Etikettarkiv: Saoirse Ronan

Mar 12 2018

Lady Bird (2017)

Men det här var ju trevligt.
Dagens rulle kommer över mig på ett sätt jag inte alls räknat med.

Jag gillar Greta Gerwig. Inte så att jag slänger mig över varje alster med hennes namn i, men hon har varit och är en indie-skådis att hålla ögonen på lite. När hon nu trycker ned sig i regissörstolen och sportar ett (självupplevt?) egenhändigt manus känns det som att en titt är högst befogad. Det är 2002 och snart 18-åriga Christine ”Lady Bird” McPherson (Saoirse Ronan) vill inget hellre än att lämna hemstaden Sacramento så fort hennes sista år på high school är klart. Östkusten och ”kulturellt studieliv” lockar. Bort från låginkomsttagarkvarteren och den inrutade Svensson-vardagen. Mer äventyr! Som vanligt handlar det om att ”hitta sig själv”. Låter det tröttsamt? Lite kanske. Har vi sett det förut? Japp, i den formidabla The Edge of Seventeen med den intensiva Hailee Steinfeld. Här får Ronan klä front för den längtande tonåringens alla dilemmor. Det är inte bara framtida utbildning som det funderas på. Kärlek, sex, vikten av att hänga med ”rätt” personer. Att inte behöva skämmas för föräldrarna, som knappast kan anse sig leva på ”rätt sida järnvägsspåren”, med en mamma som jobbar dubbla skift och en pappa som blivit arbetslös. Ur allt detta alltså en Gerwig-take på dramat med vissa komiska inslag. Den aviga humorn tar dock aldrig överhanden, och fokuset ligger hela tiden på dramat. Och längtan. Och viljan att vara förstådd. Är Lady Bird-Christine  jobbig och  störig? Yes, men det är också grejen. Hennes grej. Hennes ärlighet.

Felet jag själv gjorde rätt långt in i rullen, var att jag hela tiden satt och jämförde med The Edge of….. Bad idea. Hur skulle någon liksom kunna toppa DEN insatsen? Grejen är att ju längre den här rullen äter sig in i skallen…ju  mer får den ett eget liv. En egen etikett. Ok, Ronans Lady Bird är inte lika lätt att tokälska som Steinfelds hysteriska Nadine. Men den här rullen har å andra sidan Laurie Metcalf som gör en fantastiskt bra porträtt av en asjobbig morsa, som kanske egentligen älskar sin dotter mer än någon annan. The Edge of…sticker fortfarande ut som den bästa av de två, men Gerwigs film funkar lysande ju längre den rullar på. En från början påfrestande Lady Bird blir mer och mer en tjej som öppnar sig och visar upp både rädsla, hopp och avig kärlek till sin familj. Ronan gör det bra, inte snack om den saken. Upplösningen når mig liksom långt in i sinnet, och kanske är det just det som till slut får mig att kapitulera? Trots att jag ”sett allt förut” blir filmen som ny i mina upplevelseögon…och det om något betyder väl något. Kanske inte lika varm som referenstiteln ovan, men tillräckligt för att jag ska ta den till mig.

Nånstans känns det också som tur att Gerwig valde att ta hand om projektet själv, och inte lämna över det till Noah Baumbach som var ivrig att kasta sig över det. Kanske fick rullen en mer…”ärlig” touch tack vare Gerwigs styrande händer..? Var filmen en värdig kandidat till Oscarsgubbe för bästa film 2017? Nja, tveksamt. Men det är en lysande liten pärla i det annars så klyschiga coming-of-age-träsket. Inga nyheter direkt i manuset. Men gjord med en touch som hittar in. Jag belönar med en extra stjärna.

Mar 11 2016

Brooklyn (2015)

brooklyn_posterSom sagt, resa-över-havet-historier.
Det är nåt visst med dem ändå. Jag är lite soft där. Speciellt om det görs i lagom fin kostym, och med en huvudkaraktär man fattar tycke för.

Precis som idag.
Jag tycker om Saoirse Ronan. Och hennes namn! Hon har en easyness över sig. Kanske skulle du kalla henne…tråkig…i vissa lägen. Men inte jag. Idag finns en person som jag gärna vill veta mer om, och som är lätt att känna med.
I en liten by i 50-talets Irland finns inte mycket till framtid. Tur då att Eilis´(Ronan) syster Rose kände en präst som kände en präst (dessa katolska präster!) och vips är en möjlig framtid och jobb säkrad i New York, eller i Brooklyn. Trots fasan för svår hemlängtan beger sig Eilis ut mot det stora okända och den nya världen.

Klassiskt upplägg, främmande miljö, hemlängtan och tvivlet över ifall man gjort rätt. Eilis står dock ut med de mörka stunderna, och vips börjar vardagen bli lite lättare, lite roligare. Månader och veckor knallar på. Breven från Irland kommer förstås och kontakten släpps aldrig. Men kanske det ändå känns lite lättare att ”prata” med systern därhemma…? Och vips så kommer kärleken in i Eilis´liv också. Perfekt!

Manus bygger på en bok, men de filmiska händelserna idag är förfinade av självaste Nick Hornby. Som håller det ganska enkelt..men trevligt. Det finns värme i rullen, som går igenom och in i mig som tittar. Även när det är som knivigast. Dessutom har dagens regissör, John Crowley, helt klart öga för snygga scener. Tidstypiska och detaljrika.
Självklart kommer punkten i manuset då allt murrar till sig. Eilis ställs inför ett händelseförlopp som kommer att innebära konflikt inom henne…och med det nya liv hon lever.

brooklyn-pic

skolboksexempel på 50-tal!

Visuellt är filmen som sagt…mysig. Grådaskigt och glåmigt på Irland. Färgglatt och pasteller i Brooklyn. Som för att symbolisera den nya tiden i USA? 50-talets möjligheter! The promised land? Men kan man skaka av sig sitt irländska hjärta och sinne så enkelt?

Ronan gör den här rollen genombra, belöningen blev en Oscarsnominering. Alla är bra. Till och med Domhnall Gleeson. Storyn är vare sig revolutionerande eller världsomvälvande. Men ibland kommer de där filmerna som liksom tar ett varmt kliv in i ens sinne. Och ger en nyfiken mersmak. Jag för min del skulle inte ha nåt emot att få veta mer om hur livet blev för Eilis….bakom eftertexterna.

En bra film i det lilla formatet.

Sep 15 2014

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Sep 3 2013

The Host (2013)

Men det är ju fan också att en ändå rätt intressant (nåja) vinkel på en berättelse ska förstöras av att historien uppenbarligen måste vara sin bokförlaga trogen. Har världen inte fått nog av de här taskiga Twilight-vibbarna!?
”Bara” 48 miljoner dollars intjänade (hittills) på budgeten på 40 mille här KAN faktiskt hinta om just detta..

Hej och hå.
Helt klart duktiga skådisen Saoirse Ronan lever i en framtid där mystiska aliens invaderat jorden, inte för att de är speciellt illvilliga utan för att de sett vad vi håller på att göra med vår runda boll.
Hur enkelt som helst tar de liksom bara över våra kroppar, raderar vårt minne, och vips är man lite som en upphottad och fredligare version av de ”omvända” i t.ex. Invasion of the Body Snatchers. Nu ska världen återställas till ordning och reda igen. Något som människosläktet uppenbarligen inte klarar av själva. Är det kosmiska poliser vi har att göra med här?

Inte alla (typ en skäggig William Hurt) köper det här peace and love-snacket och gömmer sig undan den nya världsordningen i väntan på några bra idéer för att ta tillbaka jorden. Jag är den första att hålla med om att storyn i sig inbjuder till ganska trevliga tankegångar och framtidsfilosofier och lite seriösare touch på sci-fi-vinkeln…, men det smulas strax sönder i en vattnig soppa med kärlekskranka tonåringar, en hjältinna som vägrar att ge upp sitt invaderade sinne och därför kör lite dubbelnatur bara sådär,  som hemfaller åt tramsiga relationsdramer med bildsköna snubbar som ser alldeles för veckotidningsstylade ut, och…sån där äckligt tillrättalagd moral. Va fan, kunde de inte ha fokat på det intressanta som gömmer sig (låt vara djupt) i den här historien?!

Jag gnällde ju på regissören Andrew Niccol för ett tag sedan då han slarvade bort halva In Time, och hoppades samtidigt att han skulle skärpa till sig till nästa projekt. Där fick man för det.
Om Niccol bara kunde fått slita bort den unkna ytan av denna ännu en sliskig Stephanie Meyers-historia och klä den i vuxna kläder så hade det banne mig kunnat bli något. Faktiskt.

cool donna möter dagen i vitt och silver

The Host skvalpar i kölvattnet av Twilight-cirkusen och känns bara som en sämre variant av temat vi redan lidit tillräckligt av.
Å då hjälper det icke med stilistiska miljöer och snyggt foto.
Själv hoppades jag naturligtvis på att filmens badass Diane Kruger skulle få sista ordet.
Ha-ha..som om det skulle tillåtas.
Det här var inte bra. (å jag vet att jag inte är i målgruppen…but still!!!!)

full star

Nov 28 2011

The Way Back (2010)

Den rutinerade regissören Peter Weir och en gammal hederlig escape-story i en kombo.
Låter väl alldeles för intressant för att hålla sig borta från. Och hållit sig borta känns det väl verkligen som om Weir gjort, hans senaste alster hittas ju så långt tillbaka som 2003 och var  Master and Commander så gubben har verkligen haft tid på sig att sitta på kammaren och leta efter det perfekta manuset.

Att slänga sig med det epitetet, perfekt, om dagens objekt är dock kanske att överdriva en aning, men Weir satsar alltså på den omdiskuterade historien om ett par rymmare från ett fångläger i Sibirien som 1941 gjorde något helt enastående när de till fots och mot alla odds lyckades korsa både Gobiöknen, klättra över Himalaya samt utstå naturens alla möjliga sätt att plåga dem på och till slut stappla in i Indien som fria män. Omslaget skriker ut att det är en film inspirerad av en sann historia, men vidare snokande visar på att just denna ”historia” alltmer ifrågasatts som ren bluff.

Nåväl, bluff eller ej, Weir lägger nivån högt och seriöst när han visar upp en bister Sibirienmiljö med tillhörande snöstormar och allmänt eländigt i det ryska arbetslägret. Som alltid i filmer av denna sort en diger samling män från olika länder, mestadels östeuropa men också en lett (Gustaf Skarsgård) och en tvättäkta amerikan (Ed Harris). Flyktplaner spirar hos filmens huvudperson Janusz (Jim Sturgess) och tillsammans med ett antal utvalda individer, som de ovan nämnda plus den ryske värstingen Valka (Colin Farrell), bär det av ut i vildmarken vid första bästa tillfälle.

Upplägget är naturligtvis klassiskt och ingen litar på någon till en början, innan de inser att de verkligen måste börja fungera som ett team för att ha skuggan av en chans. Weir hade kunnat göra det lätt för sig och bara köra på med en traditionell rymmarhistoria inklusive lite lättköpt actiondrama när eventuella förföljare dyker upp hack i häl på sällskapet.
Men istället väljer vår regissör att satsa på persondrama och dialog, tidshopp görs och jag som tittare förväntas förstå mycket av det som händer mellan scenerna själv. Inte helt fel och det gör också att storyn faktiskt blir mer engagerande. Varje medlem i gruppen har förstås en egen historia att berätta och Weir låter dem komma fram i omgångar och vid väl valda tillfällen.

Scoutgäng årgång -41...

En ung kvinna (Saoirse Ronan) vävs in i berättelsen, men inte ens då hemfaller handlingen åt det förväntade i form av eventuella konflikter och känslor som annars är A och O när olika kön möts under påtvingade förhållanden. Sturgess som Janusz är den pådrivande kraften, gruppens ledare och den som också ser till att filmens motor aldrig hackar eller stannar av. Tillsammans med Ed Harris (..och när gjorde han en dålig insats senast..om någonsin!?) bär Sturgess upp filmen utan att det blir FÖR sentimentalt eller påklistrat. Skarsgårdgrabben gör på intet sätt bort sig som gänglig lett utan förvaltar istället en stor del av scentiden på bästa sätt…liksom Farrell som just spelar…sig själv på något sätt.

Måhända finns det vissa logiska frågor att ställa sig inför det stundtals långsamma manusets utveckling, men å andra sidan känns det som att Weir just för dagen mest är inne på att skildra individens och gruppens kamp för att nå sina inre övertygelser och det som håller dem vid liv mer än att locka fram adrenalinet från yttre påverkan. Även om vissa pris alltid måste betalas.

The Way Back är trots sin handling och ämne ett rätt stillsamt drama som dock fångar min hela uppmärksamhet. Bra handlag av Weir, och mycket snyggt fotad med vida naturscener av varierande grad försätter den välspelande skådisensemblen i rätt sinnestämning och jag som tittare har inga problem med vare sig underhållningsvärdet eller medkänslan här.

Aug 10 2011

Hanna (2011)

Hanna lyckas med konststycket att både underhålla och kännas aningen segdragen under sin effektiva speltid, något som inte nödvändigtvis behöver betinga ett taskigt betyg.

16-åriga Hanna har växt upp med pappa ex-CIA-spion i vildmarken där hon lärt sig allt om världen utanför via böcker, hur man jagar och överlever, pratar diverse språk flytande samt kanske det viktigaste av allt..hur man tar livet av folk på de mest effektiva sätt som finns. Det enda hon inte har koll på är hur det här med känslor fungerar.

Filmens manus råder dock snart bot på detta genom att skicka ut både Hanna och hennes pappa Erik (Eric Bana) i verkligheten, och sparsamt utplacerade ledtrådar låter oss ana att de har en beef med spionbyrån i allmänhet och CIA-kvinnan Marissa (Cate Blanchett) i synnerhet, vilken drar igång värsta jakten på de två så snart hon fått information om deras förehavanden.

Vad är då nu detta? En thriller- och hämndhistoria eller ett drama om känslor och samhörighet? Kanske är det båda.
Hanna, mästerligt spelad av unga Saoirse Ronan, möter nya bekanstkaper, lär sig hur man umgås med andra socialt, inte helt utan besvär ska det visa sig. Hela tiden är det dock något med Hanna som oroar och ligger som en mörk skugga över hennes uppenbarelse. I vissa sekvenser visar hon också att pappa agentens undervisning i stridskonster inte på något sätt varit resultatlösa. Hanna har ett mål, manuset har säkerligen också ett mål. Som tittare får jag dock efterhand lite problem med logiken och klarheten i detta mål. Som om historiens olika sidospår får lite för mycket utrymme på bekostnad av huvudspåret, vilket får mitt fokus att svaja lite i filmens mittparti.

Som helhet känns filmen oerhört europeisk, inte bara för att den utspelas där, utan också för det något karga, kala och dokumentära bildspråket. Vilket är en av filmens stora fördelar. Det är ingen rak film, tvärtom nästan lite filosofisk i sin utformning, och regissören Joe Wright verkar använda sig av de många birollskaraktärerna som verktyg för att göra intryck på den till synes naiva Hanna. Våldsamheter finns hela tiden lurandes bakom hörnet, som för att påminna mig som tittare att jag inte ska slappna av för mycket.

Vad gäller skådespelandet så är det kvinnorna som står i centrum. Ronan gör en riktigt bra insats som Hanna, oskuldsfull, sökande och ”liten”med stora nyfikna ögon, för att i nästa ögonblick bli dödligt farlig att möta. Cate Blanchett, denna fantastiska skådis, verkar aldrig kunna misslyckas med vad hon är företar sig. Som den iskalla och efterhand hysteriskt bindgalna Marissa är hon minst lika framträdande som Hanna. Den som får lida för de starka kvinnoporträtten blir Eric Bana, vars papparoll får bli just en bifigur i sammanhanget, viktig i en viss del av historien, men sedan mer eller mindre reducerad till tredjefiolen i den spinnande karusellen till historia. Bana gör dock bra ifrån sig, och ingen skugga över honom på något sätt.

Hanna är både våldsam och märklig på samma gång. Backstoryn i manuset bryter då och då igenom, vilket låter oss ana hur det hela hänger ihop. Vägen dit känns i vissa lägen lite seg, vilket medför att historien inte berör lika mycket som den kanske borde. Mycket bra skådespelat och visuellt presenterat gör dock filmen helt klart sevärd i all sin gåtfullhet.
Konstigt underhållande är kanske orden för dagen.

”I tried to prepare you.”
”You didn’t prepare me for this.”