Haha, vilken galen idé det här lät som va?!
Sätta en SVENSK film i näven på Flmr, ärkebelackare och förste hånare (nåja) av svensk film i största allmänhet.
Hur ska det här gå!?
Speciellt när huvudrollen innehas av, i mina ögon, en av landets mest överskattade (och överexponerade) skådisar.

Desto ROLIGARE då att kunna konstatera att det gamla uttrycket ”när fan blir gammal blir han präst”…kan komma till nytta då och då. Som här! TROTS att det är Gustafsson och TROTS att det är Felix Herngren som ligger bakom dagens märkliga äventyr. Siffror talar sitt tydliga språk, folk och fä sprang benen av sig för att glo på filmen på biograferna, rättigheterna är sålda till allsköns länder och rätt snabbt drog filmen in rekordintäkter. Herregud, är filmen verkligen så bra?

Nu vill jag ju hävda att svenska biogluttare MÖJLIGEN är ganska lättflirtade. Skriv Robert Gustafsson och Felix Herngren på affischen och vips är man hemma ekonomiskt. Hur dålig rullen blir. Här handlar det ju om personer som näst intill är husgudar i vart och vartannat vardagsrum. Solsidan firar ju galet stora triumfer på dumburken, helt ofattbart i mina ögon, och minsta lilla sketch med Gustafsson drar rekordtittare…oavsett om det är repris eller inte.
Press och annan lös media har ju inte gjort annat än pekat på siffror och statistik den här vintern över just Hundraåringens framfart…men jag vill ju mena att detta per automatik inte betyder en bra film.

Nu har ju dock det lilla lustiga inträffat att jag ändå tycker just det!
För dagens hittepå är faktiskt en stunds rejäl underhållning och lite galet vridet på rolighetsfronten. Jag tillhör dem som inte läst boken, och känner väl nu dessutom inget större behov av att göra det, men vad jag förstått på vänner och kollegor som gjort just detta…är boken (såklart) digrare och längre i sin handling. Av naturliga skäl har Herngren och medmanus-gubben Hans Ingemansson skalat bort så pass mycket att det som blir kvar kan fungera som en stabil enhet under 114 minuter. För det är precis vad det gör. Fungerar.

Rutinerade Robert G är alltså hundraåringen Allan som en vacker dag bara kliver rakt ut genom fönstret på det äldreboende han befinner sig, just på sin födelsedag också, och låter mer eller mindre slumpen föra honom ut i ett sommarsverige där ett knasigt äventyr väntar. Allan möter märkliga människor, och allt tycks liksom hända bara av en slump. Parallellt med detta berättar också Allan själv historien om sin uppväxt och liv fram till ålderdomen. Allt till galet svulstiga bilder som spänner över år och ställen som Spanien, Sovjet, USA och ett folkhems-Sverige. Allan möter kända gubbar, påverkar dem i olika riktningar och det mesta är så tokigt som det kan bli. Regisserande Felix H har också koll på sitt manus och styr hela kalaset med lätt hand. Och lyckas med att också få filmen att inte kännas….svensk. Perfekt ju!

grilla…ett måste i svensk film

För en filmdåre som en annan är det naturligtvis omöjligt att inte låta tankarna glida iväg till fenomenala Forrest Gump från 1994, och därmed blir möjligen dagens äventyr som en mindre kopia och en sorts upprepning av fenomenet att sätta sin huvudperson i kända historiska miljöer och låta denne möta berömda personer. Beprövat trix således, men visst…icke desto mindre underhållande även här i vissa scener.
Roligast är egentligen Robbans sköna kommentarer när han berättar om sitt liv, med en och annan underfundig replik. Dessutom sjukt bra maskering på Gustafsson som gammal!

Andra som bör nämnas är David Wiberg som den lätt nervöse Benny, Jens Hultén som MC-värstingen Gäddan och Iwar Wiklander som den jovialiske sidekicken Julius. Att Herngren slänger in Mia Skäringer i den kvinnliga leaden är skamlöst publikfriande med TV4-publiken. Begåvade Skäringer gör precis vad hon ska och det vet Herngren. Mysigt javisst, men hon bjuder inte på några nya äpplen från fruktkorgen om man säger så. Och varför måste alla filmskapare ringa in väsande Alan Ford så fort det behövs en brittisk bad guy?

Hundraåringen….gav mig summa summarum ändå en trevlig stund. Trevligare än jag trott faktiskt. Småroligt mest hela tiden och Gustafsson sköter sin Allan helt perfekt ändå in till finalen. Herngren har totat ihop en historia som är så pass lättviktigt roande att man inte kan värja sig mot feelgooden. Trots att filmen troligen utelämnat en del från boken, känns det som en stabil story att avnjuta en stund.
Inte minst för alla lustiga biroller och den visuellt ”osvenska” stilen.
Så kan det gå!