Geostorm (2017)

Javisst, jag erkänner. Jag dras mot den här typen av filmer som flugor mot en sommaräng en stekhetdag när kossorna är produktiva. Men det visste ni ju redan. När Hollywood trycker in stålars men väljer att ändå hålla tillbaka på den där sista qualitychecken i manus. Det som istället får ses som en stunds åktur på det där tivolit som kanske inte har det bästa underhållet. Men vaddå, det finns väl plats för det också. Om humöret är det rätta också förstås. Och kom ihåg, film är ju bara film. Inte så allvarligt.

Roland Emmerichs gamle vapendragare Dean Devlin, mest inblandad i manus- och producentroller, begår långfilmsdebut som regissör. Självklart med en story som känns så galen…att man liksom bara måste dra på smilbanden. Iaf jag. I en inte alltför avlägsen framtid har människan lärt sig kontrollera vädret med hjälp av ett gäng satelliter på ett pärlband runt jorden. Inga mera väderkatastrofer här inte. Tills en satellit går bananas och orsakar mayhem. Vad händer? Och varför? Är det en tillfällighet? Hahahaha, take your guess! In med killen hela dan, Gerard Butler. Här som vildhjärnan Jake, mannen bakom skapelsen med vädersatelliterna. En godhjärtad snubbe såklart. Upp i rymden med honom för att kolla läget. På jorden upptäcker samtidigt hans bror Max  (Jim Sturgess) att allt inte står rätt till i maktens korridorer i Washington där han jobbar. Kan det till och med vara så att the Pres själv, Andy Garcia, är inblandad?!

Ojojoj, vilken åktur det här blir. Perfekt som kanonmat för alla som verkligen avskyr rullar gjorda enligt ett beprövat koncept där storyn icke behöver ha något som helst djup, bara det smäller och ser coolt ut. Vilket det väl ändå gör större delen här. Vissa CGI-sekvenser har svår dataspelsvarning. Andra gör jobbet. Vi får raffel i rymden, bland satelliter och rymdskrot. Svek och dubbelspel. Action nere på jorden när Max ständigt hamnar i skottlinjen i sin jakt på den konspiratoriska sanningen. Tuffa Secret Service-agenten Sarah (Abbie Cornish) drar också sitt strå till stacken.
Ja ok, det här är såklart som en rinnande glass den där varma sommardagen. Du fyller struten med smaker du gillar, sen börjar den rinna och det gäller att äta upp snabbt…och en stund senare har du glömt vilka smaker du åt av. Men det var ganska gott under tiden. Precis som här. Rätt rackig story berättas på rätt underhållande sätt. Jag hade sannerligen inga större förväntningar, men kom på mig själv med att sitta och småle åt galenskaperna. Ibland behövs sådant här. För att uppväga det som är värt att komma ihåg.

Serietidningsäventyr som underhåller ganska gött ändå. OM….du kan koppla bort logik och förnuft.
Jag friar hellre än fäller idag. Och vem kan motstå en överspelande Ed Harris?? Jag bara frågar.

Annonser

Sommarklubben: Smokin´Aces (2006)

Smokin_posterKickstart i årets klubbande med kulor, krut, kaos, en hysteriskt twistande story och ett jävla hålligång!

För att inte tala om rollistan i denna högoktaniga rulle signerad Joe Carnahan (The A-Team).
Kolla här: Ryan Reynolds, Ray Liotta, Jeremy Piven, Ben Affleck, Peter Berg (ja han!), Andy Garcia, Alicia Keys, Chris Pine, Kevin Durand, Tommy Flanagan (SoA!), Joel Edgerton, Jason Bateman och Matthew Fox!
PUH!

Alla dyker de upp vid något tillfälle, vissa lite mer än andra, i denna hysteriska story om den rätt kassa maffia-lierade entertainern Buddy (Piven) som sitter på ett hotell i Lake Tahoe där han väntar på en deal med FBI om att tjalla på just the mob. Men inte om maffian hinner före FBI förstås, och som grädde på moset läcker detta ut till all världens knasiga lönnmördare, att det finns stålar att tjäna på Buddys huvud om man är tillräckligt snabb. Öset bara slår till och hela hotellet blir snart spelplats för de galnaste skyttekrig och konfrontationer stället någonsin skådat.

Grymt underskattad rulle från Carnahan, som iof mest brukar få skit för sina rullar. Här är det highlife hela tiden med alla skådisar som passerar förbi i diverse knasiga roller!
Blodigt och våldsamt, och rätt sköna replikskiften mest hela tiden. Lägg till detta en knäpp och oväntad twist (värd att vänta på om man inte sett rullen förut!) Jobbigast har kanske Reynolds som den plikttrogne FBI-snubben Messner. Man lider verkligen med hans vedermödor.

Hade glömt hur mycket jag gillade den här.
Knäppkul action med andra ord!

Ett jävla skjutande i sommarnatten.

 

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Internal Affairs (1990)

Dennis Peck (Richard Gere) är en korrumperad jävel. Har koll på precis vilka skumma trix man kan ha för sig utan att åka dit, känner de nödvändiga kontakterna, vet vilka han kan ha hållhakar på och utnyttja till max. Till råga på allt är karln också polis!

När unge karriärsugne Raymond (Andy Garcia) börjar på avdelningen för interna utredningar snubblar han och kollegan mer eller mindre över ett fall som har kopplingar till just Peck och dennes ljusskygga verksamhet. Att sätta dit Peck visar sig dock bli lättare sagt än gjort, för hur snärjer man en slipad snut som kan alla trix?

Filmen fullkomligt osar 80-/90-tal, grälla färger, galna frisyrer och ett stilistiskt bildspråk som kanske var mer eller mindre legio i produktioner från det här årtiondet. Storyn är dock lite utmanande och drar sig inte för att visa upp Peck som ett riktigt svin, trots sitt jovialiska yttre och presenterandet av en storfamilj han verkar bry sig om. För att i nästa sekund inte tveka att offra sin partner om det behövs. Garcia´s unge ideologiska snut blir mer eller mindre besatt av att klippa Peck längs fotknölarna, ett uppdrag som sätter hans egen omgivning på prov och påverkar till och med hans äktenskap.

Regissören Mike Figgis lyckas rätt bra med att skapa en sorts duell mitt i all visuell grannlåt, och viss spänning infinner sig till och med stundtals trots att man inte alltför långt in i historien kan klura ut hur det hela kommer att sluta. De onda är alltid de onda och de goda de som i slutänden får lyckomyntet att landa på rätt sida.

Manuset är trots snygg yta i ärlighetens namn rätt enkelt uppbyggt med de obligatoriska kontrollpunkterna längs vägen, men det får man ta. Hjälten måste tveka på sig själv och sina nära runtom. The badass måste agera just så kaxigt och egenkärt att han bara måste falla på eget grepp ju närmare slutet på historien man kommer. Fan ta moralen annars.

Internal Affairs är stöpt och förpackad i en form som gör den underhållande men enkel bakom allt spackel. Liksom andra filmer från den här Hollywood-eran lider den aningen av tidens tand, men både Gere och Garcia levererar snyggt tillhandahållet skådespeleri och liksom jag tyckte första gången jag såg filmen på bio någon gång på tidigt 90-tal, så tycker jag nog fortfarande att Gere är rätt outstanding i sin roll och passar förbaskat bra som svinaktig ulv i fårakläder.

 ”You know all your friends from the force? You don’t have them anymore.”

Black Rain (1989)

Det mest anmärkningsvärda med den här filmen är att Michael Douglas drar upp en cigarett i parti och minut.

Douglas hos chefen; en cigg upp, Douglas hos polisledningen; en cigg upp, Douglas på stamhaket för lunch; en cigg upp, Douglas hemma i köket; en cigg upp, Douglas på besök i Japan; en cigg upp mest hela tiden.

Möjligen är det kanske också en påminnelse om att tiderna förändras även i filmvärlden. Vem skulle idag komma på idén att låta en hjälte sitta och bolma så utstuderat hälsovådligt på tex en restaurang..eller i ett kontorsrum…?

1989 hade Wall Street och Farlig Förbindelse redan sett till att Douglas var ordentligt uppe i smöret och det kommande 90-talet skulle också få befästa hans position i Hollywood med tunga roller nästan alla stöpta i samma form; den ensamme hjälten mot resten. När Ridley Scott här lockade med en historia som till största delen utspelas i Japan var Douglas inte sen att haka på, rollkonceptet stämde ju och var helt klart ett smart val då den vid den aktuella tidpunkten ansågs som en rejäl mustig thriller av bästa märke.

Den inte helt genomhederlige polisen Nick (Douglas) blir tillsammans med sin partner Charlie (Andy Garcia i början av sin karriär) vittne till en japansk maffiauppgörelse mitt i New York, och lyckas efter en vild jakt att gripa en av de skyldiga. Trots protester bestäms det att den gripne i stadigt förvar ska eskorteras till Japan och där överlämnas till den japanska polisen. Som av en händelse för filmen faller det naturligtvis på våra polisvänners lott att genomföra denna resa (hur troligt det nu är att en misstänkt ”dirty” snut som Nick släpps iväg på ett uppdrag som detta mitt under brinnande utredning av interna avdelningen hos polisen).

Men men, låt oss inte haka upp oss på detta. Väl framme i Japan går (helt enligt manusplanerna) allt åt skogen, fången fritas på synnerligen listigt sätt och nu måste Nick och Charlie förklara sig för både inhemsk polis och kollegorna borta i USA. Fast besluten om att fixa tillbaka fången, som dessutom visar sig vara uppkomling inom hierarkin i japanska maffiavärlden, drar Nick igång ett icke helt uppskattat polisarbete New York-style.

Ridley Scott jobbar hårt för att återskapa samma bilder och stämning över ett sterilt Osaka som han gav oss i Blade Runner. Neonljus, anonyma byggnader, oändliga vägar och ett myller av människor i udda miljöer. Som visuell skildring av ett främlingsutanförskap i en främmande stad helt ok faktiskt. Som historia kanske lite väl enligt formuläret 1 A som så traditionellt används i Hollywood. Det är känslor, lojalitet och konsten att repa mod när allt ser som värst ut. Michael Douglas kör en patenterad Douglas-karaktär, sliten men rakryggad och hederligare än någonsin. Något hans ”förkläde” i Japan, den hårt prövade polisen Masahiro får erfara. Andy Garcia visar upp den sorglösa och lättsamma stilen, men allt har som bekant sitt pris och i slutändan är den månne kanske syndernas förlåtelse som Nick söker med sin omutliga stil när han röjer runt i Yakuza-land?

Skådespeleriet är inget att yvas över, det mesta sker rätt endimensionellt och utan djupare känslor, precis som det anstår ett thriller från Hollywood där tonvikten ligger på färger, former och yta. Av någon anledning hittar Kate Capshaw också in i rollistan som någon sorts mystisk värdinna/eskortdam men visar inte upp några större talanger för det, hon är och förblir alldeles för för svag som skådis i mina ögon. Douglas röker sina cigg och muttrar sina repliker, Garcia är glad mest hela tiden så länge han är med och den ende med lite djup i karaktären blir polisen Masahiro (Ken Takakura).

Black Rain är en standardthriller så som de kunde te sig i slutet på 80-talet. Det är färger, yta, action enligt beprövat recept och vi behöver naturligtvis aldrig fundera speciellt mycket på hur det ska gå för de goda grabbarna, givetvis efter den sedvanliga motgången har fått ställt till det lite. Ridley Scott har full koll på vad han gör och leverar ett stycke film som varken överraskar eller går vilse. Filmen är som en stadig Volvo. Av någon anledning tyckte jag vid biobesök då för länge sedan att den var rätt bra.
Idag känns det inte lika angeläget att vidhålla detta.

”Sugai-san, I am the solution… to your problems”

De omutbara (1987)

Som vanligt är det ibland riktigt härligt att gå tillbaka och se en gammal god film från gårdagens filmutbud, speciellt om de fräschats upp och snyggats till på dvd eller blådisken. I det här fallet blir det ett nedslag från mitten av 80-talet, när det förvisso prånglades ut mycket skräp men också ett par rejäla klassiker. Kevin Costner hade precis börjat klättra i karriären på allvar, Sean Connery var fortfarande ett stabilt och tungt namn att ha med sig i en rollista, och Robert De Niro..tja han var som alltid…grymt bra i vilket stor eller liten roll han än dök upp i. Minns att jag tokgillade filmen från den första sekunden jag såg den på bio, betänk också att detta ansågs vara en rejäl A-lagsuppställning i rollistan vid den tidpunkten.

Bakom kameran bestämde Brian De Palma, också ett rätt tungt namn då när det begav sig och De Palma fattade snabbt det smarta i att blanda in känslomässiga, dramatiska händelser med lite stiliserat bildspråk uppmixat med 80-talsaction. Att skildra gangsterepoken i färger, detaljer och oerhört snygga kostymer var något som gick hem hos både kritiker och åskådare. Och gör så än idag. Historien om FBI-agenten Eliot Ness vedermödor och tappra försök att knäcka Chicagos obestridlige maffiaboss Al Capone genom att plocka ihop ett litet omutbart gäng (Andy Garcia, Charles Martin Smith och den pondusfyllde Connery) är både underhållande och oviss in i det längsta. Även om man sett filmen förut ligger dramatiken på en hög nivå och De Palma spelar på alla strängar han kan för att få mig som tittare att verkligen bli en del av Ness gäng, som mer än en gång får kämpa i motvind i en stad som uppenbarligen till 98 procent består av korrumperade och köpta domare, polismän och annat löst folk.

Manuset är fortfarande, 23 år senare, vasst och tätt med snygga bildkompositioner, där den numera klassiska ”barnvagnsscenen” än idag står ut som en av filmens läckraste detaljer, och dessutom en snygg homage till den gamla ryska filmen Pansarkryssaren Potemkin. Även om manusförfattaren, den inte helt okände David Mamet, tagit sig ett par friheter med verklighetens envig som pågick mellan Ness och Capone, så har backstoryn autentisk bakgrund och dramaturgin är i toppklass vad gäller händelseutvecklingen och det digra persongalleriet. Det man möjligen kan slå ned på är att det är anmärkningsvärt ont om kvinnliga karaktärer i filmen. Den enda som har aningens speltid (Ness fru) skickas iväg i säkerhet halvvägs in i filmen och sedan är det grabbmiljö för hela slanten.

De Omutbara är både spännande, effektfull och enkel på samma gång. Hjältarna är genomgoda och skurkarna så nattsvarta att vår avsky verkligen får fritt spelrum när hjältelaget stundtals får spela i rejäl uppförsbacke. Snygga miljöer, sköna detaljer, bra skådespeleri från Costner, Connery, Garcia, De Niro och alla de övriga tillsammans med Ennio Morricones täta och suggestiva musik gör detta till en rejäl högtidsstund i soffan. Vare sig man ser filmen för första gången eller är inne på sin kanske fjärde omtitt. Det är med andra ord stabilt värre.