Sommarklubben: Apollo 13 (1995)

Jag är en sådan där rymdnörd.
I bemärkelsen rymdfärder, astronauter, månlandningar, rymdkapplöpningen på 60-talet, Apollo-programmet och hela NASA-faderullan.

Fatta euforin på biografen då dagens rulle kickstartade iväg från Hollywood-rampen i snyggt förpackad popcornstil! En blytung rollista med Tom Hanks i frontlinjen och allt orkestrerat av den klämmige Ron Howard. Och en story som i allra högsta grad kunde luta sig mot hög sanningsfaktor. Själv var jag ju bara runt 6 år när dagens incident inträffade, men i efterhand har jag både läst och fått det berättat för mig om dåtidens rapportering i gammelpressen.

För er möjligen oinvigda (?) handlar det alltså om den ökända Apollofärden till månen som höll på att gå käpprätt åt skogen. Till råga på allt var projektet nummer 13 i ordningen. En syretank exploderar kort efter take off och snart hörs det klassiska ”Houston, we have a problem…” över radion. Plötsligt kan besättningen nu glömma det där med att sätta fötterna på månen. Nu gäller det att försöka rädda sig hem från den ogästvänliga rymden. Ett rätt otroligt företag egentligen, och en uppgift som satte hela NASA´s rymdkontroll på prov i alla möjliga lägen. Ett på förhand ganska ointressant projekt (nu hade man ju varit på månen två ggr innan gubevars) drog till en början knappt till sig någon uppmärksamhet alls. Snacka om ändrade förutsättningar på en millisekund.

Hanks är chefen i kapseln, Jim Lovell, och assisteras av Bill Paxton och en slimmad Kevin Bacon. På marken i Houston är det en auktoritär Ed Harris som delar ut order och en Gary Sinise som astronautkollegan som inte fick följa med för att man trodde han var sjuk. Det var han ju naturligtvis inte. Tur att han istället kunde assistera bergfast från rymdkontrollen. Det är dramatiskt, det är bombastiskt, det är tuffa ögonblick och det är framför allt spännande. Trots att man vet utgången på förhand. Howard är en sådan där regissör som verkar ha en otrolig hög lägsta-nivå. Vilket gör att man egentligen aldrig behöver vara orolig för att han ska ta några dikeskliv.

Här är han dock långt från dikena och serverar en supersnygg produkt uppbackad av Hollywoodfabrikens bästa resurser. Patriotisk i överkant säger du kanske. Javisst, säger jag…men det är också det som gör att filmen funkar helt ut. Det är äkta män i fara och fruar därhemma som vrider sina händer av oro. Det är bistra kostymknuttar på NASA som förbereder sig på det värsta, det är finurliga rymdingenjörer i moderiktiga sportskjortor.

Apollo 13 tar i så det knakar. Det är lite extra allt på produktionen. Det visuella är finfina grejer. Detaljerna är tidstypiskt smutta. Rollistan är lång. Fruarna har dåtidens hippaste kläder på sig. Musiken är bombastiskt. ”Hjältarna” viker aldrig en tum från varandras sida. Manuset är snyggt komponerat. Och för en rymdfåne som yours truly är det naturligtvis galet bra underhållning.
Stjärnklart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

2 kommentarer på “Sommarklubben: Apollo 13 (1995)

  1. Jag är ingen rymdnörd men tycker också mycket bra om den här. Kanske lite för övertydlig på sina ställen men grymt spännande när det gäller. Vilket är bra gjort efter som man ju vet hur det ska sluta.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.