Etikettarkiv: Spänning

Mar 9 2018

Darkest Hour (2017)

Den där sommaren 1940 alltså.
Nu i efterhand börjar man förstå hur viktig den var för världens öde. Storbritannien är indraget i krig mot nazisterna, men lider stora förluster. Ett visst Dunkirk drabbas tex. Vad göra? Tänk om man valt att försöka förhandla med dåren Hitler! Vad hade hänt då? När ondskan hade fått diktera villkoren. Nu tog ödet en annan väg. Winston Churchill utnämns till premiärminister och han har ingen intention att förhandla med nassarna. De fega kostymtyperna i Whitehall suckar och smider planer i lönndom. Men ingen har räknat med Churchills envishet och pondus.

Regissören Joe Wright (Försoning) går all in på porträttet av Churchills persona och handlingar under just denna intensiva tid 1940. Som ett nedslag i historien helt enkelt. Gammelgubben Churchill liksom bara är där. Har bidat sin tid och är nu redo att steppa upp till plattan. Det raka greppet, att inte vobbla ned i en massa backstorys om gubben, funkar lysande. Fokus satsas helt på problemet hur handskas med Hitler och knasbollarna på andra sidan kanalen. Och visst finns det lömska krafter även i korridorerna i London som vill hasa ut Churchill på gatan. Intriger! Kostymspänning! Självklart hade inte filmen varit lika kraftfull utan Gary Oldman i huvudrollen. Han ÄR Churchill. Inte bara i smink och rörelser. Hela Oldmans skådisregister kommer till sin rätt och han blir nästan förtrollande karismatisk som den gamle ledaren. Oscarn för bästa huvudroll 2017 är självklart intjänad med bravur. Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att hela filmen lever runt Churchill och hans nycker och sätt. Ta bort figurens starka närvaro och den tension HAN skapar, och filmen reduceras genast till en mellanprodukt. Å andra sidan bygger ju hela rullen på just premissen om Churchills kamp för att sätta hårt mot hårt. Utan den förutsättningen..ingen film från början.

Tidstypiskt och bra tidsmarkörer i kläder och scenografi. En” gamechanger-scen” på tunnelbanan. Kanske inte hände i verkligheten, men som pepp-scen funkar den rejält bra. Då köper jag det utan att tveka. Överlag dramatisk spänning. En film om kriget utan så mycket krigsscener. Det funkar också. Förutom briljante Oldman finns Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn med i rollistan och ger spänst.

Jag sitter kanske inte och gör high five med mig själv av hänförelse av rullen, mer ett superstabilt konstaterande att brittsen kan det här med att tillverka dramer på hög nivå. Som ”pratfilm” om kriget mycket bra! Oldman äger. Såklart. Den fjärde stjärnan får han.

 

(andra om gubben Winston: Jojjenito, Fiffi, Movies-Noir och Henke)

Feb 19 2018

The Shape of Water (2017)

Gillar jag den fryntlige mexikanske filmmakaren Guillermo del Toro? Ja det gör jag. Överlag. Kanske inte alla rullar han månglat fram har fallit mig sådär superduper i smaken. Men en regiman att nästan alltid räkna med…det får man ju säga ändå.

Jag gillade Pacific Rim! Hell Boy (första)! Inte Crimson Peak so much. Klart att ändå förväntningarna på detta nya alster har smugit sig på. Och som det betalar sig! Är detta mexarens bästa rulle hittills?? Japp säger moi! Vissa hojtar om Pans Labyrint. Jag säger att den är mäktig, men mörk. Ger en obehaglig känsla som payoff. Dagens upplevelse är också mäktig, men ger en sprittande och varm känsla som payoff! En skillnad jag tar alla dar i veckan!

Här har del Toro blandat och gett som om tillvarons sista dagar stod på spel. Som att hela mänskligheten ska signa off på en high note. Vi får drama, vi får skrämseltaktik, vi får spänning, vi får äventyr och vi får översvallande romantik i massor! Wohoo!
Baltimore 1962-ish. Stumma Elisa (Sally Hawkins) jobbar som städerska på ett superduperhemligt labb utanför staden. Det är mitt i kalla kriget och rädslan för ryssar och kommunism är The Deal att bry sig om. Fast inte Elisa. Hon och hennes granne, den smyg-homosexuelle Giles (fenomenalt spelad av Richard Jenkins), lever för konsten. För den fria viljan och rättigheten att få uttrycka sig som man vill. Det är musik, färger, konst, gamla filmer på bio. En färgglad tillvaro i en annars hotfull verklighet.
Än mer hotfull blir tillvaron för Elisa på jobbet när badass-försvars-nissen Strickland (Michael Shannon) dyker upp med ett konstigt ”projekt”. En amfibieman! Som tagen direkt ur gamla pärlan Skräcken i Svarta Lagunen från 50-talet! Mumma! Enligt Strickland infångad i Sydamerika, och nu jävlar ska det forskas på vattensnubben! Kanske kan den till och med bli ett framtida vapen mot the russkies!

Lång historia kort; SÅKLART att Elisa och amfibiemannen (del Toros go-to-guy i creaturefacket: Doug Jones) får span på varandra, blir kompisar…kanske till och med lite….förälskade??! Hoppsan. Det kärvar också till sig när Strickland aviserar grymma planer för den underliga varelsen. Elisa måste göra nåt! Dags att blanda in Giles, och pålitliga arbetskompisen Zelda (Octavia Spencer). Plus en fixartrixar-plan! Så! Den gode Guillermo öser på med allt han kan komma på. Känns det som. Musiken och färgerna tar oss tillbaka till nostalgitider och ett 60-tal som surrar av färger och former. Vi får dramat om att tro på sig själv. Vi får spänningen när smygis-ryssar plötsligt blandar sig i historien. Och vi får obehag av Shannons formidabla insats som dåren Strickland. En story som fångar mig från ruta ett. Trots att Elisa är stum fattar jag varenda känsla hon agerar ut. Filmen säljer in hela paketet från känslohyllan, och jag köper det! Utan att blinka! Mixen av genrer är så galen att del Toro liksom bara måste komma undan med det! Glädje, värme, fruktan, sorg och kärlek. På en och samma gång. En vansinnigt snygg film! Eller….kanske ska den kallas vacker?? En creature-feature i kärlekens tecken!

Klart finbetyget stänker in! Nästan på gränsen till det finaste!
A must see!

 

SoF-poddens #128 hyser bara varma känslor för rullen! Lyssna lite vettja!

Nov 24 2017

The Book of Henry (2017)

Sena november bjussar på årets kanske märkligaste rulle, sett ur genremix. Så pass att det faktiskt blir problem att ”processa” den i filmsinnet.

Annars har den alla förutsättningar; ensamstående mamma (formidabla Naomi Watts) med två söner (störtsköna Jacob Tremblay och Jaeden Lieberher…Room och It ni vet). Äldre brorsan Henry (Lieberher) är den som har kollen i familjen, medans mamma mest spelar tv-spel och kör runt runt i skramlig Volvo 245:a. Urtypen för ”bohemisk filur” på film? Första halvtimmen är tjoffad med mysfaktorer som gör att jag bara sitter och njuter av den småputtriga vardagen hos familjen i huset. Snyggt fångat av regissören Colin Trevorrow (Jurassic World). Men sen jäklar! Kör han av banan så det ryker och gnisslar! Aj! Oj! Pang! Vad hände?? Fick både han och manuset spunk!??

Dramatik i rullen och plötsligt tar hela storyn en 90-gradare! Alltså sådär för-jävla-galet-turnaround! Oftast är det ju mest uppfriskande i filmer…men här blir det rullens svagaste punkt. Jäklars! Varför behövde det bli så? Det klär inte filmen, som fram till hit sett till att jag både skrattat och känt av dammet i rummet. Plötsligt blir fortsättningen mest en sträcka av störande och irriterande detaljer och en önskan om att rullen ska flippa tillbaka till den första tredjedelen. Vilket såklart icke sker.

Ändå kan jag inte säga att filmen blir ointressant, på något bisarrt sätt vill jag veta var allt ska mynna ut i finalen. Och skådisarna går icke att klaga på. De gör hjärtansvarma insatser alla, vilket får mig att gilla dem ännu lite mer. Dessutom ett par minuter för en av mina favvisar från stand-up-komikervärlden; Sarah Silverman!
En riktig knasresa under drygt 100 minuter som har sina förtjänster i starten och byggandet av vardagsfeelingen. Sen blir det hela havet stormar och jag är inte alls tillfreds med spåret filmen väljer. Trots att ambitionen uppenbarligen är att bli lite…spännande? Ojoj, det hade kunnat bli så mycket mer att räkna in på upplevelsekontot när eftertexterna rullar igång.

Oerhört bra start, mindre bra efter turnarounden.
Godkänt. Men inte mer.

 

I SoF-poddens #116 knorrar vi lite tillsammans över det faktum att filmen hade kunnat vara så mycket mer. Lyssna gärna här!

Dec 29 2015

Vågen (2015)

the-waveDessa norskar alltså.
Inte nog med att de snuvar oss på framgångar i skidspåren, de kör ifrån oss på filmfronten också…vad gäller ytliga och kommersiellt gångbara alster med snyggt format och engagerande storys.

Döljer sig där ett sorts ”mini-Hollywood” bland fjordar och fjäll? Ingen kan beskylla Norge för att de inte vågar testa egna varianter av drömfabrikens mallade produkter, allt från äventyr på flotte (Kon-Tiki) till trolljakt i skogen (Trolljägaren)!
Och inte sällan lyckas det också!

Idag får vi en variant på katastrofrulle, låt vara i mindre skala, men med sköna influenser från Drömfabrikens lärobok 1A. Och vet du, norskarna lyckas även den här gången! Att ta en ganska uttjatad grundstory och göra något av den samtidigt som det vräks på med lite sköna effekter som i sina bästa stunder för tankarna till nog så stabila cgi-verkstäder på andra sidan Atlanten. Jag gillar att filmens manus bygger upp en oro för vad som komma skall, att när det händer grejer så händer det snabbt och förhållandevis realistiskt. Att efterspelet blir lagom drama och lagom Hollywoodskt. För en njutare av den sortens film är det här bidraget från våra grannar i väst mumma!

Geologen Kristian (Kristoffer Joner) bor vid fjorden/byn (?) Geiringer tillsammans med fru och barn. Han är en av de som har som jobb att hålla koll på fjällkedjan Åkneset som ”hänger” över fjorden. Kristian gör sin sista dag på jobbet innan nytt jobb väntar i Stavanger, och flyttlasset går strax för hela familjen. Klart att det ska börja komma märkliga uppgifter just då om att berget uppför sig konstigt….hrm.

Javisst, storyn lyckas verkligen med att bygga dramat direkt. Kristian börjar fatta, vi fattar, att något är på väg att hända. Som vanligt pratar han till en början för döva öron, men snart blir det liv i luckan då katastrofen inträffar, berget faller i bitar och en rasande ursinnig tsunamivåg hotar att ödelägga allt i sin väg!  Ojoj!

vågen2

”…och varför blinkar de DÄR varningslamporna på skärmen just idag!??!”

Visst, inget nytt under solen här…en hjälte som måste rädda sin familj vars medlemmar (såklart) är utspridda i området. Folk och fä som icke vill lyssna på experten Kristian till en början…och när de gör det är det såklart försent. Jag gillar rullen. Jag gillar att den snor lagom mycket från Hollywood och ändå lyckas göra storyn till sin egen. Jag gillar att dialogen känns realistisk och inte styltigt teatralisk. Jag gillar att regissören Roar Uthaug håller det enkelt och rakt, inte trasslar in sig i en massa sidostorys. Jag gillar att effekterna är ganska sparsamma, men desto mer imponerande när de dyker upp.

Joner känns gjuten i rollen som geologen Kristian…och visst ser han ut som en norsk variant av Daryl i The Walking Dead!??! En äkta filmhjälte måste uthärda ett antal strapatser, det är sen gammalt, och Kristian är inget undantag.För mig som tittar blir det både roande och obehagligt längs resan, och trots sedvanliga klyschor som staplas här och där är det väldigt underhållande att kika på. Och spännande!

Överraskande bra.
De tre guldstjärnorna är glada!

Jun 24 2015

Sommarklubben: The Game (1997)

TheGame_posterBiobesöket, när det begav sig, bjöd på intryck som MÄRKLIG, OBEHAGLIG, KONSTIG och ganska SPÄNNANDE.
Återtittar genom åren har mer bjudit in till att lägga märke till detaljer och stämning.
Så även denna senaste återtitt.

Trots att det i grund och botten är en ganska simpel story, lyckas regissören David Fincher verkligen med konststycket att brodera ut det hela till en stunds märkligheter som fortfarande känns lite….obehagliga i sina absolut bästa stunder.

Michael Douglas är ju som klippt och skuren i rollen som den cyniske och ganska bittre affärsmannen Van Orton…vilken strax kommer att få en lurig födelsedagspresent…av sin lillebror (i Sean Penn´s stirriga uppenbarelse). Van Orton blir liksom huvudpunkten i ett märkligt spel, kanske det konstigaste som skådats på år och dag i Hollywood, och den tyngde affärsmannen får lära sig ett och annat om sig själv på kuppen.

Fincher håller det mörkt, mystiskt och ganska oförutsägbart nästan in till finalen.
Bra gjort. Har man en gång sett filmen är den naturligtvis inte lika chockerande som vid första upplevelsen, men det tar rullen å andra sidan igen på att man kan njuta av detaljerna, flowet och den snygga visuella stilen. En säker stilövning av Fincher inför kommande projekt.
Spännande än idag, trots att överraskningsmomentet är borta sedan länge.
Den som ännu inte sett Douglas vedermödor här…är ”in for a treat!!”

Otrevliga överraskningar i sommarnatten.

Apr 23 2014

13 Sins (2014)

Taskigt läge för telefonförsäljaren Elliot (Mark Webber).
Först kicken för att han har för mycket samvete när han säljer dyra försäkringar, sedan hotar digra utgifter för att fortsätta ta hand om den utvecklingsstörde brodern, liksom gamla bittra farsan vilken hotas av vräkning. Som om inte detta vore nog ska han dessutom snart själv bli pappa och förväntas försörja sin familj i fin gammal tradition.

Och jag som tyckte att måndagsmorgnar var lika med taskigt läge.
Tyskregissören Daniel Stamm (The Last Exorcism) roar och oroar med den eviga frågeställningen om vad man skulle göra om erbjudandet om pengar mot vissa prestationer plötsligt dök upp. Här i form av ett skumt spel, som erbjuder Elliot mer stålar för varje ”utmaning” han tackar ja till. Det finns 13 stycken att klara av, och lyckas Elliot blir han en störtrik snubbe för resten av livet. Som att alla hans ekonomiska bekymmer med ens skulle vara puts väck. Det krävs förstås att Elliot klarar alla 13, misslyckas han med en endaste förlorar han hela spelet och livet återgår till losertillvaron.

Tackar han ja? Skulle du?
Naturligtvis är de olika utmaningarna inte av helt oskyldig natur, och stegras ju länge tävlingen pågår Att svälja en fluga för drygt 3000 dollars är väl inget kan tyckas…till en början.

Jahaja, det som börjar som vilken lagom ansträngd B-rulle som helst växer plötsligt ut till en riktigt liten intressant upplevelse när Elliot far kors och tvärs över ett New Orleans och lockas in i otrevliga upplevelser samtidigt som han måste göra allt för att hålla sina förehavanden hemliga för sambon Shelby (Rutina Wesley)…som dock börjar oroas över att Elliot beter sig allt märkligare. Elliot själv är av den mer hunsade typen i livet, men märker plötsligt att han mitt under alla galenskaper också börjar bli lite…självsäkrare..?

glad för lite extra stålar i fickan….nu ja.

Moral och samvete sitter alltså i förarsätet i dagens rulle.
Beskrivs som en mix mellan thriller och horror…men så mycket horror är det naturligtvis inte. Mer obehagliga frågeställningar och en ganska lagom kul hemlig global konspiration som rullas ut. Den som möjligen läst Anders De la Mottes spänningsroman Geim vet då ungefär vad det hela handlar om. Ibland dessutom ofrivilligt (?) humoristisk i sitt utförande.

Inte nog med att den rätt knäppa storyn lyckas underhålla större delen av sin korta speltid, mot slutet slängs ett par rätt sköna tvistar in också. Okej, man kan möjligen se dem komma en stund i förväg om man är på det humöret. Men ändå.

13 Sins träffar lagom rätt i tonen. Tillräckligt gåtfull och bisarr för att man ska vilja hänga med till slutet. Rätt välgjord, lite klyschig visst,  men sticker ut en aning bland övriga rullar från samma budgetliga. En rulle som dessutom sportar en välklädd Ron Perlman. Se där ja!
Inte alls kattskit det här.

Enhanced by Zemanta
Dec 22 2013

Prisoners (2013)

Ännu en rulle som fått en gemensam hyllningskör att unisont ställa sig upp och göra vågen.

Och när jag nu själv tar mig an detta märkliga…drama/thriller/samvetspiller från en miljö långt borta från de soliga gatorna i samhället där lyckan alltid ler…så kan jag inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna göra annat inför en film som framför allt sätter sig i magen..? Och låter tankar och konspirationsteorier fara runt vilt i skallen innan historien får sin upplösning.

I ett sorts lägre medeklassområde bor Keller Dover (Hugh Jackman) med familj. Man anar direkt att vi inte rör oss i de rikaste av kvarter. Här tycks husen lite slitnare, kläderna lite enklare och livet lite…tuffare. Höst och Thanksgiving. Familjen Dover på besök hos grannarna. Lagom avspänd stämning. I en blink försvinner plötsligt både Kellers dotter och grannflickan. ”De skulle ju bara gå ut en stund”.

Nowhere to be found. Alla letar förgäves. Polis kopplas in. Plötsligt ett tips om att en mystisk husbil synts i området. En misstänkt  grips, den helt klart störde Alex (Paul Dano)..men inga flickor som dyker upp. I någon form. Keller blir galen och KRÄVER att sanningen typ bankas ur den förvirrade Alex. Det är bara polisen Loki (Jake Gyllenhaal) som med stor möda lyckas lugna Keller tillfälligt. Trots att inga direkta bevis talar mot Alex VET Keller att han är skyldig. Loki får därmed fullt upp med att hantera en arg och förtvivlad familjefar och samtidigt försöka bedriva en utredning där det gäller att hålla alla dörrar öppna.

Det är ett magnifikt skådespel som serveras. Framför allt Jackman får visa att han inte alltid behöver stålklor för att agera. Hell, han behöver inte ens slita av sig skjortan och flexa musklerna här! Hans skäggprydda förtvivlade och rasande ansikte är minst lika effektfullt. Hans Keller är som en man av den enkla skolan, ser allt i svart och vitt. Är du inte med oss..är du emot..typ. Livets skola. En tickande bomb skulle nog hans motpart i filmen, polisen Loki, uttrycka det.

Gyllenhaal får också han chansen att briljera lite. Den grabben går från kanonroll till kanonroll ska jag säga. Verkligen! Hans lite ensamvargs-aktiga polis kämpar på med sina känslor här. Ett fall som kanske plötsligt inte är så enkelt som det var från början. Trots ett par nära och ganska avskalade scener med Gyllenhaal, kommer man sällan hans figur inpå livet. Vi ser att han har tatueringar på sin kropp, vi hör att han har ett rätt ansträngt och otrevligt förhållande till sin chef och kollegor. Men vi vet aldrig riktigt varför. Hans bakgrund verkar höljd i dunkel. Ändå är det han som på nåt sätt ger filmens hopplöshet lite motstånd. Ett ljus i det otrevliga mörkret.

Regissören Denis Villeneuve skapar en mörk och illavarslande känsla. En historia som pendlar från vardagsdrama till thriller till en sorts samvetsrannsakning om moral och att kliva över gränsen. Det gamla klassiska; vad är vi beredda att göra för dom vi älskar? Har det något pris?

”ok ok…men du får banne mig INTE fälla ut några klor…!”

Jag sitter som på nålar, med hjärtat i halsgropen och känner spänningen i kroppen. Filmen lyckas mästerligt med att hela tiden ta mig på nya stigar, och jag hinner förmodligen tänka ut typ tolv olika scenarion för upplösningen. Samtidigt som obehaget växer är det ju så satans SPÄNNANDE också!

Jackman äger naturligtvis alla scener han härjar i. Gyllenhaal är den osannolike stötestenen att luta sig mot här. Även om det känns att han absolut inte vill det. Rollistan innehåller dock mer stilsäkra insatser än duon ovan; Maria Bello (alltid pålitlig) gör en fantastisk nedbruten mamma, Terrence Howard är grannpappan som inte riktigt klarar av att hålla Kellers tempo. Glöm heller inte den misstänkte Alex perfekt sliskigt spelad av Paul Dano..eller hans faster i storyn, den alltid sevärda Melissa Leo.

Prisoners är ganska länge däruppe och nosar på fullpoängarn, ett manus som dock känns aaaaaningen för utdraget får det ändå att stanna på en fyra. Visst, historien får ha sin förtjänade utveckling..men kanske man hade kunnat slipa vissa hörn. Ett magnifik filmupplevelse är det dock. Blandar samvetsvardagsdrama (ordet!) med ren och skär SPÄNNING!
En mycket bra film som sitter kvar länge i sinnet efteråt.
Oscarsvarning i någon form?