Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Annonser

22 Jump Street (2014)

22JumpHahaha! Det spelar ingen roll att manuset är det tunnaste man skådat sen……sen…..förra rullen om knäppskallarna!

Jonah Hill och Channing Tatum är komiska GENIER tillsammans!
Underbart skriker jag! Speciellt Hill är sagolikt rolig här. Nu ska de två polisdårarna gå undercover igen, gå på college där knarklangande typer ska hittas. Det går naturligtvis helt åt helvete först, för att sedan sluta i dur efter knasbollefasoner och lite flyt!
Klyschorna står som spön i backen…MEN vad gör väl det när man sitter och bara skrattar sig igenom speltiden!

Ibland behöver du bara en riktig jönsfilm för att bli på gott humör om det varit i botten. Då passar den här perfekt! Humorn är asroligt låg…och till och med en sådan gammal uv som Peter Stormare blir underhållande när han får hänga med dynamiska duon Hill/Tatum.
Glöm inte heller Ice Cube som är tillbaka och gapar och svär och har sig som helvild polischef. Ha!

Under eftertexterna” hotas” det mycket underhållande med en hoper uppföljare! Missa inte!
En stabil trea i betyg för den här nonsensfilmen är helt enkelt bara vad man vill ge dårarna. Inga konstigheter.

Rampart (2011)

Regissören Oren Moverman (namnet!) fick ju till en rätt tänkvärd historia med The Messenger häromåret. Rätt mycket djup, en film som inte räddes utmana det känsliga och bräckliga. Här är han tillbaka igen, med ett alster som möjligen vill rinna i samma fåra fast med nytt utseende. Liksom i förra filmen tar han hjälp av Woody Harrelson, men nu är frågan om de inte de helt kört in fel gränd…?

Harrelson är den uniformerade polisen Dave Brown i 1999-års Los Angeles. Han är slipad, desillusionerad, självisk, korrumperad och obehagligt rasistiskt. Brown kan alla knep på gatan, vet hur ”slöddret” tänker och ser inte sällan till att det också kan vändas till hans fördel. Hos kollegorna är han en ökänd figur som ingen egentligen vill kopplas samman med. Kort sagt, Brown verkar göra lite som han vill och bryr sig inte speciellt mycket om moral och polisens devis om att skydda och tjäna.

Det stora problemet dyker upp när Brown fångas på film misshandlandes en misstänkt. I sann Rodney King-anda börjar drevet gå och Brown får fullt upp med att hitta slingriga vägar ut ur problematiken, helst på ett fördelaktigt sätt och samtidigt hånfullt försöka hålla polisledningen på avstånd när de synnerligen besvärade försöker få honom att be om ursäkt och samtidigt ta avsked från polisen. Den alltigenom osympatiske Brown tänker dock inte låta sig bestämmas över hur som helst.

Personligen känner jag mig rätt trött på den här typen av historia efter ungefär 20 minuter. Med övertydlighet och mörk pedagogik ska vi som tittare verkligen ta till oss hur usel Brown är både som polis och människa. Det känns både överdrivet och rejält löjligt, speciellt tramslöjligt blir det när Browns privata levnadsförhållanden ska visas upp. Han tycks bo i ett litet kyffe på samma tomt som sin exfru vilken han har barn med, samtidigt som de är grannar med exfruns syster som han givetvis också har barn ihop med! Håhåjaja…

tar sig en stänkare på jobbet

Dessutom verkar alla förakta honom, han raggar på barer och kedjeröker, läxar upp sina tjallare och kontakter. Att han är föremål för anmälningar och utredning verkar inte bekomma. Lite märkligt nog upptäcker jag att rutinerade författarräven James Ellroy varit inblandad i manuset, och ändå är det inte bättre. Historien segar sig irriterande fram, så värst mycket händer inte i den heta potatishärvan runt Brown och det som väl händer känns mest rörigt och oengagerande.

Woody Harrelson må vara helt okej i rollen och ger Brown ett otrevligt yttre, men avdelningen korrupta otrevliga gräsrotspoliser med exfruar och barn har vi sett förut i form av Richard Gere i Internal Affairs 1990 så det känns synnerligen ofräscht under solen här. Moverman kan få lite pyttecred för att han lyckas trycka in lätträknade birollsminutrar av bla Ben Foster, Ned Beatty, Ice Cube, Steve Buscemi, Anne Heche, Cynthia Nixon, Robin Wright och Sigourney Weaver men det är banne så långt jag vill sträcka mig.

Rampart beskrivs nästan lyriskt på omslaget som ”tät”, ”chockerande” och ”rå”. Konstiga ordval i min bok då det mest blir tradigt, upprepande och synnerligen ointressant efter ett tag med en historia som överdriver så mycket att det till slut blir larvigt. Jag känner ingenting inför Browns påhitt. Inte ens avsky, bara ett ointresse. Nä, det här var för dåligt.