Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)

Haha, vilken galen idé det här lät som va?!
Sätta en SVENSK film i näven på Flmr, ärkebelackare och förste hånare (nåja) av svensk film i största allmänhet.
Hur ska det här gå!?
Speciellt när huvudrollen innehas av, i mina ögon, en av landets mest överskattade (och överexponerade) skådisar.

Desto ROLIGARE då att kunna konstatera att det gamla uttrycket ”när fan blir gammal blir han präst”…kan komma till nytta då och då. Som här! TROTS att det är Gustafsson och TROTS att det är Felix Herngren som ligger bakom dagens märkliga äventyr. Siffror talar sitt tydliga språk, folk och fä sprang benen av sig för att glo på filmen på biograferna, rättigheterna är sålda till allsköns länder och rätt snabbt drog filmen in rekordintäkter. Herregud, är filmen verkligen så bra?

Nu vill jag ju hävda att svenska biogluttare MÖJLIGEN är ganska lättflirtade. Skriv Robert Gustafsson och Felix Herngren på affischen och vips är man hemma ekonomiskt. Hur dålig rullen blir. Här handlar det ju om personer som näst intill är husgudar i vart och vartannat vardagsrum. Solsidan firar ju galet stora triumfer på dumburken, helt ofattbart i mina ögon, och minsta lilla sketch med Gustafsson drar rekordtittare…oavsett om det är repris eller inte.
Press och annan lös media har ju inte gjort annat än pekat på siffror och statistik den här vintern över just Hundraåringens framfart…men jag vill ju mena att detta per automatik inte betyder en bra film.

Nu har ju dock det lilla lustiga inträffat att jag ändå tycker just det!
För dagens hittepå är faktiskt en stunds rejäl underhållning och lite galet vridet på rolighetsfronten. Jag tillhör dem som inte läst boken, och känner väl nu dessutom inget större behov av att göra det, men vad jag förstått på vänner och kollegor som gjort just detta…är boken (såklart) digrare och längre i sin handling. Av naturliga skäl har Herngren och medmanus-gubben Hans Ingemansson skalat bort så pass mycket att det som blir kvar kan fungera som en stabil enhet under 114 minuter. För det är precis vad det gör. Fungerar.

Rutinerade Robert G är alltså hundraåringen Allan som en vacker dag bara kliver rakt ut genom fönstret på det äldreboende han befinner sig, just på sin födelsedag också, och låter mer eller mindre slumpen föra honom ut i ett sommarsverige där ett knasigt äventyr väntar. Allan möter märkliga människor, och allt tycks liksom hända bara av en slump. Parallellt med detta berättar också Allan själv historien om sin uppväxt och liv fram till ålderdomen. Allt till galet svulstiga bilder som spänner över år och ställen som Spanien, Sovjet, USA och ett folkhems-Sverige. Allan möter kända gubbar, påverkar dem i olika riktningar och det mesta är så tokigt som det kan bli. Regisserande Felix H har också koll på sitt manus och styr hela kalaset med lätt hand. Och lyckas med att också få filmen att inte kännas….svensk. Perfekt ju!

grilla…ett måste i svensk film

För en filmdåre som en annan är det naturligtvis omöjligt att inte låta tankarna glida iväg till fenomenala Forrest Gump från 1994, och därmed blir möjligen dagens äventyr som en mindre kopia och en sorts upprepning av fenomenet att sätta sin huvudperson i kända historiska miljöer och låta denne möta berömda personer. Beprövat trix således, men visst…icke desto mindre underhållande även här i vissa scener.
Roligast är egentligen Robbans sköna kommentarer när han berättar om sitt liv, med en och annan underfundig replik. Dessutom sjukt bra maskering på Gustafsson som gammal!

Andra som bör nämnas är David Wiberg som den lätt nervöse Benny, Jens Hultén som MC-värstingen Gäddan och Iwar Wiklander som den jovialiske sidekicken Julius. Att Herngren slänger in Mia Skäringer i den kvinnliga leaden är skamlöst publikfriande med TV4-publiken. Begåvade Skäringer gör precis vad hon ska och det vet Herngren. Mysigt javisst, men hon bjuder inte på några nya äpplen från fruktkorgen om man säger så. Och varför måste alla filmskapare ringa in väsande Alan Ford så fort det behövs en brittisk bad guy?

Hundraåringen….gav mig summa summarum ändå en trevlig stund. Trevligare än jag trott faktiskt. Småroligt mest hela tiden och Gustafsson sköter sin Allan helt perfekt ändå in till finalen. Herngren har totat ihop en historia som är så pass lättviktigt roande att man inte kan värja sig mot feelgooden. Trots att filmen troligen utelämnat en del från boken, känns det som en stabil story att avnjuta en stund.
Inte minst för alla lustiga biroller och den visuellt ”osvenska” stilen.
Så kan det gå!

Airborne (2012)

Sista planet ut från London en kväll när stormen rasar som värst. Joråsåatt.
Halvtomt i kabinen (som sig bör i lågbudgetrullar där kostnaderna ska hållas kort), men de som ändock sitter där i sätena är också den sortens kufar som bara kan förekomma i en C-thriller som det här.
Klyschor samsas med övertydlighet. Och ett vansinnigt fyrkantigt skådespelande.

I lastrummet ligger också en låda som vissa på flygplatsen uppenbarligen var väldigt glada att bli av med. Snart börjar folk och fä uppföra sig konstigt (givet) och dessutom mystiskt försvinna ombord på planet. Kursen inställd på Amerikat ändras oförklarligt (vad pysslar piloten med?), vilket får chefen i den Londonska markkontrollen Mark Hamill (just han!) att spela över å det värsta, och man undrar stilla hur vägen från Luke Skywalker och hit kunde bli så….dyster och sned.

Billig variant på thriller med övernaturliga inslag och den ofrivilliga (?) komiken ligger hela tiden och lurar runt hörnet. Märkligt nog har man även lockat in Julian Glover i en roll, liksom verbale hårdingen Alan Ford (Cockneys vs Zombies).
Flygvärdinnan Harriet (Gemma Atkinson) får ordentligt att stå i och man undrar möjligen för en sekund hur det ska sluta och vem som egentligen är vem, eller vad..

Eller vänta…det gör man nog inte alls.

full star

Cockneys vs Zombies (2012)

Tänk, jag halkar ju ständigt ned i det här zombieträsket.
Nästan så det börjar bli lite larvigt. Och naturligtvis kommer det inte att vara sista gången heller.

Nu dårå dags för engelska spralligheter.
De två småkriminella bröderna Terry och Andy har planerat en bankstöt för att på ekonomisk väg förhindra att deras farfars ålderdomshem bommas igen då nya moderna skrytbyggen ska uppföras på platsen. Kanske inte världens bästa idé, och än värre blir det när plötsligt en zombieepidemi (tjohoo!) bryter ut i Londons East End…och precis i närheten av pensionärerna! Återstår bara för våra hjältar (efter ett omständigt bankrån) att försöka ta sig till gamlinghemmet och se om farfar fortfarande är i livet. Inte det lättaste ska det visa sig, när gatorna fylls av dreglande och väsande döingar som raglar runt i traditionell stil och som vanligt  är envist sugna på att sätta tänderna i friskt människokött.
Fast…med lite vapenkraft och jävlaranamma kommer man ju som bekant långt när det gäller de flesta zombieraffel.

Svårt att inte känna vibbarna från Shaun of the Dead när man kikar på dagens rulle, och det är väl inget fel i det. Samma lite töntiga humor varvas med rätt roliga repliker och goriga effekter. Även om en del kanske är lite väl simpla då och då. Känslan är hela tiden att filmmakarna och de inblandade skådisarna har haft rätt kul här, och ett friskt och fartigt manus döljer ändå de bristande fläckarna så pass att jag som glor sitter och flinar förnöjt i soffan.

Just greppet att mixa pensionärer som ställs mot zombies känns plötsligt hysteriskt kul i en och annan scen. Det är ju lite samma rörelsemönster om man säger så… Bland gamlingarna blir det för övrigt mumma att skåda gamla Bond-bruden Honor Blackman som minsann vet hur ett automatvapen ska hanteras även på äldre dar. Alan Ford kanske inte är så känd till namnet, men den som sett Viasats reklam för sina sändningar från Premier Leauge vet då möjligen kanske vem denne kärve och gastande britt är. Dessutom med sin karaktäristiska accent från östra London. Att han sedan också dök upp i Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels gör ju inte saken sämre. Här som farfar Ray kör han på med gangsterstilen och dräpande kommentarer till höger och vänster som den mest naturliga saken i världen.

inget busskort!??! Ingen åktur zombiecreep!

Bered er inte på några nya innovativa grepp i genren. Snarare ännu en lite skojkul utflykt kryddad med skjutaction och töntkomik och en och annan rå effekt. Som sagt, ibland kanske det är bra att kika på zombiestuket ur ett lite lättsammare perspektiv, och inte så damn allvarligt.

Cockneys vs Zombies är föredömligt kort och friskt underhållande i all sin tramsighet.
Pang på liksom, levererat med sköna dialekter och lite hederliga ostiga effekter utan att förlita sig på CGI-stuket till 100 procent. Inget du kommer att spara i fina minnesarkivet, men sådana här tokerier är jag allt lite svag för…fortfarande.
Extra plus också till skönt soundtrack med Madness-vibbar!