Etikettarkiv: Hugh Laurie

Maj 28 2015

Tomorrowland: A World Beyond (2015)

001_TL_posterWalt Disney själv hade förstås gillat filmen skarpt.
Denne mytiske man, älskad för sina figurer och baktalad för sina påstådda egenheter som inte alltid var så smickrande.

Men också en man som alltid var intresserad av framtiden, och hur framtiden skulle kunna hjälpa oss människor till en bättre tillvaro. Han var så pass fascinerad av ämnet att han skapade en hel attraktion om det i sitt Disneyimperium; Tomorrowland. Där besökare fick se hur en positiv morgondag kunde se ut. Allt i detta i 60-talets framtidsanda såklart.

Och just detta retroaktiga nostalgistuk är lite vad som symboliserar dagens sommarpopcorn från hittepåfabriken på den amerikanska västkusten. Erkänt duktiga regissören Brad Bird (Järnjätten, Superhjältarna, MI:4) sätter på sig fantasimössan och leker fram en berättelse som tar sitt avstamp just i det färgglada 60-talet, världsutställningen i New York -64..och i den lillgamla uppfinnaren Frank vars tillvaro strax kommer att ställas på ända.
Sen snabbt hopp till nutid och bitter George Clooney, pojken har växt upp. Det han var med om för länge sedan vill han helst inte minnas, men ”hjälp” är på väg i den charmiga pojkflickan Casey (Britt Robetson) som minsann också fått en glimt av det fantastiska som Frank en gång upplevde, och här ska banne mig ett mysterium lösas tycker Casey!

Bird satsar sina bucks på hederlig familjeunderhållning, ordern från mäktiga Disneybolaget är förstås att rullen ska kunna ses av de flesta. Det betyder dock inte att Bird hoppat över action och fräsiga effektstinna scener. Jag slås där i biomörkret ändå av hur rejält ”tunga” actionsekvenserna är. Helt i klass med tex M:I 4 när det är som bäst.
Där utgångspunkten varit Disneys eget koncept Tomorrowland, lyckas regissören och hans manusmedförfattare Damon Lindelof (yes, Lost) att väva ihop en riktigt underhållande skröna. Mer än man kan tro faktiskt.

Casey är en stenhård optimist trots diverse problem på hemmafronten. Lille Frank i början tror att allt är möjligt. Hela 50- och 60-talet där Walt Disney formade sitt recept för ”Tomorrowland” var en optimistisk tidsålder, trots det kalla kriget. Filmen tar verkligen fasta på att inget är förlorat så länge du själv tror på det du gör. Smetigt, kanske du hojtar. Ja kanske, men en rulle som mitt i all fantasifull action trycker in en liten brasklapp om att vi ska vara rädda om den värld vi har…kan man inte tycka illa om.

Britt

äventyret väntar i vassen…sort of.

Det bästa med dagens rulle är annars de två skådisarna Britt Robertson som Casey och Raffey Cassidy som den mystiska Athena. Casey är sådär härligt trulig och charmig på samma gång, och går verkligen genom rutan med sina sköna reaktioner på det som sker omkring henne. Cassidy blir nästan trollbindande i vissa scener med sin otroligt tilltalande lillgammalhet. Den egenskapen brukar ju oftast vara enormt störande i filmer, men här passar det hur smutt som helst. Och så då vår man Clooney då. Den vresige uppfinnaren. Påminner ibland om gubben i den animerade Upp. Clooney får finna sig i att spela lite tredjefiolen i rullen, men det är säkra pengar för producenterna. Toppa sedan det hela med en lagom engagerad Hugh Laurie i en biroll.

Vem vänder sig filmen till? Vad vill den egentligen? Tja, i skuggan av all produktplacering från det stora Disney handlar det kanske om en sorts optimism, en upptäckarglädje. Att inte låta sig nöjas med det mediokra. Vill man vara krass kan man såklart hävda att rullen är ett beställningsjobb från just Disney för att få alla familjer att besöka Disneyworld/Disneyland. Och rullen kommer säkert att hjälpa till på den fronten. Men konstigt vore väl annars. Och jag kan ärligt inte störa mig på det faktumet heller.
Inte när jag sitter och blir så pass underhållen som jag ändå blir. Asch, jag tar det för vad det är!
Lite fräsiga effekter och fantasi!

Visst skulle filmen kanske ha kortats lite med en 30-40 minuter utan att det viktiga hade gått förlorat. Nu är den bäst i första halvan, och finalen blir kanske lite mer standarupplösning och lek i effekter med vad som fanns till buds för Bird och co.
Det går dock inte att komma ifrån att det här är en rätt kul och trevlig liten utflykt på upplevelsefronten, och jag tror att Tomorrowland kommer att finnas med på listorna när sommarens bokslut ska göras framåt september.
Och…inte mig emot.

Bloggessen Fiffi och Sofia har också varit en tur till framtidslandet…och en av dem kommer troligen inte att göra mig sällskap på ett återbesök.

Jan 23 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 4 (1997/1998)

poster_friends_S04Säsong 4 av Vännernas liv rullar liksom på.
Börjar kanske manusförfattarna bli så bekväma med var de har sina karaktärer, att de här faller tillbaka lite i utvecklingen?

Annars börjar säsongen där den förra slutade. Vi får en återförening mellan Ross och Rachel. Igen! Lyckligtvis (ur tv-komedi-synpunkt) är det bara ett tillstånd för stunden. Snart har Ross orsakat nytt kaos mellan dem…men vänskapen håller i sig förstås. Om än lite svajig här i de första avsnitten av säsongen. Vad gäller kemin mellan David Schwimmer och Jennifer Aniston finns fortfarande inget att klaga på. De känns hur samspelta som helst.

Vidare får vi här under säsongen vara med om den första stora konflikten mellan Joey och Chandler då den senare olyckligtvis faller för en kvinna som Joey blir tillsammans med. Bjuder förstås på ett par goda skratt i vissa sekvenser, men också en liten inblick i att det inte alltid är så lätt att vara roomies hela tiden. Fortfarande är Matthew Perry kungen av oneliners, och tar hand om de flesta poängerna…men nu är Phoebe också riktigt het i det gebitet! Lisa Kudrow´s figur må kanske inte bo i samma hus som de övriga vännerna, men hon hänger där mest hela tiden och kör sin tokiga oberäkneliga stil. Hon står också för det Stora Vuxeninslaget under säsongen då hon går med på att bli surrogatmamma åt sin halvbror och hans nya fru. Här lyckas man balansera snyggt mellan allvar, framtida problem och lite gullig humor. Dessutom ett smart sätt att skriva in Kudrow´s verkliga graviditet i manuset. f_8

Monica hamnar efter mycket om och men äntligen som kökschef på en restaurang, får problem med respekten från de anställda, men med lite tokig hjälp från den avigt hjälpsamme Joey fixar ju det sig också. När jag ser Vänner såhär i efterhand slår det mig hur BRA Courtney Cox verkligen är som Monica. Hon lyckas så väl fånga den där balansen mellan att vara otroligt attraktivt charmig och synnerligen påfrestande jobbig. Grejen att driva hennes ordningssinne till gränsen i vissa avsnitt känns verkligen som ett mindre genidrag. Liksom att göra henne hysteriskt tävlingsinriktad. Cox klarar att spela alla sidor av sin karaktär, och kan i många avsnitt lika gärna vara den där gulliga tjejen next door som man vill lära känna mer.

Nånstans mitt i säsongen börjar en sorts märklig rivalitet mellan Ross och Rachel när det gäller att träffa nya kärleksintressen. En sätt för manusdoktorerna att ändå hålla den där outtalade gnistan mellan de två vännerna vid liv. Ross verkar vara den som lyckas bäst då han träffar den engelska Emily och ljuv musik tycks uppstå. Men verkar inte Emily lite…bossig? Rachel har förstås ändå svårt att se Ross med ny flamma, även om hon i sin tur i det närmaste försöker forcera fram en fling med en rätt förskräckt Tate Donovan som dyker upp i ett par avsnitt i samband med att Rachel får nytt jobb på Bloomingdale´s som personal shopper.

f_1 f_2

Säsongen känns överlag lite spretig, svajar lite fram och tillbaka. Ingen given röd tråd direkt, även om Phoebe´s graviditet och mot slutet Ross´ bröllopsplaner med Emily tar upp en del av speltiden.

Bland säsongens pärlor, de avsnitt som ändå känns lite extra roliga, måste nämnas det när Chandler inleder ett förhållande med Rachels chef som dessutom inbegriper användandet av lite kinky handbojor på helt fel ställe… Eller när Chandler tvingas sitta ett helt avsnitt i en låda för att gottgöra Joey för att han ”stal” hans flickvän. Avsnittet där Joey och Chandler upptäcker att de fått tillgång till en porrkanal på tv:n är också galet rolig. Här gäller det att inte stänga av tv-burken till varje pris! Det absolut roligaste avsnittet är dock utan tvekan då Monica inte kan låta bli att slå vad med Chandler och Joey och det hela slutar katastrofalt för dem då de förlorar sin lägenhet (!) till grabbarna! Mycket kul när Rachel bryter ihop inför det som sker.
Inte lika mycket stjärnor i gästroller den här säsongen. Vi får en gammal och sliten Charlton Heston i några roande minuter mot Matt LeBlanc´s Joey, vi får Maggie Wheeler igen som Janice, samt den ovan nämnde Donovan.

f_7 f_6

Mot slutet av säsongen vankas det så bröllop i London och alla utom den höggravida Phoebe åker dit när Ross ska gifta sig med Emily. Här får vi också då lite klass på gästskådisar då plötsligt Tom Conti och Jennifer Saunders dyker upp som Emilys minst sagt dryga föräldrar. Inte helt obekante Hugh Laurie (House) är en typisk stiff britt på flyget och självaste Fergie, Sarah Ferguson, gör en oväntad cameo! Kul! Som vanligt vässar det till sig en aning då Rachel plötsligt inser att hon fortfarande älskar Ross och BARA måste få säga det till honom, bröllop eller ej! Hon blir en perfekt wedding crasher trots att de övriga vännerna försöker stoppa henne. Hela säsongen slutar dock i en riktig cliffhanger utan att hon hunnit prata med Ross! Dessutom har det plötsligt tänt till mellan Chandler och Monica! Hoppsan!

f_4 f_5

Säsong 4 är ändå lite av en mellansäsong. Av 24 avsnitt räknar jag till ca 7 som jag väljer ut som synnerligen roliga och minnesvärda. Knappt 30 procent alltså. Det som räddar serien som helhet är naturligtvis ändå den stabila plattform Vännernas värld vilar på. Vi är bekanta med miljöerna, personerna. Vi vill veta hur det ska gå för dem. Avslutningen på den här säsongen är såklart ett givet smart sätt att lägga ribban inför den kommande säsongen. Övrigt att notera från den här säsongen är att Lisa Kudrow drog hem en Emmy-statyett för Bästa Kvinnliga Biroll i en Komediserie (för avsnitt 23 och 24). Kul!

 

Med detta sagt tar vi oss mot säsong 5!

 

grupp_friends

ändå hög lägstanivå!

 

 

 

 

 

 

Dec 11 2013

Flmr vs Julen: Arthur och julklappsrushen (2011)

När mina barn var småttingar var det bästa vi visste att sitta och titta på tecknande eller dataanimerade filmer tillsammans. Fartiga, fräsiga, roliga och ibland lite sorgliga. Allt gick hem.
Annat ljud i källan nu dock.

Ungarna har växt upp och tycks ha lagt det där med animerat bakom sig. Och lämnat kvar mig i träsket också. Inte för att det gör MIG nåt. Uppväxt på Kalle Ankas Jul, Scooby Doo på julmorgnarna (nostalgin!!!) och tecknade Tintin, bara för att ta några exempel, fortsätter jag med stort nöje att utforska dagens alster i genren. Och det finns faktiskt gott om goda exempel!

Lägg till epitetet julfilm också så blir det ännu intressantare! Här en rulle som jag försökte locka de övriga familjemedlemmarna med, men fick stenhårt nobben. Att lyssna på One Directions senaste CD var tydligen oerhört mycket viktigare. Eller att kolla på Vampire Diares.
Obegripligt.

Nåväl, filmnördar liksom undertecknad konstaterar möjligen snabbt att bakom dagens juliga animation ligger produktionsbolaget Aardman, vilket till vardags är hemvist åt hjältarna Wallace & Gromit. Nu är inte det här en film i just den formen, men den speciella brittiska humorn som är så härlig finns med i grytan.
Här handlar det om att Tomtens verksamhet, liksom Fantomens, går i släkten. Kallet ärvs allteftersom och plikten att leverera barnens julklappar har varit Nordpolens viktigaste sedan urminnes tider. Just moderna tider har dock gjort att Tomten och co har blivit en högteknologisk affär. Nu susar den tjocke rödklädde mannen fram i något som ser ut som Enterprise i stealthmode runt jorden på rekordtid, och en armada av elittränade nissar ser till att julisar leveras till höger och vänster med sekundsnabb agentprecision. Själva Tomtefar har med andra ord mest blivit en galjonsfigur som inte gör så mycket längre. Än att äta en och annan pepparkaka och dricka mjölk förstås.

Bakom denna tekniska utveckling ligger Tomtens äldste son, Steve, en militärliknande typ som styr verksamheten från kontrollrummet på Nordpolen, Varje nisse vet sin plats, har sin roll och allt bygger på en perfekt klaffande teknik. Steve´s hemliga dröm är att en dag få ta över efter sin pappa och fortsätta utveckla den underbara tekniken till fulländning. Julkänslorna och the christmas spirit har för länge sedan försvunnit i det nordliga högkvarteret. Den enda som tycks uppehålla ett visst mått av gammal fin julkänsla är Tomtens yngste son , Arthur. Dessvärre den något klantige och naiva Arthur. (Jaja, ni fattar ju redan nu vartåt det här ska leda…eller hur?)

julens siste entusiast…?

Ytterligare en prickfri julaftonsnatt är till ända. Alla julklapparna är utdelade runtom i världen och (den aningens sinneslöe?!!?) Tomten kan ta semester och gratulera alla sina nissar till ett bra jobb. Men vips så uppstår problemet med stort P när det visar sig att EN julis har glömts kvar på Nordpolen. Inget att göra menar militäriske Steve. Arthur oroar sig för besvikelsen hos barnet som inte får sin julklapp…och Tomten själv..ja han säger inte så mycket…det är ju Steve som sköter ruljansen numera..och..”det kommer ju faktiskt en jul nästa år också…”

Hur ska det gå? Hur ska det gå?!
Naturligtvis tar optimisten Arthur tag i saken i lönndom, tar hjälp av den pensionerade Gammeltomtefar, en något förvirrad nisse, en loppbiten gammal ren och en lika gammal släde som står och skräpar i ett bortglömt förråd. Här ska delas ut en sista julklapp the good old way!
Inte utan problem och komplikationer såklart, då hade det ju inte blivit ett äventyr!

Snyggt gjord rulle med full fart från början till slut. Naturligtvis bakas det obligatoriska sötsliskiga in, men ni vet ju redan att det liksom hör till en bra julrulle. Dessutom tycks just brittiska animerade komedier bli än bättre när röstresurserna utnyttjas till max. Här njuter jag av skådisar som James McAvoy, Bill Nighy, Jim Broadbent, Imelda Staunton och Hugh Laurie, och alla verkar ha gått in för att ha så kul som möjligt.

Som vanligt, numera, blandas enkel barnhumor med lite vassare vuxenskämt och blinkningar åt andra kända rullar. Vilket naturligtvis förhöjer underhållningen i allra högsta grad. Hur det ska gå behöver man ju aldrig fundera på, men det är ju å andra sidan inte det som är det viktigaste här. Formen på mediet, animationen, inbjuder dessutom till rejält effektfulla händelser och galenskaper.

Arthur och julklappsrushen är både fartig, snyggt visuell och riktigt rolig. Tror banne mig att jag inte hittar en enda seg minut i rullen! En perfekt film att njuta av före och under julhelgen!
Förbaskade kids att missa en sån här pärla alltså.

Julfaktor: Mycket Hög! Tomten, julklappar, Nordpolen! Och så lite julmusik också!

 

 

Feb 24 2012

Flight of the Phoenix (2004)

Jag vet egentligen inte varför, men fredagar känns som lite förbehållet för antingen totalsågningar av usla stolpskott eller lite gillande godkännanden av mustiga skrönor och diverse galenskaper. Kan det möjligen vara den lilla fredagskänslan som får en att tänka i de här ytterligheterna?

Nåväl, ett nytt besök i den nu gamla bekanta återtittssäcken renderar denna nysinspelning på ett drama från -65 (bra år det där!) med James Stewart i förarsätet där en grupp människor tvingas kraschlanda i Sahara. Nu är det varggrinet Dennis Quaid som tar över kaptensmössan när historien hottas upp till nutid, förflyttas till Gobiöknen och innehåller ett gäng oljearbetare som ska flygas hem till USA då mäktiga bolaget stänger ned verksamheten eftersom lönsamheten är lika med noll.

Quiad kommer med stora planet i rollen som kapten Frank Towns för att ombesörja frakten hemåt men chansar fel och flyger rakt in i värsta sandstormen och pang så var det en kraschlandning mitt ute i ingenstans. Läge att samla sig, hålla ihop och fundera ut vad göra härnäst eftersom sällskapet är långt utanför ordinarie flygrutter. Towns förespråkar vila och väntan, alltid är det väl någon som (kanske) flyger förbi och hittar de saknade. Total osociale  skrivbordsnörden Elliot (Giovanni Ribisi) är dock av en annan åsikt, inåtvänt snille som han är, och menar på allvar att de tillsammans kan bygga ihop en flygduglig farkost av det kraschade planet. Givetvis under hans totala bestämmande, vilket orsakar förväntat rabalder.

Upplagt för konflikter, tjafs, revirpinkande och allmänt bråk innan sällskapet till slut enas om vilken riktning de ska ta i den omedelbara framtiden. Och som om inte de mänskliga svagheterna var nog att brottas med är det dåligt väder och uppenbarligen illsinnade nomader som väntar bakom var och varannan sanddyn.

Det är en ganska rakt-på-sak-film, ödslar inte tid på djupare meningssökande eller alltför utvecklade personligheter. Stereotyperna står som spön i backen och man hittar alla roller representerade här, från den tveksamme men ack så heroiske kapten Towns till bolagets kostymnisse (passande torrt spelad av Hugh Laurie) som ingen tycks ha något till övers för i början. Sällskapets enda kvinnliga åsikter förmedlas av Miranda Otto som gör precis vad hon ska, varken mer eller mindre. Det obligatoriska stödet till alla liksom.

ju mer vi är tillsammans..

Det hettar till med jämna mellanrum men man behöver aldrig vara speciellt orolig. Manuset vågar sig inte på några större utsvävningar utan håller sig inom de referenspunkter som hör till denna genre. Och vilken är det då? Tja, kanske äventyrsdrama är passade nog…?

Regissören bakom verket är John Moore, en irländare som inte gjort så hemskt mycket på filmhimlen….Max Payne, Behind Enemy Lines, nyinspelningen av Omen….och i den uppräkningen hittade man väl inga höjdare precis. Få se om framtida Die Hard-installationen, vilken han fått ansvar för, kan bli något. I dagens objekt låter Moore det hela tuffa på enligt mallarna, och han gör det faktiskt både stabilt och nöjsamt. Snyggt filmat är det också, med den inledande flygkraschen som en lite stämningshöjare.

Flight of the Phoenix bjuder inte på några överraskningar men är rejält underhållande i knappa två timmar. Det börjar kärvt, blir snabbt sämre och efter lite spänning kan det ju bara gå åt ett håll. Lite hederligt äventyr alltså.
Och dessutom kan man alltid lita på Dennis Quaid.

Sep 22 2010

Monsters vs Aliens (2009)

Alltså, jag är ju lite svag för de här nya tidens dataanimerade hittepå-tokerier. Många av dem, inte alla så klart, har en friskhet och fantasifullhet som tilltalar kidsen men också oss vuxna. Inte sällan jobbas det in en liten filmflört till oss gamlingar som glor på det, vilket ofta blir väldigt trevligt och förnöjsamt. Bakom dagens alster står en av de stora vad gäller dataanimation, Dreamworks Animation Studios, vilket betyder grabbar och tjejer som verkligen vet hur man underhåller, gör det på ett garanterat snyggt sätt och framför allt lockar oss vuxna med lite digra namn i röstskådislistan.

Här historien om vackra Susan som ska till att gifta sig med en självgod och karriärkåt tv-väderman. På självaste bröllopsdagen bär det sig dock inte bättre än att Susan blir träffad av en mystisk meteorit (!) som störtar från himlen, och snart förvandlas hon från den väna lilla varelse hon är till enorm version av sig själv. Myndigheterna är snabbt framme, lägger beslag på henne och stänger in henne i den hemligaste av hemliga baser under namnet Enormica. Det visar sig snabbt att det finns fler kufiska varelser instängda på denna bas, alla ansedda som onaturliga monster i någon form och isolerade från den övriga världen. Denna brokiga samling med Susan i spetsen får dock snart rycka ut och rädda världen (läs USA) när plötsligt en rymdinvasion av den grymme galenpannan Gallaxhar hotar.

Som vanligt en flippad historia som dock blir väldigt förnöjsam tack vare våra något illa ansedda och ovanliga hjältar. Vad Dreamworks lyckas väva in i all tecknad action är också en och annan liten mänsklig känsla om tillkortakommanden och brister vi alla har, och olikt Disney/Pixar som ofta har en tendens att smyga in sockersöta lösningar på det mesta, låter Dreamworks regissörer sina alster vara lite mer tilltufsade med steget mot vuxenhumor lite mer taget. I mina ögon är just Dreamworks tillsammans med Disney/Pixar för tillfället i en klass för sig vad gäller filmer av den här sorten. Inget fel på röstinsatserna heller där Reese Witherspoon, Seth Rogen, Hugh Laurie, Will Arnett och Kiefer Sutherland står för de verbala höjdpunkterna på ett alldeles förträffligt sätt.

Monster vs Aliens bjussar på skratt, teknisk fulländning och en stundtals tokrolig humor och passningar som inte sällan leder oss vuxna i tankebanor mot gamla tiders sci-fi-filmer och äventyrliga alster som spottades ut i Hollywood när filmmonstren av den gamla skolan stod högt i kurs under 50-talets gyllene era. Historien är tempofylld och som vanligt i filmer av den här sorten inte speciellt viktig i det stora sammanhanget, där den tekniska briljansen och framförandet spelar förstafiolerna. Kul för kidsen och kul för oss av lite äldre årgång, vilket än en gång bevisar att sinnet får vara hur ungt som helst. Eller?