Etikettarkiv: Peter Weir

Jul 24 2014

Sommarklubben: Truman Show (1998)

Jim Carrey igen.
Årgång pre-2000-tal.
Här som mannen med huvudrollen i världens största dokusåpa. Truman Burbank (Carrey) vet inte ens om att hans liv är ett tv-program, att allt runt honom är fejk, kulisser och skådespelare. Allt live, 24-7, från jordbollens största studiobygge i LA ut till miljoner tittare framför dumburkarna.

En raffinerat skön framtidssatir (?) som rejäle regimannen Peter Weir serverar.
Låt vara med ett par små logiska luckor i manuset om man synar det i sömmarna, men det är absolut inget man behöver ödsla tid på. Foka istället på den gode Carrey som här faktiskt varvar sin humor med lite mer allvarligt drama i vissa lägen. Såpans ”skapare” Ed Harris får plötsligt problem med sin tv-stjärna när denne mer och mer börjar ifrågasätta allt som händer runt honom, och om det verkligen inte ligger nån hund begraven runt hörnet…
Vad är det som inte stämmer med vissa små detaljer i hans liv…?

Truman Show bjuder en återhållsam men ändå mycket sevärd Jim Carrey.
Ett drama, ett hittepåhopkok, som är så flippat att man liksom köper förutsättningarna och hoppas på det bästa för vår hedervärde och utsatte huvudrollsinnehavare.
Avslöjanden i sommarnatten.

 

Maj 5 2014

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Aug 19 2013

Sommarklubben: Master & Commander – Bortom världens ände (2003)

Det är ändå märkligt att det ibland kan dyka upp filmer som egentligen inte handlar om någonting, som ändå är ganska underhållande…för att inte säga bra i vissa fall.
Som den här.

En film som till 98 procent utspelas på det stolta skeppet H.M.S Surprise, vi befinner oss i västra Atlanten utanför Brasiliens kust och det är år 1805. England är i fullt krig mot Napoleons Frankrike, och det handlar lika mycket om att härska på haven som att vinna på Europas slagfält. Tursamme och populäre kaptenen Jack Aubrey (Russell Crowe) matchar sin besättning till det yttersta för att få bukt med den franska gäckande fregatten Acheron som han fått order om att avpollettera med alla till buds stående medel då det franska skeppet troligen är på väg söderut mot Kap Horn för att ta sig mot Stilla Havet och där utvidga kriget mot britterna.

Nå, måste man nu vara sjöhistoriskt intresserad för att ha utbyte av den här rullen? Måste man överhuvudtaget vara intresserad av havet och segelfartyg?
Nej påstår jag fräckt och finner istället trevligt nöje i att beskåda hur livet ombord på den stolta Surprise ter sig under den rättrådige kaptenens befäl. Han får under resans gång ta itu med både upproriska besättningsmän och oroliga besättningsmän, uppleva eufori och glädje, förtvivlan och vanmakt inför oundvikliga besvärligheter.

Dagens regissör Peter Weir tycks ha lagt sig vinn om att göra en, om inte helt sanningsenlig film, så i alla fall en till synes ganska realistisk rulle om hur det skulle kunna ha gått till på de sju haven när britterna var som snärtigast. Och så det faktum att filmens manus egentligen aldrig har något jättedramatiskt att förtälja. Jägarna ska jaga, för att ibland själva bli jagade. Typ.

Med jämna mellanrum lyckas också Weir klämma in upplevelser från ett litet samhälle i miniatyr ombord. Kapten Jacks största bollplank och verbala motståndare ombord är skeppsläkaren Stephen (behagligt spelad av Paul Bettany) och den som vågar utmana Jack i fråga om beslut och framför allt motiven. Jacks kanske rätt banala, militäriskt formade, skäl mot läkarens filosofiskt utmanande argument.

Den som vill klassar kanske in filmen som en möjligen tidvis seg sjöactionrulle. Själv tycker jag mer det känns som ett intressant drama i en ovanlig miljö. Med ett manus som inte borde gå att sträcka ut så långt som det ändå görs. Snyggt filmad och engagerande effektfull i sina bästa stunder. Samt lite svart humor på sina ställen.

Master & Commander…. har alltid varit en ganska bra rulle i mina ögon. Sommarens omtitt utgör heller inget skäl till att jag får anledning att ompröva mina känslor. Ett udda äventyr som trots avsaknad av ett jättemanus gör precis vad den ska. Underhåller.
Salta stänk i sommarnatten.

full starfull starfull star

Nov 28 2011

The Way Back (2010)

Den rutinerade regissören Peter Weir och en gammal hederlig escape-story i en kombo.
Låter väl alldeles för intressant för att hålla sig borta från. Och hållit sig borta känns det väl verkligen som om Weir gjort, hans senaste alster hittas ju så långt tillbaka som 2003 och var  Master and Commander så gubben har verkligen haft tid på sig att sitta på kammaren och leta efter det perfekta manuset.

Att slänga sig med det epitetet, perfekt, om dagens objekt är dock kanske att överdriva en aning, men Weir satsar alltså på den omdiskuterade historien om ett par rymmare från ett fångläger i Sibirien som 1941 gjorde något helt enastående när de till fots och mot alla odds lyckades korsa både Gobiöknen, klättra över Himalaya samt utstå naturens alla möjliga sätt att plåga dem på och till slut stappla in i Indien som fria män. Omslaget skriker ut att det är en film inspirerad av en sann historia, men vidare snokande visar på att just denna ”historia” alltmer ifrågasatts som ren bluff.

Nåväl, bluff eller ej, Weir lägger nivån högt och seriöst när han visar upp en bister Sibirienmiljö med tillhörande snöstormar och allmänt eländigt i det ryska arbetslägret. Som alltid i filmer av denna sort en diger samling män från olika länder, mestadels östeuropa men också en lett (Gustaf Skarsgård) och en tvättäkta amerikan (Ed Harris). Flyktplaner spirar hos filmens huvudperson Janusz (Jim Sturgess) och tillsammans med ett antal utvalda individer, som de ovan nämnda plus den ryske värstingen Valka (Colin Farrell), bär det av ut i vildmarken vid första bästa tillfälle.

Upplägget är naturligtvis klassiskt och ingen litar på någon till en början, innan de inser att de verkligen måste börja fungera som ett team för att ha skuggan av en chans. Weir hade kunnat göra det lätt för sig och bara köra på med en traditionell rymmarhistoria inklusive lite lättköpt actiondrama när eventuella förföljare dyker upp hack i häl på sällskapet.
Men istället väljer vår regissör att satsa på persondrama och dialog, tidshopp görs och jag som tittare förväntas förstå mycket av det som händer mellan scenerna själv. Inte helt fel och det gör också att storyn faktiskt blir mer engagerande. Varje medlem i gruppen har förstås en egen historia att berätta och Weir låter dem komma fram i omgångar och vid väl valda tillfällen.

Scoutgäng årgång -41...

En ung kvinna (Saoirse Ronan) vävs in i berättelsen, men inte ens då hemfaller handlingen åt det förväntade i form av eventuella konflikter och känslor som annars är A och O när olika kön möts under påtvingade förhållanden. Sturgess som Janusz är den pådrivande kraften, gruppens ledare och den som också ser till att filmens motor aldrig hackar eller stannar av. Tillsammans med Ed Harris (..och när gjorde han en dålig insats senast..om någonsin!?) bär Sturgess upp filmen utan att det blir FÖR sentimentalt eller påklistrat. Skarsgårdgrabben gör på intet sätt bort sig som gänglig lett utan förvaltar istället en stor del av scentiden på bästa sätt…liksom Farrell som just spelar…sig själv på något sätt.

Måhända finns det vissa logiska frågor att ställa sig inför det stundtals långsamma manusets utveckling, men å andra sidan känns det som att Weir just för dagen mest är inne på att skildra individens och gruppens kamp för att nå sina inre övertygelser och det som håller dem vid liv mer än att locka fram adrenalinet från yttre påverkan. Även om vissa pris alltid måste betalas.

The Way Back är trots sin handling och ämne ett rätt stillsamt drama som dock fångar min hela uppmärksamhet. Bra handlag av Weir, och mycket snyggt fotad med vida naturscener av varierande grad försätter den välspelande skådisensemblen i rätt sinnestämning och jag som tittare har inga problem med vare sig underhållningsvärdet eller medkänslan här.