#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Annonser

#sommarklubben: Hollow Man (2000)

Jamen okejrå; såklart att rullens effekter känns lite lusiga idag kanske. Om vi ser till vad hittepå-folket kan fixat till i Hollywood nuförtiden.
Och såklart att det i grunden är en ganska smetig och yvig take på den gamla storyn om The Invisible Man.

Icke desto mindre är det ändå en rätt underhållande historia för stunden, som om inte annat bjuder på en riktigt svinig Kevin Bacon i huvudrollen. En hoper lagom glada forskare jobbar i superduper-hemligt labb med att knäcka gåtan för hur man gör organisk vävnad osynlig. Vilken grej om det lyckas! Hela projektet (naturligtvis) sanktionerat av diverse statliga organ med militära förtecken. Allra mest hetast på gröten att nu testa processen på en mänsklig kropp är projektets ledare och frontman, den dryge och självbelåtne Sebastian Caine (Bacon). Gruppens nr 2 och 3, Linda (Elisabeth Shue) och Matthew (Josh Brolin), ser naturligtvis farorna och riskerna, men på det örat vill Seb inte alls lyssna. I god laganda bestämmer han dock att det är han själv som ska utsätta sig för testet. Vilket lyckas och vips har vi oss en osynlig snubbe. Problemet kommer när det är dags att ”förvandla tillbaka” Sebastian. Inget fungerar. Stor frustration. Den gode forskaren tvingas nu anpassa sig till sin nya icke-skepnad i väntan på att nya tester ska innebära ett ”botemedel”. Men frågan är också om Sebastian, som börjat uppvisa en del obehagliga tendenser, VILL hitta ett botemedel till sitt tillstånd…

Bakom rullen den icke helt okände Paul Verhoeven, som många år senare lär ha uttalat sig om att det här är en av de filmer han önskar att han aldrig gjort. ”Jag tog bara jobbet för att hålla mig flytande i Hollywood” var beskedet. Och visst, det är ju inga djupa grejer han serverar här. Alla har vi väl någon gång funderat på (?) hur det skulle kännas att vara osynlig..och kunna röra sig i stort sett överallt utan att någon lade märke till det…Verhoven ägnar nu inte så jättemycket djupare tid åt detta, utan låter en obehaglig osynlig Bacon istället stryka runt sin kvinnliga grannes lägenhet..där hon lägligt nog håller på att klä av sig…sort of.

Annars är det mycket blod och smet förstås när det gäller Verhoeven. Effekterna funkar ändå, trots filmens ålder. Speciellt scenerna från ”operationsbordet” när förvandlingen sker…är fortfarande rätt coola. I övrigt ganska traditionellt smygande och springande nere i det hemliga labbet. Snart får alla projektets medlemmar anledning att se sig över axeln, om man säger så.
Bacon är ändå rätt skönt svinig här. Passande till hans diaboliska varggrin. Även om jag alltid tyckt att han känns för ung för att vara superforskare.

En rätt slafsig effektthriller som ändå gör jobbet för stunden på ett ganska underhållande, om än lökigt, sätt.

Osynlig i sommarnatten (hu!).

 

 

summer-movie-fun-logo

Patriots Day (2016)

Har regissören Peter Berg hittat sin nisch?
Efter 3 rullar som alla baserar sig på verkliga händelser, och dessutom sätter den amerikanska patriotismen i förarsätet, är det synnerligen nära till hands att malla in honom i detta fack.

Dagens rulle är dessutom kanske den svulstigaste och mest känslospelande av dem alla. I april 2013 inträffar den ökända bombningen av Boston, mitt under det klassiska maratonloppet. En världshändelse såklart, men också en attack på staden Boston. De flesta av oss vet ju såklart hur det gick i jakten på förövarna och att Boston dessutom reste sig efter attacken. Här kommer nu Berg´s version av det hela.
Naturligtvis ÄR det tacksamt filmstoff att berätta ur dramaturgisk synvinkel. Fattas bara annat.

Men, är det intressant för någon annan än möjligen de som var där, eller bor i Boston? Intressant och intressant…jag skriver hellre att Berg tar chansen att visa hur en hel stad faktiskt slöt upp runt sina myndigheter, främst polisen och FBI. Hur en katastrof uppenbarligen kunde hanteras på ett bra sätt. Du som tittar på rullen, eller läser den här texten, kan vara hur spyfärdig som helst på flaggviftande och patriotism the american way…men du skojar inte bort att Berg är synnerligen effektiv som berättare och mixar känslomässiga scener med spännande drama. För, trots att vi på förhand vet utgången på det hele…blir det satans spännande när Bostonpolisen och FBI stänger ned hela Boston i jakten på gärningsmännen. Tusan, Berg slänger till och med in en hederlig gammal shootout! Som påminner om den i Heat! Och som dessutom är alldeles sann och återgiven på ett (enligt uppgift) autentiskt sätt.

dagen börjar i sportens fredliga tecken

Till sin hjälp har Berg (som vanligt) Mark Wahlberg. Tredje gången gillt, och trots att Marky nog aldrig kommer att dra hem en Oscar…har han förmågan att trolla fram sådana där vardagsgubbar som det är lätt att gilla. Här som polismannen Tommy Saunders (enligt uppgift den ende i storyn som faktiskt är påhittad!). Övriga biroller sportar också upp det tunga gardet i form av ess som Kevin Bacon, John Goodman, J.K. Simmons och Michelle Monaghan.

En blytung mix av snygg dramaturgi, bra musik, snygga bilder på Boston (med autentiska klipp från den ödesdigra dagen obehagligt bra inklippta), hängivna skådisar..och framför allt bra berättande av en story som möjligen på förhand skulle kunna ha känts spekulativ och profiterande på den tragedi som utspelades där och då på gatorna…men som istället blir ett uttryck för både ilska, realistisk patriotism och en trovärdig styrka hos alla inblandade. En patriotisk rulle. Javisst. Men en rulle med fog för det..och som lyckas sätta fokus på det som alla kan ta till sig. Är detta bland Bergs bästa rullar? Troligen.

Trots den amerikanska vinkeln en film som i dagens världsklimat kanske berör alla.
På ett eller annat sätt.

Black Mass (2015)

black-mass-posterBOATS-historier från undre världen. Då kallar man in Johnny Depp. Till mångas förtret. Men vet du, mig gör det inget. Deppen har stenkoll på sina rollfigurer och gör mig sällan besviken. Inte här heller.

Idag är han Boston-gangstern Whitey Bulger, en gång på FBI Most Wanted-lista. Numera är Bulger historia och ännu ett namn att minnas från den undre världens bedrifter. Regimannen Scott Cooper som en gång i tiden gjorde den finfina Crazy Heart släpper loss Depp som karismatisk och obehaglig gangster i Boston. Med avstamp mitt i 70-talet glider Bulger runt och skapar både respekt och fruktan på gatorna. När hans barndomskamrat John (Joel Edgerton), nu påläggskalv inom FBI, dyker upp i området formuleras en galen plan för att FBI ska komma åt en av stadens mest ryktbara maffiafamiljer. Kanske Bulger kan vara snitch åt FBI…i utbyte mot att polismakten ser mellan fingrarna med vissa aktiviteter?! Så galet att det måste vara sant ju!

Ett sorts kingdom of heaven för den oberäknelige Bulger, samtidigt som John får ligga i för att sidsteppa alla möjliga moraliska dilemman som uppstår under åren som följer.
Naturligtvis går det som det brukar gå i storys som denna. Rise and fall, för alla. Det läskiga i sammanhanget är att det mesta som regi-Cooper visualiserar…har inträffat på ett eller annat sätt.

WBL207_027.tif

dra en spader med gamla mamma – hör också till gangsteryrket

Stabilt tillverkad rulle. Bra flow och stark i detaljerna vad gäller South Boston under 70- och 80-talet. Depp funkar kanoners som den obehaglige Bulger. Edgerton är hal som en ål som den intensive FBI-agenten med fingrarna alldeles för långt ned i syltburken. Lägg till detta birollsnamn som Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon och Peter Sarsgaard. Ja det är helt enkelt en solid underhållande stund från the crimeland of USA.

Ännu en titt in i en makaber värld där det mesta bygger på svek, lögner och dubbelspel. Intressant också att Bulger var/är bror med statens senator Billy Bulger (Cumberbatch), känslig koppling minst sagt. Bra manus på en lätt skruvad verklig story. Eventuellt (ganska säkert) fipplande med vissa verkliga händelser och detaljer får man ta. Även om huvuddelen av storyn bygger på en sann (?) biografi om den lugubre Bulger.

Stabilt.

The Darkness (2016)

The_Darkness_posterFamiljen i centrum igen.
Den allvarsamma, den tyngda. Där mörka krafter får familjebanden att stärkas. Rentav helas. Halleluja. Javisst, det är gammalt som gatan. Frågan är bara vilken form det kommer i, och..är det uthärdligt?

Dagens familjeman heter Peter och ser ut som en värdigt åldrad Kevin Bacon (å andra sidan..ser han inte alltid ganska ung ut?!). Här tar han fru (Radha Mitchell) och två barn på semesterutflykt till Grand Canyon. Det grillas och springs på upptäcktsfärd. Av misstag hittas gammal grotta där uråldriga riter hållits av den numera försvunna ursprungsbefolkningen som levde i bergen. Ajaj, sånt är aldrig bra att snubbla över.

Väl hemma dröjer det förstås icke länge förrän mystiska och obehagliga saker börjar hända. Vi som sett Poltergeist-rullar i legio sitter och gäspar. Alla klyschiga ingredienser ska checkas av. Och okejrå, görs detta tillräckligt underhållande kan det (som vanligt) vara värt att kika på. Här blir det lite…tråkigt efter en stund.

Dagens regissör är mannen som gav oss den obehagliga Wolf Creek 2005 och den rejält underhållande djurskräckisen Territory 2007, Greg McLean. Här har han lämnat Australiens natur och flyttat in i förortsområde i Los Angeles. Och nog känns det som McLean har läst in sig på 20 års filmmanus om osaliga andar och terroriserande av kärnfamiljen. Enda avvikelsen här är kanske just att det från början inte är en speciellt tight familj. Tvärtom öser manuset på med; olycklig hemmafru, kanske/kanske inte otrogen man, en dotter med ätstörningar och (självklart) en yngre son med autism!
Nånstans vill såklart regissörens eget manus använda sig av allt ovanstående i den skrämselhistoria han väver in…men jag kommer mer än en gång på mig med att sitta och tja..gäspa lite. Det blir liksom lite FÖR mycket klyschor.

The_Darkness_pic

familj med ficklampa. har vi sett det förut eller har vi sett det förut..??

Annars går icke att gnälla på filmens frontfigurer. Bacon är alltid rätt, vilken A-, B- eller C-rulle han än dyker upp i. Radha Mitchell har jag alltid haft ett gott öga till, och hon kämpar på med sin hemmafru så gott det går. Inte lätt att glänsa i en roll som är så hårt mallad av klyschor. McLean har koll på det tekniska och effekter, det är mer storyn som känns svårhanterad.
Som en fattigmans-Poltergeist…20 år försent.

Ger dock visst tuggmotstånd i en del scener…vilket är tillräckligt för att ändå inte avfärda detta som totalt skräp.

 

Super (2010)

super_posterHur är det nu?
Alla kan bli en superhjälte? Även utan superkrafter?

Dagens inlägg i debatten kommer från Frank Darbo (Rainn Wilson) en tystlåten, timid, figur vars liv just blivit än värre. Enligt honom själv alltså. Frun Sarah (Liv Tyler) har precis lämnat honom för den skumme Jaques (Kevin Bacon). Vad återstår i tillvaron? Jobbet på den sunkiga syltan där han flippar hamburgare..?

I ett något febrigt tillstånd av självömkan, och under aningens påverkan från den lokala kristna (!) tv-kanalen, beslutar sig Frank för att bli en nattlig hämnare. En kraft för alla utsatta som hamnat i klorna på sådana skummisar som…som..Jaques till exempel!
En taffligt sydd hemmadräkt senare är Frank redo för gatornas våld i form av den rödklädde ”The Crimson Bolt”! Ojoj.

Jaha, så vad är detta? En komedi? En svart skröna? Ett drama om en man så förlorad i sitt förstånd att verklighet flyter ihop med fantasi? Regissören James Gunn (Guardians of the Galaxy) slänger upp en story som i vissa fall starkt påminner om Kick Ass-rullarna. Här samsas ren komedi, ibland med slapstick-inslag, och ganska rått våld.
Att Frank inte direkt är en vig brottsbekämpare med elegant stil står snart klart, och när den unga Libby (Ellen Page) dyker upp i hans liv och vill bli maskerad sidekick…ja då vässas det hela till såklart. Och nånstans vill Frank bara rädda Sarah ur klorna på den iskalle Jaques som visar vara en knarkhandlare utan samvete.

Det är mörkt, det är avigt, skratt som ofta fastnar i halsen. Det är ett drama om en snubbe som uppenbarligen inte har koll på sitt själsliga liv…en sorts sarkasm över svennebanan-livet?
Eller bara en jävligt röjig och lite knäpp actionkomedi?

super_pic

hemmabyggesmällare…perfa!

Valet är kanske fritt för den som tittar. Hur som haver funkar Rainn Wilson perfekt i rollen som den dystre Frank. Imponerande rollista i övrigt i denna ganska lågbudgeterade rulle. Gott om våld och svart humor…och så den där lilla touchen av det skavande dramat..som gör att gränsen mellan medlidande för huvudpersonen och farhågan för att han har mental härdsmälta…suddas ut lite då och då.

Sevärd i all sin brokiga mix.

Cop Car (2015)

cop-car-posterMin spontana minnesbild av dagens rulle: Kevin Bacon´s stenhårda musche!!
Är det ett bra minne? Eller ett bevis på att filmen är slätstruken och utan innehåll?

Klart är i alla fall att för egen del påminner filmen rejält mycket om de rätt mallade, lite-mindre-i-formatet, thrillers som tillverkades på sent 80-tal/början 90-talet. Tänk Cohen & Tate, tänk Red Rock West. Ett ganska enkelt manus, försett med en sorts konflikt som i sig känns rejält besvärligt..men i det stora hela bara är en liten plupp på den stora kartan. Låter det flummigt? Okej, se rullen så förstår du vad jag menar. Kanske.

Här har vi två unga grabbar, uppenbarligen från samhällets mindre bemedlade sida, som en vanlig skolkar-dag bara liksom hittar en till synes övergiven polisbil (!) intill ett mindre skogsparti. Våra unga protagonister tycker såklart det är spännande värre! Ännu bättre att bilen är olåst! In och lek i kärran bara! Snart har de driftiga kidsen inte bara upptäckt vapen, och reglage och andra skojsiga grejer. Bilen går att starta också! Vem har inte velat köra en snutbil liksom? Full fart på gasen och snart har vi två unga biltjuvar på bygden.

Men vänta, tillhörde inte bilen någon då?
Jovisst! Den allt annat än laglydige snuten Kretzer (Bacon), vilken ser ut som en slimmad nynazist med mörk blick! Att Kretzer var ute i ljusskyggt ärende på landsbygden hjälper inte upp hans situation direkt. Klart han blir vansinnig och panikslagen när han upptäcker att polisbilen är borta! Tänk om hans mörka agenda avslöjas…?!
Här måste bilen återfås till varje pris!

Tja, ungefär så är  det. Bacon får nu tillbringa resten av rullen med att försöka komma på VEM som tagit bilen, VAR den befinner sig och HUR han på smartaste och mest diskreta sätt återtar sitt fordon UTAN att hans arbetsgivare får nys om att en polisbil är på villovägar. Det här är förstås Kevin Bacon´s rulle helt och hållet. Det är han som står för tempot och utvecklingen i storyn. Hans allt annat än trevliga uppsyn ser oroad ut både en och två gånger. Att Bacon är den perfekte skådisen att spela badass är förstås sedan gammalt! Bacon har dessutom varit med och producerat rullen, och har säkerligen haft ett och annat att säga till om.

dagens leksak spanas in

Självklart kan två ungjäklar i en polisbil inte vara ”osynliga” för allmänheten hur länge som helst…och frågan är bara hur detta ganska lågmälda men ändå trixiga drama ska sluta? Kommer kidsen att krocka? Kommer Bacon att bli avslöjad? Varför dyker Shea Whigham upp som en märklig gubbe i lådan?
Filmen känns möjligen lite stabbig då och då, men den har nåt som gör att jag finner den helt okej. Kanske är det Bacons lustiga timme framför kameran, kanske är det att regissören Jon Watts (Clown) kör med snygga och lite isolerade landsbygdspanoreringar med kameran. Det blir en liten ödslig värld mitt i allt det stora. Rollistan är modell mindre och skrapar inte på djupet direkt.
Och, kidsen (James Freedson-Jackson/Hays Wellford) gör väl inte bort sig…eller?

En rätt märklig film där kungen för dagen då självklart heter Kevin Bacon.
Okej för stunden.

avsnitt 10 3I filmpoddens avsnitt 10 tar Fiffi och yours truly en närmare titt på dagens unga biltjuvar, och vi konstaterar att jag nog är aningens mer förlåtande mot upplägget…

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

R.I.P.D. (2013)

Någon gång funderat på om man kan göra en ny Ghostbusters och mixa den med Men in Black?
Du kan sluta med det nu.
Det går inte så bra.

Polisen Nick (Ryan Reynolds) hinner knappt bli tagen av daga av sin minst sagt skumme partner Hayes (Kevin Bacon) innan han mer eller mindre tvångsupptas i den himmelska (!?) polisstyrkan ”Rest In Peace Department”…jag vet… det är lika fånigt som det låter.
De här supersnutarna, eller avlidna supersnutarna, (från varierande tidsåldrar) pysslar helt enkelt med att jaga rätt på alla döda själar som av någon anledning stannat kvar på jorden i förklädnad. Självklart är de flesta av dem kriminella element som inte alls vill rannsakas i skärselden och hellre lever loppan med alla jordiska frestelser.

Nick tar jobbet, mest för att kunna vara nära frugan nere på jorden….men då hade han inte fattat att han inte är synlig för oss vanliga levande…ha-ha-ha (filmen tar dock begreppet ”avatarer” till nya komiska höjder).
Som ny partner i himlapolisen får han den burduse Roy (Jeff Bridges), en relik från the good old west då han illvilligt sköts ihjäl i revolverstrid.
Snart snubblar den nybildade duon över galet ansträngda och murriga planer som hotar alla, döda som levande.

nya chefen drar husreglerna

Låter det fånigt?
Precis vad det är. Bakom verket står Robert Schwentke, som ändå charmade till det med Red för ett par år sedan. Här måste han i fyllan ha blivit övertalad att göra film på en av alla dessa serieförlagor som verkar ligga och drälla i parti och minut. Filmen gör det otroligt svårt för sig och det blir liksom bara en sorts degig stormuffins av det hela. Inte alla serier mår bra att få visuellt liv. Ryan Reynolds följer upp sina dåliga beslut vad gäller filmroller (Green Lantern någon..?). Lättare att gilla Jeff Bridges som väl mer eller mindre skiter i vad han dyker upp i på ålderns höst. Han har ju liksom inget att bevisa längre och kan luta sig åt cashen. Kanske måste också erkännas att det ändå är lite behagligt att se Kevin Bacon i badass-roller. Här kör han på med överspel så topplockspackningen ryker redan efter 5 minuters screentime.
Är man i en hejsanhoppsanrulle så är man!

R.I.P.D. vet inte vad återhållsamhet och djup är (som om det skulle vara ledord här från början….duh!!). Det fläskas på med hysteriska CGI-stunts och den nödtorftiga historien swischar förbi som en smörklick i het stekpanna. Och smälter bort lika fort. Enda anledningen till att inte totalsåga dagens övningar är just nämnda småroliga insatser av Bridges och en överspelande Bacon. Plus att Schwentke haft den goda smaken att återigen jobba med Mary-Louise Parker vilken dyker upp i en lagom dumrolig liten biroll. Annars är det mest Roliga Timmen med för mycket pengar att slösa bort. Återigen dock ett alster med ett trevligt soundtrack!
Tvåan är löjligt svag här.

full starfull star

Sommarklubben: Apollo 13 (1995)

Jag är en sådan där rymdnörd.
I bemärkelsen rymdfärder, astronauter, månlandningar, rymdkapplöpningen på 60-talet, Apollo-programmet och hela NASA-faderullan.

Fatta euforin på biografen då dagens rulle kickstartade iväg från Hollywood-rampen i snyggt förpackad popcornstil! En blytung rollista med Tom Hanks i frontlinjen och allt orkestrerat av den klämmige Ron Howard. Och en story som i allra högsta grad kunde luta sig mot hög sanningsfaktor. Själv var jag ju bara runt 6 år när dagens incident inträffade, men i efterhand har jag både läst och fått det berättat för mig om dåtidens rapportering i gammelpressen.

För er möjligen oinvigda (?) handlar det alltså om den ökända Apollofärden till månen som höll på att gå käpprätt åt skogen. Till råga på allt var projektet nummer 13 i ordningen. En syretank exploderar kort efter take off och snart hörs det klassiska ”Houston, we have a problem…” över radion. Plötsligt kan besättningen nu glömma det där med att sätta fötterna på månen. Nu gäller det att försöka rädda sig hem från den ogästvänliga rymden. Ett rätt otroligt företag egentligen, och en uppgift som satte hela NASA´s rymdkontroll på prov i alla möjliga lägen. Ett på förhand ganska ointressant projekt (nu hade man ju varit på månen två ggr innan gubevars) drog till en början knappt till sig någon uppmärksamhet alls. Snacka om ändrade förutsättningar på en millisekund.

Hanks är chefen i kapseln, Jim Lovell, och assisteras av Bill Paxton och en slimmad Kevin Bacon. På marken i Houston är det en auktoritär Ed Harris som delar ut order och en Gary Sinise som astronautkollegan som inte fick följa med för att man trodde han var sjuk. Det var han ju naturligtvis inte. Tur att han istället kunde assistera bergfast från rymdkontrollen. Det är dramatiskt, det är bombastiskt, det är tuffa ögonblick och det är framför allt spännande. Trots att man vet utgången på förhand. Howard är en sådan där regissör som verkar ha en otrolig hög lägsta-nivå. Vilket gör att man egentligen aldrig behöver vara orolig för att han ska ta några dikeskliv.

Här är han dock långt från dikena och serverar en supersnygg produkt uppbackad av Hollywoodfabrikens bästa resurser. Patriotisk i överkant säger du kanske. Javisst, säger jag…men det är också det som gör att filmen funkar helt ut. Det är äkta män i fara och fruar därhemma som vrider sina händer av oro. Det är bistra kostymknuttar på NASA som förbereder sig på det värsta, det är finurliga rymdingenjörer i moderiktiga sportskjortor.

Apollo 13 tar i så det knakar. Det är lite extra allt på produktionen. Det visuella är finfina grejer. Detaljerna är tidstypiskt smutta. Rollistan är lång. Fruarna har dåtidens hippaste kläder på sig. Musiken är bombastiskt. ”Hjältarna” viker aldrig en tum från varandras sida. Manuset är snyggt komponerat. Och för en rymdfåne som yours truly är det naturligtvis galet bra underhållning.
Stjärnklart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Crazy, Stupid, Love (2011)

Skilsmässofilmer finns det ganska gott om. Skilsmässofilmer som vill skapa en sorts feelgoodkänsla är det kanske lite sällsyntare med.
Och, bara yttrycket ovan blir ju en nästan ohelig kontrast. Ska inte skilmässohistorier uteslutande ägna sig åt tungsintheter, självömkan- och rannskakan och hjärtesorg?

Naturligtvis inte, och tur är väl det…att det finns även andra historier om skilsmässor och äktenskap/förhållanden som inte behöver bada i de värsta dyiga/blytunga uttrycksformerna.

Dagens betraktelse följer Cal (Steve Carell) och hur denne hanterar vardagen när hustrun Emily (en alltid sevärd Julianne Moore) plötsligt meddelar att hon vill skiljas. Cal flyttar ut ur huset, in i en lägenhet och börjar hänga på en lokal bar titt som tätt samtidigt som han mest ägnar sig åt självömkan av varierande grad. Så pass att playern Jacob (Ryan Gosling), självsäker och charmig som få med ständigt nytt damsällskap vid armen varje kväll när han lämnar samma bar, uppmärksammar Cal och bestämmer sig för att få fason på den medelålders nyblivne singeln.

Här har vi alltså huvudstoryn. Varvat med dessa ibland komiska, ibland skämmiga och ibland eftertänksamma scener, följer vi också Cal´s övriga familj, hustruns flirt med jobbkollegan Kevin Bacon, hans son som är olyckligt kär i barnvakten. Gemensamt för alla händelser, och kanske filmens kärna, är naturligtvis att det handlar om våra känslor och behov som människor. Och att våga lite.

”och vi behöver jobba på smajlet också…”

Direkt roligt blir det i ett par scener när Cal ska ragga upp Marisa Tomei för ett engångsligg och de senare kommer att träffa på varandra i helt annat sammanhang som är betydligt mindre smickrande för Cal. Trots trivsamma drag hos alla inblandade skådisar och manusförfattarnas gedigna försök till en snurrig personintrig, så känner jag mig dock rätt likgiltig inför utgången av filmen. Kanske beror det på att trots sina många lösa trådar och små överraskningar som väntar runt manushörnet, är det liksom aldrig någon tvekan hur utgången kommer att bli. Frågan man kan ställa sig är istället vilken grad på positiviteten det kommer att landa i.

Kanske filmen vill vara som en amerikansk Love Actually med charmiga sidohistorier, men till slut känns det också lite för tillfixat i det här fallet. Inget att klaga på när det gäller skådisprestationerna dock. Steve Carell klarar sin bit snyggt och visar att han inte behöver vara hysteriskt kul hela tiden. Julianne Moore är nämnd. Kevin Bacon , Marisa Tomei och Emma Stone har alla mindre roller men gör sina jobb utan några malörer. Dagens underutnyttjade är Ryan Gosling som har fått någon slags mindre huvudroll och mest blir lite klyschig i sitt agerande, men får ändå glimtvis visa sin talang.

Crazy, Stupid, Love är ändå helt ok som en stunds ytligare trevlig underhållning. Ett sorts drama med komiska förtecken, ibland rätt kul, ibland rätt klyschigt. Känslan är dock i slutet att den inte riktigt vet vilket ben den mest vill stå på, drama,  komedi eller..dramakomedi. En sorts mitt-i-fåran-film som ändå vet vilka standardramar som gäller.
Och tja …det är väl inget fel i det då och då…dårå.

X-Men: First Class (2011)

Numera standardiserat tillvägagångssätt i Hollywood är att följa upp framgångsrik film med en ny del. Och gärna ännu en om det vill sig riktigt väl. Risken är naturligtvis, och det finns det galet många bevis på, att det hela blir urvattnat och tappar all sin charm/spänning/vitalitet. Kanske den enda franchise som lyckats fullt ut är Bond-äventyren?

Nåväl, annars kan man alltid trixa till det med historien och plötsligt kalla det hela för en reboot. En återgång i historien, visa hur allt började osv. Verkar också vara den hetaste trenden för tillfället och det dräller ursprungshistorier till höger och vänster. Klart det skulle komma en för X-Men-världen också.

Nu är det dock rätt behagligt här, turerna om hur Xavier, Magneto, Mystique och alla de andra blev som de blev, och framför allt, varför de valde de sidor de gjort känns snyggt inarbetad i den generella legenden om alla mutanter. Det flyter på bra med andra ord. Dessvärre också utan rejäla överraskningar, vilket gör att jag sällan lyfter på ögonbrynet eller ens får anledning att låtsas se förvånad ut. Det blir helt enkelt lite…tja..avslaget kanske.

Visuellt är det dock en snygg och stiligt ihopfixad produkt. Pastelliga färger och en scenografi med detaljer som fler än en gång för tankarna till just gamla Bondäventyr från ”the swingin´sixties”. Tidsåldern, tidigt 60-tal, är tacksam och manusfilurarna väver smidigt, om än lite ansträngt, in fiction med viss fakta. Effekterna är naturligtvis i denna högteknologiska tid av filmindustri helt klanderfria och levererar.

De två stora plusen i min bok är att se Kevin Bacon flina sig igenom filmen i skön skurkroll som det största hotet mot både världsfreden och mutanternas vidare existens. Han  påminner i de bästa stunderna om en hederlig gammal 007-badass med storhetsvansinne . Det andra är att Matthew Vaughn är den som anförtrotts registolen denna gång, och Vaughn gillas i det här lägret framför allt efter alster som Kick Ass men speciellt Stardust som var en riktig godsak och det känns som Vaughn har full koll hur han ska styra historien enligt uppställd formel.

I övrigt gör varken James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence och de andra bort sig utan tillför lagom mycket innehåll till sina karaktärer. Rollistan är diger och känns dessutom rätt komponerad ned till minsta biroll, kännare av mutantlegenden har säkerligen lättare att snappa upp detaljer och figurer som flimrar förbi.

X-Men: First Class är en snygg reboot på alla sätt, och tar sig på sedvanligt sätt genom mutantmyterna, med viss ologik som sig bör. Dock lite för lång och lite för oengagerande, vilket gör att jag har svårt att känna med filmens alla känslolägen. Lättare då att sitta och roas av scenografin som är den stora vinnaren här. Dags att tacka X-männen/kvinnorna för god underhållning och arkivera dem?

”A new species is being born. Help me guide it, shape it, lead it.”