Kon-Tiki (2012)

Har man i skolan hängt med på historielektionerna, alternativt är någorlunda intresserad av nutidshistoria, är chansen rätt stor att Thor Heyerdahls märkliga bedrift från 1947 är lite bekant ändå. Kanske i den bemärkelsen att man VET att det skedde, men inte riktigt HUR och under vilka omständigheter den äventyrlige norrmannen en gång för alla tänkte bevisa sin tes om att det minsann var både möjligt och troligt att Polynesien blev befolkat av invånare från Sydamerika som använt sig av havsströmmar för att segla västerut på egenhändigt tillverkade flottar. Och då snackar vi ju sannerligen pre-Columbus tid!

Låt vara att ”the real” Heyerdahl och co filmade sin resa och gjorde spännande långfilmsdokumentär i färg av resan redan 1950 och fick folk att vallfärda till biograferna (brukar också vevas på statstelevisionen med ett par års mellanrum sisådär). För de yngre generationerna är det möjligen ändå föga känt vad hela projektet gick ut på och varför.

Hugade producenter och annat fint filmfolk från Norge vill nu alltså råda bot på detta, och har därför plöjt ned en herrans massa norska (olje?)pengar i denna film som med en budget på drygt 103 miljoner svenska kronor dessutom blivit den dyraste norska filmen genom tiderna.
Och…det märks.

Kanske inte så mycket på innehållet, där handlar det som vanligt om mer standardutförande i dramat. Eftersom det är en historia där det mesta är känt handlar det mer om att spetsa till vissa händelser och ögonblick så att det blir lite intressant och spännande i rent underhållningssyfte. Jag är övertygad om att manuset tar sig behövliga överdrifter med verkligheten för att passa sitt syfte, och det är väl inget fel i det. För kom igen, hur gör man en historia om ett gäng snubbar på en flotte mitt ute på Stilla Havet engagerande i nästan två timmar?

Och det är här filmens stora grannlåt och utgiftspost kommer in; snyggheten. Sällan har jag sett ett Stilla Hav se så blått och förföriskt ut, eller en solnedgång så enorm. Filmen är en teknisk tjusning av bästa Hollywoodmärke och regissörerna (för det är en duo) använder sig listigt och effektivt av de bästa specialeffekterna som går att uppbåda. Vilket förnämligt gör att jag sällan kan avgöra vad som är på riktigt och vad som är cgi. Trots den givna faktiska utgången av Heyerdahls vedermödor är kända från början, blir det dramatiskt och lite småspännande när både interna konflikter, obehagliga möten med havets invånare (av varierande storlek och fruktan) samt ett och annat tropiskt oväder, ska avhandlas.

Innan dessa fysiska vedermödor tar sin början läggs ett antal pliktskyldiga minuter på att vi ska lära känna människan Heyerdahl (Pål Sverre Hagen) lite bätte. Funkar väl sådär, mest framstår han som en obotlig romantiker med ett äventyrligt sinne. Vilket bla får till följd att han mer eller mindre är beredd att åsidosätta sin hustru Liv (Agnes Kittelsen) utan några större krusiduller, allt för att ”leva sin dröm”. Här märks det att historien hellre vill fokusera på det som komma skall, än att fortsätta gräva i känslorna mellan makarna Heyerdahl. Och tänk, just det var en sida av historien som i alla fall jag inte kände till så mycket om. Hur påverkades hustrun av allt detta? Hur fick hon vardagen att fungera? Vad sade hon till parets barn? Visserligen får man en pliktskyldig sammanfattning av hur det gick för alla som var inblandade på ett eller annat sätt, men kanske skulle filmen ha varit lite längre och tagit hand om även dessa frågor….?

solnedgång to-die-for

Eller kanske inte.
Filmens syfte är ju naturligtvis att underhålla och möjliga upplysa, i just den ordningen. Ett äventyr väntade runt hörnet, och för norrmännen var det såklart stora grejer det här…när väl det blev känt i media vad som var på gång. Dramatiseringen känns stabil och rollbesättningen känns helt ok. Icke att förglömma i sammanhanget är ju att en svensk var med och höll vår fana i högt i form av Bengt Danielsson (här jovialiskt porträtterad av Gustaf Skarsgård), som för övrigt kommer från mina trakter Kolmården i Östergötland!

Kon-Tiki är en således en jäkligt snygg film förpackad på ett enkelt men ändå fullmatat sätt. Våra ”hjältar” gör precis vad de ska, trotsar lite hinder på vägen och går i mål som segrare. Det är liksom aldrig någon fråga om något annat. För att vara en BOATS håller det ihop hela vägen och blir både rätt trivsamt underhållande och en fröjd för ögat rent visuellt. Ännu en sällsynt smakfull pralin från den nordiska chokladasken. Sånt är alltid lika trevligt.

 

The Way Back (2010)

Den rutinerade regissören Peter Weir och en gammal hederlig escape-story i en kombo.
Låter väl alldeles för intressant för att hålla sig borta från. Och hållit sig borta känns det väl verkligen som om Weir gjort, hans senaste alster hittas ju så långt tillbaka som 2003 och var  Master and Commander så gubben har verkligen haft tid på sig att sitta på kammaren och leta efter det perfekta manuset.

Att slänga sig med det epitetet, perfekt, om dagens objekt är dock kanske att överdriva en aning, men Weir satsar alltså på den omdiskuterade historien om ett par rymmare från ett fångläger i Sibirien som 1941 gjorde något helt enastående när de till fots och mot alla odds lyckades korsa både Gobiöknen, klättra över Himalaya samt utstå naturens alla möjliga sätt att plåga dem på och till slut stappla in i Indien som fria män. Omslaget skriker ut att det är en film inspirerad av en sann historia, men vidare snokande visar på att just denna ”historia” alltmer ifrågasatts som ren bluff.

Nåväl, bluff eller ej, Weir lägger nivån högt och seriöst när han visar upp en bister Sibirienmiljö med tillhörande snöstormar och allmänt eländigt i det ryska arbetslägret. Som alltid i filmer av denna sort en diger samling män från olika länder, mestadels östeuropa men också en lett (Gustaf Skarsgård) och en tvättäkta amerikan (Ed Harris). Flyktplaner spirar hos filmens huvudperson Janusz (Jim Sturgess) och tillsammans med ett antal utvalda individer, som de ovan nämnda plus den ryske värstingen Valka (Colin Farrell), bär det av ut i vildmarken vid första bästa tillfälle.

Upplägget är naturligtvis klassiskt och ingen litar på någon till en början, innan de inser att de verkligen måste börja fungera som ett team för att ha skuggan av en chans. Weir hade kunnat göra det lätt för sig och bara köra på med en traditionell rymmarhistoria inklusive lite lättköpt actiondrama när eventuella förföljare dyker upp hack i häl på sällskapet.
Men istället väljer vår regissör att satsa på persondrama och dialog, tidshopp görs och jag som tittare förväntas förstå mycket av det som händer mellan scenerna själv. Inte helt fel och det gör också att storyn faktiskt blir mer engagerande. Varje medlem i gruppen har förstås en egen historia att berätta och Weir låter dem komma fram i omgångar och vid väl valda tillfällen.

Scoutgäng årgång -41...

En ung kvinna (Saoirse Ronan) vävs in i berättelsen, men inte ens då hemfaller handlingen åt det förväntade i form av eventuella konflikter och känslor som annars är A och O när olika kön möts under påtvingade förhållanden. Sturgess som Janusz är den pådrivande kraften, gruppens ledare och den som också ser till att filmens motor aldrig hackar eller stannar av. Tillsammans med Ed Harris (..och när gjorde han en dålig insats senast..om någonsin!?) bär Sturgess upp filmen utan att det blir FÖR sentimentalt eller påklistrat. Skarsgårdgrabben gör på intet sätt bort sig som gänglig lett utan förvaltar istället en stor del av scentiden på bästa sätt…liksom Farrell som just spelar…sig själv på något sätt.

Måhända finns det vissa logiska frågor att ställa sig inför det stundtals långsamma manusets utveckling, men å andra sidan känns det som att Weir just för dagen mest är inne på att skildra individens och gruppens kamp för att nå sina inre övertygelser och det som håller dem vid liv mer än att locka fram adrenalinet från yttre påverkan. Även om vissa pris alltid måste betalas.

The Way Back är trots sin handling och ämne ett rätt stillsamt drama som dock fångar min hela uppmärksamhet. Bra handlag av Weir, och mycket snyggt fotad med vida naturscener av varierande grad försätter den välspelande skådisensemblen i rätt sinnestämning och jag som tittare har inga problem med vare sig underhållningsvärdet eller medkänslan här.