Etikettarkiv: Christopher Lee

Jul 30 2018

#sommarklubben: The Wicker Man (1973)

Ännu en resa till det festliga 70-talet. Här en (numera) kultförklarad rulle, när den hade premiär fick den minsann sin beskärda del av spott och spe. En ytterst märklig historia om den stiffe brittiske polisen Howie (Edward Woodward) som beger sig till en isolerad skotsk ö för att följa upp en anmälan om en försvunnen flicka på ön. Konstigt nog påstår den überkäcka lokalbefolkningen att det minsann inte saknas någon flicka. Ännu konstigare är också att hela ön tycks leva efter ett annat rättesnöre än den gamla hederliga kristendomen…något som driver den djupt religiöse Howie till vansinne i parti och minut.

Alltså, det är svårt att inte tycka om den här murriga rullen. En film som liksom inte kan bestämma sig för om den ska vara dödsallvarlig, svart komedi eller ett försök till rysligheter. Att sedan folk och fä plötsligt brister ut i sånger och dans (gärna nakna) gör ju att vi måste baka in epitetet lite knäpp ”musikal” i det hela. Och roligast av allt är kanske hur den nitiske polisen Howie sakta men säkert tappar tålamodet och drivs mot att gå bananas över all hurtighet, och för all del obekväm mystik som verkar dölja sig på ön. I de stunder filmen verkligen går in för att verka lite sådär skavande obehaglig…lyckas den faktiskt.
Förutom den nästan koleriske Woodward får vi en ung Britt Ekland (med dubbad röst) och en hårfager Christopher Lee som öns överkucku. Många knasiga och för all del roande detaljer som dyker upp, gör att man lite glömmer bort att det under ytan kanske ändå döljer sig en icke helt trevlig sanning….
Kom i en trist nyinspelning 2006, där inte ens sköningen Nic Cage kunde rädda det haveriet. Nä, kolla in denna istället!

Riter i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jul 29 2014

Sommarklubben: 1941 (1979)

Rullen som räknas som en av mästerregissören Steven Spielbergs största floppar rent ekonomiskt.
I alla fall om man ser till den amerikanska publiken, de gillade inte alls det här. Annat var det här i Europa, där också filmen fått in de flesta av sin pluringar.

Och visst, jag var så dunderförtjust av den här galna komedin att jag såg den på bio två gånger. Kanske tre.
Spielberg berättar alltså den ytterst sällsamma storyn om den hysteri som utlöstes i Kalifornien veckorna efter att japanerna bombat Pear Harbor i december 1941. Nu trodde man att en fullskalig invasion längs kusten var förestående. Spielberg och manusförfattarna tog fasta på en del verklighetsbaserade händelser och skapade denna humorbomb som briserar med antal olika sidoberättelser, den ena knäppare än den andra.

Och så fyller man på med ett tjog mer eller mindre heta skådisar för tidpunkten; vad sägs om Dan Aykroyd, John Belushi, Treat Williams, Lorraine Gary, John Candy, Tim Matheson, Christopher Lee, Toshiro Mifune och Nancy Allen.
För att nämna några.

1941 Komedi i kubik. Eller nåt. Jag har alltid älskat rullen. Trevliga tramsigheter. Satans amerikanare att inte uppskatta flabbhumor. Filmnördar missar naturligtvis inte herr Spielbergs drift  med sin egen film om den stora otäcka hajen. (bonusinfo: det är samma kvinna i båda filmerna!)
Hysteri i sommarnatten.


Feb 24 2011

The Resident (2011)

Ensam ung kvinna söker (vänta nu…) bostad, får genom ett mystiskt samtal tips om en stor fräsig våning i stort murrigt hus i Brooklyn. Kärlek vid första ögonkastet trots att den myspyslige ägaren/värden bla påtalar att mobiltäckningen då och då är under all kritik och att värmepannan dånar på okristliga tider. Om hon tar lägenheten? Om det var något hon aldrig borde ha gjort?
Behöver jag ens ställa frågorna?

Debuterande musikvideomakaren  Antti Jokinen öser på med alla kända knep och tilltag han kan i den här s.k rysarthrillern, och banne mig har man inte sett allt typ 243 ggr förut. Den ensamma, snygga kvinnan med flashigt läkaryrke, den till synes perfekta miljön för en omstart i livet, en hjälpsam värd tillika potentiellt framtida kärleksintresse. Och givetvis går allt åt skogen.

Uppenbara effekter som man ser flera minuter i förväg, försök till luriga kameravinklar och ond bråd musik. Dessutom envisas Jokinen i parti och minut med att låta bilden vara alldeles för mörk för att man ska uppfatta vad som händer, och då blir det bara irriterande. Vad mer då? Jo, han slänger till och med in gamle Dracu…flåt Christopher Lee i en roll…som för att verkligen skriva oss den kusliga känslan på näsan. Det går sådär kan jag tycka.

Hilary Swank fortsätter på den dalande banan som tycks ha inträffat efter hennes framgång med Million Dollar Baby, och här gör hon varken bort sig eller når nya fantastiska höjder med sitt skådespel. Å andra sidan har hon egentligen inte mycket manus att utgå ifrån. Jovialiske husvärden Jeffrey Dean Morgan påminner mest om den gemytlige målaren Eldin i gamla tv-serien Murphy Brown, hjälpsam med åsikter och matkassar. Dessutom tycks han dyka upp från ingenstans stup i kvarten.

The Resident uppfyller varenda klyscha som finns i historier av det här slaget. Början är så typiskt enligt formulär 1 A och slutet kan du räkna ut redan innan första incidenten har har drabbat vår hjältinna Julie (Swank). Att till synes slösa bort hela två tummar på denna dussinproduktion beror dock på att filmen någonstans där mot mitten av storyn plötsligt tar ett annorlunda och möjligen lite vågat grepp rent berättarmässigt och fångar på så sätt mitt intresse lite mer än från början, och som lockar mig att se på vilket sätt det löjligt omaskerade och förväntade slutet ska komma. Som helhet dock absolut inget att lägga på minnet även om någon enstaka scen känns lite lagom otrevlig. 
Tvåan är snäll.