Casa de mi Padre (2012)

Som en enda lång utdragen sketch ur humorprogrammet Saturday Night Live.
Kanske är det enklast att tagga rullen så. Naturligtvis hjälper det också till att man har ett gott öga till den sortens lustigheter.
Vilket jag har.

Hela upplägget här driver med den mexikanska formen av såpoperor, telenovelas, och dagens rulle trycker in så mycket fånerier och blinkningar den bara kan till den här formen av berättande. Och så vrids det till ett par extra varv på köpet. Således finns här gott om helt malplacerad musik, karaktärer som brister ut i sång vid konstiga tillfällen, scener som ska föreställa mexikanska vildmarken men är inspelad i studio där man medvetet både ser fuskrekvisitan och hör hur det ekar i dialogen..och knakar i golvet när skådisarna rör sig!
Klippningen är avsiktligt osynkad och ibland går filmen av, precis som en sorts grindhouse-rulle. (och då har jag inte ens redogjort för den ”skrivna ursäkt” av ”regissören” för en utebliven scen som uppenbarar sig i bild..)

Naturligtvis är allt over the top, och i centrum står Will Ferrell som Armando, en mexikansk godsägarson som anses vara lite ”tjockskallig och dum i huvudet” av sin far. Den ”förlorade sonen” Raul (Diego Luna) återvänder hem till familjens ranch, men Raul pysslar med knarkaffärer och har snart dragit på sig den lokale knarkbaronen Onza´s (Gael García Bernal) vrede. Raul planerar också att gifta sig med den undersköna Sonia (Genesis Rodriguez) som han presenterar för familjen…dessutom väcker hon till råga på allt också Armandos känslor till liv….(”vi trodde inte han gillade kvinnor….!”)

Storyn är lika tunn som en vittjad plånbok i slutet på december, men det är naturligtvis i detaljerna, blinkningarna och den knäppa humorns vinkling behållningen sitter. Om man nu som sagt gillar den här typen av trams.

Bakom filmen står ett koppel av personer som vid ett eller annat tillfälle varit inblandade i SNL och dess verksamhet. Spontant tänker jag dessutom på filmer som Blazing Saddles och Three Amigos och det känns som den rullen snor rätt friskt från dom. Vilket inte alls gör något. Jag gillart.
Kanske Will Ferrell gör den största insatsen som inför filmen jobbade med en dialektcoach och nästan prickfritt lärt sig all dialog på spanska! Visst låter det lustigt, men ändå trovärdigt.

Armando sitter upp för den mexikanska såpakärleken

Trots att jag inte alls är bevandrad i dessa telenovelas, är det rätt lätt att se vad  filmen är ute efter att skoja med. Replikerna är krystade och högtravande, dramaturgin knappast subtil och effekterna sunkigt lågbudget. Actionvåldet är skrattretande illa utfört…fast allt naturligtvis på ett kärvänligt sätt.

Casa de mi Padre kräver nog att man gillar knashumor, avsiktliga taffligheter och framför allt Will Ferrell. Han håller värsta hysterin borta från sin Armando men blir ändock en rätt tragikomisk figur i den här märkliga soppan. Man kan liksom inte låta bli att tycka om honom.
Lättkonsumerat trams som tål att skrattas åt om man är på det humöret. Och gillar humorn. Kanske till och med lite fredagskul…?

full starfull starfull star