Darkest Hour (2017)

Den där sommaren 1940 alltså.
Nu i efterhand börjar man förstå hur viktig den var för världens öde. Storbritannien är indraget i krig mot nazisterna, men lider stora förluster. Ett visst Dunkirk drabbas tex. Vad göra? Tänk om man valt att försöka förhandla med dåren Hitler! Vad hade hänt då? När ondskan hade fått diktera villkoren. Nu tog ödet en annan väg. Winston Churchill utnämns till premiärminister och han har ingen intention att förhandla med nassarna. De fega kostymtyperna i Whitehall suckar och smider planer i lönndom. Men ingen har räknat med Churchills envishet och pondus.

Regissören Joe Wright (Försoning) går all in på porträttet av Churchills persona och handlingar under just denna intensiva tid 1940. Som ett nedslag i historien helt enkelt. Gammelgubben Churchill liksom bara är där. Har bidat sin tid och är nu redo att steppa upp till plattan. Det raka greppet, att inte vobbla ned i en massa backstorys om gubben, funkar lysande. Fokus satsas helt på problemet hur handskas med Hitler och knasbollarna på andra sidan kanalen. Och visst finns det lömska krafter även i korridorerna i London som vill hasa ut Churchill på gatan. Intriger! Kostymspänning! Självklart hade inte filmen varit lika kraftfull utan Gary Oldman i huvudrollen. Han ÄR Churchill. Inte bara i smink och rörelser. Hela Oldmans skådisregister kommer till sin rätt och han blir nästan förtrollande karismatisk som den gamle ledaren. Oscarn för bästa huvudroll 2017 är självklart intjänad med bravur. Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att hela filmen lever runt Churchill och hans nycker och sätt. Ta bort figurens starka närvaro och den tension HAN skapar, och filmen reduceras genast till en mellanprodukt. Å andra sidan bygger ju hela rullen på just premissen om Churchills kamp för att sätta hårt mot hårt. Utan den förutsättningen..ingen film från början.

Tidstypiskt och bra tidsmarkörer i kläder och scenografi. En” gamechanger-scen” på tunnelbanan. Kanske inte hände i verkligheten, men som pepp-scen funkar den rejält bra. Då köper jag det utan att tveka. Överlag dramatisk spänning. En film om kriget utan så mycket krigsscener. Det funkar också. Förutom briljante Oldman finns Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn med i rollistan och ger spänst.

Jag sitter kanske inte och gör high five med mig själv av hänförelse av rullen, mer ett superstabilt konstaterande att brittsen kan det här med att tillverka dramer på hög nivå. Som ”pratfilm” om kriget mycket bra! Oldman äger. Såklart. Den fjärde stjärnan får han.

 

(andra om gubben Winston: Jojjenito, Fiffi, Movies-Noir och Henke)

Hanna (2011)

Hanna lyckas med konststycket att både underhålla och kännas aningen segdragen under sin effektiva speltid, något som inte nödvändigtvis behöver betinga ett taskigt betyg.

16-åriga Hanna har växt upp med pappa ex-CIA-spion i vildmarken där hon lärt sig allt om världen utanför via böcker, hur man jagar och överlever, pratar diverse språk flytande samt kanske det viktigaste av allt..hur man tar livet av folk på de mest effektiva sätt som finns. Det enda hon inte har koll på är hur det här med känslor fungerar.

Filmens manus råder dock snart bot på detta genom att skicka ut både Hanna och hennes pappa Erik (Eric Bana) i verkligheten, och sparsamt utplacerade ledtrådar låter oss ana att de har en beef med spionbyrån i allmänhet och CIA-kvinnan Marissa (Cate Blanchett) i synnerhet, vilken drar igång värsta jakten på de två så snart hon fått information om deras förehavanden.

Vad är då nu detta? En thriller- och hämndhistoria eller ett drama om känslor och samhörighet? Kanske är det båda.
Hanna, mästerligt spelad av unga Saoirse Ronan, möter nya bekanstkaper, lär sig hur man umgås med andra socialt, inte helt utan besvär ska det visa sig. Hela tiden är det dock något med Hanna som oroar och ligger som en mörk skugga över hennes uppenbarelse. I vissa sekvenser visar hon också att pappa agentens undervisning i stridskonster inte på något sätt varit resultatlösa. Hanna har ett mål, manuset har säkerligen också ett mål. Som tittare får jag dock efterhand lite problem med logiken och klarheten i detta mål. Som om historiens olika sidospår får lite för mycket utrymme på bekostnad av huvudspåret, vilket får mitt fokus att svaja lite i filmens mittparti.

Som helhet känns filmen oerhört europeisk, inte bara för att den utspelas där, utan också för det något karga, kala och dokumentära bildspråket. Vilket är en av filmens stora fördelar. Det är ingen rak film, tvärtom nästan lite filosofisk i sin utformning, och regissören Joe Wright verkar använda sig av de många birollskaraktärerna som verktyg för att göra intryck på den till synes naiva Hanna. Våldsamheter finns hela tiden lurandes bakom hörnet, som för att påminna mig som tittare att jag inte ska slappna av för mycket.

Vad gäller skådespelandet så är det kvinnorna som står i centrum. Ronan gör en riktigt bra insats som Hanna, oskuldsfull, sökande och ”liten”med stora nyfikna ögon, för att i nästa ögonblick bli dödligt farlig att möta. Cate Blanchett, denna fantastiska skådis, verkar aldrig kunna misslyckas med vad hon är företar sig. Som den iskalla och efterhand hysteriskt bindgalna Marissa är hon minst lika framträdande som Hanna. Den som får lida för de starka kvinnoporträtten blir Eric Bana, vars papparoll får bli just en bifigur i sammanhanget, viktig i en viss del av historien, men sedan mer eller mindre reducerad till tredjefiolen i den spinnande karusellen till historia. Bana gör dock bra ifrån sig, och ingen skugga över honom på något sätt.

Hanna är både våldsam och märklig på samma gång. Backstoryn i manuset bryter då och då igenom, vilket låter oss ana hur det hela hänger ihop. Vägen dit känns i vissa lägen lite seg, vilket medför att historien inte berör lika mycket som den kanske borde. Mycket bra skådespelat och visuellt presenterat gör dock filmen helt klart sevärd i all sin gåtfullhet.
Konstigt underhållande är kanske orden för dagen.

”I tried to prepare you.”
”You didn’t prepare me for this.”