Monsters University (2013)

Här har vi alltså Pixars första prequel till en av sina filmer.
Dags att få reda på hur Mike och Sully egentligen träffade på varandra, och hur deras vänskap uppstod.

Monsters Inc. var en av de bästa filmerna i den här kategorin jag sett när den dök upp. Framför allt håller den än, drygt 10 efter premiären, med sin humor och den lite udda taken på en omvärld värld där alla fruktar människorna. Klart då man blir intresserad när trollerigubbarna på Pixar plötsligt återupplivar världen och dess udda invånare igen.

Här är det också lite raka puckar från början. Någon större introduktion till monstervärlden behövs inte. Inte heller vad det innebär att jobba som Skrämmare och dra in energi till monsterlandet. Här kan man istället kasta sig direkt på storyn om hur det gick till när den lille gröne Mike och den store pälsprydde Sully härjade runt på universitet i yngre år. För det är precis vad de gör. Härjar. Den ene lite mer ofrivilligt än den andre kanske. Mike VILL verkligen lära sig allt. ALLT. Drömmen om att en dag jobba som Skrämmare hägrar mer än någonsin. Naturligtvis gör hans mindre skrämmande utseende inte mycket för att hjälpa till på vägen. Sully å sin sida har talangen, kommer från en välkänd Skrämmar-familj…men tar det mesta med en klackspark. I motsats till plugghästen Mike är han mest där för att ha skoj. Och det är heller inte så självklart som man trott att de är såta vänner från första början. Snarare tvärtom.

Som ni hör är det ju som vilken komedi som helst i skolmiljö. Här då kryddad med diverse märkliga filurer och arter. Just korsningen mellan de animerade varelserna i en miljö, som normalt förknippas med människor, blir lite av poängen. Att igenkänningsfaktorn ska vara sådär lagom mysigt hög. Naturligtvis hamnar de två huvudpersonerna via lite galna omständigheter bland de sedvanliga loosers som alltid finns runt hörnet på ett campus. Och just där får de naturligtvis lära sig om kamratskap, lojalitet, ansvar, tävlingsinstinkt och att aldrig ge upp.

Eftersom vi rör oss i det dataanimerade träsket finns inga fysiska begränsningar att ta hänsyn till. Manuset kan i stort sett hitta på vadsomhelst och komma undan. Det är ju det som är lite grejen med den här stilen. Extra plus också till manusförfattarna som ser till att den lömske Randall ”Randy” Boggs (Steve Buscemi igen med sin röst) från förra rullen också dyker upp här. Fast i snällare version! Kul! Och att man hittat en figur åt Helen Mirrens stiffa och lite hotfulla röstläge, i den märkliga rektorn Hardscrabble på universitet!

Annars bygger det såklart på Billy Crystal (Mike) och John Goodman (Sully) som med sina röster (inga svenska snackepellar hos mig inte!) ser till att våra hjältar blir precis lika underhållande som i originalfilmen. Låt vara att den största fascinationen för grejen med lustiga monster i en alternativ värld är borta, men det är icke desto mindre underhållande för det. Och framför allt att figurernas röster görs av just samma röster bakom originalet.

vem tar överslafen?

Tekniskt sett en pärla såklart, top notch av alla inblandade datatrixare. Pixar visar musklerna än en gång..och att välja formen av en prequel i den här genren känns nästan lite småfräckt ändå. Utmärkt som familjerulle då knappast någon torde bli speciellt skraj för den brokiga samling monsters som hittas i den här märkliga skolan. Och som vanligt riktigt roligt även för oss vuxna att glo på, då en och annan skön passning till filmvärlden ofta döljer sig i grannlåten.

Monsters University är precis en sådan där rulle där du vet exakt vad som väntar runt hörnet, och du faktiskt tycker det bara är trevligt. Mike och Sully är två sköna lirare i en fräckt påhittad värld. Kanske de två coolaste snubbarna i hela den dataanimerade filmvärlden? Inget nytt. Bara roligt. Se. Mys. Bra så.

The Incredible Burt Wonderstone (2013)

Trollgubbar och Las Vegas. Show och glitter.
Häckleri eller en kärleksförklaring? Möjligen kan det vara lite svårt att avgöra, men å andra sidan kan man också bara se det som en komedi som satsar sina slantar på den gamla sedvanliga amerikanska komiken i lite ny miljö… och att vänskapen är det som betyder något i längden (överraskad?).

Burt Wonderstone (Steve Carell) och Anton Marvelton (Steve Buscemi) är magiker och superstars i Las Vegas och har dominerat showutbudet på The Strip i åratal. Nu börjar ärligt talat duons show bli ganska lusig och nya krafter i Vegas pockar på uppmärksamheten. Som den galne gatumagikern Steve Gray (Jim Carrey), vars tricks är så hysteriskt makabra att folk inte vet om de ska titta eller blunda.

Inte blir våra gubbars situation bättre av att Burt dessutom bär på ett ego större än hela det upplysta Vegas och vägrar gå med på några som helst förändringar till en början. Inte förrän Anton lämnar honom efter ett fiaskoartat försök att förnya deras show, och deras vänskap och popularitet rasar rätt ut den neonupplysta rännstenen. Läge för Burt att omvärdera sitt liv en aning kanske.

Återigen är det här Carell som spelar förstafiolen, och som vanligt i Flmr´s värld gråts det inte speciellt mycket över det. Jag gillar karln, och jag gillar sättet han förmedlar den där lagom tragikomiska humorn han verkar var något av en specialist på. Steve Buscemi tar sidekick-rollen och använder sin lite aviga humor helt ok. Traditionsenligt i amerikanska komedier av det här slaget bjuder inte manuset upp till några större sensationer. Mallen är liksom rak från början…det måste gå åt skogen innan det kan gå i mål med mungiporna uppåt.

Förutom herrar Carell och Buscemi tas också alltså skådishjälp av Carrey i en liten mindre roll (men med samma intensiva minspel). Han blir filmens kuf och en fullständigt makaber överspelande motvikt till Burt och Anton´s mera old school-stil. Naturligtvis är det väldigt svårt att inte låta bli att tänka på både koncepten Sigfried & Roy samt vår egen Joe Labero när man skådar de fantasifulla tricksen som dagens hjältar utför. Lite narrandes och lite kärleksfullt glimten i ögat vill jag påstå.

hopplöst retro

Veteraner som Alan Arkin och James Gandolfini (RIP) förhöjer värdet på dagens upplevelse, liksom Olivia Wilde som Burts romantiska intresse. Helt förväntat i filmer av den här sorten blir den en triumfartad final för huvudpersonerna…och det är minsann inget fel på fantasin när det handlar om nivån på finaltricket.
Man undrar ju onekligen om Labero möjligen kommer att plocka upp detta nu…

The Incredible Burt Wonderstone känns som en helt okej komedi. Faktiskt ganska kul på sina ställen, och gillar man Carell och dennes humor är detta naturligtvis a must see. Svårt att irritera sig på svagheter i manuset när mysfaktorn är rätt trevlig och inbjuder till både skämmiga leenden och ett och annat gapskratt.
Tja…trivsamt helt enkelt.

full starfull starfull star

Rampart (2011)

Regissören Oren Moverman (namnet!) fick ju till en rätt tänkvärd historia med The Messenger häromåret. Rätt mycket djup, en film som inte räddes utmana det känsliga och bräckliga. Här är han tillbaka igen, med ett alster som möjligen vill rinna i samma fåra fast med nytt utseende. Liksom i förra filmen tar han hjälp av Woody Harrelson, men nu är frågan om de inte de helt kört in fel gränd…?

Harrelson är den uniformerade polisen Dave Brown i 1999-års Los Angeles. Han är slipad, desillusionerad, självisk, korrumperad och obehagligt rasistiskt. Brown kan alla knep på gatan, vet hur ”slöddret” tänker och ser inte sällan till att det också kan vändas till hans fördel. Hos kollegorna är han en ökänd figur som ingen egentligen vill kopplas samman med. Kort sagt, Brown verkar göra lite som han vill och bryr sig inte speciellt mycket om moral och polisens devis om att skydda och tjäna.

Det stora problemet dyker upp när Brown fångas på film misshandlandes en misstänkt. I sann Rodney King-anda börjar drevet gå och Brown får fullt upp med att hitta slingriga vägar ut ur problematiken, helst på ett fördelaktigt sätt och samtidigt hånfullt försöka hålla polisledningen på avstånd när de synnerligen besvärade försöker få honom att be om ursäkt och samtidigt ta avsked från polisen. Den alltigenom osympatiske Brown tänker dock inte låta sig bestämmas över hur som helst.

Personligen känner jag mig rätt trött på den här typen av historia efter ungefär 20 minuter. Med övertydlighet och mörk pedagogik ska vi som tittare verkligen ta till oss hur usel Brown är både som polis och människa. Det känns både överdrivet och rejält löjligt, speciellt tramslöjligt blir det när Browns privata levnadsförhållanden ska visas upp. Han tycks bo i ett litet kyffe på samma tomt som sin exfru vilken han har barn med, samtidigt som de är grannar med exfruns syster som han givetvis också har barn ihop med! Håhåjaja…

tar sig en stänkare på jobbet

Dessutom verkar alla förakta honom, han raggar på barer och kedjeröker, läxar upp sina tjallare och kontakter. Att han är föremål för anmälningar och utredning verkar inte bekomma. Lite märkligt nog upptäcker jag att rutinerade författarräven James Ellroy varit inblandad i manuset, och ändå är det inte bättre. Historien segar sig irriterande fram, så värst mycket händer inte i den heta potatishärvan runt Brown och det som väl händer känns mest rörigt och oengagerande.

Woody Harrelson må vara helt okej i rollen och ger Brown ett otrevligt yttre, men avdelningen korrupta otrevliga gräsrotspoliser med exfruar och barn har vi sett förut i form av Richard Gere i Internal Affairs 1990 så det känns synnerligen ofräscht under solen här. Moverman kan få lite pyttecred för att han lyckas trycka in lätträknade birollsminutrar av bla Ben Foster, Ned Beatty, Ice Cube, Steve Buscemi, Anne Heche, Cynthia Nixon, Robin Wright och Sigourney Weaver men det är banne så långt jag vill sträcka mig.

Rampart beskrivs nästan lyriskt på omslaget som ”tät”, ”chockerande” och ”rå”. Konstiga ordval i min bok då det mest blir tradigt, upprepande och synnerligen ointressant efter ett tag med en historia som överdriver så mycket att det till slut blir larvigt. Jag känner ingenting inför Browns påhitt. Inte ens avsky, bara ett ointresse. Nä, det här var för dåligt.

tema Bay: The Island (2005)

Jaha, här huserade Bay första gången utan Jerry Bruckheimer som producent i kulisserna, men i ärlighetens namn märks inte det speciellt mycket. Och man kan ju undra, med tanke på resultatet, varför Bay prompt skulle ratta denna story utan sin moneyman Bruckheimer…? Om han nu ville byta lite stil menar jag och komma bort från Bruckheimers varumärke. Fortfarande hittar man här samma läckra motljusbilder, samma varma och intensiva färgskala, samma bombastiska musik och samma galna tunga action som vid för stor dos möjligen blir aningen steril och intetsägande.
Möjligen kan skillnaden hittas i att storyn den här gången känns lite mer lowscale och ”enklare”.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.

Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.

maskiner och fart...it must be a Bay!

Inblandade den här gången i filmens manus blev ett par herrar vid namn Roberto Orci och Alex Kurtzman, parhästar som på senare tid bidragit med manus till bla Mission Impossible 3, Transformers och Star Trek. Kollade killarna in möjligen gamla sci-fi-manus och livsåskådningar för detta äventyr? Första delen i den här rullen påminner nämligen mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den Tysta Flykten, Flykten Från Framtiden) med sina existensiella frågeställningar. Här bakas en lockande och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi. Eftersom Bay ändå är Bay och ett namn som väger tungt på producentkontoren skakades naturligtvis cash fram även till denna rulle och budgeten sattes till rätt maffiga 126 miljoner dollar.

Lite halvdjupt existensfilosofiskt, och kanske i Bay´s värld aningens udda, manus alltså men det märks också att pangregissören får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar djupet i historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.

"tänker regissörsjäveln utsätta oss för det där??!"

Framgång då eller?
Tja, Bays fans svalde säkert den nya rullen utan problem. Den kvalar lätt in på listan över det årets större filmer sett till status och produktionskostnad. Intäkterna var dock inte lika klirrande som Bay upplevt hos Bruckheimer. Med premiär mitt i sommaren i USA den 24 juli hade filmen i början av september samma år ”bara” dragit in knappt 36 miljoner dollar, för att till slut landa på en totalinkomst på 163 miljoner dollar till dags dato om man kikar på hela världen. Filmens producenter skyllde delvis den då magra framgången på bleka huvudrollsinnehavare, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounso, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat (även om han känns oerhört blek och tråkintetsägande). I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också bara utförandet är gott nog. Och visst rullar det på här utan större problem.

De actiontörstande Bay-anhängarna får sitt lystmäte när en särdeles snyggt filmad biljakt på en motorväg rullas upp i sedvanlig Bay-stil med snabba klipp och högt tempo i scenväxlingarna. Gott om flashiga detaljer i scenografin och produktplaceringen känns som vanligt på topp i dessa hypermoderna filmer där bildspråket i vissa lägen uppenbart känns viktigare än den skrivna dialogen.

The Island är till syvende och sist en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man nu valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det återigen mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket ju kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst. Lite som det brukar vara alltså med denne regissör.

 Ni som ev tycker er känna igen delar av texen ovan har naturligtvis rätt, då jag snott friskt från mig själv från originalrecensionen som publicerats tidigare här på bloggen. Recycling people, recycling!

Carpenter x2!

Sommartider och kanske speciellt semestertider tycks ofta bli än mer inbjudande till att ta omtag på gamla rullar från förr.
Som i det här fallet, att gräva djupt i säcken och plötsligt få upp två alster av gamle John Carpenter.

Dock, ska det visa sig, inte den vitale och fräsche Carpenter som verkligen var ett namn att räkna med i slutet 70- början på 80-talet när ett tonårssinne tjusades av titlar som Dimman, Halloween och varför inte Starman!. Precis som mitt rätt osvikliga minne kommer ihåg var jag inte direkt överförtjust första gångerna jag såg nedanstående alster. Och den här gången blev jag snarare beklämd och rentav lite förbannad.
Hur tusan kunde det gå så här?

Flykten från L.A. (1996)

Först ut på reprisbanan en film som mycket väl kan kvala in på listan över helt onödiga uppföljare, till råga på allt en svindlande illa maskerad nyinspelning som det egentligen är.
Man undrar varför?
Varför förstöra det goda minnet av coole Snake Plissken från NY-äventyret?

Rätt färglös redan när den kom lider den oerhört av tidens tand, både visuellt, utformning och framför allt storymässigt. Vissa uppföljare kan ju vara rentav lysande och lite snyggt rebootande, men här snackar vi fan rent plagiat på sitt eget mästerverk. Hur tusan tänkte Carpenter egentligen!? Lätta dollars!?!
Byt ut NY mot LA, in med en oerhört ansträngd historia om jordbävning, polisen som maktmedel och jätteviktig-borttappad-manick som gör att Plissken än en gång måste in på främmande, isolerat område och konfronteras med diverse pajaser och knäppskallar av varierande sort. Ett så uppenbart fantasilöst manus kan inte mer än kallas hafsverk. Och så undrade Carpenter förbannat varför publiken svek…

Flykten från New York var på sin tid rätt banbrytande, hade den tidens coola effekter och en rätt galen och skönt oborstad historia som i vissa fall förde tankarna till ironi och framtidssatir. En film i fin 80-talsanda helt enkelt. Att upprepa detta i denna historia känns istället som att plötsligt titta på en sketch om fenomenet Snake Plissken.

Som actionstory en trött upprepning av minsta detalj i originalmanuset, Kurt Russell får väl delvis ta på sig skulden eftersom han enligt uppgift var en av de drivande krafterna som ville få filmen gjord. Naturligtvis spelar han Snake med sedvanlig pondus och man kan inte tycka helt illa om den här figuren. Den enda andra som förtjänar att nämnas i sammanhanget är Steve Buscemi, som kör en patenterad Buscemi-roll med mycket snack och låt vara lite snygg ironi i kommentarerna. Noterbart också att sköningen Bruce Campbell flimrar förbi ett par sekunder som flippad knäppgök med smak för skalpeller.

Som helhet en rejäl besvikelse, högst onödig som uppföljare och som också dessvärre svärtade ned minnet av hårdingen Snake en aning. Av den innovative Carpenter märks inget här utan det blir mest en högst standardtillverkad trött resa mot slutet där Snake givetvis får sista ordet och förhoppningsvis såg till att allt snack om ytterligare uppföljare begravdes. Möjligen inte uselt men oerhört trist som film, med mikroskopiska ljusglimtar . Rejält svaga tummar här.

 

Ghosts of Mars (2001)

Man undrar ju också stilla nyfiket om inte Carpenter tagit till sig något av det faktum att hans senare filmer i den nedåtgående karriären inte direkt rosat marknaden.
Man kan bara undra vad som rörde sig i hans huvud  vid tillkomsten av den här soppan. Eller skämtet till film kanske är bättre uttryckt.

Ledsen kan man i alla fall bli över att se hur en sådan ikon som Carpenter ändå var vid en viss tidpunkt plötsligt faller djupt genom lagren och sedan kränger ur sig sådan här dynga. 
I framtiden har människan koloniserat delar av Mars och små gruvsamhällen växer upp här och där. Den mer än usla historien följer ett antal poliser som är utsända till ett litet samhälle för att eskortera en ökänd brottsling tillbaka till huvudbasen där han ska tas i stadigt fängsligt förvar. Vad sällskapet inte räknat med är att oförsiktiga gruvingenjörer plötsligt av en händelse släppt lös onda krafter som nu verkar ta varenda kotte i besittning och förvandlar dem till…tja…kan det vara någon slags zombier…?? Skrattretande dåligt är det i alla fall.

Filmens hjältinna är polisen Ballard(Natasha Henstridge) som backas upp av ingen mindre än Jason Statham i början av sin karriär, och gamle Ice Cube som den infångade brottslingen med det mustiga namnet ”Desolation Williams”… vilken nu måste ställa sig på samma sida som poliserna i kampen för överlevnad.

Det skjuts, springs och hoppas i något som alltså ska föreställa ett gruvsamhälle på Mars, men mest påminner om ett grustag i mellansverige. Kulisserna är så satans dåliga att de direkt för tankarna till de gamla sci-fi-serierna som gick på tv när man var grabb och där allt var inspelat i studio och det ekade när de pratade. Här kommer rullande klippblock som ser ut som något mina barn gjort i papier maché i skolan och allvarligt får jag problem med att hålla mig för skratt. Och då har jag ändå sett filmen en gång förut.

Carpenter visar ånyo upp en totalt bristande förmåga att förvalta sitt arv som en intressant filmskapare. Hans omdöme måste helt ha skjutits i sank vid något dystert tillfälle i karriären. Manuset är tunt och vekt som ett bakplåtspapper, produktionen andas C-film så det stänker om det, skådisprestationerna är taffliga, inte ens Statham kommer undan. De s.k ”skräckinjagande zombierna” ser mest ut som ett antal lallande A-lagare i maskeradkläder, och kan någon förklara varför Carpenter envisas att här liksom i det föregående alstret ovan ha med den överspelande och påfrestande Pam Grier i birollsavdelningen!? (visst, hon gjorde ett snyggt jobb i Jackie Brown men Carpenter är ingen Tarantino direkt)

Magra och tokdåliga effekter, ett sorts rött filter som för att markera att det är Mars vi är på, känslan av firmafest i grustaget och överspelande C-skådisar. Återigen får Carpenter gå och ställa sig i skamvrån. Den här gången långt in. Inte en enda ursäktande detalj att luta sig mot får han av mig.
Skäms!

The Island (2005)

Ända sedan jag såg filmen första gången har jag haft en känsla av att den blivit något styrmoderligt behandlad lite överallt. Kanske lite oförtjänt avfärdad till och med.

Efter detta omtag är jag beredd att vidhålla samma omdöme, även i skriftlig form. Måhända är det här också som två filmer i samma film. Är det en Michael Bay-film? Javisst. Går saker sönder? Självklart. Och till en rätt hög ljudvolym dessutom. Nu måste ju inte dessa faktum betyda att en film är dålig. Bay´s filmer retar alltid upp vissa och får andra att äta popcorn med intensiv frenesi, själv tycker jag nog att hans filmer är rätt skönt over the top och oftast rejält underhållande. Men, någonstans under allt spackel finns här en grundstory som för tankarna till Phillip K. Dick-betraktelser och som kanske är värd ett bättre öde…

Här huserar Bay första gången utan Jerry Bruckheimer som producent i kulisserna, men i ärlighetens namn märks inte det speciellt mycket. Det är samma läckra motljusbilder, samma varma och intensiva färgskala, samma bombastiska musik och samma galna tunga action som vid för stor dos möjligen blir aningen steril och intetsägande.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.

Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.

Första delen i den här rullen påminner mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den tysta flykten, Flykten från framtiden) med sina existentiella frågeställningar. Här bakas en rätt snygg och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi.

Men det märks också att Bay får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.

Filmens producenter skyllde delvis den magra framgången på huvudrollsinnehavarna, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounsou, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat. I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också.

The Island är en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst.

”The life you thought you had… it never happened”