcker och halvkackigt tecknade barnprogram….till en massa pryar av olika slag där hans oskyldiga nuna pryder.
Självklart skulle det väl komma en CGI-version också!? Absolut!

Och…OJOJOJ vad kul! Herregud! Lattjolajban-timme!
Ge britterna pengar, medel och en hoper superdupermysiga skådisar och de fixar det hela på det bästa sätt man kan tänka sig!
Så, från ”The Darkest of Peru” kommer alltså den talande björnen Paddington (eller..han får ju snart det namnet…) till England, där han snabbt hamnar hos familjen Brown. Trots att pappa Brown (Hugh Bonneville) muttrar om ”faran med att ha en björn lös i huset” kan förstås ingen stå emot charmen från den lille krabaten med den röda hatten. Speciellt inte fru Brown (en härlig Sally Hawkins…är inte hon sååå underskattad!?) som öppnar upp huset Brown för allehanda galenskaper att inträffa.
Vilket det SÅKLART gör! Dock hela tiden med charm och glimten i ögat! Och lagom knäpp humor!

Ingen familjeanpassad story är komplett utan en luguber eländig skurk och här får vi HÄRLIGA Nicole Kidman som bonus! Hon är en sorts elak kusin till Cruella De Ville, som inget hellre vill än att lägga beslag på Paddington och stoppa upp honom (!) på museet där hon jobbar som konservator! Hu! Även om vi snackar familjeunderhållning enligt beprövade mallar så lyckas ändå vissa filmer av den här sorten att tjusa även vuxna åskådare. Denna är naturligtvis inget undantag och det flirtas finurligt med både Indiana Jones och Mission:Impossible 4. Mycket roligt.

paddington_pic

en björn på helt fel ställe i badrummet…

En av filmens stora plus är förstås också att alla skådisar släpper loss och bjuder på sig själva. Annars så stiffe Hugh Bonneville från Downton Abbey visar att komedi minsann inte är några problem, Sally Hawkins ser alltid så söt och snäll ut i vad hon än dyker upp i! Precis som här! Perfa som lite vimsig mamma! Plus då Nicole dårå! Och icke att förglömma namn som Jim Broadbent, Julie Walters och dåren Matt Lucas från Little Britain! Och Paddington själv då!? Jo det är ju rösten från Ben Wishaw (Parfymen) som underhåller där.

Snyggt, snyggt, SNYGGT gjort! Och trivsamt!
Det ser alltid så trivsamt i lättare komedier från centrala London! Varför är det så? Fascinerande.
Återigen en film man blir glad av.

Klart det kommer en uppföljare. Vänta bara.

Monsters University (2013)

Här har vi alltså Pixars första prequel till en av sina filmer.
Dags att få reda på hur Mike och Sully egentligen träffade på varandra, och hur deras vänskap uppstod.

Monsters Inc. var en av de bästa filmerna i den här kategorin jag sett när den dök upp. Framför allt håller den än, drygt 10 efter premiären, med sin humor och den lite udda taken på en omvärld värld där alla fruktar människorna. Klart då man blir intresserad när trollerigubbarna på Pixar plötsligt återupplivar världen och dess udda invånare igen.

Här är det också lite raka puckar från början. Någon större introduktion till monstervärlden behövs inte. Inte heller vad det innebär att jobba som Skrämmare och dra in energi till monsterlandet. Här kan man istället kasta sig direkt på storyn om hur det gick till när den lille gröne Mike och den store pälsprydde Sully härjade runt på universitet i yngre år. För det är precis vad de gör. Härjar. Den ene lite mer ofrivilligt än den andre kanske. Mike VILL verkligen lära sig allt. ALLT. Drömmen om att en dag jobba som Skrämmare hägrar mer än någonsin. Naturligtvis gör hans mindre skrämmande utseende inte mycket för att hjälpa till på vägen. Sully å sin sida har talangen, kommer från en välkänd Skrämmar-familj…men tar det mesta med en klackspark. I motsats till plugghästen Mike är han mest där för att ha skoj. Och det är heller inte så självklart som man trott att de är såta vänner från första början. Snarare tvärtom.

Som ni hör är det ju som vilken komedi som helst i skolmiljö. Här då kryddad med diverse märkliga filurer och arter. Just korsningen mellan de animerade varelserna i en miljö, som normalt förknippas med människor, blir lite av poängen. Att igenkänningsfaktorn ska vara sådär lagom mysigt hög. Naturligtvis hamnar de två huvudpersonerna via lite galna omständigheter bland de sedvanliga loosers som alltid finns runt hörnet på ett campus. Och just där får de naturligtvis lära sig om kamratskap, lojalitet, ansvar, tävlingsinstinkt och att aldrig ge upp.

Eftersom vi rör oss i det dataanimerade träsket finns inga fysiska begränsningar att ta hänsyn till. Manuset kan i stort sett hitta på vadsomhelst och komma undan. Det är ju det som är lite grejen med den här stilen. Extra plus också till manusförfattarna som ser till att den lömske Randall ”Randy” Boggs (Steve Buscemi igen med sin röst) från förra rullen också dyker upp här. Fast i snällare version! Kul! Och att man hittat en figur åt Helen Mirrens stiffa och lite hotfulla röstläge, i den märkliga rektorn Hardscrabble på universitet!

Annars bygger det såklart på Billy Crystal (Mike) och John Goodman (Sully) som med sina röster (inga svenska snackepellar hos mig inte!) ser till att våra hjältar blir precis lika underhållande som i originalfilmen. Låt vara att den största fascinationen för grejen med lustiga monster i en alternativ värld är borta, men det är icke desto mindre underhållande för det. Och framför allt att figurernas röster görs av just samma röster bakom originalet.

vem tar överslafen?

Tekniskt sett en pärla såklart, top notch av alla inblandade datatrixare. Pixar visar musklerna än en gång..och att välja formen av en prequel i den här genren känns nästan lite småfräckt ändå. Utmärkt som familjerulle då knappast någon torde bli speciellt skraj för den brokiga samling monsters som hittas i den här märkliga skolan. Och som vanligt riktigt roligt även för oss vuxna att glo på, då en och annan skön passning till filmvärlden ofta döljer sig i grannlåten.

Monsters University är precis en sådan där rulle där du vet exakt vad som väntar runt hörnet, och du faktiskt tycker det bara är trevligt. Mike och Sully är två sköna lirare i en fräckt påhittad värld. Kanske de två coolaste snubbarna i hela den dataanimerade filmvärlden? Inget nytt. Bara roligt. Se. Mys. Bra så.

Rango (2011)

Ensam kameleont med skådisdrömmar ramlar ur en bil, hamnar i ökenlandskapen någonstans i USA, letar efter vatten och hamnar till slut i den lilla hålan Dirt där han ser en möjlighet att börja på ny kula, tar sig namnet Rango och ljuger ihop en historia om sitt förflutna.

Precis så enkel och simpel är denna nya dataanimerade historia från George Lucas eget bolag ILM. Enkel men ändå färgstark. Placera dessutom Johnny Depp i rösthuvudrollen och be honom spela den precis som han gjort sin Jack Sparrow, så är vi ju nästan hemma där. Depp leker fram Rango´s alla repliker på ett synnerligen underhållande sätt och drar av bara farten med sig den övriga röstbesättningen där man hör bla Isla Fisher, Alfred Molina, Bill Nighy och alltid njutbare Ned Beatty.

Storyn då? Tja, en liten blinkning åt western-temat med en sömnig stad som suktar efter vatten. Någon ser till att vattentillförseln stryps på vägen och de stackars invånarna (som består av allehanda märkliga djur) sätter all sin tilltro till den nyanlände främlingen som vips får en blänkande sheriffstjärna på bröstet. Rango njuter förstås av att stå i rampljuset, skådis-wannabe som han är, men får snart erfara att det har sina risker att dra för mycket lögner och sticka ut hakan lite för långt. Speciellt som hotet från den läskige ormen ”Rattlesnake-Jake” (Nighy) tycks lura bakom varje hörn.

Klassisk story som hämtar inspiration från både gamla spaghettiwesterns och amerikanska tungviktare som High Noon och Rio Bravo. Till och med en fartfylld homage till The Road Warrior trycks in i den mustiga historien. Tekniken är som vanligt på topp vad gäller animationen, miljöerna är färgstarka, musiken traditionsenlig och allt är naturligtvis kliniskt felfritt framställt under ledning av (lite otippat kanske) Gore Verbinski.

Rango lutar sig mot en förvisso ganska simpel historia men vinner på det sköna röstgalleriet där Depp står för grannlåten och ser till att det blir rejält underhållande ända in i mål. Yngre tittare gillar säkerligen de lustiga varelserna och slapstickhumorn som hela tiden finns, och vi aningens  äldre kan flina gott åt de sköna passningarna till andra filmer. Lyckligt slut förstås men vägen dit är sommarskönt underhållande.

“Reptiles gotta stick together, brother.”
“I’m an amphibian.”
“Ain’t no shame in that.”

 

Trassel (2010)

Jaha. Disney.
De gör det igen. Bara så där. Liksom trycker på lite knappar och drar i rätt spakar och ut kommer en sanslös snygg, tempofylld och framför allt rolig produkt. Man kan ha rejält många åsikter om företagets syn på världen, familjeidyller, moral och tillrättalagda historier. Men ingen kan ta ifrån dem att de gör förbannat snygga filmer, och numera filmer som är underhållande även för en vuxen publik.

Visst finns det en uppsjö konkurrenter i takt med att filmindustrin inom animationstekniken utvecklas, men fortfarande känns toppfilm från Disney som da shit liksom. Många ondgör sig över den moderna tekniken som tagit bort äktheten i den tecknade traditionen, och till viss del har de naturligtvis rätt. Å andra sidan erbjuder den nya cgi-tekniken oändligt mycket mer valfrihet när det gäller att skapa det som ska visas upp på filmduken, och jag stör mig som konsument och pappa inte alltför mycket på detta faktum. Disneys stora kännetecken, tycker jag, har varit att nästan alltid presentera en minst lika snygg historia som själva hantverket med animationen.

Inget undantag här, och nu skojas det friskt med sagan om Rapunzel och hennes långa hår. Det stackars flickebarnet sitter ensam i ett ödsligt torn, ditsatt av den en ondskefull ”mamma” som i själva verket bara är en girig gammal gumma som behöver Rapunzel´s magiska hår för att hålla sig evigt ung. Dessutom är söta Rapunzel egentligen den försvunna prinsessan som rövats bort för 18 år sedan.

Nåväl, när skojaren och äventyraren Flynn av en slump hittar den uttråkade prinsessan i tornet vänds hela hennes värld upp och ned på en gång. Men den elaka styvmodern tänker inte låta Rapunzel upptäcka sanningen om sitt förflutna och har en listig plan i bakfickan. Plats på scen för en bröderna Grimm-saga upphottad till 2000-talet!

Storheten i det här skojet som flimrar förbi framför mig är att det, förutom vara galet snyggt gjort, är underhållande till tusen. Och det även på ett vuxet sätt! Manuset är rappt och frejdigt, sällan några döda punkter. Som vanligt i Disney spelar sången en stor roll, och de musiknummer som avhandlas under filmens gång känns som rena Broadway-nummer och skulle mer än väl göra sig på en teaterscen. Proffsigt värre om ni frågar mig.

Karaktärerna är snyggt utvecklade enligt patenterad formel och försedda med passande röster (vi snackar originalversionen här) som gör figurerna ordentligt levande och uttrycksfulla (speciellt Mandy Moore som Rapunzel). Hantverket jag ser imponerar stort och jag kan inte hitta något att anmärka på när det gäller det visuella. Storyn må vara förutsägbar på typiskt Disneysätt, men den engagerar och lockar fram känslorna hos den som tittar och håller dessutom hela vägen in i mål.

Trassel balanserar underhållningen på ett helt perfekt sätt för att passa både barn och vuxna. Som vuxen njuter jag av den underliggande ironin och de pikanta blinkningarna mixade med den snygga musiken, det visuella ramverket och det sköna rock´n-roll-sätt filmen är klippt på.
Det är kul, galet och vansinnigt underhållande. Naturligtvis slutar det hela lyckligt, fattas bara annat!

”I have made the decision to trust you.”
”A horrible decision really.”