Central Intelligence (2016)

central_intelligence_ver2Besvara vän-förfrågningar på fejjan. Oftast ofarligt och inga större obehagligheter som följer.Kanske så kontorsnissen Calvin (Kevin Hart) tänker där han sitter framför datorn och plötsligt får en invit från en gammal high-school-kamrat. Eller kamrat och kamrat…Calvin var en av de få som försökte vara hygglig mot den olycklige Bob Stone (Dwayne Johnson) i plugget en gång i tiden.
Och vad kan nu Stone vilja honom så här många år efteråt tro…?

Jaja..jag jag vet nog vad du kanske tänker nu. Ännu en tramsig buddy-movie. Med flåshurtig humor. MEN, funkar kemin mellan de två protagonisterna kan ett manus komma undan med mycket. Och det är precis vad som sker här. Calvin är lite lagom småtrött på sitt inrutade liv som kontorsavlönad och när den udda Stone dyker upp och påstår att han jobbar för självaste CIA…och dessutom behöver Calvins hjälp…ja då kanske det ändå är lite äventyrslusta som brinner igång där hos Calvin…? För att i samma ögonblick ersättas av tvivel och förfäran när Stone uppvisar tendenser på att vara en väääldigt konstig person…kanske rentav en galning med tvångsföreställningar.

Det bästa med rullen? Att den bland all komedi och småputtrig action ändå hela tiden dras med ett visst mått av ovisshet. Man vet liksom aldrig var rullen ska ta vägen. Och detta nu alltså menat i positiv mening. En annan stor (!) fördel med rullen är såklart The Rock. Dwyne Johnson. Mannen är som gjord för komedi. Har ett sorts flow som banne mig är galet snyggt. Speciellt här, i par med Kevin Hart. Som också får glänsa lite. Kanske liite mer nedtonad från sin gapighet han visat upp i andra alster…?

CENTRAL INTELLIGENCE

the Rock erbjuder kompisgåva

En njutbar buddy-movie bör ju såklart innehålla en sorts bubblande aura mellan de två kompisar det ska handla om, och det gör verkligen det här. Låt vara sen att själva storyn är fladdrig som ett bakplåtspapper. Man liksom bara sitter där ändå och flinar stort åt knasigheterna som bjuds.  Bra där herr regissör Rawson Marshall Thurber (Dodgeball). Återigen, inget för den som absolut måste ha logik, mening och djup i manuset.

Vi andra skrattar gott åt snubbarna och konstaterar att detta var en sjusärdeles rolig komedi anno 2016. Ännu en detta år!
Bra komediår rentav??

Annonser

What Happens in Vegas (2008)

Vad nu!?
Har fredagarna plötsligt gått och blivit komedi-fredagar hos Flmr!?
Asch då, så är det väl inte…men det är ju aldrig fel att pytsa ut en komedi denna trevliga veckodag. Eller hur??

Och här då…..Ashton Kutcher och Cameron Diaz! Nu slår du kanske bakut och hojtar och har dig, muttrar och svär.
Jajaja…nu är det inte så hemskt som det låter. En frisk och fartig komedi ÄR alltid en frisk och fartig komedi, hur dumma eller snedseglande skådisarna är. Sort of.
Ni känner ju mig, jag är en sucker på romanistiska komedier. Och dagens alster kan verkligen inte beskyllas för att vara något annat. Sin komedivana trogen sackar  som vanligt tempot i mitten, men sen tar det sig igen. Och öppningen på rullen går faktiskt inte att klaga på. Jo, ni som hatar huvudrollsinnehavarna kommer förstås att göra det.
Men det är min recension, hahaha…..och jag hade trivsamt…nästan hela tiden!

Joy (Diaz) är karriärkvinnan som dumpas av pojkvännen för att hon är för styrig och uptight, Jack (Kutcher) är snubben som aldrig verkar ta livet på allvar, inte minst tillvaron på sin arbetsplats. Klart han får kicken av chefen (som också är hans farsa! Aj!) Båda lika deppiga, och båda drar ovetandes om varandra till Las Vegas med kompis för att försöka glömma vardagen en stund. En superbläcka senare vaknar de upp och upptäcker att de gift sig med varandra på fyllan och villan!!
Ajaj, knasigt då båda är varandras raka motsats. Att bara fixa snabbskilsmässa är dock inte det lättaste, speciellt inte då också en stor Vegas-vinst ska fördelas mellan de två. Båda anser sig ju ha rätt till pluringarna.

Utgången av det hela? Paret måste nu försöka ”provbo” tillsammans i 6 månader och gå på äktenskapsrådgivning! Haha vilka dumheter! De är ju som katt och hund! Och hahaha igen…vilka dumheter av manuset…försöka lura oss att de inte kommer att falla för varandra innan eftertexterna börjar rulla! Amatörer bakom skrivbordet.

”vaddå!??! det är ju fredag!!!! party!!!”

För precis så är det ju. Inget nytt under solen, allt precis enligt Hollywoods trivselmall! 100 procent.
Men vet du, skit i det!
Stämningen är kul, samspelet mellan Kutcher och Diaz är kanon i vissa lägen! Ni som hatar de två kommer aldrig att hålla med mig, så är det ju liksom bara. Jag måste ändå ge Kutcher att han har en komisk tajming som lämpar sig smutt i rullar som den här. Att Diaz kan vara sådär charmig och bara för rent jävla go i vissa lägen visste man ju redan.
Stoppa sedan in ett skönt sidekicks-gäng i form av namn som Rob Corddry, Lake Bell, Jason Sudeikis, och Treat Williams…och det hela blir ganska njutbart som helhet.
Jorå så äre!

En perfa fredagsfilm! Jupp!

Sommarklubben: Mr. & Mrs. Smith (2005)

MrMrsSmithJaja…nu ska ni inte börja sucka och stöna och vrida er och ha er bara för att Brangelina gör ett gästspel i årets Sommarklubb.
Nu påstår jag istället att detta är en störtskön nonensrulle! Jajamensan!

Brad Pitt och Angelina Jolie är gifta paret Smith som liksom bara..finns. De lever inte.
Kan möjligen en orsak till den tilltagande klyftan mellan dem vara att båda jobbar som lönnmördare…för olika organisationer!?!
Och ingen av dem vet (konstigt nog) vad den andre gör.

Snart blir det dock andra bullar när hemligheter avslöjas och filmen hoppar in i actionfnatt!
Egentligen är det ett ganska lusigt skräpigt manus Bourne-regissören Doug Liman har fått i näven, men han är smart nog att inte ta några onödiga djupare grepp på rullen. Istället blir det paret Pitt och Jolie som får ha lite knasroligt framför kameran när diverse badasses gör sitt bästa för att ta livet av dem. När de inte själva försöker dräpa varandra! Då är det oerhört roligt och spektakulärt!

När jag nu ser om rullen ett par år senare slås jag av hur underhållande detaljerna är, samspelet, blickarna, de små kommentarerna. Det syns verkligen att de två stjärnorna hade roligt tillsammans. Kemin stämmer mellan dem på ett synnerligen charmigt sätt!

Dessutom är rullen jäkligt snygg i actionsekvenserna och Liman tillhandahåller några riktigt sommarspektakulära visuella höjdpunkter!
Plus lite roligt gnabbande mellan det äkta paret i mindre passande situationer. OCH, vi får ju Vince Vaughn som obligatorisk sidekick! Extra bonus!

Äktenskapliga hemligheter i sommarnatten!

Dum & dummare 2 (2014)

Dum_dummare_posterOriginalet från 1994 är och förblir en av mina allra roligaste filmupplevelser.
En rulle som var sådär helt utflippad, och hade de två spånigaste ”hjältar” man sett på film. Kanske någonsin.

Att en ”riktig” uppföljare låtit vänta på sig så här länge är därför kanske lite av ett mysterium. Liksom en välsignelse. Dags för en ny generation filmtittare att stifta bekantskap med dårarna Lloyd och Harry? Dags för filmmakarbröderna Peter och Bobby Farrelly att få en hit igen?

Härligt nog tar det bara ett par minuter in i filmen så känns det som de aldrig  varit borta. Nu handlar det om att spåra upp den dotter som Harry (Jeff Daniels) inte vetat om att han har. Kollegan Lloyd (Jim Carrey) står naturligtvis vid sin bästa kompis sida i jakten. Dessvärre för omgivningen kanske…som den här gången bla består av skådisar som Laurie Holden, Rob Riggle och hesa Kathleen Turner minsann! Den snabbögde hinner också uppfatta Bill Murray i tre sekunder, men det gäller att inte blinka!

Visst, det är inte den vassaste story man tänkt ut för våra antihjältar. Men det görs gott om plats för ett par hysteriskt roliga scener då och då. Annars går kanske det mesta på skön igenkänningsfaktor hos mig. Fast jag tillhör ju de som var med när originalet dök upp en gång i tiden, och kanske just därför har lite lättare att se mellan fingrarna här när storyn saggar….?

faran med mobiler till idioter…

Skönt dock att se att Farrelly´s är tillbaka med stundtals glimrande snuskig under-bältet-humor. Den som en gång var deras signum. Carrey och Daniels verkar ha konserverat formen från första rullen, för det är banne mig som om de tagit på sig kläderna och klivit in i dårfinkarnas universum igen. Bara sådär. Välbehövligt för Carrey kanske som väl saknat en riktig succé på sistone? Och lika roligt för Daniels att kliva från kostymklädde allvarlige nyhetsankaret Will i The Newsroom till dessa dårskaper…? Vi får de taskiga ordvitsarna, dumskalleagerandet och de pinsamma ögonblicken. Begreppet rövhumor får dessutom ett ansikte här. Uppfriskande!
Rätt mycket nostalgiska upprepningar, plus en liten dos av nykryddat.
Det funkar för mig.

Dum & Dummare 2 skapar inget nytt, fortsätter helt enkelt genom de dörrar duon öppnade -94. Kan kanske tyckas fantasilöst, men i mina ögon blir det som att återse ett par gamla kompisar. Då spelar själva storyn mindre roll. Förhoppningsvis gör man INTE en del 3…men OM..så kommer jag sitta där och glo.
Då också.

Sex Tape (2014)

sextape_posterUnderbare Jason Segel igen! Och charmtrollet Cameron Diaz!
Här som gift par med barn, i hus och hela paketet. Klart de var som pilska kaniner i början av förhållandet! Värre nu när vardagen mest tränger sig på hela tiden och orken/lusten tryter. Här krävs nåt nytt. Som att Annie (Diaz) en barnfri kväll, i mer eller mindre berusat tillstånd, knäcker idén att de kanske borde göra en egen sexvideo! Äkta amatörporr homestyle. Stimulerar alla sinnen och hjälper till att trolla fram kaninerna igen såklart. Givetvis med det förbehållet att man dagen efter ska radera filen gubevars. Det var ju bara en rolig grej för stunden. Ha!

Teknikhandikappade dåren Jay (Segel) lyckas dock ganska omgående med konststycket att istället för radering skicka materialet upp i det mytomspunna Molnet! Stor panik och bara en tidsfråga innan kvarterets nya porrstjärnor är berömda! Jay och Annie har dock en plan, och härifrån….tja…blir det ju mest mayhem och komik av den högljudda sorten.

Som det ska vara i rullar som den här! Segel har själv varit med och petat i manuset tillsammans med bla Nicholas Stoller, och då vet vi ju hängivna fans vad som väntar. Läge för pinsamheter och låg humor! Bäst är Rob Lowe i rollen som proper chef med konstigt och illavarslande sidoliv när tillfälle ges. Liiite extrakul med Lowe´s medverkan här blir det ju också med tanke på Robbans egen sexvideo-skandal i början av karriären! Häpp!

KUL I KUBIK tycker jag således om dagens stolleprov. Jason Segel är hjälte och Cameron Diaz charmar alla till höger och vänster. Värsta TUNNA handlingen javisst!!! Men ack så underhållande om man är lagd åt det här hållet. Hade dagens par hetat Seth Rogen och Kristen Wiig hade jag inte klagat på det heller.
Humor under bältet med skön snusknivå som ändå lyckas toucha familyfeelgood!

22 Jump Street (2014)

22JumpHahaha! Det spelar ingen roll att manuset är det tunnaste man skådat sen……sen…..förra rullen om knäppskallarna!

Jonah Hill och Channing Tatum är komiska GENIER tillsammans!
Underbart skriker jag! Speciellt Hill är sagolikt rolig här. Nu ska de två polisdårarna gå undercover igen, gå på college där knarklangande typer ska hittas. Det går naturligtvis helt åt helvete först, för att sedan sluta i dur efter knasbollefasoner och lite flyt!
Klyschorna står som spön i backen…MEN vad gör väl det när man sitter och bara skrattar sig igenom speltiden!

Ibland behöver du bara en riktig jönsfilm för att bli på gott humör om det varit i botten. Då passar den här perfekt! Humorn är asroligt låg…och till och med en sådan gammal uv som Peter Stormare blir underhållande när han får hänga med dynamiska duon Hill/Tatum.
Glöm inte heller Ice Cube som är tillbaka och gapar och svär och har sig som helvild polischef. Ha!

Under eftertexterna” hotas” det mycket underhållande med en hoper uppföljare! Missa inte!
En stabil trea i betyg för den här nonsensfilmen är helt enkelt bara vad man vill ge dårarna. Inga konstigheter.

Sommarklubben: 1941 (1979)

Rullen som räknas som en av mästerregissören Steven Spielbergs största floppar rent ekonomiskt.
I alla fall om man ser till den amerikanska publiken, de gillade inte alls det här. Annat var det här i Europa, där också filmen fått in de flesta av sin pluringar.

Och visst, jag var så dunderförtjust av den här galna komedin att jag såg den på bio två gånger. Kanske tre.
Spielberg berättar alltså den ytterst sällsamma storyn om den hysteri som utlöstes i Kalifornien veckorna efter att japanerna bombat Pear Harbor i december 1941. Nu trodde man att en fullskalig invasion längs kusten var förestående. Spielberg och manusförfattarna tog fasta på en del verklighetsbaserade händelser och skapade denna humorbomb som briserar med antal olika sidoberättelser, den ena knäppare än den andra.

Och så fyller man på med ett tjog mer eller mindre heta skådisar för tidpunkten; vad sägs om Dan Aykroyd, John Belushi, Treat Williams, Lorraine Gary, John Candy, Tim Matheson, Christopher Lee, Toshiro Mifune och Nancy Allen.
För att nämna några.

1941 Komedi i kubik. Eller nåt. Jag har alltid älskat rullen. Trevliga tramsigheter. Satans amerikanare att inte uppskatta flabbhumor. Filmnördar missar naturligtvis inte herr Spielbergs drift  med sin egen film om den stora otäcka hajen. (bonusinfo: det är samma kvinna i båda filmerna!)
Hysteri i sommarnatten.


Sommarklubben: Den galopperande detektiven (1994)

Damn vad jag älskar den tidiga Jim Carrey!
Här fullständigt utflippad som tokig djurdeckare. Charmig, impulsiv och nästan totalt okontrollerbar!
”Alrigthy then!!!!

Ace får uppdrag att hitta en stulen delfin, en lagmaskot.
Såklart kör Carrey, riktigt färsk i filmsammanhang vid den här tidpunkten, på med hela registret och hans motspelerska Courtney Cox får ibland riktigt svårt att hänga med i svängarna!
Mimiken och troligen den digra improvisationen firar stora triumfer!
Flåshurtigt, kanske…men Carrey fixar det hela med enförjävla charm. En riktigt rejält fräsig återtittsrulle dessutom. Med lite 90-talsnostalgi på humorfronten.

Ace Ventura är dumrolig, gapflabbig, jönsig och skitlarvigt rolig. Carrey har tyvärr aldrig varit riktigt nära den storhet han visade upp här i spannet runt 1994-95….men det är skit samma en skön sommarkväll när man bara vill skratta, skratta och åter skratta!
Improvisation i sommarnatten.

 

Sommarklubben: Monty Python and the Holy Grail (1975)

Åh vad jag älskar Python-gänget!
Ända sedan man var liten knatte och såg de halvtimmeslånga avsnitten som kablades ut i statstelevisionen. Föregångare. Banbrytare. Före sin tid. Kalla det vad du vill.
Snubbarna gjorde en sorts uppror mot allt och alla som man inte var van vid vid den här tidpunkten, helt klart.

Filmerna har väl varit sådär. Ofta småroliga. Bitska. Men också ganska tunna i handling och ofta bara ett gäng snyggt paketerade sketcher.
Som möjligen dagens klubbare,
Men oj vad jag är förtjust i den här! Som om det är lite extra god ost på den här anrättningen. Den liksom går utanför de andra lite.

Det underbara lustmordet på Arthur-sagan, och gängets förmåga att få till de där underfundiga replikerna, den galna slapstickhumorn, uppkäftigheten. Jag ser en upphottad dvd-kopia, remastrad och packad med skönt extramaterial där en del av de nu åldrade gubbsen ställt upp och berättat anekdoter om anspelningen och tidseran som rådde då.
Härligt.

Är detta Pythons bästa långfilm?
Jag tycker möjligen det. Du kanske tvistar om motsatsen, men klassen på den här rullen är genomgående hög, speltiden föredömligt kort, humorn går för det mesta i ett toppskikt och kryddas med mustiga repliker.
The Black Knight, The Knights who say ”Niii”, The Killer Rabbit. Visst kommer du ihåg dem!!

The Holy Grail är en njutning. En virvlande rolig bris under en tryckande varm sommarkväll. En skön påminnelse om att 70-talet också kunde bryta sig ur de förväntade mallarna. Ett gäng galningar på skojhumör.
Udda historielektion i sommarnatten!

 

 

 

Sommarklubben: Oh, vilket party! (1968)

Kom igen, du  har säkert sett valda stycken och klipp från denna i tid och otid.
Ett tag under 80- och 90-talet älskade SVT att gödsla med de mest kända sekvenserna…”birdie nam nam”…”hello partener!!”. Sådana gamla slitna underhållningsprogram som Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern hade av nån anledning denna rulle som hovleverantör av roliga klipp. Nästan så man började avsky filmen faktiskt.

Men nu, 46 år efter rullens tillkomst, kan man istället nöjsamt konstatera att den är ett lysande exempel på hur enkelheten och det ganska torftiga upplägget kan växa till en monumental stund av underhållning. Orsaken stavas naturligtvis Peter Sellers, en av sin tids mest omskrivna filmstjärnor. Mycket kan säkert sägas och skrivas om Sellers och hans liv både på och utanför filmen…men här har han fått en riktigt bra karaktär att gestalta. Sellers storhet är hans obetalbara minspel och förmåga att tajma sin humor med de små detaljerna. Likaså måste man i dagens knasigheter även få framhålla regissören Blake Edwards som uppenbarligen kunde se hur trolla fram de mest galna och roliga stunder ur nåt som ändå måste vara en av filmvärldens mer tunna manus på papperet.

Det handlar alltså om den jovialiske indiske filmstatisten Hrundi V. Bakhsi (Sellers med extremt markerade ögon) som av misstag blir bjuden på en filmmoguls flotta party någonstans i de flådigare delarna av Hollywood. Den fryntlige Bakshi gör sitt bästa för att mingla och umgås med de övriga gästerna, men är såklart en vandrande katastrof. Det mesta som kan gå galet GÅR galet när Sellers filurige figur ger sig på allt från att mixtra med elektriska nymodigheter, trasha ett badrum, hälsa på husdjur och flirta med de kvinnliga festdeltagarna.

Filmen i sig är egentligen inget annat än ett gäng galna sekvenser staplade på varandra, löst sammanhållna av Sellers gubbe hela tiden på fel plats. Vad som ändå gör den så satans underhållande (en tidig sommarnatt efter att ha avnjutit fotboll på burken) är just Edwards sinne för detaljer och flowet i händelserna. Notera gärna själv hur långa tagningar många av de knasiga scenerna består av. Eller att fokus hela tiden ligger på Sellers. De övriga skådespelarna liksom glider in och ut  ur handlingen. Dialogen och konversationen runt Bakshi ligger mest som ett sorl och bryter bara in mer distinkt då Sellers börjar konversera med någon av gästerna. Glöm heller inte bort skådisen Steve Franken som gör en obetalbar dyngpackad servitör och har några av filmens mest roliga stunder. Just koordinationen i ”middagsscenen” tillsammans med Sellers, bildkomponeringen och det långa flowet är mycket underhållande!

Oh, vilket party! växer ganska snabbt fram som en av de mest roliga komedierna från förr! Speciellt om man inte sett den på bra många år, som i mitt fall. Den svagare delen av filmen smyger sig såklart in mot slutet då manus börjar tappa farten och tempot. Slutet kommer ganska abrupt och mynnar egentligen inte ut i nånting. Mer som att Blake Edwards ville avsluta det hela med en over-the-top-final i snurrigheter. Det starka underhållningsvärdet fram till dess (jag skrattade högt ett antal gånger i sommarnatten!) borgar dock för att man inte kan ge Sellers och alla de andra inblandade något annat än ett högt (nostalgi)betyg här!
Felinbjudan skickad i sommarnatten!

 

 

Flmr vs Julen: Elf (2003)

Så, vad behövs för en rejäl julkomedi?
Först och främst jul förstås. Och sedan en huvudperson som gärna får vara lite annorlunda, inte ha koll på läget så att säga. En figur som till slut (efter alla besvärligheter) blir den stora hjälten och den alla tycker så mycket om. Historiens antagonist å andra sidan måste naturligtvis vara en figur som inte alls är inne på det här med jul. Som tycker att hela högtiden är blahablaha, och det här med the christmas joy är rena tramset. För att sedan bli omvänd och ta hela den vintriga världen i sin famn.
Tack och bock..och var är spyhinken?

Visst, precis så bygger man den perfekta julfilmen enligt Drömfabriken. Och trycker in en massa jolmig men medryckande julmusik, tokiga scener, gärna i slapstickform. Och så det viktigaste; det måste ALLTID vara snö i filmen. Slask och barmark duger icke! Kan man dessutom visa upp en känd storstad i snöskrud är det liksom bara bonus.

Dagens julrulle innehåller precis allt det här.
Och jag sväljer ned det så glatt så glatt med lite pepparkakor, julmust och skumtomtar. Möjligen kan det också bero på att dagens huvudidiot heter Will Ferrell och gör precis vad han är bäst på. Jönsar till det ordentligt. Handlingen? Tja, som liten bebis kryper Buddy (Ferrell) in i Tomtens säck och råkar följa med till Nordpolen. Väl där adopteras han av en surmulen nisse (Bob Newhart) och uppfostras enligt konstens alla regler. Snart har han dock vuxit ur huset (ha-ha-ha…sorry) och får reda på att hans riktiga pappa bor i metropolen New York.
Dags för studiebesök i verkligheten!

Buddy spanar in den fina granen, den gulliga nallen och den söta nissan.
Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Naturligtvis är det genialiskt att sätta en dåre som Ferrell i huvudrollen. Utstyrd i den fånigaste av dräkter skämmer han ut sig i the Big Apple och jag fullständigt gapskrattar. Den minsta lilla scen blir hysteriskt rolig tack vare Ferrell´s mimik och dumroliga manér.
Det är ett gyllene tillfälle att egentligen stapla knäppa scener på varandra och gömma den bakplåtspappertunna historien i ett sirligt konfettimoln av julkänslor, godhet, förståelse, förlåtelse, romantik, ett glittrande N.Y..och så lite skönsjungande sång på väl valda ställen. Och så jänkarnas mantra nummer 1: FAMILJEN är absolut viktigast i jultider.

Jon Favreau (Iron Man) heter dagens regissör, och då kan man ju vara lite putslustig och konstatera att Favreu nu låtit två olika huvudpersoner i märkliga outfits klämma ur sig skämmiga oneliners…fast i helt olika sammanhang. James Caan, av alla människor, har fått julfeeling och hoppat på rollen som Ferrell´s känslomässigt avtrubbade biologiska pappa. Mary Steenburgen (har sällan sett sådär svalt snygg ut som här) är hans tålmodiga fru, och mysigt skönsjungande Zooey Deschanel (blonderad!) flankerar också galningen Ferrell på bästa sätt.

Elf är egentligen en riktigt tunn soppa till film. Lite larvig och ganska mycket fånig. Men…MEN..den gör jobbet och får mig på ypperligt julhumör.
Javisst är det sliskigt och sirligt, men jag är svag för den här humorn. Och när den visualiseras av en sådan lustig tjomme som Will Ferrell, ja då går det liksom inte att klaga. Trivsamt mest hela tiden, asflabbigt vid ett par underbara tillfällen då jag näst intill ramlar ur soffan med julmusten sprutande ur näsan.
Nä, nu ljög jag kanske lite. Men nästan iaf!

Julfaktor: Hög! New York i julskrud. Tomtenissar. Julgranen vid Rockefeller Center. Gott så.

Casa de mi Padre (2012)

Som en enda lång utdragen sketch ur humorprogrammet Saturday Night Live.
Kanske är det enklast att tagga rullen så. Naturligtvis hjälper det också till att man har ett gott öga till den sortens lustigheter.
Vilket jag har.

Hela upplägget här driver med den mexikanska formen av såpoperor, telenovelas, och dagens rulle trycker in så mycket fånerier och blinkningar den bara kan till den här formen av berättande. Och så vrids det till ett par extra varv på köpet. Således finns här gott om helt malplacerad musik, karaktärer som brister ut i sång vid konstiga tillfällen, scener som ska föreställa mexikanska vildmarken men är inspelad i studio där man medvetet både ser fuskrekvisitan och hör hur det ekar i dialogen..och knakar i golvet när skådisarna rör sig!
Klippningen är avsiktligt osynkad och ibland går filmen av, precis som en sorts grindhouse-rulle. (och då har jag inte ens redogjort för den ”skrivna ursäkt” av ”regissören” för en utebliven scen som uppenbarar sig i bild..)

Naturligtvis är allt over the top, och i centrum står Will Ferrell som Armando, en mexikansk godsägarson som anses vara lite ”tjockskallig och dum i huvudet” av sin far. Den ”förlorade sonen” Raul (Diego Luna) återvänder hem till familjens ranch, men Raul pysslar med knarkaffärer och har snart dragit på sig den lokale knarkbaronen Onza´s (Gael García Bernal) vrede. Raul planerar också att gifta sig med den undersköna Sonia (Genesis Rodriguez) som han presenterar för familjen…dessutom väcker hon till råga på allt också Armandos känslor till liv….(”vi trodde inte han gillade kvinnor….!”)

Storyn är lika tunn som en vittjad plånbok i slutet på december, men det är naturligtvis i detaljerna, blinkningarna och den knäppa humorns vinkling behållningen sitter. Om man nu som sagt gillar den här typen av trams.

Bakom filmen står ett koppel av personer som vid ett eller annat tillfälle varit inblandade i SNL och dess verksamhet. Spontant tänker jag dessutom på filmer som Blazing Saddles och Three Amigos och det känns som den rullen snor rätt friskt från dom. Vilket inte alls gör något. Jag gillart.
Kanske Will Ferrell gör den största insatsen som inför filmen jobbade med en dialektcoach och nästan prickfritt lärt sig all dialog på spanska! Visst låter det lustigt, men ändå trovärdigt.

Armando sitter upp för den mexikanska såpakärleken

Trots att jag inte alls är bevandrad i dessa telenovelas, är det rätt lätt att se vad  filmen är ute efter att skoja med. Replikerna är krystade och högtravande, dramaturgin knappast subtil och effekterna sunkigt lågbudget. Actionvåldet är skrattretande illa utfört…fast allt naturligtvis på ett kärvänligt sätt.

Casa de mi Padre kräver nog att man gillar knashumor, avsiktliga taffligheter och framför allt Will Ferrell. Han håller värsta hysterin borta från sin Armando men blir ändock en rätt tragikomisk figur i den här märkliga soppan. Man kan liksom inte låta bli att tycka om honom.
Lättkonsumerat trams som tål att skrattas åt om man är på det humöret. Och gillar humorn. Kanske till och med lite fredagskul…?

full starfull starfull star

 

 

Cockneys vs Zombies (2012)

Tänk, jag halkar ju ständigt ned i det här zombieträsket.
Nästan så det börjar bli lite larvigt. Och naturligtvis kommer det inte att vara sista gången heller.

Nu dårå dags för engelska spralligheter.
De två småkriminella bröderna Terry och Andy har planerat en bankstöt för att på ekonomisk väg förhindra att deras farfars ålderdomshem bommas igen då nya moderna skrytbyggen ska uppföras på platsen. Kanske inte världens bästa idé, och än värre blir det när plötsligt en zombieepidemi (tjohoo!) bryter ut i Londons East End…och precis i närheten av pensionärerna! Återstår bara för våra hjältar (efter ett omständigt bankrån) att försöka ta sig till gamlinghemmet och se om farfar fortfarande är i livet. Inte det lättaste ska det visa sig, när gatorna fylls av dreglande och väsande döingar som raglar runt i traditionell stil och som vanligt  är envist sugna på att sätta tänderna i friskt människokött.
Fast…med lite vapenkraft och jävlaranamma kommer man ju som bekant långt när det gäller de flesta zombieraffel.

Svårt att inte känna vibbarna från Shaun of the Dead när man kikar på dagens rulle, och det är väl inget fel i det. Samma lite töntiga humor varvas med rätt roliga repliker och goriga effekter. Även om en del kanske är lite väl simpla då och då. Känslan är hela tiden att filmmakarna och de inblandade skådisarna har haft rätt kul här, och ett friskt och fartigt manus döljer ändå de bristande fläckarna så pass att jag som glor sitter och flinar förnöjt i soffan.

Just greppet att mixa pensionärer som ställs mot zombies känns plötsligt hysteriskt kul i en och annan scen. Det är ju lite samma rörelsemönster om man säger så… Bland gamlingarna blir det för övrigt mumma att skåda gamla Bond-bruden Honor Blackman som minsann vet hur ett automatvapen ska hanteras även på äldre dar. Alan Ford kanske inte är så känd till namnet, men den som sett Viasats reklam för sina sändningar från Premier Leauge vet då möjligen kanske vem denne kärve och gastande britt är. Dessutom med sin karaktäristiska accent från östra London. Att han sedan också dök upp i Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels gör ju inte saken sämre. Här som farfar Ray kör han på med gangsterstilen och dräpande kommentarer till höger och vänster som den mest naturliga saken i världen.

inget busskort!??! Ingen åktur zombiecreep!

Bered er inte på några nya innovativa grepp i genren. Snarare ännu en lite skojkul utflykt kryddad med skjutaction och töntkomik och en och annan rå effekt. Som sagt, ibland kanske det är bra att kika på zombiestuket ur ett lite lättsammare perspektiv, och inte så damn allvarligt.

Cockneys vs Zombies är föredömligt kort och friskt underhållande i all sin tramsighet.
Pang på liksom, levererat med sköna dialekter och lite hederliga ostiga effekter utan att förlita sig på CGI-stuket till 100 procent. Inget du kommer att spara i fina minnesarkivet, men sådana här tokerier är jag allt lite svag för…fortfarande.
Extra plus också till skönt soundtrack med Madness-vibbar!

Tema Hitch: The Trouble with Harry (1955)

Problemet med just Harry är att han är stendöd och en dag dyker upp som synnerligen stelt lik liggandes mitt ute i naturen utanför en sömnig liten by i New England-området i nordöstra USA. Strax får ett antal personer besvärliga bryderier om hur de ska förhålla sig till situationen då nästan alla anser sig vara orsaken till Harry´s frånfälle. Och framför allt, vad ska man göra med kroppen? Och hur dog han…egentligen?

På många håll anses dagens avslutande verk i Flmr-temat vara Hitchcocks mest lättsamma film någonsin, och på äldre dar avslöjade regissören att det kanske var den film han faktiskt tyckte allra bäst om av alla han gjort. På ytan en ganska snurrig historia, som hela tiden för tankarna till gamla engelska farser, med en gnutta av den svenska spring-i-dörrarna-komik som tycks vara speciellt populär hos oss i Svedala under framför allt sommartid. Som vanligt ligger styrkan i den uppsluppna dialogen, där det faktiskt är en ständig ström av vassa oneliners och underfundiga associationer mest hela tiden. Och ett sällskap med skådisar som verkar har hittat det perfekta humöret i sitt agerande. Historien som sådan utvecklas snart till en märklig soppa där alla inblandade verkar vara villiga att ta på sig skulden. Den döde Harry åker upp och ned i jorden ett par gånger innan mysteriet får sin lösning, och då efter att både polismakt och nyfikna utomstående effektivt har hållits borta från den besvärliga situationen.

Det intressanta med dagens film är att Hitch här försöker sig på att blanda lättare humor med mörkare, och samtidigt inte låta mig som tittar vara helt säker på om det är en thriller med komiska inslag eller en komedi med thrillermoment jag tittar på. Här experimenterade också Hitchcock vidare med sitt filmskapande. Han ville se om det gick att tillverka en film utan att casta större stjärnor i rollerna, då han hade en teori om att mången goda manus tappade i fokus då publiken oftast mest koncentrerade sig på de stjärnor som spelade huvudrollerna. Således dyker här varken någon James Stewart, Cary Grant, Doris Day eller Kim Novak upp. Istället gör faktiskt en viss Shirley MacLaine istället sin filmdebut som ung mamma med lillgammal son, och som romantisk motpart kan John Forsythe (Dynastin-patriarken remember..?) skådas som konstnär med vass tunga och smarta idéer. Lägg till detta några stabila birollsaktörer som jobbat med Hitch förut och sällskapet känns ganska komplett. Vidare ville Hitch ta reda på om det gick att få fram en mer subtil och något vässad humor än vad dåtidens publik var van vid. Detta märks också möjligen ganska väl då mycket av det som sker och sägs känns oerhört modernt för att vara mitten på 50-talet. Typiskt nog var den amerikanska publiken ganska svårflirtad och svek i salongerna, men historien gillades desto bättre i Europa där filmen bla gick över ett år i sträck på biografer i såväl England, Frankrike och Italien. Själv tycker jag att det är riktigt trevlig upplevelse från Hitch där jag gillar de sköna och snärtiga kommentarerna som alla verkar ha på lager. Och bara känslan att just Hitchcock kliver ett rejält steg åt sidan från den väg han normalt sett vandrat känns tilltalande.

dagens huvudpersoner konspirerar

Är detta också kanske filmregissörens mest ”friluftsaktiga” film någonsin? Handlingen utspelas nästan helt utomhus med en finfin New England-miljö som bakgrund. Planen var att spela i hela filmen på plats i Vermont. En del scener fick dock filmas inomhus i en skol-aula där skogsscener fick byggas upp, då kraftiga regn hotade att fördröja hela produktionen. Vissa kompletterande interiörscener filmades också som vanligt i studio i Los Angeles. The Trouble With Harry begåvades i Sverige med översättningen Ugglor i mossen och bjuder på en stunds riktigt godmodig och finurlig humor kryddat med lite mystik och den lilla osäkerheten på om det möjligen är något foul play inblandat i det hela. Överlag tycks Hitchcock gilla situationen att för en stund släppa det riktigt dystra och mörka och i stället satsa på mer humor än någonsin. Svårt att inte dra på smilbanden här.

 

******

Jaha, därmed tackar Hitchcock-temat för sig och hoppas att visst nöje har hittats i de olika redogörelserna för just mina favvisar från Hitch. Naturligtvis skulle man kunna fylla en hel vår med Hitchcock-alster om det skulle vara så. När man tittar på de filmer jag skrivit om, kan man nog ändå dra slutsatsen att jag gillar min Hitch bäst under 50-talet. Du kanske saknar alster som Fåglarna, Psycho, Marnie och Frenzy. Helt ok filmer de också ska sägas, men i mina ögon inte lika vassa som de sju favoriter jag redogjort för under veckan som gått. Psycho kanske till och med är så uttjatad och sliten att det ligger den i fatet lite. Även om det går att hitta snygga ingredienser där också som mer än väl symboliserar Hitch förmåga att berätta på ett olustigt och lockande sätt.

Har du möjligen inte dykt ned i Alfred Hitchcock´s värld ännu är det något jag verkligen kan rekommendera. Dels för många oerhört snygga färgrika scenlösningar, men också för en förmåga att berätta en filmhistoria på ett annorlunda och i vissa lägen nyskapande sätt för sin tid. Då så, då stänger vi Hitch-butiken för nu!

Grabbers (2012)

Alltför många aliens har droppat ned från himlen i diverse filmer för att det ska vara nyskapande nu för tiden. Istället handlar det om att göra något annorlunda av historien. Få den att sticka ut en aning så den inte drunknar i det otaliga utbudet av B- och C-filmer på ämnet. Oftast finns det två vägar, två fåror, action eller komedi.

Dagens betraktelse håller sig till det mer lättsamma och komiska. Spelplatsen är ön Erin Island utanför den irländska kusten där det mesta ser ut att höra hemma i ett avsnitt av Hem till gården. Mystiska ljussken faller från skyn, en besättning på en fiskebåt försvinner, döda valar spolas upp på stranden. Den något alkade polisen/kustbevakaren (lite oklart vilket) O´Shea vet inte vad han ska tro, dessutom måste han ta hand om en kvinnlig vikarie som ska tjänstgöra på ön. Och som om inte det vore nog närmar sig (naturligtvis) en monsterstorm.

På tal om monster så dröjer det inte länge förrän utvalda delar av the locals tas av daga av några, uppstigna ur havet, varelser som påminner om slemmiga bläckfiskar korsade med nyllet på The Predator. Nu blir det fullt upp i grannskapet så att säga. Av en slump upptäcks dock att bestarna inte tycks tåla alkohol i det mänskliga blodet, så vad är väl ett bättre sätt att skydda sig än att bli dyngrak i preventivt syfte..?

Det sägs ju ofta att de bästa filmerna är de som plötsligt dyker upp lite under radarn sådär. Precis som här. Med en historia som lutar åt det B-aktiga, tar regissören Jon Wright igen det hela på knäppa karaktärer och underhållande skådespel. Spontant kommer jag att tänka på Hotet från underjorden, och då förstår ni vilket sorts birollsgalleri vi snackar här. Fast med brittisk touch.

För att vara en rulle från en på papperet lägre division hålls klassen på cgi-effekterna anmärkningsvärt hög, men det är på humorn filmen vinner sina poäng. Nu är det icke på något sätt så att jag sitter och gapskrattar i parti och minut, men hejdlöst roligt är det mest hela tiden. Utan av vara asflabbigt. Hänger ni med? Extra kul också att se Richard Coyle i huvudrollen som den ovanlige hjälten O´Shea, vem kan glömma hans insats som den sexgalne Jeff i njutbara serien Couplings för ett antal år sedan?

besökarna bjuder på oväntade tricks

Förvänta er inget djup i det lövtunna manuset, mer ett roligt förvaltande av detsamma. I sina bästa stunder blir möjligen historien en rolig passning till andra mer kända monsterfilmer ur A-facket. Full fart på tokerierna således, mixat med lite hederlig rymdmonsteraction. Sprithumor kan vara riktigt underhållande om den görs på rätt sätt, och här försedd med brittisk smak blir det riktigt trivsamt. Ruth Bradley i rollen som O´Shea´s kollega Lisa svarar möjligen för filmens roligaste fylleporträtt.

Grabbers är oväntat underhållande och höjer sig en bra bit över mängden från alla andra dussinprodukter i samma genre. Mer tokroligt än spännande och visst lever historien lite extra på sin spritrelaterade humor. Vilket dock inte är något som helst problem när det gäller att uppskatta det som utspelas här. Kuligt säger jag.