Etikettarkiv: Harrison Ford

Aug 13 2019

#sommarklubben: Patrioter (1992)

Klart att man ville spinna vidare på figuren Jack Ryan efter succén med Jakten på Röd Oktober. Synd bara att Alec Baldwin inte ville vara med längre. In på banan med Harrison Ford istället, den första av två insatser som den redige CIA-analytikern. Här på plats i London med familj där han håller föreläsning. Att av en slump avstyra en IRA-attack mot medlemmar ur kungliga familjen kommer dock att visa vara ett vågat tilltag. Att få ilskna nordirländare efter sig…det finns behagligare problem.

Gedigen thriller ändå. Låt vara uppställd efter konstens alla ramar såsom mallarna skulle se ut för thrilleraction på 90-talet. Ford är lagom bister, det är lite familjemannen-Michael-Douglas över honom. Handlingen flyttas snart över till USA och rejäl konfrontation väntar på Ryans hemmaplan. Sean Bean och Patrick Bergin är IRA-buset som tänker jaga livet ur den gode analytikern. Bakom kameran Phillip Noyce som ju kunde detta med thrillers rätt bra. Anne Archer får vara den stoiska fru Ryan. Inget nytt under solen bjöds här, snarare en god thrillerstund. Manuset tar verkligen inga otrampade stigar. En film som gör vad den ska, ett beställningsjobb från Hollywood. Återtitten håller ihop. Trots allt.

Blodshämnd i sommarnatten.

Jun 1 2018

Solo: A Star Wars Story (2018)

Filmen som ingen ville ha, men som är oerhört lätt att tycka om!
Javisst, Han Solo, denne gamäng, charmör, rymdpirat och äventyrare. Ikonisk figur hos alla (?) som växt upp från 70-talet och framåt. Vi kan ju vår Han. Eller? Nu fås chansen att följa med tillbaka till äventyrarens yngre dar. Hur blev Han…Han? På många sätt en märklig rulle, ganska oönskad om man ska tro jiddret runt the internetz, sparkade originalregissörer (gjorde de filmen FÖR komediaktig?), och ett premiärdatum som känns lite..märkligt ändå. Visst hade filmen tjänat på att gå upp lagom till jul 2018? Är övertygad om att hajpen hade kunnat bli lite större då.

In med nykomlingen Alden Eherenreich i titelrollen. En genidrag! Han rör sig som Harrison Ford i vissa lägen. Och pratar som honom! Johorå! Vi får också hänga med när Han och Chewbacca möts första gången och blir kompisar. Lando Calrissian ägde ju Millennium Falcon från början, nu får vi också se hur den hamnade hos Solo. Gnällisar runt jordbollen gör gällande att rullen är blek och inte har några stakes. Här finns inte så mycket Imperiet, och Kraften har väl ingen lirare hört talas om direkt här. Lite skönt ändå. Rullen blir inte så bombastisk och högtravande. Det är ”vanliga” rymdgangsters och stölder till höger och vänster. Lite ruffigare och mer gritty. Men ändå småspännande och mer glimten i ögat. Känslan är lite anything goes. Känns som en fanservice-film till oss som tjusats av Star Wars sen barnsben. VAD som berättas är inte så jätteviktigt, mer HUR det berättas. I rollistan hittas också Woody Harrelson, som gör en Woody Harrelson-roll, en kanske lite underutnyttjad Emilia Clarke, en halvslö (men underhållande) Paul Bettany som skurkboss och alldeles förtjusande Donald Glover som Lando! Spot on på den siste!

En skojarrulle som känns trivsam värre. Plus att nye regissören, stabile Ron Howard, vet när och hur han ska pumpa in nostalgiska ögonblick som får oss gamla älskare av rymdsagan att rysa till lite mumsigt. Som vanligt numera också galet snygg i utförandet. Inte heller alls lika mörkt berättat som i tex Rogue One (och då var den ju ändå asbra också). Vill jag se mer av Han den yngres äventyr i galaxen innan han träffar Luke på Tatooine? Hell yes!

Här finns inget att gnälla på.
Nähärå!

 

I SoF-podden #141 låter vi Han-kärleken flöda ännu mer. Lyssna gärna här!

Okt 13 2017

Blade Runner 2049 (2017)

Undrens tid är inte förbi. Uppenbarligen.
Att man en dag återigen ska få uppleva samma eufori och mäktiga tryckvåg som väller över en likt en massiv vägg av känslor och intryck.
Liksom det gjorde den där biokvällen för 35 år sen. Livet är bra märkligt.

Blade Runner var och är ikonisk. En berättelse om liv och död på en nivå inom sci-fi-genren som går utanpå det mesta (kanske ihop med det andra mästerverket Interstellar). Dessutom tidlös i sitt budskap. Inte en film för alla. Slow-cooking, detaljrik, mystisk och tog ett grepp om sin tittare (återigen; inte alla) som kändes ända in i hjärtat. Hur skulle något sådant kunna ske i en uppföljare 35 år senare?

Dennis Villeneuve är dock mannen som trollat och gjort just det! The magic is back! Och…kanske bättre än nånsin! Att återvända till den här världen, uppgraderad till ett sorts 2.0. Magiskt. Blade Runner 2049 står dessutom på helt egna ben. Som en mustig standalone, vilken dock inte på något sätt glömmer bort sitt arv. Mina ögon förtrollas, min hjärna läser in allt som sker, förvandlar det till en varm känsla i hela magen och sinnet. Har jag kanske sett den vackraste film ever? EVER??!

Ryan Gosling är nedtonad och perfekt som den nya filmens ”huvudperson”. Harrison Ford återvänder som en sliten Deckard. På inga sätt inknöad i handlingen ”bara därför att”. Allt som sker har en mening. Storyn, bilderna, vinklarna och musiken. Herregud! MUSIKEN!! Denna best till musikalisk matta som tar andan ur mig! Biofåtöljen skakar och jag får hålla krampaktigt i armstödet. Det är helt sagolikt. Som att dras in i denna värld av mörker, ljus och ljud. Miljonerna i budgeten har fått jobba.
Det finns självklart de som hittar flaws i denna film. Själv väljer jag att fria alla eventuella svagheter och logiska hål. När den massiva upplevelsen är så himlastormande brutalt överväldigande i mina sinnen…finns liksom ingen anledning att ifrågasätta.

Se bara hur de glimrande stjärnorna nedan liksom gottar sig i glansen.
Större än såhär blir det inte.

Behöver du utförligare argument om varför detta utan tvekan är årets..kanske också NÄSTA ÅRS….film!??!
I SoF-poddens #110 öser jag ännu mer kärlek över rullen. Poddkollega Fiffi har lite lättare att hålla sig sansad. Lyssna på godsakerna här!

 

 

 

 

Andra filmspaners som sett replikanternas återkomst till filmvärlden hittar du här;

Maj 12 2017

#rewatch: Working Girl (1988)

Okej. Det går inte att komma ifrån.
Det blir svårt att titta på den här filmen idag med fräscha och moderna ögon. Rullen lider alla helvetets visuella kval när det gäller tex hur vi såg på affärsvärldens modenycker 1988. Ta bara en titt på damernas frippor! Hu! Sminket!! Arrgh! Å andra sidan kan det också vara en riktigt puttrig påminnelse om hur 80-talet faktiskt var en sällan skådad färgfest i människors vardag. Tja, förutom hos de manliga finansvalparna på Wall Street då. En kostym är en kostym är en kostym. Genom alla år.

Här är det dock Tess (ett riktigt charmtroll i Melanie Griffth) som sliter hårt som sekreterare på Wall Street (eller kallas det administratör idag?), samtidigt som hon drömmer om att bli….nån…i världen där ekonomins hjul snurrar. Varje morgon tar hon Staten Island-färjan till myllret på Manhattan, och varje kväll tar hon sorgset färjan tillbaka. Åh, om hon ändå kunde få leva sitt liv dygnet runt i det där förföriska glittret bland skyskraporna….

Chansen kommer (förstås) då hennes bitchiga boss Katherine (en sjujädra härlig Sigourney Weaver) bryter benet på skidsemester i Europa och Tess tar tillfälligt över taktpinnen. Ger sig helt enkelt ut för att vara en chef och försöker sälja på snällis-finansgubben Jack (Harrison Ford) en idé hon jobbat på i det tysta. Hennes stora problem var att lansera tanken för Katherine som nu gjort den till sin. MEN, här ska smidas medans katten är borta! Enter ”affärskvinnan” Tess!

svunnet årtionde, tidlösa drömmar

Ja, jo, men visst. Rullen lider måhända av en åldrad inställning till affärslivet i USA anno 80-tal. It´s a mans world (undantaget kanske bitchen Katherine?), och Tess får ta till gammal hederlig förförarlist och spelandet på kvinnligheten för att lyckas med sina hyss. Å andra kan det också vara en sorts skön liten känga till det mansdominerade Wall Street. Och hela yuppie-kulturen också för den delen. Eller också är det bara en rackarns underhållande romantisk komedi som utspelas i en finansvärld vi annars lärt känna som hård och cynisk från detta årtionde (lex Wall Street från 1987..?).

När jag såg rullen första gången var vi nyss hemkomna från självaste New York. Klart som tusan intrycken och upplevelserna satt kvar i skallen. Att då få de visuella bekantskaperna man studerat på närmare håll bara dar innan…än en gång kastade i nyllet..förstärkte förstås bara njutningen.
Annars är dagens rulle en liten feelgood-film av bästa märke. Fortfarande. Se bortom det hemska modet (eller minns tillbaka med kärlek om du är i den generationen) och det går hur lätt som helst att fortfarande njuta av både komedin och romantiken här. Och glad-charmen! Jajamensan, den finns där fortfarande! Trots visst förlegat manus. Hela härligheten signerad regi-veteranen Mike Nichols.

En film att mysa med! Alla dar i veckan.

 

Rullen var en av många från det fantastiska filmåret 1988. Ett år vi studerar närmare i just SoF-poddens avnsitt nr…88!! TaaDaa! Lyssna gärna på våra kärleksbombningar till detta fina filmår.

Aug 17 2016

Sommarklubben: Firewall (2006)

firewall_ver2En sorts twistad homeinvasion-rulle från det där trygga och föga överraskande mittenskiktet i Hollywoods manuspåse. Därmed inte sagt att det inte är underhållande i all sin ytlighet.

Gamle räven Harrison Ford har fru och två barn i snygg villa samt ett smutt jobb som it-säkerhetschef på Stora Banken. Ford har koll på alla trix och lurigheter som diverse cyberbovar kan tänkas ta sig till såhär under 00-talets första år.

Dock är han icke beredd när hotet kommer via kidnappad och gisslantagen familj hemma i villan. Nu måste Ford göra som brittiske badasset Paul Bettany med anhang vill, annars vankas det olycka. Och vad han vill är att Ford via lite datatrixande ska sno x antal miljoner från banken och köra in på skurk-kontot.
Jaja, det ÄR förutsägbart och ett rejält spelande med diverse klyschor i manuset. Icke desto mindre är det ganska trivsam underhållning en sommarkväll när regnet (tillfälligt) smattrar mot mitt fönster. Man behöver liksom inte vara orolig för att filmen ska ta några konstiga vägar. Trängd mot väggen blir Ford såklart en fiffig liten enmansarmé som börjar klura på hur han ska kunna outsmarta den kaxige och självsäkre Bettany. Tur också att gubben Ford har en driftig och modig fruga i form av Virginia Madsen som håller ihop det hemma.

Okejade den som klart underhållande när jag såg den första gången, och det finns ingen anledning att ändra den uppfattningen efter den här återtitten. Hade det inte varit Ford i trångmål, hade det varit Michael Douglas. Då vet ni vilken sorts film det här är.
Stabil sak som gör jobbet utan att överraska.

Hackerjobb i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Dec 28 2015

Star Wars: The Force Awakens (2015)

star-wars-force-awakens-official-posterVissa filmer väntar man ändå lite MER på.
Snackisen om att en ny del i den gamla rymdsagan var på gång…hur länge har man inte levt med den!? Liksom förhoppningar…och farhågor, vis och märkt av förra trilogin där George Lucas förvandlade det hela till ett kliniskt, trist och segdraget äventyr vars enda positiva var att man i slutänden fick se badassens badass äntligen ikläda sig den sköna svarta blänkande munderingen.

Nu är det nya tider, typ 30 år efter slutet i Jedins Återkomst.
Men att lugnet och freden skulle härska i galaxen är såklart bara en dröm, en ny rälig fiende, The First Order, vill lägga alla världar under sig och tja..regera som i gamla Imperiets dagar. Men se, räddning för the good guys finns. Kanske i form av den unga tjejen Rey (en fantastisk Daisy Ridley), skrotsamlare från planeten Jakuu, som likt en ung Luke Skywalker är ämnat för något annat. Vi har en avhoppad stormtrooper i Finn (John Boyega) som inser att han spelat för fel lag. Lägg nu till detta en insats från gamla hjältar som återkommer…och du får en mix av sprillans ny underhållning och en skamlös men nostalgisk skön…”nyinspelning” av del IV!

Esset J.J. Abrams fattar naturligtvis vad massorna vill ha, krånglar inte till det, håller storyn igång som i gamla dar (läs; originaltrilogin). Framför allt gillar jag att man går tillbaka till det lite ”skitigare” utseendet på rullen. Borta är den blänkande, torra, fantasilösa miljön som Lucas virade in sin senaste trilogi i. Tacksamt också att Lucas nu helt (?) lämnat över kontrollen av Star Wars-universumet till Disney. Vi får ett bolag som man kan tycka vad man vill om…men de har sinne för smarta affärer…och att ”ta tillbaka” sagan till just originalfilmerna kan vara årets bästa deal. Samt att sätta just Abrams bakom spakarna.

Annat att glädjas över är att kombon med de nya skådisarna funkar kanoners ihop med de ärrade veteranerna. Extra stor nostalgikänsla blir det förstås när både Leia (oj så gammal Carrie Fischer plötsligt såg ut) och Han Solo (en lika gammal Harrison Ford) dyker upp och fungerar PERFEKT som brobyggare inför kommande delar, liksom Mark Hamill…vilken dock håller på sig minsann. Har man suktat efter de andra sköningarna, som våra Helan-och Halvan-robotvänner och en viss Chewie, blir man inte besviken där heller! Fast de ser ju alltid lika unga ut!
Adam Driver dyker otippat (?) upp som den här filmens badass..och jösses vad bra han var på det då! Från Girls…..till yttre rymden…bara sådär! Han får fram en perfekt (och trovärdig) mix av plågat sinne ihop med den mörka sidans lockande frestelser. Tänk om en viss Hayden C kunde titta och lära sig hur HAN skulle ha gjort istället för att förstöra de filmer han medverkade i.

untitled

…fast det här ser ju icke bra ut!!

Del 7 i sagan är rullen som verkligen höll för hypen, ett tag var jag faktiskt inne på högsta betyg…men efter lite sansat kontemplerande nöjer jag mig med det näst högsta. Vill man vara liite gnällig går det ju att påpeka att det egentligen ÄR en skamlös nyinspelning av originalet från 1977, och inte bjuder på några nya aha-upplevelser.
Det känns mer som att återse det gamla gänget igen, den gamla miljön, de gamla skämten och effekterna. Med en liten mix av nytt fräscht blod.
Mycket trivsamt och bra.

Det enda som känns lite synd är att Abrams inte kommer att regissera nästa del. Men nu ska vi inte gnälla i förtid.
Leve Star Wars! En saga vital värre….fortfarande!

 

Mar 4 2015

Filmspanartema: Natten!

Det blir alltid värre framåt natten…eller hur var det nu? filmspanarna-bred

nattenPå natten händer mycket. Även i filmens värld. Det fanns till och med en tid i min egen verklighet (läs: 15-20 år sen) då man kunde utnyttja natten till att konsumera film i massor. Ni vet, bara ladda upp en hög filmer framför tv-burken och köra maraton hela natten lång. Många av de bästa filmupplevelserna har kommit under nattliga sessioner.
Håhåjaja, det var dock där och då. Numera får man vara glad om man orkar EN rulle efter kl 22 en lördagskväll… Illa! Tiden stannar som bekant inte för nån.

Nattläge i filmer har också varit tacksamma settings. Tänk alla rysare och skräckisar som genast blir just lite rysligare för att de utspelas om natten då mörkret verkligen inte är den räddhågsnes bäste vän. Många är de hjältar och huvudpersoner (eller skurkar för den delen!) som våndats i natten innan historierna fått ett bra slut eller i alla fall en upplösning.

Att Natten är med och sätter stämning i filmer bara genom att finnas och tillhandahålla de mörka timmarna på dygnet är ingen raketforskning. Snarare en naturlig ingrediens så viktig som någon. Natten kan också vara en tidsfaktor i en berättelse, ett riktmärke, en punkt att förhålla sig till. En deadline. En gräns. Ett slutmål. A point of no return. En belöning. Ett kvitto på att livet och vardagen går vidare.

Natten kan betyda så mycket för många. I vilken form den än kommer i. Och kan vara så mycket mer än att bara sova och vila kroppen.natten2
Men allt det där visste ni ju redan.

I sann tematisk anda fokar nu Flmr lite mer på kombon Natt och Film, och som den blockbusterman jag nu är… vrider jag blickarna mot det gamla hatkärleksfyllda Hollywood och ger er ett par små exempel, kanske tips om ni inte sett dem ännu, på rullar där natten faktiskt är med som en viktig del i berättelsen och sätter moodet lite grand.
Missa inte, eller återupplev gärna, dessa sköna exempel på ämnet:

sista_natten

George Lucas´genombrottsfilm. Numera kultstatus. Musik, bilar och sköna vintagekläder från ett årtionde som försvunnit för länge sen. Filmen utspelas under just den sista natten innan skolkompisar från förr ska skiljas för att börja nya liv på college och universitet. Och vilka ska stanna kvar? Framtidsfunderingar och romantik, komedi och musik. Vi får en ung Richard Dreyfuss, en gänglig Ron Howard och framför allt en kaxigt divig ung Harrison Ford i cowboyhatt! Bara en sån sak! Mycket njutbar rulle.

  • Trassel i NATTEN (1985)

into-the-night

Grymt underskattad rulle från det fräsiga 80-talet! Jeff Goldblum har problem med att sova, en otrogen fru och en jobb som inte är jättekul. När han en natt av slump räddar en ung Michelle Pfeiffer ( med jävligt dingliga örhängen!) på flykt undan bad-ass-guys, händer det saker. Hela natten ett enda långt race mot upplösningen. Skruvad humor signerad John Landis (håll utkik efter regissören själv i en av skurkrollerna!) där också David Bowie och Dan Aykroyd dyker upp! Skojfrisk actionkomedi med Los Angeles-natten som lekplats! Plus BB-King-blues!

  • Bara en NATT (1995)

before-sunrise-2
Den första delen i en romantik/drama-trilogi av Richard Linklater. Ethan Hawke hookar upp med Julie Delpy i ett nattligt Wien och använder timmarna till att vandra omkring, diskutera livet, kärleken, världsåskådningen och tja…alltings varande. Bra stämning, bra miljöer och (möjligen) förväntad upplösning. Se gärna de tre delarna i ett sträck (en NATT kanske!?) Storyn förtjänar nästan det. Ja det gör den banne mig!

Warriors_1

Lagom när eftertexterna börjar rulla i slutet på filmen går solen upp över Coney Island i New York.
Innan dessa har gänget i The Warriors haft en förjävlig natt i staden som aldrig sover då de förtvivlat försökt ta sig ”hem” med hundratals andra dårar i olika gängkonstellationer i hasorna. Wanted för ett mord de inte begått är våra ”hjältar” hett villebråd på de skitiga gatorna i NY! Tuff action av Walter Hill från en svunnen tid i Hollywood med good-looking-snubben Michael Beck (vilken senare körde framtida karriären i graven med Xanadu) i fronten. Plus en ung kaxig James Remar! Kontroversiell på sin tid och den svenska filmcensuren fick såklart problem! Och Studio S-folket vred sina händer av förtvivlan. Idag känns rullen ganska sliten, men charmig!

  • SkräckNATTEN (1985)

frightnight

Originalet alltså.
Mer från det murriga 80-talet. Vampyr till granne är inga lätta grejer! Speciellt när ingen tror på dig! Bara för Charley Brewster (William Ragsdale) att ta saken i egna händer och möta den räliga granntypen Chris Sarandon i en holmgång under en minnesvärd natt. Med god hjälp av gamle Roddy McDowall. Tönthumor alt charmhumor. Välj själv. Lite nördig action och specialeffekter som man bara kunde göra dem under detta årtionde! Vinner dock generösa stilpoäng mot sin betydligt sämre nyinspelning från 2011.

Se där, 5 pärlor du inte skojar bort. Varken på dan eller NATTEN.

Kolla nu in vad de sedvanliga bloggkompisarna har för take på dagens ämne. Har de möjligen suttit uppe hela NATTEN och funderat…?
Svaret finns nedan:

 

 

 

filmspanarna

 

Sep 12 2014

2014 x 3

exThe Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

 

Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

Jun 18 2014

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

Maj 5 2014

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Mar 28 2014

Ender’s Game (2013)

Ännu en av alla dessa filmer som sätter sin unga protagonist i förarsätet.
Bygger på första delen i en svit av böcker av en viss Orson Scott Card, kanske mer omtalad för sin bistra och förlegade syn på homosexualitet. Det handlar alltså om framtiden och att dess öde sätts i händerna på utvalda kids, ungdomar, med speciella skills som ska hjälpa jorden att vinna kriget mot de förhatliga Formics, en utomjordisk ras som runt femtio år tidigare nästan höll på att utplåna jorden vid en invasion. Om detta händer igen tänker nu myndigheterna vara redo och inser att bäst lämpade för att lära sig rymdkrig och strategi av bästa märke i skolbänken är just tonåringar med speciella förmågor till snabba tankar och beslut.

Som Ender Wiggin (Asa Butterfield från Hugo), lite surmulen och sådär lillgammalt smart. Nästan på gränsen om du frågar mig. Enders uppenbarligen exceptionella potential väcker överste Graff´s (Harrison Ford) intresse, och då Graff basar över stridsskolan med stort S som kretsar i omloppsbana runt jorden är Enders öde ganska utstakat. Nu måste grabben bara lära sig krigets känslokalla konst ut i fingerspetsarna, som till en början går lite trögt då Ender ändå har en sorts moralisk vekhet i sig som måste tränas bort. Och rapporter om de lurkiga rymdfienderna talar om en mobilisering, så goda råd börjar bli dyra.

Dagens story har brottats ned till ett manus av Gavin Hood (X-Men Origins: Wolverine), som dessutom tar hand om regin av bara farten. Känslan är dock att delar av historien lika gärna skulle kunnat ha varit en gammal novell av Robert A. Heinlein..eller någon annan mer ”seriös” sci-fi-författare. Den som väntar sig rymdaction och vräkiga effekter i parti och minut kan här bli otåligt irriterad. Det är mer filosofi och olika synsätt på att hantera problem som gäller. Visst, Hood flashar upp en snygg visuell miljö med granna effekter lite nu och då, men de känns mer som nödvändiga för att beskriva den miljö som filmen utspelas i. Det handlar mer om att Ender måste både vinna respekt hos de andra kidsen och kanske hos sig själv också. Oerhört moral-filosofiskt.

Asa Butterfield (namnet!) gör dock inte bort sig, kör på med sin truliga stil och sticker ut lite. Hailee Steinfeld (True Grit) blir en förtrogen på vägen och i övrigt bakas de flesta av de klassiska klyschorna in när det handlar om en huvudperson som ska läras upp till en speciell uppgift, och dessutom måste slå lite ur underläge.

Det känns som att filmen vill spela i samma liga som t.ex. Hunger Games, vara lika vuxen i sitt tonåriga sätt att beskriva miljön och situationerna….och världen historien existerar i. Där dock HG (nästan) hela tiden är intressant och ganska lockande i sitt berättande, blir dagens rulle till slut lite väl klinisk och…småtråkig. Som att Hood verkligen vill hamra in budskapet, eller frågan, om det moraliskt rätta att lägga ansvar och livsavgörande beslut hos tonåringar med opåverkade sinnen. Att förvandla dem till kallt kalkylerande stridsmaskiner som, likt framför enorma tv-spelsvärldar, avgör hela civilisationers öden.

låg medelålder på kommandobryggan

Förutom Ford får också Ben Kingsley några minuter i storyn, de gör vad de ska men lämnar inga större intryck hos mig som glor. Istället är det just Butterfield som egentligen bär hela rullen på sina ganska smala axlar. Hood litar på att Ender ska vara den röda tråden igenom hela storyn, och hålla ihop det ända fram till eftertexterna.

Enders Game satsar bucksen mer på drama och filosofiska utsvävningar än traditionell rymdaction, även om det också förekommer. Storyns djup och människosyn kan möjligen diskuteras, speciellt mot bakgrund av författarens rätt vidriga uppfattning om kön och sexualitet. Dock, snyggt visuell och inte helt ointressant. Men lämnar ingen direkt önskan om att ta del av en fortsättning.
Ok. Men inte mer.

Enhanced by Zemanta
Jan 29 2014

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

Enhanced by Zemanta
Jan 3 2014

Paranoia (2013)

Ringde ut 2013 med en riktig fullpoängare.
Inleder 2014 med en rejäl kapning.
Finns väl kanske nån sorts balans i det.

Jag läste Joseph Finder´s roman med samma namn när det begav sig för ett antal år sedan. Minns att det var en digert murrig story/drama/thriller om falskspel, förräderi och viljan att bli sedd för romanens protagonist.
Det var en bitig historia med olika turer och rätt smarta detaljer.

När nu storyn blivit film häpnar jag istället över hur mycket man tappat på vägen. Hur mycket som man bara tycks ha skitit i och istället slängt in ett manus som egentligen bara skrapar på historiens yta. Till priset av en total själlöshet som man ser i typiska filmer som verkar ha stressats fram på en vecka. Och då hjälper det föga att smälla på med skådisar som Gary Oldman och Harrison Ford. Den som hade hoppats på en ny verbal envig mellan dem (Air Force One-ish..) kommer att bli besviken kan jag säga.

Oldman är den som får mest utrymme av uvarna under speltiden, men kastar bara fram en trött version av den ”galna-britt-med-stirrig-blick” som han alltid gjort. Inget nytt där inte. Ford får på tok för lite att jobba med och så att säga ”phones in his effort”.

Annars är det här träige Liam Hemsworth som ung karriärhungrig teknikwiz som står i centrum. Beredd att till en början göra allt för att få pengarna, flickan och den flotta våningen i stan. Naturligtvis ska man ALDRIG som den fattige men ärlige grabben från andra sidan floden hoppa på en sådan möjlighet.

”..och hur i h-e kunde du övertala mig till den här skitrullen..?!?!”

Boken levererade både spänning och drama OCH lite känslor för de inblandade. Filmen orkar inre med nåt av det utan kör bara på med nollställt manus som känns oerhört beställt från Drömfabriken.

Paranoia KUNDE ha förvaltats i filmisk form på ett mycket bättre sätt. Ford och Oldman kunde verkligen ha fått nåt att bita i med ett djupare manus. Istället satsar man bucksen på en totalt ointressant Hemsworth. Bara intetsägande yta här.
Tråkigt.

Sep 26 2012

Filmspanartema: En filmupplevelse utöver det vanliga!

September månads tema i sällskapet Filmspanarna tillhör avgjort ett av dem där verkligen endast fantasin och ens egna upplevelser sätter gränserna. För en sann cineast torde det alltså här finnas en uppsjö av uppslag att ösa ur, så frågan är kanske: hur ska man egentligen kunna välja..?

En upplevelse utöver det vanliga kan ju naturligtvis vara den där filmen du tog din första dejt på, och då kanske filmen i sig inte var någon speciell höjdare…men det är ju omständigheterna du minns! Kanske kan det också vara filmen du väntat på så länge och äntligen fick se! Med tillhörande gott utfall. Eller varför inte filmen som var så dålig att du inte trodde det var sant! Ja, som filmälskare finns det naturligtvis otaliga scenarion som faller under denna devis…och lite i den andan har jag bestämt mig för att återge en händelse som för alltid har satt spår i mitt filmliv.

Hösten 1982 var jag nog som alla andra mest.
Filmintresset var redan här naturligtvis grundmurat och befäst. Dock var av naturliga skäl tillgången på film inte lika stor. Det var liksom tv-kanalernas utbud eller att springa på bio. Vilket man gjorde rätt ofta, och till ordentligt skäliga priser också kan jag upplysa! (en barnförbjuden ny rulle från Hollywood betingade runt 40-45  kr vill jag minnas)

Nåväl, under den här tiden spelade jag också fotboll aktivt, och någon gång i början på hösten bestämdes det att hela klubben skulle träffas och göra något socialt tillsammans istället för att köra en vanlig träning. Som till exempel…att gå på bio! Kul grej! Alla tände naturligtvis på idén. Stora förväntningar. Vilken film skulle ses? Och hur många skulle vi egentligen bli?

apsnyggt!

Ganska snart visade det sig att rätt många föll ifrån på grund av luddiga ursäkter. Kvar till slut blev bara runt 10 tappra cineaster som ville testa denna ovanliga form av fotbollsträning. Och vad skulle nu ses? Är lite oklar över vissa detaljer, men minns kanske ändock det viktigaste…att det precis i veckan kommit en ny sorts sci-fi-film till en av biograferna i min stad. En film med det märkliga namnet Blade Runner.

Utan framgång försökte jag få kamraterna att fastna för denna nya film, Harrison Ford var ju med gubevars! Men icke. Här var det någonting som tog emot när ordet sc-fi nämndes. Enkel action skulle det vara förstod jag på deras åsikter. Jävla sportfånar..

Ford med puffran var the man!

Själv lät jag mig inte övertalas, sållade mig snabbt ut från sällskapet och drog sonika helt solo på kvällens första föreställning på biografen. De andra fick väl titta på vad fan de ville. Kombon sci-fi, Ford och att regissören var den där tjommen Scott som ju hade åstadkommit rätt mycket adrenalin i en åskådande kropp med en viss Alien, kändes alltför lockande för att avstå.

Således kom det sig alltså att jag en regnig (kommer jag alldeles speciellt ihåg!) septemberkväll 1982, i sällskap med endast ca 5 andra betalande (!), fick mig till livs en av de märkligaste, underbaraste och mest fascinerande filmstunder jag någonsin upplevt. Borta var tjohejtjohoppkänslan inom sci-fi som hade hittat hit i och med Star Wars. Här handlade det om deckartakter i framtiden invävda i en makalöst trollbindande historia om mänskliga känslor, och vilka vi människor egentligen är.  En filosoferande, möjligen lite svår historia att ta till sig då filmen faktiskt handlar om så mycket mer än det man ser på duken, och givetvis föremål för oändligt många tolkningar för vad som egentligen utspelas och vad allt betydde. Naturligtvis drogs jag med i det snacket och lusläste alla olika teorier om filmens budskap. Både dess faktiska visuella, och det eventuellt dolda som gick att tolka mellan raderna.

apsnyggt II

Jag var lost i varenda filmruta och fullkomligt svalde allt den gode Ford och hans antagonist Rutger Hauer bombarderade varandra med verbalt. Jag liksom sög in varenda mening de kastade mellan sig och tyckte samtidigt att det här var något av det coolaste man någonsin sett rent visuellt. Och musiken! Den fantastiska musiken som bara den i sig fortfarande framkallar rysningar av välbehag. Spotifya snabbt som fan ni som ännu inte vet vad jag hojtar om….
Det var så häftigt, så framtidsaktigt…men ändå så nära den verklighet jag själv levde i.

filmens egentlige hjälte?

Efter filmen var jag fullständigt tillfreds med mitt val. Eller rättare sagt, jag ville med ens ha mer! Se om den och njuta av Rutger Hauers sagolikt vackra slutmonolog som på något sätt fångade hela känslan med filmen.

Ridley Scotts´s fantastiska film har sedan den där kvällen följt mig i mitt filmliv, och är fortfarande en av de mest magiska filmer jag någonsin sett. Och är det fortfarande. Musiken, scenografin och framför allt det övergödda filosofiska manuset får mig att smälta varenda gång jag ser filmen, och vet ni det håller än idag! Filmens finns (naturligtvis) i en radda olika versioner…det är director´s cut hit och dit…det är originalversion utan/med voiceover…och egentligen spelar det ingen roll. Känslan finns där oavsett vilken version du väljer att titta på.

fylld med noir-känsla

Kanske har varken Scott eller Ford gjort något bättre än detta sedan dess. Ja faktiskt! En som absolut inte har gjort det är Rutger Hauer som på något murkigt och udda sätt blev en liten hjälte hos mig under de kommande åren. Mannen, eller replikanten, som bar på så mycket brutalitet ville egentligen bara ha svar på frågorna om livet självt. Och vad som är meningen med allt. Såhär i backspegeln kan jag nog hålla med om att filmen kanske inte direkt hoppar på dig om du inte är mottaglig från början. Historien tar tid på sig, svävar runt en aning innan den zoomar in på de avgörande frågorna om alltings varande. Själv föll jag som den berömda furan.

Och vad de andra i fotbollslaget såg?
Har jag glömt, men det kan naturligtvis inte ha varit något som kunde mäta sig med min upplevelse.

Vad är väl dessutom värdigare än att runda av med ett exempel på de filosofiska maffigheterna i detta mästerverk…


…OCH naturligtvis skyndar ni nu er snabbt över och läser vad andra filmbloggare  har att förtälja i ämnet:
AddePladdes (J-vla) filmblogg
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito – om film
Rebecca på Djungeltrumman
Rörliga bilder och tryckta ord

Jun 30 2012

Sommarklubben: Jagad (1993)

När gamla svartvita 60-talsserien med samma namn skulle få en modern uppdatering sparades inte på krutet.

Lagom krystad mumlig bakomhistoria värktes fram för att försätta huvudkaraktären Richard Kimble på flykt runt Chicago med omnejd anklagad för mord på sin egen hustru. In med två av 80/90-talets stora ikoner, Tommy Lee Jones som den sjukt envise US Marshal-sheriffen Sam Gerard som med sitt spanargäng gör allt för att lägga vantarna på självaste Harrison Ford som Kimble, vilken dock tänker sälja sig dyrt när han försöker ta saken i egna händer och luska ut varför och hur han blivit falskeligen anklagad.

Själva jakten är bättre än storyn och filmen är som absolut bäst första tredjedelen precis när Gerard och co får upp vittringen på den alltmer desperate Kimble ute i obygden, tempot i filmen håller sig snyggt på hög adrenalinnivå just då och spänningen ökar markant. Inget fel på actionsekvenserna överlag dock, signerade regissören Andrew Davis, där en spektakulär tågkrasch är värd att minnas lite extra.

Jagad bjuder, trots lite långsökt uppnystad mysteriehistoria, på rejäl dos av action och skönt samspel mellan poliskaraktärerna, och Tommy L J äger naturligtvis varenda scen han dyker upp i. Stabil klassiker från det stundtals finfina 90-talet, kryddad med behagliga stadsvyer från the windy city Chicago.
Upprättelse i sommarnatten.