SVJ – Stora vänliga jätten (2016)

bfg_ver2Kolla den svenska titeln ovanför här.
Min hjärna vill hela tiden läsa SJ eller SVT. En symbolik till två ofta utskällda instanser. Men inte kan väl denna ”familjefilm” falla in under den flaggan? Eller?

Steven Spielberg har alltid varit en man i min bok. Det visste ni ju sedan gammalt. Att jag bugar och tillskriver den ikoniske regissören en stor bit av det som idag är förstklassig Hollywoodhistoria och den moderna filmmagins utveckling. Icke desto mindre har jag också dragit runt  med en känsla att den gode Spilis kanske ändå hade sin absoluta största period så tidigt i karriären att det nästan känns konstigt…från mitten 70-tal till mitten 90-tal? Efter det har det känts…kanske inte lika bergsäkert.

Som idag. Uppgifter gör gällande att Spielberg länge velat filma en Roald Dahl-historia. Typ den här. Ok, så vi får oss en rejäl dos av mixad liveaction och cgi. Apsnygg cgi förstås. Inga pluringar sparade på det. In också med en lillgammal tjej (hej filmitch!) i huvudrollen som den föräldralösa Sophie (Ruby Barnhill) som från fönstret på barnhemmet i London en natt plötsligt ser en jätte smygandes runt Londons gator. Tjopp! Snart är hon jättens nya kompis, och på plats i ”Giant Country” (nånstans norr om Skottlands kust) lär vi oss också att det finns fler jättar. Större och elaka dock. Tur för Sophie att hon stötte på snällisen i sällskapet. Jaha ja, men det här låter väl som en typiskt fluffig story som magikern Spielberg kan trolla lite med?

Kunde man ju tro.
Sällan har jag väl gäspat så mycket i soffan. Men herregud vad trist det här var! Finns ju ingen handling liksom. Sophie upptäcker att snällisjätten är ute och ”fångar drömmar” som hobby. Jaha. Och? Booring. De dumma jättarna gör livet surt och måste tas omhand på nåt sätt. Det går ju icke an att de mobbar snällisjätten mest hela dagarna. Tur att Sophie dök upp. Hon har en lösning.

Snälle Spielberg satsar allt på att det ska mysas framför storyn. Att vi verkligen ska förstå hur fin vänskapen är mellan en liten förnumstig tjej och en godmodig gigantiskt gubbe med snäll engelsk dialekt. Asch, det är ingen fart i rullen! Ingen spänning. Inga stakes! Det hjälper inte ens att Spielberg plockar in Mark Rylance (han som snodde birolls-Oscarn från Stallone 2016) i röst-rollen som jätten…den där magin slår aldrig till. Just den där speciella filmmagin som Spielberg faktiskt kan plocka fram. Har han tappat det? Blivit mätt? Gör rullarna med vänsternäven numera?

bfg_pic

vad flinar ni åt? knappast betyget iaf

Tja det återstår att se. Känslan här är dock att det svajar ordentligt. Trots att manuset är skrivet av E.T:s skapare Melissa Mathison. Magin från filmskaparduons största succé vill icke infinna sig.

Den andra stjärnan i betyget delas ut för för att rullen trots sina irriterande brister, ser jäkligt snygg ut. Fan vore det väl annars herr Spielberg!
Men då är jag snäll.

 

avsnitt-67Behöver du fler argument om varför dagens rulle landar snett? Lyssna på #67 av Snacka om Film! Där lägger vi ut texten mer om besvikelsen.

 

 

 

Annonser

Sommarklubben: Who Framed Roger Rabbit (1988)

Roger_RabbitSin tids mest hajpade rulle när den dök upp?
Tja, turerna var många…och det skrevs naturligtvis spaltmeter om denna hybrid till film som bjöd på lite allt möjligt!

Regissören Robert Zemeckis hade Hollywoodpengar och Spielberg i ryggen när han rutinerat och säkert lät Bob Hoskins vara privatdeckare i ett retro Los Angeles där man liksom lever sida vid sida med de tecknade figurerna!
Som om Hollywoods alla kända animerade karaktärer genom åren, från Musse Pigg via Bugs Bunny till Betty Boop, lever i en egen stadsdel…Toon Town!
Galet på papperet, men rätt kul att kika på.

Jag gillade farten, fläkten och de sköna referenserna i skämten när jag såg rullen på bio. När jag nu ser om rullen ser man möjligen att åren har gått lite. Men inte alls så det stör. No sir. Dessutom var det ju då top notch-effekt att se Hoskins stå och brottas med en hispig tecknad kanin! För det är ju så det är här; privatsnoken Eddie (Hoskins) blir indragen i turerna kring den rejält nervöse och spattige tecknade filmstjärnan Roger Rabbit. Snart uppdagas en konspiration där Eddie och Roger blir en märklig duo! Lägg till detta kaninens fru, den farligt tecknade Jessica Rabbit! (”I´m not bad, I´m just drawn this way…”) Förutom Hoskins syns här också Joanna Cassidy som tålmodig käresta till Eddie och Christopher Lloyd i en helt hysterisk roll som…”toonhunter”…?!

Haha. Galenskaper detta.
Idag är vi såklart vana vid mycket mer märkliga och udda rullar…men visst håller detta lilla piggelin-piller fortfarande! Om inte annat blir man på rejält gott humör om man inte var det innan.
Märkt av tidens tand? Lite kanske.
Men inte i humör och känsla!

Omaka par i sommarnatten!

summer-movie-fun-logo

Bridge of Spies (2015)

21089290645_4b98138119_oEn ny Spielbergare minsann.
Som tar avstamp i verkliga händelser. BOATS-hysterin från 2015 håller i sig.

Frekventa besökare här på bloggen vet ju vid det här laget att herr regissör Steven Spielberg är en omtyckt sälle. Kan man säga att han är ett household name i den omtalade boken? Ja det kan man.

Här får Spielberg återigen chansen att visa upp varför han är en stabil och pålitlig historieberättare. Nu kommer en del att muttra att det minsann är samma gamla Hollywoodska stuk på dagens manus. Samma patriotiska smet inlindat i musikaliska stråkar och tillrättalagda kontrollpunkter i manuset. Jag säger: so what?
Vet man inte om detta när man börjar titta på en film som den här…tja få får man nog skylla sig själv. Spielberg har sin patenterade stil att berätta film på, ytligt eller inte…ingen kan dock hävda att mannen inte kan hantera mediet på bästa sätt för att skapa underhållning för de investerade miljonerna. Idag dessutom med ett manus som bla bär bröderna Ethan och Joel Coens signum. Bonus!

Året är 1957 och den ryske spionen Rudolf Abel har precis gripits i USA, en rättegång står för dörren och ”mannen på gatan” kräver dödsstraff för den hatade spionen. Det kalla kriget har väl aldrig personifierats bättre. Men även en gripen spion har rätt till ett försvar, om än skenbart sådant. Uncle Sam ”kräver” att försäkringsadvokaten James Donovan (Tom Hanks) tar sig an fallet…det handlar ju ändå bara om en formsak. Fallet är ju redan klappat och klart så att säga. Om det inte hade varit för Donovan då. Som plötsligt börjar fundera i både banor om mänskliga rättigheter och framtida smarta strategier i den alltmer eskalerande rivaliteten mellan öst och väst.

När så plötsligt den amerikanske piloten Francis G Powers skjuts ned över Sovjet i sitt spionplan U2, uppstår ett delikat förhandlingsläge där den listige Donovan kommer att spela huvudrollen i en utväxlingshistoria som innehåller det mesta man kan kräva av en kalla-kriget-thriller. Framför allt ett Berlin i början på 1960-talet komplett med checkpoints och den avskydda Muren som är under uppbyggnad.

Spielberg visar återigen att han är en historieberättare av yppersta klass. Just scenerna från Berlin andas historiens vingslag och realism. Jag har inga som helst problem med att dras med i den snåriga storyn. Donovan får bege sig både en och två gånger in i ett dystert Östberlin där förhandlingar med besvärliga ryssar väntar. Coen-brödernas manus bjuder dessutom både på iskall spänning och lite oväntad humor av bästa mörka märke.
Just att storyn har förmågan att vara vässad…trots att historieböckerna redan beskrivit händelserna och dess upplösningar mer än en gång genom åren….blir det både rafflande och nervigt. Eller beror det kanske mest på att Spielberg är så bra på att berätta med bilder, och därmed lurar sinnena till denna känsla?

bridge-of-spies-03_0

regn, gamla bilar…och gubbar i hatt!

Det är dialogdrivet värre, och dagens man Tom Hanks gör det förstås så stabilt som kan förväntas. Ännu ett samarbete med Spielberg således, och det känns som om gubbarna kan varandra vid det här laget. Teaterskådisen Mark Rylance gör spionen Abel till en man att fatta tycke för, där även Donovan tycks hitta en märklig form av vänskap med den ryske spionen…som får sitt klimax i filmens finalscener i ett vintrigt Berlin.

Det här en solid dramathriller. Kanske inte en av Spielbergs absolut bästa om man ska börja jämföra, men tillräckligt bra och så pass snyggt gjord i detaljer och känsla att jag inte har några som helst problem med de eventuella avstickare från verkligheten som gjorts här.

Gillar man Kalla-Kriget-intriger och dess snåriga turer är det här en ganska perfekt rulle.
Dessutom spotlight på en gubbe man verkligen inte hade nån koll på, och kanske än mer intressant är Donovans fortsatta liv EFTER händelserna i dagens rulle.
Men det går att läsa mer om på annat ställe på nätet. Förstås.

Tryggt stabil rulle från ett ess i filmskapande.
Hollywoodslisk eller ej.

Jurassic World (2015)

JW_posterEn del karameller är ändå värda att vänta på.

Redan 2004 fanns stora planer på att driva franchisen vidare, men Steven Spielberg själv stoppade det hela då han inte tyckte att det fanns ett tillräckligt bra manus.
Bättre att vänta.

Nu, 11 år senare kom tillfället.
Och naturligtvis är det en av 2015 års mest hajpade rullar, Och naturligtvis kommer du att hitta röster som både rosar och risar. Det är ju liksom ofrånkomligt. Själv älskar jag ju originalet från 1993, så peppen var ju som ni fattar GIGANTISK! Om än med en liten försiktig tanke om återhållsamhet också. Vis av erfarenhet vet man ju sen gammalt att i vissa lägen kan det slå bakut och bli värsta backfiren.

Här behöver jag dock ICKE oroa mig, känslan ett par minuter in i rullen känns trygg…känns stabil. Jag hör John Williams till förbannelse kända theme och jag svävar tillbaka till den magiska känslan som originalet skapade! Och detta redan innan en enda Dino dykt upp i dagens äventyr!

Rätt snabbt inser man att detta helt enkelt är en sorts nyinspelning av just originalet! Fast med en öppen park den här gången, fylld med besökare som i bästa Disney World-stil flänger runt och upplever de olika ”attraktionerna”
Dinosaurier i fångenskap är inget konstigt längre. Vardagsmat. Fullspäckade turer går ständigt till Isla Nublar. Men parkens ägare är inte nöjda, visst kosingen rullar in…men mycket vill ha mer. Mer spänning behövs! Mer fruktan åt folket. Svaret? En genmanipulerad dino som inte följer några som helst lagar. Indominus Rex (”Untamed King”!!!), ett riktigt badass som utan att tveka massakrerar för blodtörsten skull! En sådan måste ju såklart hållas bakom lås och bom! Och hur går DET!?! HAHAHA!
Ojoj..forskare leker Gud igen. Har man inte lärt sig något av John Hammonds misstag..!?

Varje filmisk konflikt behöver sina arketyper. Här får vi Bryce Dallas Howard som Claire, parkens manager och den som i början ser både besökare och dinosaurier som siffror i kolumner. Vi har de obligatoriska barnen (en Spielberg-produkt remember!?) som hamnar i trubbel. Vi har filmens manlige hjälte, en västförsedd Chris Pratt som dessutom kan bli känd som Mannen som talar med Raptorer…en ganska bra egenskap senare i rullen ska det visa sig! Och så kastar manuset självklart in en mänsklig hotbild, här Vincent D´Onofrio..stark man i företaget InGen…som ser dinosaurier som framtida vapen. Ajaj inte bra.

jw8

dancing with dinosaurs

Den som letar efter nymodigheter i dagens rulle får naturligtvis leta vidare.
Här handlar det om en äkta blockbuster. Som innehåller allt det klyschiga och förväntade. Den som vill bockar av i protokollet. Men vad gör väl det då det hela blir så satans charmigt, underhållande och dessutom respektfullt mot originalet!
Regissören Colin Trevorrov (Safety Not Guaranteed) gör inga misstag här vill jag hävda, och givetvis kan man också misstänka att exekutiva producenten herr Spielberg nog stått bakom regissörstolen och hojtat lite tips vid väl valda tillfällen! Men återigen, vad gör väl det!

Dagens dinoröj är SNYGGT så inihelvete. Här finns personer man bryr sig om, humor och traditionell spänning. Vad dagens film gör så bra är att den inte tar sig på största allvar, det blir mer som en upphottad blinkning till originalfilmen. En sorts svulstig åktur back in Dinoland. Håll koll på detaljerna, massor med små hyllningar till första filmen svischar förbi. För att inte tala om upplösningen!

Den som vill hittar förstås massor med saker att klaga på. Men att orka ondgöra sig över t.ex. den massiva produktplaceringen som förekommer är att göra sig själv en otjänst. Då missar man istället den lekfullhet och det publikfrieri som filmen proppas med.

Full med klyschor javisst.
Full med förutsägbara personer och händelser javisst.
Full med popcorn från ett Hollywood som spelar på redan inmutade marker javisst.
Logiska luckor, självklart.

Men, skit i det!
Jurassic World är en rasande grann sommarblockbuster som gör varje älskare av genren på gott humör. Pratt är stabil och buttert charmig. Howard går från stiff affärskvinna till hjältinna i djungeln i kjol och högklackat!
Och dinosaurierna? Tja, de LEVERERAR såklart! Har de nånsin sett snyggare ut!? Äventyret har ett igenkännande flow, låter oss minnas paralleller till de andra rullarna…samtidigt som den här kommer att kunna stå stadigt på egna ben under åren som kommer. För kidsen som inte har samma connection till sagan som en annan, är detta en perfekt inkörsport till filmerna från förr!

Filmen tar utan tvekan originalet från 90-talet in i 2000-talet på det mest charmiga och fartfyllda sätt man kan tänka sig. Jag sitter med ett flin och bara njuter.

Så här SKA en riktig popcornsrulle berättas!

 

Idag skriver såklart flera bloggkamrater om upplevelsen i den comebackande parken.
Tyckte de att det var värt entrébiljetten och den långa väntan?

Flmr vs Filmåret 1985!

 

1985. 1985_01
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

palerider1

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

 

 9. Falken och Snömannen

falconandsnowman

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

 

8. Silver Bullet

silverbullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

 

7. Ladyhawke

ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

 

6. Trassel i Natten

into-the-night

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

 

5. Fletch

fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

 

4. Tillbaka till framtiden

backtothefuture1985wallpaper1

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

 

3. The Breakfast Club

The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.


2. Kairos röda ros

Kairos_röda_ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

 

1. Silverado

silverado-1985

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

 


 

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

 

Sommarklubben: 1941 (1979)

Rullen som räknas som en av mästerregissören Steven Spielbergs största floppar rent ekonomiskt.
I alla fall om man ser till den amerikanska publiken, de gillade inte alls det här. Annat var det här i Europa, där också filmen fått in de flesta av sin pluringar.

Och visst, jag var så dunderförtjust av den här galna komedin att jag såg den på bio två gånger. Kanske tre.
Spielberg berättar alltså den ytterst sällsamma storyn om den hysteri som utlöstes i Kalifornien veckorna efter att japanerna bombat Pear Harbor i december 1941. Nu trodde man att en fullskalig invasion längs kusten var förestående. Spielberg och manusförfattarna tog fasta på en del verklighetsbaserade händelser och skapade denna humorbomb som briserar med antal olika sidoberättelser, den ena knäppare än den andra.

Och så fyller man på med ett tjog mer eller mindre heta skådisar för tidpunkten; vad sägs om Dan Aykroyd, John Belushi, Treat Williams, Lorraine Gary, John Candy, Tim Matheson, Christopher Lee, Toshiro Mifune och Nancy Allen.
För att nämna några.

1941 Komedi i kubik. Eller nåt. Jag har alltid älskat rullen. Trevliga tramsigheter. Satans amerikanare att inte uppskatta flabbhumor. Filmnördar missar naturligtvis inte herr Spielbergs drift  med sin egen film om den stora otäcka hajen. (bonusinfo: det är samma kvinna i båda filmerna!)
Hysteri i sommarnatten.


återtitten: 24-timmarsjakten (1987)

I kölvattnet efter den nostalgiskt njutbara upplevelsen med Fantastic Voyage, vilken ju har rätt stora likheter med dagens objekt, kändes det ju inte mer än rätt att dyka in i arkivet och fiska fram även denna rulle.

Med Spielberg som producent och Joe Dante som regissör satsas det för fullt på kombon komedi och halsbrytande 80-talseffekter. Och så in med Dennis Quaid och Martin Short i huvudrollerna. Quaid som den våghalsige och förminskade (!) piloten Tuck, vilken av misstag hamnar i hypokondrikern Short´s kropp med sin lilla enmans-ubåt. Upplagt för både bus och bråk när skumma typer dessutom vill åt den fantastiska forskningen att kunna sälja vidare på svarta marknaden.

Här skojas det betydligt mer än i 60-talsföregångaren. Nästan hela tiden faktiskt.
Mindre fokus på effekter inifrån kroppen, men de som finns är snygga för att vara 80-talsgjorda! På det hela ganska trivsamt och Martin Short var verkligen en man för sin komik då när det begav sig. Dennis Quaid med varggrinet kan man alltid lita på. Också  toppade man hela rullen med en kortklippt och chict klädd Meg Ryan i läderkjol. Häpp!

Välkänd 80-talare som ändå förtjänar en framskjuten plats i detta mustiga årtionde!

Enhanced by Zemanta

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Filmspanarna: Överdrifter!

Spela ut!”
”Överdriv
!”
Det är den stående ordern varje år när yours truly fuskar på teaterscenen.
Också ett välkänt faktum annars i just DEN branschen.
Att varje aktör på scen ska överdriva dialoger, gester, rörelser. Allt för publikens skull. Ju större överdrift, desto mer går budskapet fram. Eller?
Månadens filmspanarämne bjuder säkerligen till otaliga varianter på ingångsvinklar.
Hur är det i filmens värld?

”Arrrgghh…”…eller nåt.

Låt oss säga att det kanske gått lite upp och ned där. Ofta muttras det kanske som åskådare om att: ”han överdrev så förbannat”. Eller: ”Asch, det där blev ju så överdrivet att det inte gick att ta på allvar..” Överdrifter på film. Lätt att tycka något om. Inte alltid lätt att ta till sig. Vad är konsten egentligen? Att förmedla känslor och budskap med små, diskreta. medel…eller att basunera ut dem på största möjliga sätt för att förvissa sig om att rätt känslostämning infinner sig hos den som tittar?En gång i tiden, i Hollywoods och filmens barndom, kändes varje filmad ruta som en enda orgie av överdrivna galenskaper.
Övertydligheter och galet dramatiska uttryck på de ENGAGERADE ”skådisarna” i svartvitt. Å andra sidan var det stumfilm, inga ord som kunde utnyttjas för att beskriva känslorna eller skeenden. Här behövdes kroppsspråk…och överdrifter.
Det blev en sorts mischmasch av filmad teater utan hörbar dialog…som en pantomim kanske.

”Ja Selma lilla…”

Idag kan vi möjligen hävda att det tagit sina år att få filmens dialog ens i närheten av sättet vi uttrycker oss i verkligheten. Notera gärna 40- och 50-talens nästan larvigt hurtiga dialoger i var och varannan rulle. Kanske som värst i svenska produktioner från den tiden! Så som någon aldrig skulle prata. Idag oerhört roande, men en gång i tiden på fullaste allvar. Filmad dialog ÄR svårt, blir ofta överdriven. Hur får man folk att prata som ”man pratar” i vardagen? Å andra sidan är just det lite som på teatern; med överdriften kommer också känslorna som ska förmedlas fram. Vare sig det handlar om ”onaturlig” dialog, eller framför allt galna VISUELLA trix som mer än väl klassar in under dagens epitet.

Vad vill jag säga med det då?
Jo, att hur mycket vi som filmtittare  än strävar efter realism i filmerna…är det kanske just överdrifterna som gör mediet så magiskt i många fall? Som får en filmisk upplevelse att stanna kvar lite extra. I en film behövs ofta signaler, en manusutveckling, en konflikt…en speciell sinnesstämning förstärkas. Överdriften är filmberättarens bästa kompis? Men inte helt lätt att bara slänga in sådär hur som helst. Hur många känner inte just DU som brukar mumla om att vissa filmer kan man inte se för de är så overkliga och överdrivna… Ett par stycken eller hur?
Någonstans i bekantskapskretsen. Dessvärre har  just de kanske aldrig anammat filmmediets tacksamma underhållningsvärde fullt ut, eller ser tjusingen med överdrifter som smart ingrediens för att lura sinnet och hjärnan.
Film tjänar många syften, visst.
Upplysande och informativt.
Underhållande och berörande.

Oövervinnerlig?

Men också eskapism och överdrifter.
De detaljer som talar till kanske våra barnsligaste och enklaste sinnen, som får oss att tänka outside the box för en stund. Lämna det trygga. Att uppleva film för att för en stund lämna den verkliga vardagen bakom sig. Hur skulle filmupplevelser se ut om vi bara tittade på sånt som återspeglade sådant som verkligen sker runt om oss? Javisst, det finns ju de som FAKTISKT bara gör det. Som endast förhåller sig till berättelser som tar avstamp i realism och vardaglighet. Och…vem är jag att döma efter det? Varje filmåskådare har sin fulla rätt att känna efter hur just den personen vill ha sina upplevelser serverade.

Men tänk efter….hur skulle James Bond ha kunnat existera i en populär filmvärld i över 50 år om inte överdriften fått råda där?
Om 007 ALDRIG träffat direkt med sin Walther PPK….och badassen ALLTID skjutit i prick efter superduperagenten?
Om de världherraväldstörstande skurksen INTE kunnat bygga sina hemliga och vräkiga baser runt om i världen på sätt som naturligtvis inte håller för närmare granskning…?

Hur skulle John McClane ensam ha kunnat tagit hand om ett gäng typer i en skyskrapa om han inte fått kuta på glas, kravla genom ventilationstrummor eller kasta sig ut från skrapan fastknuten i en brandslang?
Hur skulle Rocky Balboa kunna få oss att jubla framför tv:n i eufori när han för sjuttonde gången stått emot en rundpall som förmodligen hade skickat en verklig boxare direkt i koma…för att i nästa sekund själv dela ut ett mördarslag som avgör hela fighten..?

Överdrifter TALAR till våra enkla djuriska känslor. De som får oss att reagera på rätt sätt. De som törstar efter bekräftelse, lycka, sorg, upprymdhet eller ilska. Precis i den sekund då vi som logiska tittare är fullt beredda att överge både sans och förnuft för att istället hänge oss åt, eller omfamna, det betydligt simplare men mer lätthanterliga i hjärnan. Endorfiner och adrenalinpåslag som filmåskådare.

”..damn that director!”

Precis som filmmakarna vill. En sinnlig förstärkare i mediet  som åsidosätter logiken varje gång. Hollywoods flesta moderna popcornsrullar har naturligtvis fattat det här.
Steven Spielberg gav hajsläktet ett synnerligen dåligt rykte i början på 70-talet när han lät sin mördarhaj göra livet surt vid Amity Island.

Överdriften stod som spön i backen, men hindrande ju inte storyn att vara attans så SPÄNNANDE och oförutsägbar in i det sista! Helvilda galenskaper och överdriven syn på det ganska fredliga släktet i världshaven såklart, men säg mig den tittare som inte lät fantasin ta kommandot över förnuftet för en stund…och kanske såg till att just den badsommaren i verkligheten inte blev någon annan lik…?

Och…Nicolas Cage och Sean Connery räddar inte San Francisco och Alcatraz genom att resonera med skurkarna i den behagligt överdrivna The Rock. Överlag är kanske smash-galne Michael Bay kanske just den rätte att klä ord för dagens ämne? Vilken film av honom har INTE satt varenda logisk och realistisk tanke ur spel? Å andra sidan är det allt som oftast snyggt förpackat med (återigen) simpla knep som talar till våra upplevelseförstärkande sinnen mer är de förnuftiga. Men okej, inte mig emot.

I hans värld stämmer INTE devisen ”less is more”.
Och ibland gör faktiskt det ingenting alls.
Frågan man bör ställa sig är kanske istället; vad vill jag ha ut av upplevelsen?

så jäkla cgi-överdrivet…men SNYGGT!

Subtila och low key-filmer har också sin tjusning. Inte tal om annat.
Dramer och gåtfulla stycken med minimalistisk design, dialog och återhållsamt agerande har sina stunder.
Sina riktigt bra stunder ska vidhållas. Rullarna som får dig att fundera på livet, tillvaron och kanske den egna situationen. Den absoluta kontrasten mot överdrifter.
Filmvärlden är en märklig plats. Skulle film från början avspegla samtiden och verkligheten, eller vara filmad teater?
Vad tänkte de…de första pionjärerna i detta knasiga medium?

Jag väljer ändå att se viss film som ett snyggt, smart och roligt sätt att mata den upplevelsetörstande delen av mitt sinne.
Den delen som kan finna nöje i det överdrivna, det svulstiga, det mystiska och märkliga.
Dit man behöver gå ibland för att inte fastna alltför djupt i vadagens stora MÅSTEN och BÖR. Inget är som en REJÄL dos verklighetsflykt en stund. Eller?
Visst kan man både uppskatta och förlöjliga en överdrift samma gång?
Har jag fel eller nån poäng med allt detta? Kommentera gärna!

överdrift the poetic style?

Dagens teknik gör det också möjligt mer än någonsin att idag överdriva i stort sett vad man vill på film.
Och jag kan faktiskt inte påstå att jag stör mig en enda sekund på just det faktumet. Det finns OERHÖRT mycket att störa sig på i själva handlingar och utförande i allsköns filmer från både nu och då…men man kan aldrig störa sig på att de alla tar till de lämpliga medel som finns för att berätta och förstärka det budskap filmen vill förmedla.
Vare sig det är realistiskt eller så out of this world att storyn slår knut på sig själv.

Kort sagt; överdrifter kan vara både pinsamma, anmärkningsvärda och alldeles underbara.
Men aldrig oönskade.
Film och överdrifter..en fruktsam kombo.
Now and forever.

***************

Tyckte du det var synnerligen SVAMLIGT i dagens tema?
Laga dig direkt över till nedanstående bloggkompisar och läs om de förklarar ämnet lite enklare:

Sommarklubben: E.T. (1982)

Årets sommarklubb avslutar säsongen med att upprepa förra årets final; en fullpoängare av en av filmhistoriens största filmmakare någonsin. På något sätt känns det helt naturligt. Att stänga sommaren med ännu en av de här tidlösa rullarna.

1982 var jag 17 år, på väg in i vuxenvärlden med allt vad det innebar i form av oro, ångest, förväntningar och en spirande nyfikenhet på hur just livet skulle utveckla sig. Icke desto mindre drabbades jag självklart av den stora, enorma, hype som herr Spielbergs nya rulle orsakade. Folk och fä vallfärdade till biograferna. Känslan var annorlunda; här en rulle om en alien som inte var ond, hemsk eller på annat sätt hotande. Ful som stryk till en början, visst, men det dröjde inte länge förrän charmen hos den lilla varelsen kom fram. Och så var det ju ett rejält äventyr också, en historia som stod på kidsens sida, med kidsen i fokus och de vuxna rejält i bakgrunden.

Självklart har filmen skådats ett par gånger sedan dess. Men nu var det ett bra tag sen. Sommarklubbens sista bidrag avnjuts dock på en komplett, digitalt restaurerad jubileums-Blu Ray-disk och upplevelsen är naturligtvis galet underbar. Som vuxen ser jag också alla de aspekter Spielberg berättar ur. Känslan av hur familjens möte med den lille utomjordingen står för något tryggt och stabilt, hur det obehagliga i filmen kryper på först när vuxna, forskare och annat löst pack invaderar historien. Lysande symbolisk förresten av Spielberg att länge bara filma vuxna utan ansikten, som okända gestalter.

Känslan efter dagens alster är fortfarande att magimakaren Spielberg hade sin största storhetstid 70-talet och början på 80-talet. Tekniken var inte som den är i dag och det syns så markant att regissören lutar sig mer än någonsin mot skådespelarnas förmåga att agera, och låter dem bli levande karaktärer. Som vanligt har han en makalös hand med sina filmkids och lyckas än en gång skapa den där naturliga familjekänslan på film. Och här är det dessutom en skilsmässosargad familj. Ett sorts Spielbergskt uppgörande med sin egen uppväxt.
Men det visste man ju inte då, där i biomörkret första gången.

E.T. är fortfarande lika berörande stark. Och rolig. Och ledsam. En fruktansvärt bra filmäventyr, som förutom att det är ett riktigt äventyr för (nästan) alla åldrar, också innehåller så mycket känslor på alla plan. Kanske Spielbergs mest personliga rulle? Slutet är naturligtvis sådär magnifikt underbart som bara bombastiska slut kunde vara på 80-talet. I love it. Still.
Längtan i sommarnatten.

full starfull starfull starfull starfull star

….och där hade ni årets sista Sommarklubbare!
Återigen dags att stänga badhytterna, verandorna och packa in sommaren. Klubben har har gjort sitt för 2013 och nu tar vi oss an hösten. Förhoppningsvis kommer dock klubben tillbaka när sommaren återigen återvänder till oss vad det lider.
Tack för att just Du hade lust att kika in här!

Sommarklubben: Närkontakt av tredje graden (1977)

Mer Spielberg. Kanske har den skäggige superregissören produkter som passar sig ovanligt bra i en Sommarklubb?

Som tidigare hävdats; Spielbergs äldre alster är i min bok vassare än hans modernare skapelser. Kanske 70- och början 80-talet är hans mest starka? Eller är det den Spielberg jag mest vill förlika mig med, rent berättarmässigt, som huserar då? Här återigen ett samlat bastant grepp på det här med att berätta om en familj i centrum där yttre påverkan kommer att spela en betydande roll för det som komma skall.

Mitten 70-talet tillhörde väl annars den nylanserade sci-fi-genren tack vare George Lucas galna framgång med en viss Luke Skywalker. Smarta filmmakare och manusnissar var naturligtvis inte sena att haka på trenden. Så även Steven Spielberg. Bara två år tidigare hade han ju lanserat Hajen och var nu i smöret. Lite egna funderingar runt det här med ufon och möten med märkliga farkoster mynnade så ut i manuset till dagens film. En snygg kombo rent berättarmässigt där han återigen presenterar kärnfamiljen, som varvas med de ibland lite kliniska (men inte oengagerande) forskarnas mystiska förehavanden. Allt leder i slutändan naturligtvis fram till samma ställe där den magnifika finalen utspelas. Spielbergs snygga grepp att låta filmens stjärna Richard Dreyfuss gå från en sorts sorglös familjefarsa till besatt konspirationskille, redo att offra nästan allt och alla i sin jakt för att stilla oron, känns både märkligt naturligt och lite skrämmande på samma gång.

Effekterna blir underhållande, rätt vackra och…i början lite lagom olustiga. Precis som det ska vara innan man riktigt vet vad som väntar. Många biobesökare blev besvikna då de möjligen hade väntat sig…tja kanske mer action. Här ligger fokuset mer på drama och hur händelserna påverkar alla inblandade. Mystiken runt de olika händelser Spielberg lyfter fram längs filmen känns helt rätt insmuget i manuset. Under senare år har dock filmen fått sin rättmätiga cred, och kan väl idag sägas vara en riktig klassiker..?

Själv har jag alltid älskat den här filmen. Den tycks på ett märkligt sätt kunna blanda vetenskap med en sorts fruktan för vad som skulle kunna vänta därute i den stjärnklara sommarnatten. Plus att det slängs in en sorts Svensson-familj mitt i handlingen. I sann Hollywoodanda fläskas det naturligtvis på ordentligt mot finalen, och har man lite svårt för det där sliskiga blir det såklart besvärligt om man är på det humöret.

Jag ser en upphottad BR-jubileumsversion av filmen och här har den gode Spielberg varit vänlig nog att dels förfinat kvalitén, plus att han tagit bort de extralånga (helt onödiga) slutscenerna som filmbolaget tvingade honom att lägga in bara ett år efter premiären för att de skulle kunna marknadsföra filmen igen, nu som ”the extended version”. Dessutom har han lagt till extra scener mitt i filmen som mer beskriver den alltmer komplicerade familjesituationen. Samt en jäkligt snygg sekvens på ett ufo som rör sig genom den amerikanska mellanvästern-natten. Smutt säger jag.

Närkontakt av tredje graden är en strålande (sommarnatts)upplevelse som levererar från hela känsloregistret och till och med slänger in lite humor på väl valda ställen. Richard Dreyfuss tycks trivas oerhört bra hos Spielberg och får ur sig en gestaltning i klass med hans insats i Hajen. Mystik, filosofi, spänning och hittepå(?)-vetenskap mixat med lite coola 70-talseffekter. En perfekt, PERFEKT,  rulle i sommarnatten. Vintage Spielberg…the best.
Närkontakt i sommarnatten.

Sommarklubben: The Terminal (2004)

Lite lagom lekfullt från Steven Spielberg.
Möjligen då med lite allvar mellan raderna. Visst är Spielbergs karriär en monstruös framgång, men nog har han haft sina dalar han också. Det finns en del av mig som alltid kommer att hävda att tidiga Spielberg är den bästa Spielberg. Basta.

Här, i början av 2000-talet, tar han hjälp av Tom Hanks och en löst verklighetsförankrad historia. Hanks är Viktor Navorski, vilken landar på JFK i New York bara för att upptäcka att han genom ett ödets nyck inte har papper eller visum att komma in i USA. Dessutom kan inte myndigheterna skicka tillbaka honom heller, då han plötsligt är statslös. Återstår för Viktor att fördriva dagarna i transithallen, till tullchefen Dixon´s (Stanley Tucci) stora irritation.

Det känns lite märkligt att man ändå kan krama ut ett fungerande manus ur denna historia. Mycket beror naturligtvis på Hanks som återigen får köra en onemanshow och gör detta så pass bra att man faktiskt aldrig får tråkigt i hans sällskap. Spielberg visar också här upp den där lilla förmågan han tycks besitta att skapa en färgrik story utav något som är rätt och svart och vitt på papperet. Kanske är det de små detaljerna, kanske är det att han lutar sig mot Hanks rutinerade skådespelande. Trots att det egentligen inte händer så fasligt mycket blir den påhittige Navorski rätt underhållande, dessutom i skön kontrast mot den tålamodsprövade chefen Dixon som pålitlige Tucci naturligtvis inte misslyckas med att göra sådär lagom otrevlig.

Det enda som jag kan tycka känns lite malplacerat är Viktors lilla ”flirt” med flygvärdinnan Catherine Zeta-Jones. En detalj som känns lite ansträngt inskrivet i manuset, och som kanske bara finns där för att ta fram Viktor i ett annat ljus. Men ok då, vem är väl jag att haka upp mig på en sådan detalj i det stora sammanhanget. Lägg till detta ett par andra små sidohistorier som alla inbegriper vår udda ”hjälte” för dagen, och visst lyckas ändå Spielberg ta hem det till slut i avdelningen trivselfilmer.

The Terminal rattas av en regissör som inte direkt väljer att gå på djupet med historien mer än vad som absolut krävs, det känns mer som att han satsar på den lättsmälta underhållningen. Lagom dos med allvarsamhet ändå inkilad mellan trivselnissen Viktors upplevelser visar att Spielberg rutinerat kan förvalta även denna genre på ett engagerande sätt och jag köper med lätthet samarbetet mellan firma Spielberg/Hanks.
Papperstrassel i sommarnatten.

Sommarklubben: Hajen (1975)

Och vad passar väl bättre än att avsluta Sommarklubben 2012 med en av kanske världens bästa filmer. Hollywoods första officiella sommarblockbuster i historien. Passande nog är ju också sommaren ett stående inslag i denna formidabla berättelse, en milstolpe i den moderna filmhistorien och sannerligen helt oslagbar när det gäller sin genre! Helt oslagbar.

Det här är ju egentligen alldeles för lite utrymme för att skriva om denna underbart spännande och välgjorda film. Jag vet att många av er också älskar den och har den liksom jag som en tidlös skatt att återvända till.

Kanske det egentligen räcker med att foka på ett par detaljer.
Som att det är genialiskt hur Steven Spielberg låter historien liksom smyga sig på sakta och obehagligt. Att inte visa upp själva hotet förrän framåt mitten av filmen förhöjer naturligtvis bara känslan av att det som hotar lilla ön Amity är konstigt, oväntat och helt utanför ramarna.
Notera också Spielbergs känsla för att skildra familjer på film, notera samspelet mellan Roy Scheider, hans fru och barnen. Som om de var en familj på riktigt banne mig. I mina ögon är också detta en av Spielbergs storheter, att han lägger vikt vid detaljerna, de små gesterna och naturligheten. Vilken annan filmgubbe kan egentligen kombinera detta ihop med lyxig storsvulstighet i sitt filmarbete?
Inte många.

Liksom många av er noterat är det egentligen två filmer i en, den första hälften skrämmande och dialogstinn av drama. Den andra delen ren äventyrsfilm och även om det bjuds på en rejäl dos vattenaction 70th-style med herrar Scheider, Richard Dreyfuss och Robert Shaw i hjältelaget så är naturligtvis filmen absolut bäst under sin inledningsfas när allt är oklart och förvirrande och politiska rävspel lägger sig i det hela. Vad gäller kampen mot den objudne gästen är det idag näst intill helt ofattbart att det faktiskt blev en film med tanke på de tekniska mankelimang som hela tiden inträffade med den konstgjorda hajen…och Spielberg som drog över inspelningsschemat. Kanske ska han tacka sina producenter som stod bakom sin dåvarande ganska okände adept till hundra procent och lät honom hållas med sin galna vision. Bara att komma på tanken att spela in huvuddelen av filmen i riktiga Atlanten måste ha varit rätt provocerande för kostymnissarna.

Hajen är oöverträffad som vattenskräckis och ni kommer aldrig att få höra mig säga något annat. Kopior och även uppföljare har vaskats fram men ingen, INGEN, kan mäta sig med detta original tillverkat av en man i lindan av sin karriär. Snacka om starta upp sin framgångsrika yrkesväg med en jävla smällkaramell!
Och eftersom sommaren nu är slut för den här gången är det väl bara att likt en panikslagen badgäst på Amity´s stränder kravla sig upp ur det en gång så förföriska havet…
Nakenbad i sensommarnatten….eller inte.

..och därmed gott folk…har Sommarklubben gjort sitt för i år! Tack och bock säger den lilla avdelningen. Men likt en James Bond will it return när kvicksilvret återigen stiger (förhoppningsvis!), solen hittar hit igen (förhoppningsvis!) och de sköna varma (förhoppningsvis!) sommarnätterna inbjuder till filmer the summerstyle (Och DET gör de ju alltid!)

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Men det är väl klart att man väntat på den här filmen.
Ända sedan det kungjordes under högtidliga former av firma Spielberg/Jackson att en film var på gång, har det ju liksom legat en sober liten doft av förväntan i luften. Kanske nostalgi också för oss som växt upp med denne pigge journalist och de osannlika äventyren.

Med det följer också en naturlig risk i form av att resultatet kanske inte alls motsvarar den bild gemene man och kvinna har om hur ett Tintin-äventyr ska gå tillväga. Men dessa farhågor kan man nästan slänga överbord helt och hållet…tack och lov.

Spielberg, som sköter regisserandet i denna första film, tar inga risker och håller sig på den utstakade vägen. Det enda som sticker ut är man gjort en mischmasch i manuset genom att mixa ihop huvudhistorierna från Krabban med Guldklorna och Enhörningens Hemlighet. Ett par partier är helt nya men passar in i den övriga storylinen utan större problem.

Kan man sin Tintin känner man igen sig utan problem. Både Spielberg och Jackson verkar ha insett att det inte är någon idé att återuppfinna figuren utan istället satsa sina pengar på att göra honom modern…låt vara med en släng av nostalgi.
Dagens digitala teknik är som en dröm i filmtillverkningen. Effekterna är många gånger häpnadsväckande och helt sömlösa. Ibland tror jag till och med att jag kika på riktiga bilder. Trots det digitala utförande får Tintin faktiskt lite personlighet och själ, främst tack vare rösten som görs av Jamie Bell i originalversionen. Liksom den gode kapten Haddock, denne lebeman och gamäng. Andy Serkis tar till vara kaptenens alla  röstliga utspel och gör dem stilenligt i gammal tradition. Allt spetsat med den lite typiska torra humorn.

dynamiska duon löser gåtor ihop

Det är som vanligt jakter, skumraskfigurer, gåtor, upptäckanden av alla de slag och naturligtvis en massa galen och fantasifull action. Fördelen med digital teknik visar sig ju inte minst vid dessa tillfällen då nästan precis vad som helst kan hända. Och gör det!

Trots den hypermodern tekniken håller sig Spielberg på rätt sida staketet och pytsar in blinkningar till de gamla goda serieäventyren. Bra omdöme där från filmgubbarna med skägg.

Tintins äventyr blir en fest för ögat, som kanske antagligen bara mår bra av ytterligare en titt. Det  händer så mycket hela tiden i högt tempo så risken finns att man missar något i detaljerna. Välkända historier som skruvats om lite, och ska man vara lite petig kanske den spetsigaste nostalgikänslan inte sitter där pga detta. Snygg underhållning, men om valet står mellan film och seriealbum vinner pappersversionerna trots allt.