#sommarklubben: Con Air (1997)

20 år på nacken! Just denna sommar 2017!
Det firas förstås med en plats i Sommarklubben och en trivsam återtitt!

Popcornsproducenten Jerry Bruckheimers första soloprojekt efter samarbetet med Don Simpson. Och som han bjussar! Allvarligt; detta KAN kanske vara skägget Bruckheimers BÄSTA rulle i poppcornsfacket ever! I shit you not! Visa mig den bildruta som innehåller ett stillsamt moment! Det smäller, bangar, blåser och skjuts mest hela tiden! Hela tiden! Resten av de sekunder som möjligen kan hittas mellan kaos och mayhem….fylls med lökiga repliker och ostig humor. I love it! En perfekt sommarfilm dessutom!

I centrum av allt ex-fången Cameron Poe (en sävligt sovande Nicolas Cage med värsta hockeyfrillan!) som passar på att lifta ”hem” till fru och dotter med fångtransportplanet ”Jailbird”. Synd bara att planet tas över att de ruffigaste gangsters man skådat i en actionrulle! Wohoo! Och värst av dem alla; Cyrus the Virus (John Malkovich)! Det går som det alltid går. En antihjälte, lex ”John McClane” i Cages figur som får ta fighten i luften. På marken försöker den stissige US Marshalen Larkin (John Cusack i bruna farfarssandaler) assistera så gott han kan.
Ahh, detta är synnerligen underhållande! Finns det någon av er därute som inte sett den här?!? Knappast va!
Håller garanterat för somrig (och likväl höstlig/vintrig/vårlig) omtitt!

Då får man dessutom åter stifta bekantskap med kanske popcornsrullarnas Replik Numero Uno!
Vilken det är??!
Kom igen, det vet du ju vid det här laget!

Höjdproblem i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben:Breakdown (1997)

Breakdown_1997Ännu en trivsam tur tillbaka till det ruffiga 90-talet.
Idag Kurtan Russell på bilsemester genom ett ödsligt New Mexico.

När bilen plötsligt lägger av mitt ute i ingenstans blir goda råd dyra för Jeff (Russell) och frugan Amy (Kathleen Quinlan). Bara en ödslig landsväg och öken. Illa. Tur att en vänlig trucker (J.T. Walsh) stannar och erbjuder skjuts till närmaste mack. Jeff vill ogärna lämna sin nya bil vid vägkanten, men Amy erbjuder sig att åka med och ringa till verkstad. Paret skiljs åt, och frågan är om de kommer att ses igen…?

För när Jeff sent omsider löser bilproblemet själv och kommer till macken där de ska ses..finns där ingen Amy. Och ingen har ens sett en person som liknar henne. Vad än värre är…när Jeff får tag i truckern säger han sig inte ens känna igen Jeff! Mardröm!

Jäkligt enkel och rak story detta, som i regissören Jonathan Mostows händer (och manus) ändå blivit en stunds rejäl underhållning. Mystik blandat med lite tuff thriller. Tur att Jeff är av den envisa sorten och börjar snoka i vad som är på gång i grannskapet. Det blir en sorts snygg förklädd roadmovie där Jeffs envishet hela tiden tar honom ett steg närmare den obehagliga sanningen.

I slutänden kanske den mer normala klyschiga thrillervarianten av oskyldig-huvudperson-hamnar-i-skiten-tema som man är van vid…men vägen till den något förutsägbara upplösningen är underhållande…och bitvis smarrigt spännande.
Även vid en återtitt.

Motorstopp i sommarnatten.


summer-movie-fun-logo

 

 

Sommarklubben: Cop Land (1997)

cop_landMörkt och murrigt snutdrama. Perfekt.
Som det begav sig i slutet på 90-talet.

Korrumperade snutar med obehaglige Harvey Keitel i spetsen.
Manhattan-poliser som tvättar sin byk i den lilla hålan Garrison, New Jersey där de också bor i sina flådiga villor. Den lokala ordningsmakten i form av den slöe, lätt hörselskadade och godmodige polisen Freddy Heflin (Sylvester Stallone) låter sig hunsas mest hela tiden av Keitel och hans entourage. Tills en dag då Freddy får nog av allt skit han ser. Men hur tar man sig an ett gäng stenhårda Manhattan-snutar som styr och ställer bäst de vill..?
Kan internutredaren Tilden (Robert De Niro) hjälpa honom?

Finfint thrillerdrama detta. Korruptionen står som spön i backen och alla tittar åt andra hållet i den lilla staden som ligger bara bara ett stenkast över floden från glittret på Manhattan. Regissören James Mangold (Wolverine) tycks ha ett särskilt öga för att skildra hopplösheten och det murriga falskspelet som försiggår. Stallone gör en av sina absolut bästa insatser på film som den nedtonade och rätt apatiske Freddy. OCH..vilken rollista vi har; förutom essen Keitel, Sly och De Niro dyker även namn som Ray Liotta, Peter Berg (japp, regissören), Robert Patrick, Janeane Garolfo, Michael Rapaport, Cathy Moriarty, och John Spencer…upp! Puh!

Otroligt märkligt nog INTE den succé som alla inblandade hade hoppats på!
Kanske ville man inte se Stallone som hunsad och lufsig lokalpolis…? Höga betyg bland kritikerkåren dock, och i det här fallet kan man bara hålla med. Ett nattsvart drama med låt vara ibland klyschiga inslag…men en förbannat bra historia är det som berättas i drygt 100 minuter. Mycket bra rulle detta.

Moral i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: The Game (1997)

TheGame_posterBiobesöket, när det begav sig, bjöd på intryck som MÄRKLIG, OBEHAGLIG, KONSTIG och ganska SPÄNNANDE.
Återtittar genom åren har mer bjudit in till att lägga märke till detaljer och stämning.
Så även denna senaste återtitt.

Trots att det i grund och botten är en ganska simpel story, lyckas regissören David Fincher verkligen med konststycket att brodera ut det hela till en stunds märkligheter som fortfarande känns lite….obehagliga i sina absolut bästa stunder.

Michael Douglas är ju som klippt och skuren i rollen som den cyniske och ganska bittre affärsmannen Van Orton…vilken strax kommer att få en lurig födelsedagspresent…av sin lillebror (i Sean Penn´s stirriga uppenbarelse). Van Orton blir liksom huvudpunkten i ett märkligt spel, kanske det konstigaste som skådats på år och dag i Hollywood, och den tyngde affärsmannen får lära sig ett och annat om sig själv på kuppen.

Fincher håller det mörkt, mystiskt och ganska oförutsägbart nästan in till finalen.
Bra gjort. Har man en gång sett filmen är den naturligtvis inte lika chockerande som vid första upplevelsen, men det tar rullen å andra sidan igen på att man kan njuta av detaljerna, flowet och den snygga visuella stilen. En säker stilövning av Fincher inför kommande projekt.
Spännande än idag, trots att överraskningsmomentet är borta sedan länge.
Den som ännu inte sett Douglas vedermödor här…är ”in for a treat!!”

Otrevliga överraskningar i sommarnatten.

Sommarklubben: L.A. Confidential (1997)

LA_Confidential_posterJösses, vad bra den här rullen är!

Har den rentav mått bra av att få ha legat till sig lite ett par år, sedan jag såg den sist?
Kanske!
Helt plötsligt är filmen bättre än jag någonsin tyckt!

Författaren James Ellroys mörka romanskröna från 50-talets Los Angeles har fångats i ett filmiskt noirigt glitter. Hemligheter, korruption, svek, mystik och attraktion.
Allt finns med här. Ett smart skrivet manus på boken. En finurlig och obehaglig röd tråd genom hela rullen.

Russell Crowe mycket bra som den oborstade snuten Bud White. Ärlig men våldsam. Frågan är dock om inte Guy Pearce är bäst (och mest fanatisk) som den nitiske och karriärkåte snuten Exley!? Och så har vi ju Kevin Spacey som partajsnuten Jack. Alla tre männens liv kommer att förändras i takt med att den mörka storyn broderas ut och avslöjas. Det är en lika snygg kriminalhistoria som det är ett stilsäkert grepp på 50-talets era och detaljer, i allt från kläder till musik och till den plastiga fasad som man byggde hela drömmen om USA på.

Kim Basinger fick en birolls-Oscar för sin återhållsamma prostituerade Lynn…fastän hon inte gör så mycket mer än att se olycklig ut de minutrar hon syns i bild. En guldgubbe skulle såklart kanske ha gått till James Cromwell istället….för insatsen som luguber polischef i en minst lika luguber stad.

Stilfullt och jävligt snyggt av regissören Curtis Hanson!
Håller än…och blir ta mig tusan bättre med åren!

Fulspel i sommarnatten!

 

Flmr vs Filmåret 1997!

 

Så var det dags för gamla hederliga 1997. 1997
Var detta då möjligen ett mellanår i filmvärlden?
Nej, inte alls vill jag påstå! Här finns gott om små godsaker. Liksom större fläskiga karameller!

Inte minst var det ett bra Hollywood/Blockbuster-år med många blytunga produktioner. Plus en galen fransman, som tog hjälp av just Hollywood för att visualisera en av sina knasiga filmidéer från ungdomen.
Häng med och kolla in!

1997. Bring it on:

***********************

10. The Game

The_Game

 

 

 

 

 

Olycksbådande och ovisst från regissören David Fincher. Jädrar vad man satt som på nålar och undrade vad som i herrans namn pågick! Michael Douglas plågas minst sagt både en och två gånger innan den galna upplösningen! Bygger mycket på överraskningseffekten, när väl katten är ute ur lådan så….., men har du inte sett denna ännu är det bara att gratulera. You´re in for a treat! Mörkt spännande hela tiden!

9. Donnie Brasco

Donnie_Brasco

En tät BOATS från maffialeden i New York som håller! Al Pacino gör kanonjobb som losern ”Lefty” och Deppen stilar som FBI-undercover agent med jobbigt uppdrag. Den övriga rollistan är classy och regissör Mike Newell bjuder på gangsterstory som han vore värsta Scorcese.

8. Face/Off

Face_Off

Knäppknas actionunderhållning av då hypade John Woo. Travolta och Cage spelar över så det står härliga till! Galna actionscener varvas med en underskattad Joan Allen som får stå för skådisfinliret här. En härlig actionstänkare är det dock fortfarande! Ännu har ingen gjort filmvåld med finstämda ”over the rainbow” som musikalisk backdrop snyggare.

7. Con Air

Con_Air

Popcornsrulle De Luxe! Jerry Bruckheimer visste såklart vad han gjorde, som vanligt! Full fräs mest hela tiden och Cage sportar ännu en hiskelig frilla! John Cusack oväntat bra i actionsammanhang och John Malkovich är förstås HELT PERFEKT som filmiskt badass! Gillar man action går det inte att bli besviken här!

6. Cop Land

Copland

Stallone visade alla som tvivlat på att han kunde spela ”seriösa” roller. Som snuten Freddy i förorten i New Jersey avslöjar han både maffiaconnections och korruptioner. Synd bara att kvarteren bebos av New York-snutar som tycker lantisen Freddy ska hålla sig till att dela ut parkeringsböter. Blytung rollista där förutom Sly även namn som Robert De Niro, Harvey Keitel, Ray Liotta och Peter Berg (yes..regissören) hittas. Thrillerdrama av bästa märke!

5. Starship Troopers

Starship-Troopers1

90-talet. Paul Verhoeven´s gyllene årtionde!? Han förnekade sig inte. Här drar han på med rymdkrig, superdupervåld och jätteinsekter! Nästan fascistiska undertoner i berättandet, men en underbar satir förstås! Actionkaramell som tål att ses igen nästan när som helst!

4. Jackie Brown

Jackie_brown

Jag hävdar fortfarande att detta kan vara Tarantinos bästa rulle ever! Manuset knivskarpt snyggt, dialogen..DIALOGEN..gott folk! QT när han är som bäst! Pam Grier är störtskön i titelrollen och Sam Jackson är (som vanligt) en fullständig jävla dåre! Plus en sinneslö De Niro, jo jag tackar!

3. Det femte elementet

5_elementet

Ojoj..vilken galen film! Den liknar inget annat! Ett frosseri i färger, knäppkomedi och sci-fi-galore! Luc Besson har öga för färg och form, minst sagt! Bruce Willis kämpar på i den knasigaste framtid man skådat på länge. Men jävlars vad underhållande!

2. Titanic

James Cameron slog på trumman med yviga slag….och kom undan med det! En maffig film som innehåller ALLT man vill ha som filmtittare! Hollywood från sin absolut bästa sida! Episkt äventyr.

1. Contact

Contact

Jag älskar smart och ”seriös” sci-fi. Jag älskar den här filmen. En av få som fått guldbetyget på denna filmblogg. Jodie Foster får plötsligt kontakt med världsrymden och drar igång en cirkus av händelser, ifrågasättande, filosofiska och teologiska funderingar. På ytan en film, på djupet en helt annan. Mäktig och känsloframkallande. Carl Sagan skrev bokförlagan. Förstås.


 

Bubblare: L.A. Konfidentiellt, Men in Black, Wag the dog, Absolut makt, Livet från den ljusa sidan, Air Force One

*********

Som vanligt kollar du här in vad övriga delar av the filmbloggers tyckte om det aktuella året!

TV-Landet: Vänner – säsong 4 (1997/1998)

poster_friends_S04Säsong 4 av Vännernas liv rullar liksom på.
Börjar kanske manusförfattarna bli så bekväma med var de har sina karaktärer, att de här faller tillbaka lite i utvecklingen?

Annars börjar säsongen där den förra slutade. Vi får en återförening mellan Ross och Rachel. Igen! Lyckligtvis (ur tv-komedi-synpunkt) är det bara ett tillstånd för stunden. Snart har Ross orsakat nytt kaos mellan dem…men vänskapen håller i sig förstås. Om än lite svajig här i de första avsnitten av säsongen. Vad gäller kemin mellan David Schwimmer och Jennifer Aniston finns fortfarande inget att klaga på. De känns hur samspelta som helst.

Vidare får vi här under säsongen vara med om den första stora konflikten mellan Joey och Chandler då den senare olyckligtvis faller för en kvinna som Joey blir tillsammans med. Bjuder förstås på ett par goda skratt i vissa sekvenser, men också en liten inblick i att det inte alltid är så lätt att vara roomies hela tiden. Fortfarande är Matthew Perry kungen av oneliners, och tar hand om de flesta poängerna…men nu är Phoebe också riktigt het i det gebitet! Lisa Kudrow´s figur må kanske inte bo i samma hus som de övriga vännerna, men hon hänger där mest hela tiden och kör sin tokiga oberäkneliga stil. Hon står också för det Stora Vuxeninslaget under säsongen då hon går med på att bli surrogatmamma åt sin halvbror och hans nya fru. Här lyckas man balansera snyggt mellan allvar, framtida problem och lite gullig humor. Dessutom ett smart sätt att skriva in Kudrow´s verkliga graviditet i manuset. f_8

Monica hamnar efter mycket om och men äntligen som kökschef på en restaurang, får problem med respekten från de anställda, men med lite tokig hjälp från den avigt hjälpsamme Joey fixar ju det sig också. När jag ser Vänner såhär i efterhand slår det mig hur BRA Courtney Cox verkligen är som Monica. Hon lyckas så väl fånga den där balansen mellan att vara otroligt attraktivt charmig och synnerligen påfrestande jobbig. Grejen att driva hennes ordningssinne till gränsen i vissa avsnitt känns verkligen som ett mindre genidrag. Liksom att göra henne hysteriskt tävlingsinriktad. Cox klarar att spela alla sidor av sin karaktär, och kan i många avsnitt lika gärna vara den där gulliga tjejen next door som man vill lära känna mer.

Nånstans mitt i säsongen börjar en sorts märklig rivalitet mellan Ross och Rachel när det gäller att träffa nya kärleksintressen. En sätt för manusdoktorerna att ändå hålla den där outtalade gnistan mellan de två vännerna vid liv. Ross verkar vara den som lyckas bäst då han träffar den engelska Emily och ljuv musik tycks uppstå. Men verkar inte Emily lite…bossig? Rachel har förstås ändå svårt att se Ross med ny flamma, även om hon i sin tur i det närmaste försöker forcera fram en fling med en rätt förskräckt Tate Donovan som dyker upp i ett par avsnitt i samband med att Rachel får nytt jobb på Bloomingdale´s som personal shopper.

f_1 f_2

Säsongen känns överlag lite spretig, svajar lite fram och tillbaka. Ingen given röd tråd direkt, även om Phoebe´s graviditet och mot slutet Ross´ bröllopsplaner med Emily tar upp en del av speltiden.

Bland säsongens pärlor, de avsnitt som ändå känns lite extra roliga, måste nämnas det när Chandler inleder ett förhållande med Rachels chef som dessutom inbegriper användandet av lite kinky handbojor på helt fel ställe… Eller när Chandler tvingas sitta ett helt avsnitt i en låda för att gottgöra Joey för att han ”stal” hans flickvän. Avsnittet där Joey och Chandler upptäcker att de fått tillgång till en porrkanal på tv:n är också galet rolig. Här gäller det att inte stänga av tv-burken till varje pris! Det absolut roligaste avsnittet är dock utan tvekan då Monica inte kan låta bli att slå vad med Chandler och Joey och det hela slutar katastrofalt för dem då de förlorar sin lägenhet (!) till grabbarna! Mycket kul när Rachel bryter ihop inför det som sker.
Inte lika mycket stjärnor i gästroller den här säsongen. Vi får en gammal och sliten Charlton Heston i några roande minuter mot Matt LeBlanc´s Joey, vi får Maggie Wheeler igen som Janice, samt den ovan nämnde Donovan.

f_7 f_6

Mot slutet av säsongen vankas det så bröllop i London och alla utom den höggravida Phoebe åker dit när Ross ska gifta sig med Emily. Här får vi också då lite klass på gästskådisar då plötsligt Tom Conti och Jennifer Saunders dyker upp som Emilys minst sagt dryga föräldrar. Inte helt obekante Hugh Laurie (House) är en typisk stiff britt på flyget och självaste Fergie, Sarah Ferguson, gör en oväntad cameo! Kul! Som vanligt vässar det till sig en aning då Rachel plötsligt inser att hon fortfarande älskar Ross och BARA måste få säga det till honom, bröllop eller ej! Hon blir en perfekt wedding crasher trots att de övriga vännerna försöker stoppa henne. Hela säsongen slutar dock i en riktig cliffhanger utan att hon hunnit prata med Ross! Dessutom har det plötsligt tänt till mellan Chandler och Monica! Hoppsan!

f_4 f_5

Säsong 4 är ändå lite av en mellansäsong. Av 24 avsnitt räknar jag till ca 7 som jag väljer ut som synnerligen roliga och minnesvärda. Knappt 30 procent alltså. Det som räddar serien som helhet är naturligtvis ändå den stabila plattform Vännernas värld vilar på. Vi är bekanta med miljöerna, personerna. Vi vill veta hur det ska gå för dem. Avslutningen på den här säsongen är såklart ett givet smart sätt att lägga ribban inför den kommande säsongen. Övrigt att notera från den här säsongen är att Lisa Kudrow drog hem en Emmy-statyett för Bästa Kvinnliga Biroll i en Komediserie (för avsnitt 23 och 24). Kul!

 

Med detta sagt tar vi oss mot säsong 5!

 

grupp_friends

ändå hög lägstanivå!

 

 

 

 

 

 

Sommarklubben: Donnie Brasco (1997)

Kanske största ögonbrynshöjaren här; att det är überbritten Mike Newell som står för regin…och får till en sådan satans lysande rulle från maffiaträsket i New York. Miljöerna, dialogen, flowet! Som om han vore infödd den rackarn!

Den alltså sanna (hrm) historien om hur FBI-agenten Joe Pistone under ett antal år mot slutet av 70-talet infiltrerade maffian i NY och lyckades ta sig ordentligt upp i hierarkin innan operationen blåstes av.

Vid det här laget hade Pistone, eller Donnie Brasco som han hette under alias, hunnit med att samla på sig info om badassen så det räckte till sanslöst mycket fällande domar. En annan mörkare sida var dessvärre också att Pistone börjat glida över till mörkervärlden lite för mycket och det fanns uppenbara frågetecken med lojaliteten.

Johnny Depp är Pistone, Brasco, på ett mycket övertygande sätt.
Sportad i synnerligen trivsam musche bondar han snart med den ärrade wiseguyen Lefty Ruggerio (Al Pacino i kanonform!), Pistones ”entrypoint” in i skumraskvärlden. Lefty är den ständige losern, han som aldrig lyckades ta sig någonstans men som ändå hela tiden bär på drömmar om en bättre framtid. En märklig vänskap mellan Donnie och Lefty artar sig till ett sorts drama, en bromance med thrillerinslag. Att Michael Madsen dyker upp som den nye oberäknelige bossen Sonny Black kan man ju inte heller klaga på. Man ska heller inte glömma Anne Heche som Pistones hårt prövade hustru. En liten soloshow värd respekt bara det.

Den här rullen kan man bara inte tycka illa om. Maffiaväldet, lite sunkigt, i ett lika sunkigt New York brytningen 70/80-talet. Matcha med lite kontraster i form av Miami med sina grälla färger. Lägg slutligen till en galet vässad dialog som tar skådisarna till topphöjder.
Asbra säger jag.

Donnie Brasco är en lågmäld men fruktansvärt bra maffiarulle. Eller glöm det, kalla den istället ett drama om vänskap, dimridåer och lojaliteter. Liksom bristen på detta. Men Deppen borde behållit muschen hela rullen ut. Awesome.
Opålitligt i (sen)sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

 

 

Sommarklubben: Jackie Brown (1997)

Känslan är att av alla Quentin Tarantinos filmer är det här kanske den mest styvmoderligt behandlade.
De som möjligen väntat sig något i samma stil berättarmässigt som föregångarsuccén Pulp Fiction blev kanske besvikna då regissören här klart lägger krutet på sin patenterade täta och rappa dialog istället för visuell action.

Själv har jag alltid tyckt oerhört bra om den här filmen. Men så är jag ju som ni vet också en sucker för manus där dialogen känns levande, snärtig och framför allt den stora ingrediensen som för en film framåt. Precis allt det som Tarantino tycks ha föresatt sig här….och visst känns det som en sorts hyllning till 70-talets blaxplotationrullar, vilket märks i stilen och musiken. Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) dras in i ett spel om pengar som tillhör smågangstern och vapenhandlaren Ordell (Samuel L Jackson). FBI vill vara med på ett hörn för att sätta dit nämnde gangster, den trevlige borgensmannen Max (Robert Forster) dras till Jackies charm och har svårt att motstå hennes planer…och Ordell själv lurar i vassen med dold agenda för att säkra sina tillgångar.  

Med ett manus som Tarantino själv knåpat ihop på en bok av författaren Elmore Leonard (RIP) är det en ordentlig cirkus som utspelas i Los Angeles. Tarantino är sparsmakad med de visuella miljöerna och låter skådespelandet stå i centrum. Att engagera Pam Grier i huvudrollen känns som ett annat snyggt drag av regissören i sin homage till 70-talet.
Lägg till namn då också som Sam Jackson, Michael Keaton, Forster, Bridget Fonda som knarkande surfarbrud och en skön Robert DeNiro som den något sinnesslöe smågangstern Louis och vi har en brokig samling skådisar som alla verkar ha förstått vad Tarantino velat ha ut av dem.
Speciellt Jackson gör det riktigt bra som den tjattrande Ordell.

Jackie Brown är inte lika grafisk som Tarantinos andra alster och våldet är rejält i bakgrunden till förmån för dialogen. Bodycounten är löjligt låg, men Tarantino håller istället hårt på att skapa känsla i filmen genom inlevelse och snyggt agerande av alla inblandade. Som vanligt ett OERHÖRT läckert soundtrack som inramning vilket skapar en högklassig filmstund. En tidig Tarantinofilm som jag räknar in som en av hans allra bästa!
Lurendrejeri i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star