Etikettarkiv: Charlton Heston

Maj 6 2015

Filmspanartema: Det Går Åt Helvete!

På film går det ofta åt helvete.
Det hör liksom till konceptet. Nästan varje filmmanus av vikt bygger ju på en form av konflikt som inträffar någonstans i berättelsen, historiens driv, motor. Vad som berättas måste alltid utsättas för något. Det kan vara mindre och större…men för det mesta måste det ofta gå, eller vara på väg, åt helvete.
Och ofta såklart lösas i tid.

MEN, det finns ju också exempel på när det faktiskt går åt helvete ordentligt, i stor skala! Kanske med hela mänskligheten inblandad i vissa fall! Låt vara att efterspelet ofta brukar innehålla exemplariska och synnerligen dramatiska prov på hjältedåd och storverk. Hollywoods stöttesten i dramaturgin. Film är i grund och botten till för att underhålla…eller oroa och utsätta våra känslor för berg- och dalbana. Ibland går det åt helvete med sådan dignitet att det inte finns någon återvändo eller ljusning på berättelsen. Det handlar bara om ett kallt konstaterande. Ibland går det åt helvete FAST det blir bra ändå! Det är nog den bästa sortens drama..tycker kanske Hollywood..och vi!

Är det också kanske människans fascination att leka med tankar om vad som skulle hända om det gick åt helvete i verkligheten?
När katastrofen drabbar oss? Lite som att utsätta sig för skräckfilm. Vi vill bli skrämda, och ändå inte. Eller kanske kunna blinka lite trött med ögonen när filmen är slut och känna ”fy farao vad skönt att det inte händer i verkligheten”!!! Nu ska också sägas att det ju finns gott om filmer där katastrofer som faktiskt hänt i verkligheten står i fokus, och får oss åskådare att se på det som sker med både förskräckthet och ett mått av bisarr nyfikenhet. Vi kan naturligtvis inte hymla med att det är lite lockande att sitta där på första parkett och ta del av något som känns lite förbjudet, lite politiskt inkorrekt kanske.

Är det rentav så att vi som filmtittare frossar lite i andra människors olycka?
Kanske. Att spänning samsas med drama och förmågan att sätta oss in i protagonisternas känslor i det som utspelas framför våra ögon. Borde vi störa oss på detta? Nej, varför det? Det går-åt-helvete-filmer spelar på våra simplaste känslor om överlevnad, om att utsätta sig för mentala påfrestningar, att känna adrenalinet rusa i kroppen när något verkligen dramatiskt utspelas framför våra ögon.
Och till sist handlar det naturligtvis om att vara glad över att de jävelskaper man bevittnar inte händer en själv!

Kanske kan man också dela upp det här med filmer där det går åt helvete i olika kategorier. Förmodligen den mest effektiva, ur känslosynpunkt, är de filmer där faktiskt några eller någon har en förvarnande känsla om att det kommer att kunna gå åt skogen fullständigt, men av olika orsaker inte kan/hinner/får chansen att göra någonting åt det.

Så..varför inte ta en liten minititt på vad vi har på de här fronterna som är värt att klassa som ovanstående….?

skyskrapan70-talet var stort när det gällde katastrofer på film, rullar där allt gick åt helvete.
Dock naturligtvis inte mer än att det fanns plats för utpekade hjältar. But of course. I praktexemplaret ”Skyskrapan Brinner” från 1974 går det åt helvete ordentligt. Brand i skrapan och människor som är instängda. Trånga utrymmen och alla möjliga jävelskaper på samma gång.
Och i grunden är det snikenhet och fulspel som är orsaken. Hjälten är arkitekt, ser ut som Paul Newman och har tjatat ihjäl sig om att man ICKE får tumma på säkerheten! Vilket naturligtvis görs när det kan sparas cash på detta dyra byggnadsprojekt. Så går det åt helvete också. Vi får före och efter katastrofen. Helt enligt mallen. Ett antal människor vi kan känna för, hjältar som måste klura till förbannelse på hur man övervinner hindren i detta spektakulära katastrofäventyr från en filmisk guldålder när det gäller den här genren. Kanske den bästa katastrofrullen av dem alla? Plus en bister hjälte-Steve McQueen.

Samma år, -74, kom även ”Earthquake” och rullade in över ett intet ont anande Los Angeles.earthquake
Eller vänta. Det fanns ju faktiskt en snubbe, en oansenlig enkel handläggare som plötsligt såg märkliga siffror på de seismologiska rapporter som spottades ut från hans 70-talsdator. Tror ni hans chefer lyssnade? Tror ni den divige chefsnissen på institutet tyckte det var värt att ta spolingens larmrapport på allvar? Naturligtvis går det strax åt helvete och hela LA får smaka på jordens vrede. Tur att en snubbe som varggrinet Charlton Heston fanns i närheten och kunde agera hjälte. Men, det går bra åt helvete här också innan hjältefasonerna kickar in.

outbreak1995 var det nära att hela mänskligheten, eller främst den nordamerikanska befolkningen, gick åt helvete när Hollywood och Wolfgang Petersen släppte lös ett virus i den underskattade och allmänt lökigt underhållande ”Outbreak”. Dustin Hoffman kämpar järnet ihop med Morgan Freeman med att spåra virusets källa och rädda mänskligheten. Dessutom försöker de övertyga den stiffa militären vilken strategi som bör antas…haha.. hade dom räknat med stöd där!?
Det går liksom åt helvete ett bra tag där….innan det vänder och går bättre! Förstås!
(i den här ”subgenren” kan man också med fördel roas/oroas lite av den obehagliga ”Contagion” från 2011. Då vill man typ gå och duscha i två timmar.)

Tokskallen och kaxige James Cameron ville 1997 verkligen visa hur det kan ha sett ut i verkligheten när det går käpprätt åt helvete. Ut med titanicsuperduperfartyget ”Titanic” på sin första och sista färd. Ojoj, här är det verkligen svåra timmar som väntar, ett litet (tja så litet var det väl inte ändå) isberg sänker snart hela skrytbygget, trots diviga höjdare som envist hävdar att det fan inte går att sänka skeppet. Det är ju så fantastiskt! HA! Här följer drama och tragedi, romantik och spänning och fan vet allt på en och samma gång. Men åt helvete går det verkligen, ändå. Liksom det gjorde i verkligheten. Camerons bidrag i genren är förstås en magnifik rulle i sitt utförande. Kaos och fantasi och verklighet på samma gång! Och alla tjejers Leo DiCaprio!

deepimpactI ”Deep Impact” (1998) hotas hela jorden av en annalkande meteor. Där kan man snacka om att det går åt helvete ordentligt! Det här är en sorts ”seriös” motsvarighet till Armageddon samma år, det luktar katastrof riktigt länge, där utpekade huvudrollsinnehavare som tex Elijah Wood och Téa Leoni flyr till höger och vänster. Här går det åt skogen ganska rejält innan upplösningen. Då har förstås både hjältetakter och ultimata uppoffringar av bla Robert Duvall kickat in för att rädda jordbollen. Se där, ännu en rulle som snuddar på kanten till att det går åt helvete fullständigt.

2009 fick en nördig vetenskapsman belägg för att något märkligt håller på att hända med jordens inre, att det blev långsamt och oroväckande varmare!2012 Med takten som uppmättes skulle prognosen vara att hela planeten skulle hamna i förintelsens blickfång runt…taadaa…”2012”! Javisst! Samma år som den beryktade Maya-kalendern slutade! Vad visste DE egentligen!!? Hollywood visste dock vad en bra myt och story kan betyda med lite handpåläggning från blockbustermannen Roland Emmerich. Undergångsfilmen tjänade sitt syfte i genren, hjältar föddes och bad guys fick sina straff! Och jorden då? Tja, visst gick det brutalt åt helvete här…men inte så pass att en ”ny planet” inte kunde se dagens ljus lagom till eftertexterna.
Ostigt värre tyckte många, men jag tycker den är klart charmig i avdelningen för dagen.

knowingVi avslutar den lilla rundturen med en dyster och halvalkad Nic Cage som löser ett oroväckande mysterium i den glåmiga och murriga ”Knowing” också från 2009.
Här handlar det om att jordens alla katastrofer som inträffat varit förutsägbara och tecken på att den STORA slutgiltiga katastrofen kommer, yes här ska det gå åt helvete ordentligt!! Cage jagar livet ur sig för att bringa klarhet, men hur stoppar man en undergång modell episk!?! Räkenskapens dagar närmar sig, men det finns SÅKLART små ljuskorn mitt i all bedrövelse, men de behöver ju naturligtvis inte komma från vår planet…..Håhåjaja.
Utskälld och allmänt nedskriven rulle…MEN…visst gör den jobbet! I den här genren.

Det-Går-Åt-Helvete-filmer.
Där har du ett par. Eller okej, det går ju inte riktigt åt HELA helvete i en del av dem. Men de passar ju liksom ändå in i dagens koncept. Sort of.

Hur har nu resten av Filmspanarna tolkat dagens ämne?
Tja, det finns ju bara ett sätt för dig att ta reda på det, eller hur? Så skynda dig nu…INNAN det går åt helvete!

Mar 20 2015

3 sidor av samma mynt: att vara siste (?) man kvar på jorden…

Författaren Richard Matheson skrev 1954 romanen I am Legend, vilken märkligt nog fick namnet Varulvarnas Natt (if only..) på svenska!
Naturligtvis har storyn om mannen som tycks vara den siste levande vettiga personen kvar efter en stor epidemi hittat in i filmrummen också, och icke mindre än 3 versioner av romanen har filmats under åren.

Häng med så tar vi en snabb titt på vilka de är!

last_man_on_earth-posterThe Last Man on Earth (1964)

En bister och nervig Vincent Price vaknar upp varje dag i ett framtida ex-samhälle där katastrofen är ett faktum.

Så länge solen är uppe kan han ägna sig åt att åka runt och samla mat, teknikprylar och att leta upp de hiskeliga rester av människosläktet som förvandlats till några sorts vampyrer/zombies-light. När han väl hittar en och annan blir det påle genom kroppen-stuket! Och sen bränns kropparna på löpande band i den stora hemska grusgropen där (helvetes)elden tycks brinna oavbrutet. Price har lägligt nog försett rullen med en voiceover som mycket kliniskt berättar om hans tankar.

Här vi kanske annars rullen som är mest trogen romanen, om man ska jämföra de tre filmerna storymässigt. Dessvärre lider rullen svårt av att den är producerad och inspelad i Italien. Price är den enda engelsktalande skådisen, och alla övriga som dyker upp i diverse flashbacks har blivit dubbade. Och inte på det mest snygga sättet. I tillbakablickarna åker Price lite lagom nödbedd till ett sorts labb, där han drar på den vita rocken och stelt börjar ”forska”….dvs glo i ett mikroskop. Annars är det hemmafronten som gäller, där fru och dotter snart blir offer för smittan…

still-of-vincent-price-in-the-last-man-on-earth-(1964)-large-picture

inga objudna gäster tack!

Likaså känns filmen riktigt misshandlad vad gäller klippning och kontinuitet. Ibland kör Price, eller Robert Morgan som han heter här, omkring i en vänsterstyrd bil, för att i nästa klipp stiga ur en högerstyrd. Klantiga misstag som kanske inte var så viktiga i mitten på 60-talet.
Domedagsstämning råder dock ibland och visst fångar filmen stundtals det som romanen varit ute efter. Fast bara lite. Mest retar jag mig på ”billighetskänslan”. Snabbproduktion månne?

Möjligen en föregångare till den kommande zombie-kulturen i Hollywood, men i övrigt är det ganska kackigt.
Trots att Matheson själv var med och jobbade på manuset.

 

the_omega_man_posterThe Omega Man (1971)

En bistert leende Charlton Heston kör runt som en biltjuv i ett framtida (1977!) Los Angeles.

Världen är öde efter den stora epidemin, och  Heston, eller Neville, tycks vara the last man standing. Han susar också runt på dagarna i jakt på mat, teknik och allehanda hjälpmedel som kan komma till pass i hans förskansade boning. Och dit gäller det att dra sig då solen går ned, för då tas gatorna över av de kåpförsedda varelserna ur ”the family”…en märklig samling figurer som mest påminner om de tokar just Heston råkade ut för i Bortom Apornas Planet året innan. Dessa bleka och ständigt solglasögonförsedda filurer (med en ung Anthony Zerbe i spetsen) vill helst av allt utplåna Neville som enligt dem står för det ”gamla och ondskefulla i världen” innan katastrofen ”renade” allt. Jojomen.

22

hårdingen dealar inte med buset i onödan

Neville har dock såklart inga planer på att ge upp, och hobbyforskar på ett botmedel mot viruset som fortfarande härjar. Han är ju gammal arméläkare här gubevars. Viss hjälp kommer i form av den överlevande kvinnan Lisa, Rosalind Cash med kanske 70-talets svåraste afrofrisyr.

Heston tycks gå lite på halvfart, spottar ur sig floskler och Zerbes gäng känns mest som en samling fånar som leker domedagssekt. Klyschorna för en äkta 70-talsrulle står som spön i backen, och har ni aldrig tänkt på hur en rejäl skottsalva ljudmässigt pålagd i efterhand the 70-tish style…låter….så rekommenderas en titt på denna film. Liksom för det faluröda filmblodet som inte sett så knasigt ut sedan jag såg Soldier Blue.

Slött regisserad av Boris Sagal (jepp, Kateys pappa) bjuder den här versionen på en sorts tidstypisk ”kalla kriget-rädsla” och faran om vad som kunde hända i en kärnvapenvärld.
Ganska mjäkig rulle, men Heston som vanligt fyrkantigt stenhård.

 

i_am_legend_posterI am Legend (2007)

Den såklart snyggaste av dem alla. Vilket vi tackar den moderna tekniken för. Det ödsliga New York är sjukt snyggt framställt.
Här flänger Will Smith, med trogen hund som följeslagare, runt och samlar som en hamster. Självklart bor han i snitsigt inredd våning med allehanda säkerhetsarrangemang, komplett med laboratorium i källaren.

För här gäller det också att akta sig för mörkret. De bestar som däri huserar när solen gått ned… är som vildsinta galna monster med stirrande blickar. Och kanske också den största nackdelen med filmen….just CGI-sättet de är framställda på känns FÖR konstgjort och för mycket tv-spel. Annars är det en rejält engagerande story som regissören Francis Lawrence (Hunger Games 2 och 3) presenterar. Smarta flashbacks ger oss Nevilles backstory och hur den stora katastrofen inträffade.

IALD-02688r

upptäckten att klockan redan är kväll!

Smith funkar flawless som ensamvarg, och lyckas till och med peta in lite humor i vissa sekvenser. Tonvikten ligger på rejäl Hollywood-action, men dramat är inte långt borta.

Vi känner igen vissa detaljer och inslag från de övriga filmerna och omarbetningen till denna moderna version funkar ändå rätt ok. Slutet kommer i två versioner, varav filmbolaget valde den som de trodde skulle spela bäst på publikens känslor och engagemang för protagonisten Robert Neville. En stabil version av den murriga historien från ett avlägset 50-tal.
(Såhär skrev jag i min recension av rullen efter första återtitten.)

 

Vill du läsa mer och djupare om Robert Neville´s/Morgan´s öden och äventyr klickar du dig nu med fördel vidare till Sofia som också har kikat närmare på Mathesons arv till populärkulturen, och sedan till Plox som går igenom hela fenomenet med Mathesons verk….innan du avslutar med ett besök hos Jojjenito som tar ett likaledes samlat grepp på filmhistorierna!
Hur är känslan, tycker vi lika om verken…eller diffar vi oss ordentligt? Läs och ta reda på det!

p.s.
Sugen på mer siste-man-kvar-på-jorden-äventyr!?!
Missa INTE tv-serien ”The last man on Earth” (2015) med underbare Will Forte i huvudrollen!
HUMORN!!

Jan 23 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 4 (1997/1998)

poster_friends_S04Säsong 4 av Vännernas liv rullar liksom på.
Börjar kanske manusförfattarna bli så bekväma med var de har sina karaktärer, att de här faller tillbaka lite i utvecklingen?

Annars börjar säsongen där den förra slutade. Vi får en återförening mellan Ross och Rachel. Igen! Lyckligtvis (ur tv-komedi-synpunkt) är det bara ett tillstånd för stunden. Snart har Ross orsakat nytt kaos mellan dem…men vänskapen håller i sig förstås. Om än lite svajig här i de första avsnitten av säsongen. Vad gäller kemin mellan David Schwimmer och Jennifer Aniston finns fortfarande inget att klaga på. De känns hur samspelta som helst.

Vidare får vi här under säsongen vara med om den första stora konflikten mellan Joey och Chandler då den senare olyckligtvis faller för en kvinna som Joey blir tillsammans med. Bjuder förstås på ett par goda skratt i vissa sekvenser, men också en liten inblick i att det inte alltid är så lätt att vara roomies hela tiden. Fortfarande är Matthew Perry kungen av oneliners, och tar hand om de flesta poängerna…men nu är Phoebe också riktigt het i det gebitet! Lisa Kudrow´s figur må kanske inte bo i samma hus som de övriga vännerna, men hon hänger där mest hela tiden och kör sin tokiga oberäkneliga stil. Hon står också för det Stora Vuxeninslaget under säsongen då hon går med på att bli surrogatmamma åt sin halvbror och hans nya fru. Här lyckas man balansera snyggt mellan allvar, framtida problem och lite gullig humor. Dessutom ett smart sätt att skriva in Kudrow´s verkliga graviditet i manuset. f_8

Monica hamnar efter mycket om och men äntligen som kökschef på en restaurang, får problem med respekten från de anställda, men med lite tokig hjälp från den avigt hjälpsamme Joey fixar ju det sig också. När jag ser Vänner såhär i efterhand slår det mig hur BRA Courtney Cox verkligen är som Monica. Hon lyckas så väl fånga den där balansen mellan att vara otroligt attraktivt charmig och synnerligen påfrestande jobbig. Grejen att driva hennes ordningssinne till gränsen i vissa avsnitt känns verkligen som ett mindre genidrag. Liksom att göra henne hysteriskt tävlingsinriktad. Cox klarar att spela alla sidor av sin karaktär, och kan i många avsnitt lika gärna vara den där gulliga tjejen next door som man vill lära känna mer.

Nånstans mitt i säsongen börjar en sorts märklig rivalitet mellan Ross och Rachel när det gäller att träffa nya kärleksintressen. En sätt för manusdoktorerna att ändå hålla den där outtalade gnistan mellan de två vännerna vid liv. Ross verkar vara den som lyckas bäst då han träffar den engelska Emily och ljuv musik tycks uppstå. Men verkar inte Emily lite…bossig? Rachel har förstås ändå svårt att se Ross med ny flamma, även om hon i sin tur i det närmaste försöker forcera fram en fling med en rätt förskräckt Tate Donovan som dyker upp i ett par avsnitt i samband med att Rachel får nytt jobb på Bloomingdale´s som personal shopper.

f_1 f_2

Säsongen känns överlag lite spretig, svajar lite fram och tillbaka. Ingen given röd tråd direkt, även om Phoebe´s graviditet och mot slutet Ross´ bröllopsplaner med Emily tar upp en del av speltiden.

Bland säsongens pärlor, de avsnitt som ändå känns lite extra roliga, måste nämnas det när Chandler inleder ett förhållande med Rachels chef som dessutom inbegriper användandet av lite kinky handbojor på helt fel ställe… Eller när Chandler tvingas sitta ett helt avsnitt i en låda för att gottgöra Joey för att han ”stal” hans flickvän. Avsnittet där Joey och Chandler upptäcker att de fått tillgång till en porrkanal på tv:n är också galet rolig. Här gäller det att inte stänga av tv-burken till varje pris! Det absolut roligaste avsnittet är dock utan tvekan då Monica inte kan låta bli att slå vad med Chandler och Joey och det hela slutar katastrofalt för dem då de förlorar sin lägenhet (!) till grabbarna! Mycket kul när Rachel bryter ihop inför det som sker.
Inte lika mycket stjärnor i gästroller den här säsongen. Vi får en gammal och sliten Charlton Heston i några roande minuter mot Matt LeBlanc´s Joey, vi får Maggie Wheeler igen som Janice, samt den ovan nämnde Donovan.

f_7 f_6

Mot slutet av säsongen vankas det så bröllop i London och alla utom den höggravida Phoebe åker dit när Ross ska gifta sig med Emily. Här får vi också då lite klass på gästskådisar då plötsligt Tom Conti och Jennifer Saunders dyker upp som Emilys minst sagt dryga föräldrar. Inte helt obekante Hugh Laurie (House) är en typisk stiff britt på flyget och självaste Fergie, Sarah Ferguson, gör en oväntad cameo! Kul! Som vanligt vässar det till sig en aning då Rachel plötsligt inser att hon fortfarande älskar Ross och BARA måste få säga det till honom, bröllop eller ej! Hon blir en perfekt wedding crasher trots att de övriga vännerna försöker stoppa henne. Hela säsongen slutar dock i en riktig cliffhanger utan att hon hunnit prata med Ross! Dessutom har det plötsligt tänt till mellan Chandler och Monica! Hoppsan!

f_4 f_5

Säsong 4 är ändå lite av en mellansäsong. Av 24 avsnitt räknar jag till ca 7 som jag väljer ut som synnerligen roliga och minnesvärda. Knappt 30 procent alltså. Det som räddar serien som helhet är naturligtvis ändå den stabila plattform Vännernas värld vilar på. Vi är bekanta med miljöerna, personerna. Vi vill veta hur det ska gå för dem. Avslutningen på den här säsongen är såklart ett givet smart sätt att lägga ribban inför den kommande säsongen. Övrigt att notera från den här säsongen är att Lisa Kudrow drog hem en Emmy-statyett för Bästa Kvinnliga Biroll i en Komediserie (för avsnitt 23 och 24). Kul!

 

Med detta sagt tar vi oss mot säsong 5!

 

grupp_friends

ändå hög lägstanivå!

 

 

 

 

 

 

Aug 12 2013

Sommarklubben: Earthquake (1974)

Lika bra att fortsätta på katastrofspåret.
Dessutom, inte en sommar utan en gammal goding från det mustiga 70-talet!

Här tar vi oss från den amerikanska östkusten till västkusten och ser på hur Los Angeles får vad staden förtjänar (?) Oroligheter i jordskorpan upptäcks, en ambitiös assistent anar oråd och plitar ned en rapport…..som ingen av rang naturligtvis först vill ägna en sekund åt. Herregud, karln är ju bara en assistent!
Big mistake såklart, och snart får man minst sagt anledning att ta snubbens rapport på allvar.

I övrigt som vanligt i katastrofrullar från den här eran, ett koppel individer som alla ska presenteras med skälig scentid innan det är dags för den stora smällen. Här vimlar ett antal gamla bekantingar förbi som t.ex. Victoria Principal (i hiskelig frilla), en slimmad Richard Roundtree, Geneviéve Bujold, pappa-Cartwright Lorne Greene..samt George Kennedy som butter men godhjärtad polis (finns det något katastrofspektakel från det här årtiondet då han INTE var med!?)
I frontlinjen står dock den alltid lika buttre Charlton Heston som rättrådig ingenjör. På hemmafronten problem med frugan Ava Gardner (som märkligt nog dessutom ska föreställa dotter till Greene…man undrar stilla om Greene möjligen var runt 12 år när han blev pappa…?), men snart får han större problem att ta itu med.

När katastrofen väl kommer blir såklart inte nådigt på någon front. Plastmodellerna faller sönder, kameran skakar runt som i en torktumlare för att visualisera L.A´s undergång och människor springer som yra höns innan de träffas av diverse betongblock i frigolit. När sedan den stora Hollywood-dammen brister är det ingen hejd på effekterna The 70-tish Style. Och möjligen är det just det som gör den så charmig i sammanhanget. Här finns ingen topnotch CGI att luta sig mot, inga läckra backdrops ditfixade med greenscreens. 70-talets modellmakare måste ha haft julafton här när ordern de fick var att förstöra downtown Los Angeles på ett så dramatiskt sätt de bara kunde.

Earthquake ser naturligtvis rätt tafflig ut i dag. Skådisinsatserna är tidstypiskt rejält dramatiska med galet överspel på de flesta. Här är det inte snack om de små gesternas arena. Men skit samma egentligen. Underhållningsvärdet är ändå sådär härligt trevligt och engagerande med alla karaktärer. Även om möjligen Heston här går på ovanligt mycket tomgång. Se den i skenet av tidsperioden den kommer ifrån och det blir ganska trivsamt. Faktiskt.
Skakigt i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Okt 3 2012

Tema Western: The Wild Bunch (1969)

Har av många kallats regissören Sam Peckinpah´s stora film i karriären. En våldsam, färgstark och intensiv uppgörelse med western som försvinnande tidsepok. Ett sorts postludium över en tid som varit och aldrig mer kommer igen.

Framför allt kanske ihågkommen av den stora massan på grund av sitt stilistiska våld, den genomgående negativa känslan i manus som påminner om en ödesmättad nedåtgående spiral och att det var just Peckinpah som stod bakom kameran. Den karismatiske regissören var lite gossen ruda i Hollywood vid den här tidpunkten. Talangfull och visuellt genialisk visst, men också med en diger historia fylld av spritmissbruk, droger och allmänna galenskaper. Mer än en gång hade Peckinpah kickats från inspelningar för sitt uppträdande. Bla lär gamle Charlton Heston vid ett tidigare tillfälle i regissörens karriär ha hotat att köra en sabel genom kroppen på Peckinpah om denne inte försvann från platsen…

Ett av Peckinpah´s främsta kännetecken som historieberättare var att han gärna skildrade män, för det handlade alltid om bistra män, i olika stadier av svårmodigheter i livet. Män som sett sina bästa dagar och ständigt kände tiden jaga ifatt dem på ett eller annat sätt. I dagens betraktelse hjälpte han också till att utveckla manuset i den riktningen, även om grundhistorien kommer från annat håll. Det gjordes dock så pass bra att det ledde till en Oscarsnominering minsann (plus en till för bästa musik), dock utan vinst på något håll.

på väg mot våldsamheter

Peckinpah´s epilog över The Old West börjar med en vansinnesshootout i den lilla staden San Rafael i södra Texas, på gränsen till Mexico. Det är år 1913 och westerneran som vi känner den är på väg att dö ut. Något som ledaren för dagens ärrade rånarliga, Bishop (William Holden), möjligen också inser. Tillsammans med sina kumpaner där bla gamla skådisveteraner som Ernest Borgnine, Warren Oates, Ben Johnson och Bo Hopkins planerar han dock att göra en sista stöt genom att råna banken i den lilla staden. Vad gänget dock inte räknat med är att ett bakhåll väntar på dem i form av inhyrda prisjägare som har order att utplåna de laglösa en gång för alla. Bakom denna dramatiska order ligger traktens järnvägsbolag som lägligt nog tagit hjälp av gängets förre medlem Thornton (Robert Ryan), vilken har en beef med Bishop, för att spåra upp dem och förråda dem.

Stor kalabalik och med efterföljande eldstrider, där hela staden dras in i våldsamheterna och varken kvinnor, äldre eller barn går säkra. Blodet skvätter, stuntmän faller till höger och vänster, hästar går omkull på de mest våldsamma sätt så man undrar om djurskyddsmyndigheterna verkligen varit på plats och det är rena galenskaperna bara efter ett par minuters speltid av filmen. Bishop och hans närmaste kamrater slipper undan, flyr in i Mexico och konstaterar uppgivet att inget är som förr. Nya tider väntar och där finns sannerligen ingen plats för hederliga gamla rånarbanditer. I Mexico stundar en revolution och som en sista chans till lite rikedom hoppar gänget på ett udda samarbete med den slemme revolutionsgeneralen Mapache och lovar att råna en amerikansk vapentransport mot skälig ersättning, vapen som Mapache tänker använda i sin kamp. Dessvärre har gamle kumpanen Thornton tagit med sig ett gäng prisjägare och tagit upp jakten på gänget vilket kommer att försvåra det nya uppdraget avsevärt.

Det är således 145 minuters bister och hård westerndramatik som utspelas. Ett sorts ledsamt konstaterande att tiden har runnit ifrån våra ”hjältar”. Ingen ro och ingen chans till botgöring. De är helt enkelt en kvarleva som måste utplånas. Peckinpah låter inte på något sätt positiva vibbar smyga sig in i storyn, ser istället till att blåslampan ständigt är i baken på Bishop och co. Bishop själv andas en sorts uppgivenhet över hela sin tillvaro, men tänker samtidigt inte ge sig frivilligt, varken till Thornton´s uppbåd eller den skumme Mapache som naturligtvis inte går att lita på för fem öre. Samtliga skådisar går in för sina roller och levererar enligt the old school vilket också förstärker känslan att detta är män som inte längre har någon plats i tillvaron.

Skivan jag tittar på är en restaurerad version som släpptes 1994, här på Blu Ray, där man också lagt tillbaka de scener som klipptes bort vid premiären. Vilket alltså innebär att det jag nu ser är regissörens egna vision om hur filmen skulle se ut. Det är naturligtvis våldsamt, men också bra mycket mer djup i storyn när betydelsefulla flashbacks åter fått plats i handlingen. Peckinpah håller bra fart igenom speltiden, blandar snygga traditionella westernlandskap med moderna detaljer, och lyckas till och med väva in en bil i handlingen!

cowboyaction med nymodigheter

 Slutet kommer i förväntad våldsam form, vilket egentligen inte torde vara någon överraskning med tanke på den stämning som råder i manuset. Om historien startade brutalt våldsamt så är det inget mot finalen, som är om möjligt ännu mer blodig och explosiv. Samtidigt med ett sorts mytiskt hjälteskimmer över huvudpersonerna när det står klart att läget är oerhört kärvt (precis samma känslor som också förmedlades i den populära Butch Cassidy och the Sundance Kid  från samma år). Anmärkningsvärt från filmens final är att många av de mest intensiva och snyggaste scenerna improviserades fram av Peckinpah själv tillsammans med skådespelarna när kamerorna börjat rulla. Slutet tog 12 dagar att filma, över 10 000 skott avlossades och bodycounten var hela 119 st! Totalt över hela produktionen användes mer än 90 000 skott vilket enligt rykten lär ha varit mer än vad som användes i hela den verkliga mexikanska revolutionen…

The Wild Bunch, eller Det vilda gänget som den rätt löjliga svenska titeln blev, har under senare år fått den uppskattning den ändå förtjänar. Anmärkningsvärt och utstickande vid premiären i september 1969 kanske, men som film en snygg kombo av ödesmättad framtidsdystopi och en sista glimt av en försvinnande epok. Det är våldsamt, men man kan inte komma ifrån att Peckinpah hade ett speciellt öga för hur just våld på film skulle se ut för att vara snyggt och engagerande. Våldet i sig är otroligt tidstypiskt och visst hittar du brutalare scener i dagens filmer. Av väldigt många ansedd som en hård klassiker i genren, och vem är väl jag att gå emot detta påstående..även om den inte är astonishing.

Aug 16 2011

Rise of the Planet of the Apes (2011)

Har i Sverige begåvats med det vitsiga namnet “Apornas Planet: (r)Evolution”, och skall alltså ses som en sorts prequel till den första delen i den gamla klassiska filmserien.

Sålunda ignorerar den här historien de orsaker och händelser som redan tagits upp i de gamla filmerna (och de har vi ju redan avhandlat här i bloggen), likaså ger den blanka fan i att Tim Burton´s nyinspelning från 2001 ens existerar och skapar en helt egen plattform att utgå ifrån.

Och det gör den väl helt rätt i.
Will Rodman (James Franco) är en hängiven forskare i en inte alltför avlägsen framtid som envist försöker hitta ett botmedel mot fruktade hjärnförstörande sjukdomar som tex Parkinsons och Alzheimers. Via försök på schimpanser kommer han och kollegorna något på spåren som kan hindra sjukdomarnas förlopp, men lagom till det ska slås på stora trumman inträffar en olycka som lägger hela projektet på is. Will får av bara farten en liten schimpansunge; Caesar, med sig hem och upptäcker snart att den lille krabaten besitter oanad intelligens, en följd av de medicinska tester som hans mamma utsatts för. Åren går och Ceasars smarthet ökar lavinartat, vilket snart ska komma att ställa till besvär för alla inblandade. Will tvingas lämna ifrån sig Caesar som hamnar på en synnerligen ogästvänlig institution tillsammans med ett antal andra schimpanser där de behandlas illa och respektlöst, vilket får Caesar att börja skapa sin lilla revolt i hemlighet.

Som ”domedagsfilm” över hur galet det som vanligt går när människan leker Gud fungerar den helt ok. Tonvikten läggs på Caesar´s utveckling och hans insikt vem han är och håller på att bli. Will blir sålunda efterhand förpassad till att spela andrafiolen i Franco´s skepnad, något som också gör att han blir rätt blek och opersonlig i den rollen (vilket vissa säkerligen inte har något emot med tanke på alla åsikter som finns om denne skådis). Hursomhelst är det möjligen ett ödets ironi att Will samtidigt som han lyckats göra aporna smartare också oavsiktligt skapat en bieffekt som är förödande för människan när det gäller den nya medicinen.

Trots att vi alltså rör oss i ett filmhistoriekoncept som möjligen förpliktar både åt ena och andra hållet, står filmen rätt mycket på egna ben. Man behöver antagligen inte alls ha sett de andra filmerna för att förstå den här bättre. Manuset tar inga onödiga omvägar, glider långsamt från att ha haft fokuset på människorna och forskningen över till att följa Caesar och dennes utveckling till en individ som kommer att påverka hela framtiden och nå sin kulmen när det är dags för Charlton Heston´s  rymdskepp att så småningom krascha långt in i framtiden (håll utkik efter just det rymdskeppet i nyhetsrapporteringen i filmens bakgrund!)

Sällan spännande men dramatisk och inte  så hemskt over-the-top vad gäller känsloutspelen i historien. Vi förstår att det finns ett starkt band mellan Will och Caesar, som försvagas alltmer ju mer Caesar inser att de han älskar mer eller mindre tvingas vända honom ryggen vilket får Caesar att sätta sina artfränder i första rummet. Regissören Rupert Wyatt jobbar med säkra kort vad gäller effekterna och cgi-framställning av apor, sålunda in på banan med Andy Serkis, som ser till att det är toppklass i det framförandet och med ganska lätta medel styrs vår medkänsla över till de illa behandlade aporna ju längre historien rullar på. Andra roller som skymtar förbi är alltid sevärde John Lithgow, buttre  Brian Cox och anmärkningsvärt bleka Frieda Pinto som Will´s kärleksintresse.

Rise of the Planet of the Apes är effektiv och bra gjord, satsar inte allt krut på överdådiga effekter men stilar till det där de finns (finalen är maffig). Godheten i människans val att förändra framtiden till det bättre kan inte klandras, men den olycksbådande atmosfär som smyger sig på ju mer det går åt skogen är förtjusande obehaglig och fungerar kanske  som en sorts symbolisk varning att gudslekande inte görs ostraffat. Bättre än väntat och som reboot i filmserien helt okej.

Feb 9 2011

Slaget om apornas planet (1973)

Dags att sätta punkt i den numera kultförklarade filmserien om apor vs människan och framtiden. Detta görs trist nog med den sämsta av de fem filmerna, i en ytterst oengagerande historia fylld med lite pliktskyldigt drama, taffliga effekter och en blek actionfinal.

Ett antal år efter det stora upproret som Caesar startade i föregångarfilmen har ett kärnvapenkrig ödelagt städer och befolkningen flyttat ut på landet. Befolkningen i det här fallet är just aporna som nu styr de samhällen som är under uppbyggnad. De människor som finns lever i något slags fredligt samförstånd, men det görs ganska klart att det till syvende och sist är aporna som basar på bygget. Caesar försöker styra så rättvist och så gott han kan, men motarbetas i det tysta av den krigshetsande generalgorillan Aldo som menar att enda vägen till lugn och ro är att utrota de sista resterna av mänskligheten.

När Caesar och hans högra hand, ickeapan MacDonald (inte samma MacDonald som i förra filmen men väl hans bror…logiskt eller…?), får nys om att vissa svar angående framtiden finns att hämta i oförstörbara arkiv i ruinerna i Den Förbjudna Staden beslutar de sig för en liten expedition. Väl i den bestrålade staden hittar de visserligen vad de söker, men stöter också på motstånd i form av ett gäng muterade människor som naturligtvis inte direkt gillar tanken på en framtida apkultur. Våra hjältar lyckas fly, men förföljs snart av den muterade människoskaran som rustar för ett sista slag mot aporna.

Precis lika tunnt som det låter är det också utfört. Ett synnerligen trött manus som bjuder på lite kvasifilosofi, de obligatoriska meningsskiljaktigheterna mellan ap- och människokultur, och till sist ett synnerligen taffligt klimax i våldsutgjutelse mellan apor och rent jönsiga muterade dumskallar till människor. Roddy McDowall återvänder naturligtvis en sista gång i apmasken, och det känns i alla fall tryggt att ha honom där på något sätt. I övrigt är det slätsruket längs hela rollistan, och en sorts ofrivillig dumhumor inträder när man som tittare får följa de strålningsskadade typerna som bor i ruinerna av Den Stora Staden.

Det känns dessutom som om order att hålla budgeten i strama tyglar har utgått till producenterna, effekterna är helskräpiga, actionscenerna rejält taffliga och makeupen har aldrig sett sämre ut. Speciellt på de krigiska gorillorna med generalen Aldo, vars gäng ser ut som ett förvirrat maskeradsällskap på avvägar. Då hjälper det inte ens att man återigen kallat in J. Lee Thompson att sköta regin, nivån blir för dålig och till slut känns det inte som en värdig avslutare i filmserien. Ett sista desperat berättargrepp görs mot slutet då vi får skåda in i en framtid som ska symbolisera att apa och människa ändå till slut hittade ett sätt, tack vare Caesars ansträngningar, att leva ihop med en rättvis lära.

Lite ironiskt ändå eftersom vi tittare ju redan vet av originalet att det inte kommer att gå så bra i en ytterligare förlängning. Vill man nu börja fundera på det här med  framtiden och resor bakåt och framåt i tiden, inser man ju rätt snabbt att det blir en viss ologik här. Hade inte Zira och Cornelius rest tillbaka i del 3, hade inte Caesar fötts i vår tid och inget av apornas utveckling vad gäller tal och intelligens hade inträffat. Men Zira och Cornelius hade ju aldrig fått chansen att resa tillbaka om inte Charlton Heston hade kommit från dåtiden till en framtida jord där just aporna härskade, och hur var det nu de hade kommit till makten igen….?

Slaget om apornas planet är en trist avslutning på filmserien. Historien känns trött och slarvigt ihopslängd, liksom engagemanget vad gäller makeupen och den speciella stil som ändå genomsyrat hela serien. De filosofiska frågorna lyser med sin frånvaro och kritiken mot dåtidens samhälle (som ju ändå varit lite signum) är som bortblåst. Snabbglömd epilog med andra ord, och någonstans kanske också Hollywood kände att det fick vara bra nu.

Feb 1 2011

Bortom apornas planet (1970)

Den massiva framgången med Apornas Planet fick förstås producenterna att snabbt inse det smarta i att smida medans hypen var i topp. Trots det ganska chockerande slutet på första filmen gick det naturligtvis att skaka fram en story som gick ut på att en räddningsexpedition följde i Taylors (Charlton Heston) spår, med samma kurs och med samma kraschlandning som följd av detta. Därmed in på banan med den här filmens leading man, astronauten Brent (James Franciscus) som givetvis liksom Taylor ganska snabbt stiftar bekantskap med de härskande aporna och dess samhälle genom att låta sig bli infångad, rymma och vara allmänt obstinat.

Problemet för producenterna var att just Charlton Heston inte hade någon större lust att upprepa sin roll, men en fet lönecheck och löftet om att bara behöva medverka i början och slutet på filmen fick honom att ändra sig. Därför handlar i stort sett hela filmen om Brents sökande efter Taylor som mystiskt försvinner i början, och på vägen hinner han också bli kompis med de kloka schimpanserna Zira (Kim Hunter) och Cornelius, vilka förser honom med goda råd och vägledning. Linda Harrison dyker återigen upp väldigt lättklädd som den fåordiga Nova, blir nu av en slump även Brents ressällskap och den som ungefär kan peka ut var Taylor sist sågs i livet.

Där den första filmen fokuserade på frågor om rättigheter och samhällsproblem i olika former, verkar denna uppföljare ha kastat de mesta av de ambitionerna åt sidan. Här presenteras istället en historia där det är uppenbart att man vill fokusera mer på äventyr och action. En ganska nödtorftig sidostory om ett mänskligt samhälle djupt inne i den ”förbjudna zonen”, under ruinerna av det som en gång var New York, känns rätt krystad. Aporna har genom gorillaarmén naturligtvis fått korn på dessa sektliknande stollar som tycks tillbe något som uppenbarligen ser ut som ett olycksbringande kärnvapen, och nu närmar sig ett krig mellan aporna och dessa underliga figurer.

Brent jagar på så gott han kan, utforskar grottor, ruiner och gamla lämningar av New York. Miljöerna är bekanta från första filmen och berättarstilen, liksom musiken, travar på i samma spår. Rent utseendemässigt påminner Franciscus om Heston, vilket naturligtvis är uttänkt. Historien som sådan lider dock av att det inte är så speciellt spännande eller någon djupare mening i dialogerna. Svaga försök att kritisera atomåldern precis i början av detta 70-tal görs naturligtvis, men de skrämmande scener som målas upp om vad som händer om vi sätter all vår tillit till kärnvapentryggheten, känns näst intill parodiska och tar bort mycket av nöjet i filmen. Inte ens när Charlton Heston dyker upp mot slutet hettar det till. Det märks att karln är rätt ointresserad och slö. Våra vänner aporna får alldeles för lite speltid här, vilket är synd. Den ende som får raljera lite om de olika släktena i filmen är vetenskapsministern Dr. Zaius (Maurice Evans). Makeupen är fortfarande skönt snygg, även om det märks att budgeten stramats åt rejält. Nu är det bara de absoluta stjärnorna som fått de avancerade maskerna. I övrigt ser man en och annan lusig maskeradutsyrsel här och där i apbyn.

Bortom aporna planet skulle nog vara en fräsig uppföljar-actionstänkare där man ville spinna vidare på hjältens äventyr i apmarkerna. Inte usel, men inte heller bra. Hestons ovilja att spela förstafiolen igen ställde antagligen till det, och Franciscus som Brent blir alldeles för intetsägande och lämnar inga som helst intryck. Regissören Ted Post gjorde säkerligen vad han kunde med det rätt ihåliga manuset, men resultatet hamnade inte  i närheten av den första filmens vassa helhetsintryck. Trots detta blev det här en stadig kassako för producenterna som därmed kunde börja fila på ännu en uppföljare. Och detta trots att sure Charlton Heston gjort sitt bästa i filmens slutscener för att förhindra ett sådant tilltag…

Jan 26 2011

Apornas planet (1968)

Filmer om existensiella frågor är alltid intressanta. Oavsett om de kommer i former av mer tillgängliga action/äventyrsskapelser eller som dialogstinna dramer.

Den eviga frågan om människans framfart, rätten att härska, missbruka makt och göra val som direkt påverkar omgivningen kan vridas och vändas i alla dess former, och filmhistorien vet att berätta om att detta gjorts i hundratals, ja säkert tusentals, olika former.

Ett smart sätt att behandla just ovanstående frågor när man dessutom vill vara lite kristisk är att använda sig av allegorier. Precis som i dagens betraktelse. Med avstamp i en roman av Pierre Boulle kommer här historien om tre astronauter, strandsatta på en okänd (?) planet befolkad och härskad av apor. Med machomannen Charlton Heston i spetsen som huvudpersonen Taylor råkar de tre rymdfararna synnerligen illa ut när de fångas och fängslas som de djur (!) de ses som av de överlägsna aporna. Taylor tror naturligtvis först inte sina ögon när han ser hur det är beställt med ordningen i det samhälle som finns. Stor uppmärksamhet bland invånarna när det visar sig att han kan tala, olikt de andra förvildade människostackare som aporna (i skepnad av de otrevliga och större gorillorna) då och då ägnar sig åt att jaga och fånga in för diverse experiment av de mer lärda och vetgiriga schimpanserna.

Storheten i den här filmen ligger inte i de ganska taffliga actionscener som förekommer, utan på den knivskarpa dialog som förs både mellan Taylor och aporna och mellan aporna sinsemellan angående rätten till existens, maktförhållanden och allmän filosofi. Filmen är från slutet av ett 60-tal som var omvälvande i USA. Nya vindar blåste, och myndighetskritiken var svidande på många sätt. Det märks också i manuset som låter aporna, med vetenskapsministern Dr. Zaius (Maurice Evans) lägga ut texten om människorasens tillkortakommanden, brister och rentav icke-rätten att existera. En av filmens mest lysande scener är en rättegångsscen där Taylor förgäves försöker plädera för sin sak och verkligen berätta varifrån han kommer, till apornas stora misstro och hånfullhet. Taylor hittar dock viss förståelse och nyfikenhet hos forskarna Dr. Zira (Kim Hunter) och Cornelius (Roddy McDowall) som beslutar sig för att hjälpa honom.

Som äventyrsberättelse och listig ironi över världens tillstånd och rasism är historien rejält underhållande. Scenografin är skönt 60-talsretro liksom detaljerna. Ap-makeupen, uppmärksammad när det begav sig, är fantasifull och effektfull. Idag är vi som tittare naturligtvis vana vid rejält mer avancerade skapelser, men den observante kan här med fördel se hur bra skådespelarnas drag och minspel ändå smälter samman med makeupen. Ytligt kanske vi förväntas sympatisera med vår huvudperson, men egentligen framstår ju Taylor som en dryg och arrogant jävel, inte sen att häckla sina kollegor och känslan av att han ser sig förmer är uppenbar. Heston är naturligtvis perfekt i rollen, hans stjärnglans vid här tiden var ju rätt stark. Som en annan tarzan ger han sig av ut i den främmande världen tillsammans med kvinnan Nova (Linda Harrison), kanske en av filmhistoriens  mest meningslösa roller (troligen inskriven för att  dåtidens filmindustri ”krävde” ett snyggt kvinnligt ansikte som komplement till Hestons nuna). Slutscenen är naturligtvis klassisk och en av de allra bästa någonsin i filmhistorien, sättet hur Heston reagerar är härligt fördömande mot kanske hela 60-talet som epok.

Apornas planet är ett ess som förstafilm i en serie som skulle rulla på under de kommande åren. Ingen av de andra kommer i närheten av originalet och den sköna samhällskritik, inlindad i lite flashig sci-fi-känsla, som mer än något ger känslan av en upp- och nedvänd värld. Stadigt regisserad av Franklin J. Shaffner som sedan skulle gå vidare till storverk som Patton – pansargeneralen och Papillon. Hans alster här är en tung klassiker och nästan lite tidlös trots sin säregna retrostil vad gäller kostymer och dialog.