Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Annonser

I Am Number Four (2011)

Det dröjde som vanligt inte länge efter att filmen haft premiär innan skarprättarna ställde sig i kö med vässade klingor. Glåporden som staplats är innehållös, tunn soppa, fjantig och allehanda usel.

Och visst drar man osökt paralleller till tex Twilight-soppan, starka krafter, tonårsförälskelse och diverse skumma element som huserar i bakgrunden. Fast vänd lite på konceptet och den tvålfagre ynglingen John (Alex Pettyfer) med hemligheter är den som dyker upp i den lilla staden och snart finner sig förälskad i skolans udda men varmhjärtade tjej, Sarah (Dianna Agron).

John är alltså på flykt, är i hemlighet en av de sista av ett släkte från en annan planet (!) och måste ständigt hålla sig undan en annan utomjordisk ras som bara gett sig den på att förgöra John och ett antal andra av samma sort som lyckades fly till Jorden (av någon märklig anledning). The bad guys ser ut att ha snott klädstilen från Matrix och ansiktstatueringar från söderhavet kombinerat med oerhört fula trynen och illa tandhygien.

Trots varningsklockor om en lågbudgetvariant av Twilight står den här filmen ändå ut på ett litet annorlunda sätt. Med en lovande inledning, ett saggigt mittparti tar det sig lite mot slutet och det går inte att dissa filmen helt, finns helt enkelt inte jättemycket att reta sig på här. Visst haglar klyschorna som spön i backen, John får tex av sin följeslagare och ”mentor” Henri (Timothy Olyphant i en rätt omotiverad roll) order om att ligga lågt….och det första John gör är att bli ovän med skolans värsta brats och sportfånar samtidigt som han dessutom blir kompis med skolans nörd och då kärar ned sig i söta Sarah. Allt enligt manusmall 1 A vad gäller tonårs-action-drama-romantik-mysterie-avdelningen.

Bakom allt det ytliga och sockersöta är det ändå stundtals lite underhållande och man får nog inte se filmen med någon större förhoppning om mening eller originaltitet. I regipinnen håller D.J. Caruso som tidigare visat formen med underhållande alster som Eagle Eye och Disturbia, och han har ju, med support från Spielbergs Dreamworks i ryggen, viss koll på det här med effekter och visuella färdigheter.

I Am Number Four är totalt överraskningsfri, dock rätt snyggt gjord och med ett par skådisar som inte gör bort sig nämnvärt. Känns inte lika naivt dum som Twilight. Står man ut med de värsta klyschorna är det rätt lättsmält och till viss del underhållande i all sin krämiga fånighet. Risk för uppföljare finns.

”You have no idea of what I’m capable of.”

Eagle Eye (2008)

Ur återtittsarkivet (snyggt ord det där) gräver jag fram denna stänkare från 2008. En film som klart klassar in i kategorin ”högljudda, ytliga, adrenalinstinna teknikthrillers där det gäller att som åskådare inte tänka för mycket på vad det är man egentligen tittar på”. Och här osar det high-tech värre.

Jerry (Shia LaBeouf) har plötsligt för mycket pengar på sitt konoutdrag, hemma i hans lägenhet väntar levererade kartonger från okänd adressat innehållandes vapen, förfalskade pass av varierande grad och allmänt skumma saker som en hederlig medborgare inte alls borde vara i besittning av, och det dröjer inte ens en nanonsekund innan dörren slås in och Jerry grips medelst hårda tag. Men vem tillhör rösten som bara sekunder innan varnat just Jerry i telefon om ett förestående gripande…!? FBI-agenten Morgan (Billy Bob Thornton) har lite problem att svälja Jerrys förklaringar, och värre blir det när plötsligt Jerry fritas på spektakulärt sätt via guidning av samma röst i som förut i telefon och som beordrar Jerry att lyda om han inte vill dö…

Samma öde om dödsfall (för hennes son) om inte åtlydnad följs drabbar också Rachel (Michelle Monaghan), som får order av mystiska rösten att undsätta Jerry i hans flykt undan polisen. Paret lyckas krångla sig ur den ena svårigheten efter den andra, och får hela tiden order av den okända telefonrösten att bege sig till nya ställen och utföra nya uppdrag av varierande sort. Varken Jerry eller Rachel fattar speciellt mycket till en början, men inser sakta att de förmodligen är brickor i ett mycket större konspiration som satts i rörelse. Även agenterna Morgan och Perez (Rosario Dawson) börjar gräva djupare i vad som verkar vara en osannolik historia vars källa står att finna inom försvaret och dess hemliga operationer.

Dagens regissör, den uppenbarligen bildspråks-energiske D.J. Caruso , fläskar på med riktigt tempofyllda och fräsiga actionscener, eller rättare sagt, han låter lugna scener hela tiden mynna ut i en rasande tempohöjning som inte direkt låter mig som tittare hämta andan. I sin iver att hela tiden hålla den ganska osannolika historien igång, känns det möjligen vid ett fåtal tillfällen som om Caruso slår knut på sig själv, bla med en synnerligen svårtittad biljakt där klipparna måste ha varit tokhöga på substanser av något slag. Mycket action, mycket detaljer…men alldeles för stirrigt klippt och det hela mynnar ut i att hela biljakten bara bokstavligen snurrar förbi i 110 knyck. Lite störande, om ni frågar mig.

I övrigt är det dock en rask och rätt sprittande thrillerhistoria enligt konceptet ”den vanlige medborgaren som hamnar i trubbel” LaBeouf gör vad han ska även här, och hittills har denne yngling inte gjort mig besviken i någon av de produktioner han förekommit i. Michelle Monagahan kämpar på som heroisk sidekick, men förblir ändå lite blek invid La Beouf. Thornton och Dawson gör sina agenter precis som agenter ska gestaltas i sådana här ytliga technothrillers, envisa och framför allt hederliga.

Eagle Eye är underhållande för stunden och som vanligt gäller att man inte får läsa in för mycket i det man ser. Manuset är synnerligen fantasifullt, utförandet snyggt och bakom en av producentrollerna hittar man självaste Steven Spielberg som uppenbarligen också sett något i den här storyn värt att satsa på. Dessutom, historier som omfattar skumraskheter inom statsförvaltning i allmänhet och det amerikanska försvaret i synnerhet, och som kan få ödesdigra konsekvenser för självaste presidenten…hur kan en sådan story misslyckas om den vävs in i tillräckligt mycket ögongodis…?