Solo: A Star Wars Story (2018)

Filmen som ingen ville ha, men som är oerhört lätt att tycka om!
Javisst, Han Solo, denne gamäng, charmör, rymdpirat och äventyrare. Ikonisk figur hos alla (?) som växt upp från 70-talet och framåt. Vi kan ju vår Han. Eller? Nu fås chansen att följa med tillbaka till äventyrarens yngre dar. Hur blev Han…Han? På många sätt en märklig rulle, ganska oönskad om man ska tro jiddret runt the internetz, sparkade originalregissörer (gjorde de filmen FÖR komediaktig?), och ett premiärdatum som känns lite..märkligt ändå. Visst hade filmen tjänat på att gå upp lagom till jul 2018? Är övertygad om att hajpen hade kunnat bli lite större då.

In med nykomlingen Alden Eherenreich i titelrollen. En genidrag! Han rör sig som Harrison Ford i vissa lägen. Och pratar som honom! Johorå! Vi får också hänga med när Han och Chewbacca möts första gången och blir kompisar. Lando Calrissian ägde ju Millennium Falcon från början, nu får vi också se hur den hamnade hos Solo. Gnällisar runt jordbollen gör gällande att rullen är blek och inte har några stakes. Här finns inte så mycket Imperiet, och Kraften har väl ingen lirare hört talas om direkt här. Lite skönt ändå. Rullen blir inte så bombastisk och högtravande. Det är ”vanliga” rymdgangsters och stölder till höger och vänster. Lite ruffigare och mer gritty. Men ändå småspännande och mer glimten i ögat. Känslan är lite anything goes. Känns som en fanservice-film till oss som tjusats av Star Wars sen barnsben. VAD som berättas är inte så jätteviktigt, mer HUR det berättas. I rollistan hittas också Woody Harrelson, som gör en Woody Harrelson-roll, en kanske lite underutnyttjad Emilia Clarke, en halvslö (men underhållande) Paul Bettany som skurkboss och alldeles förtjusande Donald Glover som Lando! Spot on på den siste!

En skojarrulle som känns trivsam värre. Plus att nye regissören, stabile Ron Howard, vet när och hur han ska pumpa in nostalgiska ögonblick som får oss gamla älskare av rymdsagan att rysa till lite mumsigt. Som vanligt numera också galet snygg i utförandet. Inte heller alls lika mörkt berättat som i tex Rogue One (och då var den ju ändå asbra också). Vill jag se mer av Han den yngres äventyr i galaxen innan han träffar Luke på Tatooine? Hell yes!

Här finns inget att gnälla på.
Nähärå!

 

I SoF-podden #141 låter vi Han-kärleken flöda ännu mer. Lyssna gärna här!

Annonser

Inferno (2016)

inferno_posterPartnerskapet mellan Hollywood och Dan Brown ger sig inte. Dags för ännu en bok att visualiseras. In med rävarna Ron Howard som regissör och Tom Hanks i the lead. Förstås. Hur skulle det se ut om denna del 3 hade en helt annan professor Langdon?? Galet ju.

Klart är också att rullen (naturligtvis) har fått löpa gatlopp från och med att den hade sin biopremiär hösten 2016. Pöbeln har icke varit nådig om man säger så. Kan vi ana att den mustiga hype som en gång i tiden omgav Dan Browns böcker nu har ersatts av ett sorts förakt för hans hittepåhistorier…? Brown klassas kanske lite som att läsa Hänt i Veckan? Bara yta, absolut inget innehåll.

Här återvänder nu iaf den gode Langdon till Europa och alla mysterier som kan hittas här. Närmare bestämt i vackra Florens, där han plötsligt vaknar upp med jordens huvudvärk och minnet helt bortblåst. Hur hamnade han här? Som tur är finns den driftiga läkaren Dr Brooks (Felicity Jones) till hands (oh yes, Langdon byter tjejer för varje rulle) och kan bistå när det plötsligt skits i det antika blå skåpet igen. Väldigt många tycks vilja ha tag i Langdon, av väldigt oklara orsaker…men som vanligt blir det gåtor att lösa, rebusar och Langdons äckligt smarta slutledningsförmåga. Där en gång i tiden Da Vinci-koden tog sig viss tid att sätta upp spelplanen…struntar Howard den här gången i allt sådant och öser på direkt. Som vanligt handlar det om att ta sig till olika checkpoints innan nästa ledtråd kan avslöjas. Idag är det många inblandade i soppan; bla en mystisk it-miljardär (Ben Foster). Här finns också biljakter, skottlossning och snygga bilder över vackra byggnader i Italien, Turkiet och Ungern. Lägg nu också till detta att ”hela mänsklighetens existens står på spel”. Visst serru!

tom-hanks-felicity-jones-inferno-film-678x381

som vanligt i Langdon-rullar tittas det väldigt mycket upp

Det är bara att inse att kanske professor Langdon haft sina 15 minuter i rampljuset i Hollywood. Där originalfilmen var ganska snärtig, byggde på smart dialog och hade en aura av äventyrslusta över sig…känns det här som ett snabbjobb från det löpande bandet. Som att Howard fått order om att inte lägga ned för mycket tid på produktionen. Standardformulär 1A. No more. No less. Hanks fixar förstås rollen. Easypeasy money för honom. Märks att han går på rutin. Jones är alltid sevärd. Hon funkar här också.

Klart sämsta delen i franchisen. men annat var nog inte att vänta.
Trots det inte helt usel, och som fredagsfilm efter en arbetsvecka duger den gott. Snygg yta och Howard har ju trots allt en rätt hög lägstanivå. Är man dessutom, som jag, lite svag för rullar med mysterie- och gåtlösning…är en sån här rulle ALDRIG fel.

Godkänt med viss ansträngning.

In the Heart of the Sea (2015)

MV5BMjA5NzUwODExM15BMl5BanBnXkFtZTgwNjM0MzE4NjE@__V1_SX214_AL_Flashback: året  är kanske runt 1979.
På Norrköpings Konstmuseum finns en liten biograf inklämd som brukar visa gamla klassiker från förr. Den här kvällen står John Hustons Moby Dick från -56 på programmet. Själv har jag och min kompis Johan tagit oss dit…en sällsam berättelse om en galen vit val och en lika galen sjökapten…lockar. Vad vi vet om filmen annars? Inte ett dyft, kanske att den bygger på en bok…men that´s it.

Dessa gamla minnen dyker för nån sekund upp i skallen precis innan jag börjar skåda dagens alster. Lika lite som vi visste då att författaren Herman Melvilles story faktiskt har verklig (sort of) bakgrund..lika lite visste jag nu om detta faktum.

Men, rutinerade regissören Ron Howard har bestämt sig för att ge publiken en rejäl genomgång av hur det gick till när valfångstfartyget Essex sänktes av en stor val mitt ute i Stilla Havet 1820…och hur denna minst sagt otrevliga historia med sina påfrestande efterföljder…inspirerade Melville att författa sin roman. Således dyker en ung Melville i Ben Wishaws skepnad upp i filmens början för ett möte med den åldrade sjömannen Brendan Gleeson. Det finns en berättelse som behöver komma ut.

Howard, alltid en man i min bok, har satsat på stabilt dramaäventyr…eller som min poddkollega Fiffi uttrycker det; män som gör saker i grupp. Det är murrigt fartygsliv, salta stänk, stormar, konflikter och valfångst medelst CGI-effekter. I sina bästa stunder påminner dagens rulle om just de gamla matinéäventyren från 50- och 60-talet. Studiokänslan är ibland riktigt svår ute på det öppna havet. Nästan som om Howard gör det medvetet. En sorts homage till en svunnen stil?

en förbannad val (med rätta) tar ingen skit

Dagens man i rollistan är Chris Hemsworth som lite kaxig och självsäker sjöbuse, respekterad av sina skeppskamrater och ständigt i konflikt med sin paragrafryttande kapten. När det skits i det blå skåpet får dock alla anledning att börja samarbeta om överlevnad överhuvudtaget ska kunna fullföljas. Vad är detta då? Sagan om en ilsken val? Nix. Den som väntar sig en flashig take på Moby Dick-varianten blir troligen besviken. Howard har istället visualiserat händelserna som alltså inspirerade Melville att skriva sin roman. Vilket betyder inslag av valar, katastrof till sjöss och ett överlevnadsdrama helt enligt Hollywoods standardformulär.

En mustig historia, sånt som Howard är bra på att leverera. Inget större djup (!) i filmen, men snygg yta och smutt tillverkade scener. Låt vara tungt CGI:ade ibland, men ok det får man väl ta (svårt att hyra in 10 dresserade valar). Har jag tråkigt? Nej, det kan jag ändå inte påstå. Många kommer dock säkert att klassa rullen som…meningslös.

Inte en av regissörens bästa, men hans lägstanivå är ändå rätt stabil.
Ok för stunden.

Hur det gick för oss den där kvällen på konstmuseet?
Tyckte vi filmen var bra?
Fattade vi andemeningen med historien och Gregory Peck som den galne kapten Ahab?

Jag minns att vi tyckte det var för lite….och för töntig…val-action.

Filmspanartema: Natten!

Det blir alltid värre framåt natten…eller hur var det nu? filmspanarna-bred

nattenPå natten händer mycket. Även i filmens värld. Det fanns till och med en tid i min egen verklighet (läs: 15-20 år sen) då man kunde utnyttja natten till att konsumera film i massor. Ni vet, bara ladda upp en hög filmer framför tv-burken och köra maraton hela natten lång. Många av de bästa filmupplevelserna har kommit under nattliga sessioner.
Håhåjaja, det var dock där och då. Numera får man vara glad om man orkar EN rulle efter kl 22 en lördagskväll… Illa! Tiden stannar som bekant inte för nån.

Nattläge i filmer har också varit tacksamma settings. Tänk alla rysare och skräckisar som genast blir just lite rysligare för att de utspelas om natten då mörkret verkligen inte är den räddhågsnes bäste vän. Många är de hjältar och huvudpersoner (eller skurkar för den delen!) som våndats i natten innan historierna fått ett bra slut eller i alla fall en upplösning.

Att Natten är med och sätter stämning i filmer bara genom att finnas och tillhandahålla de mörka timmarna på dygnet är ingen raketforskning. Snarare en naturlig ingrediens så viktig som någon. Natten kan också vara en tidsfaktor i en berättelse, ett riktmärke, en punkt att förhålla sig till. En deadline. En gräns. Ett slutmål. A point of no return. En belöning. Ett kvitto på att livet och vardagen går vidare.

Natten kan betyda så mycket för många. I vilken form den än kommer i. Och kan vara så mycket mer än att bara sova och vila kroppen.natten2
Men allt det där visste ni ju redan.

I sann tematisk anda fokar nu Flmr lite mer på kombon Natt och Film, och som den blockbusterman jag nu är… vrider jag blickarna mot det gamla hatkärleksfyllda Hollywood och ger er ett par små exempel, kanske tips om ni inte sett dem ännu, på rullar där natten faktiskt är med som en viktig del i berättelsen och sätter moodet lite grand.
Missa inte, eller återupplev gärna, dessa sköna exempel på ämnet:

sista_natten

George Lucas´genombrottsfilm. Numera kultstatus. Musik, bilar och sköna vintagekläder från ett årtionde som försvunnit för länge sen. Filmen utspelas under just den sista natten innan skolkompisar från förr ska skiljas för att börja nya liv på college och universitet. Och vilka ska stanna kvar? Framtidsfunderingar och romantik, komedi och musik. Vi får en ung Richard Dreyfuss, en gänglig Ron Howard och framför allt en kaxigt divig ung Harrison Ford i cowboyhatt! Bara en sån sak! Mycket njutbar rulle.

  • Trassel i NATTEN (1985)

into-the-night

Grymt underskattad rulle från det fräsiga 80-talet! Jeff Goldblum har problem med att sova, en otrogen fru och en jobb som inte är jättekul. När han en natt av slump räddar en ung Michelle Pfeiffer ( med jävligt dingliga örhängen!) på flykt undan bad-ass-guys, händer det saker. Hela natten ett enda långt race mot upplösningen. Skruvad humor signerad John Landis (håll utkik efter regissören själv i en av skurkrollerna!) där också David Bowie och Dan Aykroyd dyker upp! Skojfrisk actionkomedi med Los Angeles-natten som lekplats! Plus BB-King-blues!

  • Bara en NATT (1995)

before-sunrise-2
Den första delen i en romantik/drama-trilogi av Richard Linklater. Ethan Hawke hookar upp med Julie Delpy i ett nattligt Wien och använder timmarna till att vandra omkring, diskutera livet, kärleken, världsåskådningen och tja…alltings varande. Bra stämning, bra miljöer och (möjligen) förväntad upplösning. Se gärna de tre delarna i ett sträck (en NATT kanske!?) Storyn förtjänar nästan det. Ja det gör den banne mig!

Warriors_1

Lagom när eftertexterna börjar rulla i slutet på filmen går solen upp över Coney Island i New York.
Innan dessa har gänget i The Warriors haft en förjävlig natt i staden som aldrig sover då de förtvivlat försökt ta sig ”hem” med hundratals andra dårar i olika gängkonstellationer i hasorna. Wanted för ett mord de inte begått är våra ”hjältar” hett villebråd på de skitiga gatorna i NY! Tuff action av Walter Hill från en svunnen tid i Hollywood med good-looking-snubben Michael Beck (vilken senare körde framtida karriären i graven med Xanadu) i fronten. Plus en ung kaxig James Remar! Kontroversiell på sin tid och den svenska filmcensuren fick såklart problem! Och Studio S-folket vred sina händer av förtvivlan. Idag känns rullen ganska sliten, men charmig!

  • SkräckNATTEN (1985)

frightnight

Originalet alltså.
Mer från det murriga 80-talet. Vampyr till granne är inga lätta grejer! Speciellt när ingen tror på dig! Bara för Charley Brewster (William Ragsdale) att ta saken i egna händer och möta den räliga granntypen Chris Sarandon i en holmgång under en minnesvärd natt. Med god hjälp av gamle Roddy McDowall. Tönthumor alt charmhumor. Välj själv. Lite nördig action och specialeffekter som man bara kunde göra dem under detta årtionde! Vinner dock generösa stilpoäng mot sin betydligt sämre nyinspelning från 2011.


Se där, 5 pärlor du inte skojar bort. Varken på dan eller NATTEN.

Kolla nu in vad de sedvanliga bloggkompisarna har för take på dagens ämne. Har de möjligen suttit uppe hela NATTEN och funderat…?
Svaret finns nedan:

 

 

 

filmspanarna

 

Sommarklubben: Willow (1988)

Minns Ditt 80-tal och kanske är chansen ganska stor att du kommer trilla över den här titeln. Förr eller senare!
Ännu fanns inga filmer om nån ring, märkliga riken eller lustigt folkslag som hade gjort intryck på sin publik.
Kanske regissören Ron Howard och fantasifarbrorn George Lucas till och med var lite föregångsmän på den här punkten!?

Här får vi oss då till livs ett namnlöst land i en tidlös ålder. Ett nyfött barn (”she´s got the sign!”) måste skyddas från den genomjävliga drottningen Bavmorda (Jean Marsh) som styr riket med järnhand. Uppgiften faller på dvärgen Willow (JA…jag skriver dvärg!), först motsträvig men sedan all-in för sin uppgift. Barnet ska levereras på angiven destination, men det gäller att ta sig förbi hinder som soldater, vildmark, magi, troll…och opålitliga skojare som tex gamängen (fast med gott hjärta!) Val Kilmer! Då rätt unge filmmakaren Howard med sedvanlig episk musche från denna tidsålder (UNDERBART extramaterial på skivan…som dessutom låter skägget Lucas komma till tals lite också!) vet precis hur man blandar och ger ett lekfullt äventyr som (nästan) passar hela familjen som handen i handsken! Warwick Davis och snyggisen Joanne Whalley bidrar till den mustiga rollistan.

Ok, tar man, i detta, tidevarv, ett steg tillbaka och ser på skapelsen med kanske lite nyktrare ögon än de semesterfebriga…så kan det såklart konstareras att vissa av effekterna inte direkt håller världsmästarklass.
Kanske nästan lite skämmigt i vissa lägen. Men vaddå! Inget som stör den stora helheten och ingen kan beskylla upphovsmakarna för att det blir tråkigt under en enda sekund!

Willow är ett frejdigt äventyr! Som sagt, kanske till och med lite föregångare i denna märkliga mytologi om mystiska riken och lurig magi.
Och där det finns riktigt taskiga elakingar, kan man också räkna med att det finns hjältar som står upp!
Som här! En riktig liten favvo från the roaring 80´s!
Beskydd i sommarnatten.

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Rush (2013)

I mitten på 70-talet hade jag precis passerat 10-årsstrecket, och läste då och då tidningar om motorsport. Mest för att det alltid fanns färgglada posters med på fräcka bilar. Speciellt på Formel 1-bilar. Så jäkla intresserad av själva sporten Motorsport var jag nog inte.

Men Teknikens Värld hade ett år med en jätteplansch på alla Formel 1-bilar och dess förare (minnet!) Assnygga bilar såklart i alla möjliga färger. Det var ju självklart Ronnie Peterson som gällde. Hans svarta Lotus. Den tuffa. Men det fanns ju också den där mystiske österrikaren Niki Lauda, som dessutom senare såg lite läskig ut efter sin svåra brännskada. Och så fanns det ju den där tjommen som man inte riktigt hade koll på; James Hunt. Tyckte faktiskt han liknade Ronnie, och under senare år skulle jag mest komma ihåg honom som snubben som på dramatiska tv-bilder drog ut Peterson ur dennes brinnande bil efter den tragiska kraschen på Monza 1978 då svensken omkom. Samt att han var med i det engelska tv-tramset Plankan som enögd lastbilschaffis!

Desto trevligare då att via pålitlige regissören Ron Howard få lära känna en annan James Hunt. Och en annan Niki Lauda. Dagens manus gör något rätt smart; går inte in för att i detalj beskriva de här gubbarnas liv och karriär. Det blir ingen sedvanlig uppställning av bestämda checkpoints som måste klaras av. Howard och storyn fokar istället mer på den rivalitet som rådde mellan raceressen. Såklart att det spetsas till och filas en aning för filmen, men överlag känns det som att det absolut är ett trovärdigt scenario som spelas upp. Att filmens fokus mer ligger på nedslag i förarnas envisa ”envig” mellan varandra gör såklart att övriga racereliten i mitten på 70-talet mest flimrar förbi i utkanten av handlingen. Inget som stör alls dock. Men visst känner man igen namnen när de dyker upp (och såklart kan man fortfarande se den där planschen på väggen för sina ögon…), Clay Regazzoni, Jody Scheckter, Emerson Fittipaldi, Jochen Mass, Mario Andretti….

Trots att vikten här ligger på personligheterna glömmer filmräven Howard  inte bort att ge bang för bucksen. Sekvenser svämmar över av snygga racermoment, smart klippta scener, snygga retrodetaljer på både bilar, depåer, folk och annat fä. Det känns trovärdigt som tusan helt enkelt! Den ökända kraschen och debaclet på Nürburgring 1976 finns naturligtvis med och känns helt autentiskt återgivet.

Snygg spelat också i huvudrollerna av både Chris Hemsworth och Daniel Brühl som de två antagonisterna Hunt och Lauda. Varandras motsatser i det mesta, men ändå karaktärer som gör att det inte går att tycka mindre bra om någon av dem. Förvånansvärt ”opladdrig” i sitt manus och dialoger, enligt rykten träffades manusförfattaren Peter Morgan och Niki Lauda över en ansenlig mängd middagar för att diskutera förhållandet Lauda/Hunt under de här aktuella åren.

snyggt värre när Howard öser på med detaljer

Själv gillar jag ju också Ron Howard som regissör. Han tycks ha en förmåga att alltid leverera stabila produkter vilken genre han än rör sig i. Här blir det aldrig direkt klyschigt polerat, mer raka rör och faktabaserat i storydriven (även om möjligen vissa detaljer i Hunts privata liv och leverne har fått sig en liten knuff i rätt manusriktning för att motsvara bilden av en raceråkande playboy). Vad man ändå utläser både här och förmodligen i verkliga livet är att både Lauda och Hunt troligen tyckte om varandra trots den stiffa rivaliteten. Dessutom skvallrar verkligen filmen om en svunnen tid när det mer handlade om att KÖRA en racerbil än att sitta och ratta en mekanisk best som ställts in med tusentals datorer i förväg.

Och tänk va…samma år som den här filmens klimax utspelas gick en av GP-deltävlingarna i Anderstorp Sweden!  (som vanns av…..Jody Scheckter)

Rush drar hem otaliga poäng på att blanda snyggt filmad adrenalinpumpad raceraction (finalen är oerhört läcker) med drama och personer som man direkt fattar ett genuint intresse för i handlingen. Man bryr sig om båda läger i kampen mellan fartfantomerna.
En sällsynt bra BOATS där man faktiskt inte behöver vara så  intresserad av Formel 1 för att uppskatta historien!

Sommarklubben: Apollo 13 (1995)

Jag är en sådan där rymdnörd.
I bemärkelsen rymdfärder, astronauter, månlandningar, rymdkapplöpningen på 60-talet, Apollo-programmet och hela NASA-faderullan.

Fatta euforin på biografen då dagens rulle kickstartade iväg från Hollywood-rampen i snyggt förpackad popcornstil! En blytung rollista med Tom Hanks i frontlinjen och allt orkestrerat av den klämmige Ron Howard. Och en story som i allra högsta grad kunde luta sig mot hög sanningsfaktor. Själv var jag ju bara runt 6 år när dagens incident inträffade, men i efterhand har jag både läst och fått det berättat för mig om dåtidens rapportering i gammelpressen.

För er möjligen oinvigda (?) handlar det alltså om den ökända Apollofärden till månen som höll på att gå käpprätt åt skogen. Till råga på allt var projektet nummer 13 i ordningen. En syretank exploderar kort efter take off och snart hörs det klassiska ”Houston, we have a problem…” över radion. Plötsligt kan besättningen nu glömma det där med att sätta fötterna på månen. Nu gäller det att försöka rädda sig hem från den ogästvänliga rymden. Ett rätt otroligt företag egentligen, och en uppgift som satte hela NASA´s rymdkontroll på prov i alla möjliga lägen. Ett på förhand ganska ointressant projekt (nu hade man ju varit på månen två ggr innan gubevars) drog till en början knappt till sig någon uppmärksamhet alls. Snacka om ändrade förutsättningar på en millisekund.

Hanks är chefen i kapseln, Jim Lovell, och assisteras av Bill Paxton och en slimmad Kevin Bacon. På marken i Houston är det en auktoritär Ed Harris som delar ut order och en Gary Sinise som astronautkollegan som inte fick följa med för att man trodde han var sjuk. Det var han ju naturligtvis inte. Tur att han istället kunde assistera bergfast från rymdkontrollen. Det är dramatiskt, det är bombastiskt, det är tuffa ögonblick och det är framför allt spännande. Trots att man vet utgången på förhand. Howard är en sådan där regissör som verkar ha en otrolig hög lägsta-nivå. Vilket gör att man egentligen aldrig behöver vara orolig för att han ska ta några dikeskliv.

Här är han dock långt från dikena och serverar en supersnygg produkt uppbackad av Hollywoodfabrikens bästa resurser. Patriotisk i överkant säger du kanske. Javisst, säger jag…men det är också det som gör att filmen funkar helt ut. Det är äkta män i fara och fruar därhemma som vrider sina händer av oro. Det är bistra kostymknuttar på NASA som förbereder sig på det värsta, det är finurliga rymdingenjörer i moderiktiga sportskjortor.

Apollo 13 tar i så det knakar. Det är lite extra allt på produktionen. Det visuella är finfina grejer. Detaljerna är tidstypiskt smutta. Rollistan är lång. Fruarna har dåtidens hippaste kläder på sig. Musiken är bombastiskt. ”Hjältarna” viker aldrig en tum från varandras sida. Manuset är snyggt komponerat. Och för en rymdfåne som yours truly är det naturligtvis galet bra underhållning.
Stjärnklart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Tema Western: The Missing (2003)

Det är faktiskt få filmstars jag är sådär gemomförtjust i som jag är i Cate Blanchett. Klä henne i ett par alvöron och hon blir nästan magisk, en stiff kontorsdräkt och hon blir iskallt attraktiv, en medeltidssärk och hon blir tryggt lockande, ett par ridstövlar och rysk pagefrilla och hon blir fräckt oberäknelig.

Kort sagt, du kan sätta henne i vilken roll som helst och hon dominerar. Och vad händer då om hon kläs i obekväm långkjol, westernhatt och med en winchester i näven samt en jäkla beslutsamhet i att hitta sin kidnappade dotter till varje pris? En finfin filmupplevelse naturligtvis, med starkt westerntema invirad i ett drama om familjeband, ånger och starka personligheter. Lägg till detta en härligt avspänd Tommy Lee Jones och historiens förutsättningar lovar plötsligt mummagott.

Än en gång kastar vi oss tillbaka i tiden det gamla nötta New Mexico.
Året är 1885 och Maggie (Blanchett) bor isolerat på en ranch med sina döttrar där hon praktiserar naturläkarens alla finurligheter. På ranchen finns också snygge Brake (Aaron Eckhart) som kanske, kanske inte, är Maggies partner såväl i arbetslivet som i sängen. När hennes länge sedan försvunne far Samuel (TLJ), numera som halvindian i utseende och tänkande, plötsligt dyker upp blir det långt ifrån muntra miner hos Maggie som mer eller mindre kör honom på porten när mörka minnen om svek och saknad kommer fram igen. Big mistake såklart då hans tjänster snart kommer att behövas när ett obehagligt grymt rövarband bestående av mordiska apacher på rymmen slår till och kidnappar äldsta dottern Lilly för att sälja hennes som slav i Mexiko tillsammans med en hoper andra olyckliga flickor. Maggie och Samuel tvingas nu ut på förföljarresa där de måste både hitta Lilly och dessutom försöka förstå och lära känna varandra.

Ron Howard är pålitlig regissör med en osviklig förmåga att leverera precis det som ett manus kräver i fråga om engagemang och snygga visuella upplevelser. Fotot i dagens western är grymt stiligt, och Howard använder varenda millimeter av det karga landskapet i New Mexico för de dramatiska turerna i manuset. Lägg till detta sedan ett kristallklart samspel mellan Tommy Lee Jones och Blanchett, där bådas frustrationer och lösningar på livet får komma till tals. Trots att historien fokuserar på förföljandet av skurksen räds inte Howard att stanna upp då och då för att låta sina skådespelare få briljera med både blickar, repliker och kroppsspråk.

Cate levererar moderligt mod

Manuset är möjligen stöpt i den speciella form som avkrävs historier som denna, vilken bygger på en roman av en Thomas Eidson, och kräver sina obligatoriska kontrollpukter Hollywoodstyle. Och det är naturligtvis något som Howard både har superkoll på och massvis med rutin av att jobba med. Grejen är också att han gör det så pass snyggt att jag som tittare inte märker av att han checkar av de här punkterna en efter en längs vägen. Finalen och upplösningen är också såpass spännande och oklar att man inte kan vara helt säker på hur det hela ska avlöpa, trots att man ju ändå på något sätt vet.

Genus-o-metern blir glad nästan hela tiden här då Blanchett är ett riktigt ess på att ge sig in i kniviga situationer och ändå behålla snygg värdighet och patos. Hon är rejält förbannad på sin återvändande pappa, kan inte förlåta hans familjesynder…ändå blir han den person hon kommer att lita på allra mest under hela den obekväma resan. TLJ gör som vanligt, kör sin stil som är ett hopkok av nonchalans och auktoritet på samma gång. Han är filmens gotoguy, även om Maggie besitter rejält med inre krafter själv. Till och med hennes, uppenbart rasistiska, förutfattade meningar om andra kulturer kommer på skam. Men hur kan man samtidigt klandra henne? Ensam uppfostrare av två barn i vildmarken där det hårda livet bestämmer sättet du förhåller dig på. Möjligen kan man här, om man vill, se en sorts homage av Howard till den forna John Wayne-succén The Searchers där huvudpersonen i jakten på ett kidnappat barn bär på mörkt förflutet och längs vägen lär sig förlåtandets svåra konst.

pappa, svikare, spårare

Förutom sedvanlig westernaction bjuds också lite flirt med det övernaturliga och okända inom den  indianska andevärlden när det visar sig att förövarnas otäcke ledare El Bjuro (Eric Schweig) har ett och annat mystisk ess att plocka fram för att ställa till problem för våra hjältar. Snyggt spelat av honom naturligtvis och han blir en minnesvärd badass i sammanhanget, även om de övriga skurksen egentligen blir rätt anonyma och ihåliga. Falkögda hinner också upptäcka Val Kilmer i en snabb cameoroll (som faktiskt kom till nästan enbart beroende på att Kilmer har en egen ranch i det området där filminspelningen pågick!)

The Missing är både dramatisk i manuset och smäckert stilig visuellt. Historien sportar en kombo av drama, äventyr, syndernas förlåtelse och lite hederlig westernstyle. Ron Howard litar på att både Blanchett och Tommy Lee J levererar med sin rutin och pondus och ger dem utrymme. En film som ser till att du vet precis vad du får, men att det också görs förbannat snyggt och engagerande. En bra film helt enkelt!

Drömmarnas horisont (1992)

Att göra de här ständiga besöken i det gamla återtittsträsket känns verkligen som en stimulerande aktivitet.
Vare sig jag hamnar framför ett alster som återigen kan älskas lika mycket nu som då, eller griper tag i närmsta första skämskudde, kaffekopp eller liknande för att gömma mig bakom när uselheten (fortfarande) inte tycks ha några gränser.

Dagens återanvändning ger mig direkt två känslor i kroppen som är väl värda att framhålla både lite då och nu;
1) man kan ha många vitt skilda åsikter om denna historias turturduvor men tillsammans fungerar de banne mig perfekt på film,
2) Nicole Kidman har en härlig och superproffsig tajming när det gäller att leverera komiska repliker och bra drapor med rätt inställning.

Jag har nog alltid gillat Ron Howard, både som skådis i tex Sista natten med gänget eller som Ritchie i Gänget och jag, men det är kanske som regissör han haft sina största stunder ändå. Howard verkar vara en sån där filur som liksom kan känna av hur vibbarna går och sedan proffsigt tillverka en vara som alltid eller oftast finner både nåd inför publik och sura kritiker. En stabil kille helt enkelt.

Här målas en historia upp som uppenbarligen ska bära drag av de gammeldags episka äventyren, gärna med en stark romantisk aura över sig. Populärt ställe att börja på när det gäller drama om fattigdom, känslor, drömmar och kärlek är alltid Irland. Ett säkert kort här också. Fattige Joseph (Tom Cruise) drömmer om att äga sin egen mark men tiderna i slutet på 1800-talet är bistra för fattiga lantbrukare på Irland, oftast i händerna på skrupelfria gods- och markägare. Ett par dramatiska utspel senare befinner sig dock den unge Joseph emigrerad till Amerikat och Boston där en plan som ska ta honom vidare till Oklahoma, där det delas ut mark till nybyggare, smids. I släptåg och av en tillrättalagd manustillfällighet har han också den bortskämda och impulsiva godsägardottern Shannon (Nicole Kidman), på rymmen hemifrån  och drömmandes om äventyr i Det Nya Landet.

Howard tar nu inga nya spännande genvägar i sitt berättande, åh nej långt därifrån. Det är traditionsenligt käbbel mellan huvudpersonerna samtidigt som de i smyg spanar in varandra. Det är de obligatoriska motgångarna, de moraliska frågorna som stöts och blöts, det är rich girl going poor och lär sig uppskatta tillvaron, det är den unge självsäkre äventyraren vars fall blir både tungt och hårt innan det kan bli bättre och naturligtvis skuggor från förr som inte kommer att lämna dem ifred. Cruise spelar sin roll rätt inspirerat och får på vägen mycket god matchning av Kidman, och på det hela taget känns det som att det märks att de var ett par privat vid den här tiden.

här hittas både kalabalik…och romantik.

 Filmens bästa partier är i början och mot slutet och det känns på något sätt som om Howard får leva ut gamla drömmar om färgfulla bombastiska bilder över vidsträckta slätter, vare sig de återfinns på västra Irland eller på den amerikanska prärien.

Drömmarnas Horisont känns som drygt två timmar i gott sällskap med lite gammeldags äventyrsromantikdrama med sina gamla beprövade klyschor. Pompöst vackra bilder och dessutom njutbart tonsatt av gamle John Williams som ger prov på både sköna irländska influenser och traditionella westerntakter. En stabil historia som inte bjuder på några överraskningar, men ett pefekt castat kärlekpar…och det är väl inte kattskit det heller.

Festen är över (1979)

Nej men det här var väl för tråkigt. Uppföljare som irrar ned i diket tillhör ju inte direkt ovanligheterna i Hollywoods digra historia. Här dessvärre ytterligare ett exempel på detta.

Framgångarna med George Lucas´ Sista natten med gänget födde naturligtvis tankar på en fortsättning. Skulle det inte vara lite kul att veta hur det gick för våra vänner från första filmen? Borde man inte försöka sig på att beskriva hur de tacklade resten av det nu oroliga 60-talet?

Enligt uppgift tände inte Lucas omedelbart på idén, men lovade att vara med och producera om någon kunde få ihop ett vettigt manus. Denne någon blev en viss Bill L. Norton som dessutom också fick uppdraget att regissera filmen. I efterhand har Lucas ångrat att han sade ja till det här projektet, av många skäl. Ett var att Richard Dreyfuss tokvägrade att upprepa sin roll, vilket tvingade Lucas att uppfinna en ny figur med kort varsel (karaktären Curts yngre bror…hrm..), ett annat skäl var att Sista natten…hade träffat rätt på precis rätt känslosträngar i rätt tidpunkt och Lucas var ganska övertygad om att det nu var oerhört svårt att uppbringa samma sköna mix av musik, humor, en bra historia och färgstarka bilder. Den nye regissören ville visa upp ett hårdare 60-tal och vrida historien rätt mycket mörkare än vad originalet var. Lucas gav till sist med sig efter ett par kompromisser.

Och mörkare är precis vad det är i filmen. John lever fortfarande för bilar och fart, sliter på den lokala dragracingbanan som glad amatör i jakt på ett kontrakt med ett märkesstall. Steve och Laurie är gifta och lever förortslivet inte så glada dagar där han säljer försäkringar och hon vill börja jobba till Steves stora förtret. Terry har hamnat i Vietnamkriget som rasar för fullt, där han gör allt för att hitta på ett sätt att ta sig hem. Hans kärleksintresse Debbie har hamnat i San Fransisco där alla möjliga vindar blåser och hon har svårt att hitta rätt i tillvaron. Det är studentrevolter, droger, politik och en ny tidsera som bankar på dörren.

Ett antal sidohistorier med andra ord, där det hela försvåras väsentligt av att regissör Norton envisas med att berätta historierna ur olika tidsperspektiv, år mellan varje segment faktiskt…det börjar 1964 och slutar på nyårsafton 1967. Eftersom eftertexterna i förra filmen redan avslöjade vad som hände med karaktärerna blir de här historierna dock föga överraskande eller nydanande.

Att dessutom Norton envisas med att hoppa mellan bildformaten, allt för att symbolisera de olika åren, stilen och tidsaspekterna, krånglar till det onödigt mycket. Till slut sitter jag mest och irriterar mig på de tekniska hittepå-lösningarna och kommer längre från fokuset på historierna.

Ron H med stilren porr-musche!

Ron Howard, Paul LeMat, Cindy Williams, Candy Clark och Charles-Martin Smith ställer troget upp för Lucas och laget, men jag tycker det märks på dem att det handlar om ett rent beställningsjobb och en historia som känns svår att ta till sig. Det man möjligen kan le lite åt är John´s lilla kärleksflirt vid racerbanan med den isländska (!) utbytesstudenten Eva, en historia som för ett par ögonblick lyckas fånga lite av den frejdiga känsla som fanns i originalet.

Gott om musik dock, naturligtvis, och nu märks även inslag av 60-talets mer tyngre rock och provocerande toner…även om Wolfman Jacks röst får vara med även här på ett hörn! Den observante lägger också märke till en ung Scott Glenn som hårfager musikant med rätta looken. Håll också utkik efter Harrison Ford i en uncredited cameo som ”officer Falfa”…just samme Falfa från första filmen…

Festen är över är verkligen en talande titel och när eftertexterna börjar rulla känns det som en nödtorftig och illa behandlad film äntligen har fått gå i mål. Saknad av inte alltför många med ett svagt och föga engagerande manus. Tomgång är väl möjligen rätta ordet här.

Sista natten med gänget (1973)

George Lucas genombrottsfilm som regissör (inte den första för det var ju den udda THX 1138) och samtidigt en skön blinkning åt en svunnen tid.

Det här var en av de första filmer jag såg på bio när det begav sig. Kommer ihåg att jag blev vansinnigt förtjust i bilarna, i stilen, ja till och med i musiken trots att den kanske mer hör till generationen före mig. Lucas berättar så där lagom trivsamt och enkelt historien om vännerna Curt och Steve som enligt planerna nu ska fortsätta sina studier efter examen från high school.

Det är sommaren 1962 och det är sista natten med polarna i den lilla staden. Där finns också John, den tuffe men godhjärtade cruisern som gillar sin hotrod-bil mest av allt, Terry den nördige som varken har bil eller tjej, Laurie som är tillsammans med Steve och har ångest för dennes avfärd till universitet. Innan natten är över kommer var och en av de olika karaktärerna råka ut för olika händelser som kommer att påverka deras fortsatta liv.

Lucas målar på med en otroligt färgrik pensel för att hylla den tidsålder han själv varit ung i. Musiken är hela tiden ett centralt inslag i historien, och i stort sett varenda bildruta ackompanjeras av någon av de stora hitsen som gällde för just den epoken. Den legendariske Wolfman Jack finns också med i ljudspåret (och i en mindre roll) med sin karaktäristiska röst och personlighet. Dramaturgin är enkel och scenografin av bästa märke vad gäller detaljerna, bilarna, företeelserna.

Rent skådespelarmässigt är filmen en guldgruva i och med att flera stora skådisnamn här fick sina genombrott. Richard Dreyfuss gör den funderande Curt som inte kan bestämma sig för om det är en bra idé att lämna staden för vidare studier. En viss Ron Howard är Steve som har samma problem, men från början är fast besluten att resa trots attdet innebär att han måste lämna sin Laurie. Charles Martin Smith gör en oförglömlig roll som den nördige Terry, losern i gänget som inte ens lyckas köpa ut sprit från den lokala spritbutiken. Paul LeMat är tuffe John som lever för sin bil och att cruisa längs the strip när mökret faller. Och så sist men inte minst Harrison Ford i sin första större roll, det här skulle ju visa sig vara början på ett ytterst fruktsamt arbete mellan Lucas och Ford. Övriga som flimrar förbi är bla Candy Clark, Bo Hopkins, Cindy Williams och Joe Spano (som senare skulle bli stor stjärna i Hill Street Blues).

Sista natten med gänget är en skön mix av musik, bilar och en sorts oskyldighet som verkade genomsyra brytningen mellan 50- och 60-talet i USA. De stora oroligheterna var ännu så länge ganska långt borta och det enda man behövde bry sig om var hur nattens äventyr vid det lokala hamburgerhaket skulle avlöpa. Allt detta i harmoni med lättare humor och de sedvanliga momenten i film där tid för eftertanke får sitt utrymme gör detta till en rätt behaglig filmstund som utan problem slinker ned en kväll.

Cinderella Man (2005)

Russell Crowe tar på sig boxhandskarna i rollen som den verklige James J. Braddock som i slutet på 1920-talet ansågs vara en av de mest lovande boxarna i USA.
Så kom den stora depressionen och detta i kombination med Braddocks vikande formkurva fick honom att lägga ned idrottskarriären för att ta hand om sin fru och tre barn, och få dem alla överleva under de svåra åren. Utan pengar och fast jobb lyckades han ändå hålla ihop sin familj och i ett sista försök att få ihop pengar gick han upp i ringen igen för att helt överraskande vinna, och plötsligt låg vägen öppen för en ny karriär inom boxning som fick sitt klimax när Braddock utmanade den tidens champ Max Baer om världsmästarbältet 1935.

Regissören Ron Howard har närmat sig historien om Braddock, som kallades just för Cinderella Man, på ett nästan harmoniskt och finstämt sätt. Vi får följa Braddock under åren i misär, då hans kärlek till sin fru Mae och de tre barnen sätts på hårda prov. Russell Crowe ÄR verkligen Braddock och får ut det mesta ur känsloregistret, vilket visar att australiensaren verkligen kan skådespela när ett bra manus finns att tillgå. För historien är verkligen engagerande och lockar mig som tittare att vilja veta hur det hela ska sluta. Det är ingen tvekan om att man av hela sitt hjärta vill att det ska lösa sig för Braddock och hans familj i detta vardagsdrama som ramas in av kärleken till boxningen och atmosfären runt den fyrkantiga ringen.

Reneé Zellweger spelar hustrun Mae som först har svårt att acceptera Braddocks längtan tillbaka till ringen när det krisar och chansen ges, men till slut står hon dock givetvis vid hans sida. Zellweger gör en solid insats och visar känslorna med stort register.
Det stora berömmet får dock Paul Giamatti (Sideways) som den lojale managern Joe Gould. Gould är den som av ett ödets nyck fixar en ny match åt Braddock när allt hopp är ute. Samspelet mellan Crowe och Giamatti flyter och känns äkta och genuint.
Filmens miljöer är trovärdiga och snyggt uppbyggda, och vad gäller boxningsscenerna går absolut inte regissör Howard i fällan och fokuserar för mycket på dessa. Istället lurar han oss som publik genom att varva fightscenerna med bilder på publik och allt som händer runt ringen. De rena fightscenerna är dock snyggt koreograferade utan hamna i Rocky-facket på något sätt. Atmosfären runt en boxningsring på 30-talet känns äkta och stilistiskt gedigen.

Stämningsfull musik och snyggt foto i samspel med ett bra manus och engagerade skådespelare gör Cinderella Man till ett sevärt och välspelat drama som faktiskt inte faller i den stora sötsliskiga mallen som annars Hollywood har en tendens att spotta ur sig. Snarare är det så att Howard lyckas fånga det faktum att Braddock i sig blev en sorts symbol i de bistra tiderna, att aldrig ge upp och se framåt.
Lite otippat någon form av feelgood-film, om man så vill, sprungen ur en av USA:s mörkaste årtionden där en man faktiskt reste sig på nio. Och detta i verkligheten.

Betyget: 4/5