Eagle Eye (2008)

Ur återtittsarkivet (snyggt ord det där) gräver jag fram denna stänkare från 2008. En film som klart klassar in i kategorin ”högljudda, ytliga, adrenalinstinna teknikthrillers där det gäller att som åskådare inte tänka för mycket på vad det är man egentligen tittar på”. Och här osar det high-tech värre.

Jerry (Shia LaBeouf) har plötsligt för mycket pengar på sitt konoutdrag, hemma i hans lägenhet väntar levererade kartonger från okänd adressat innehållandes vapen, förfalskade pass av varierande grad och allmänt skumma saker som en hederlig medborgare inte alls borde vara i besittning av, och det dröjer inte ens en nanonsekund innan dörren slås in och Jerry grips medelst hårda tag. Men vem tillhör rösten som bara sekunder innan varnat just Jerry i telefon om ett förestående gripande…!? FBI-agenten Morgan (Billy Bob Thornton) har lite problem att svälja Jerrys förklaringar, och värre blir det när plötsligt Jerry fritas på spektakulärt sätt via guidning av samma röst i som förut i telefon och som beordrar Jerry att lyda om han inte vill dö…

Samma öde om dödsfall (för hennes son) om inte åtlydnad följs drabbar också Rachel (Michelle Monaghan), som får order av mystiska rösten att undsätta Jerry i hans flykt undan polisen. Paret lyckas krångla sig ur den ena svårigheten efter den andra, och får hela tiden order av den okända telefonrösten att bege sig till nya ställen och utföra nya uppdrag av varierande sort. Varken Jerry eller Rachel fattar speciellt mycket till en början, men inser sakta att de förmodligen är brickor i ett mycket större konspiration som satts i rörelse. Även agenterna Morgan och Perez (Rosario Dawson) börjar gräva djupare i vad som verkar vara en osannolik historia vars källa står att finna inom försvaret och dess hemliga operationer.

Dagens regissör, den uppenbarligen bildspråks-energiske D.J. Caruso , fläskar på med riktigt tempofyllda och fräsiga actionscener, eller rättare sagt, han låter lugna scener hela tiden mynna ut i en rasande tempohöjning som inte direkt låter mig som tittare hämta andan. I sin iver att hela tiden hålla den ganska osannolika historien igång, känns det möjligen vid ett fåtal tillfällen som om Caruso slår knut på sig själv, bla med en synnerligen svårtittad biljakt där klipparna måste ha varit tokhöga på substanser av något slag. Mycket action, mycket detaljer…men alldeles för stirrigt klippt och det hela mynnar ut i att hela biljakten bara bokstavligen snurrar förbi i 110 knyck. Lite störande, om ni frågar mig.

I övrigt är det dock en rask och rätt sprittande thrillerhistoria enligt konceptet ”den vanlige medborgaren som hamnar i trubbel” LaBeouf gör vad han ska även här, och hittills har denne yngling inte gjort mig besviken i någon av de produktioner han förekommit i. Michelle Monagahan kämpar på som heroisk sidekick, men förblir ändå lite blek invid La Beouf. Thornton och Dawson gör sina agenter precis som agenter ska gestaltas i sådana här ytliga technothrillers, envisa och framför allt hederliga.

Eagle Eye är underhållande för stunden och som vanligt gäller att man inte får läsa in för mycket i det man ser. Manuset är synnerligen fantasifullt, utförandet snyggt och bakom en av producentrollerna hittar man självaste Steven Spielberg som uppenbarligen också sett något i den här storyn värt att satsa på. Dessutom, historier som omfattar skumraskheter inom statsförvaltning i allmänhet och det amerikanska försvaret i synnerhet, och som kan få ödesdigra konsekvenser för självaste presidenten…hur kan en sådan story misslyckas om den vävs in i tillräckligt mycket ögongodis…?