A Ghost Story (2017)

Trots namnet så långt ifrån en traditionell spökhistoria man kan komma.
Snarare lågmält drama. Ett smalt och tystlåtet drama. Kanske till och med ett drama som aldrig kommer igång riktigt..eller rättelse: aldrig kommer åt MIG riktigt.

Rooney Mara, och Casey Affleck med helskägg. Som paret i det lilla huset. Paret med drömmar och planer. Paret med alla livsproblem som…normala par har. Plötsligt dör Affleck oväntat, men finns kvar som traditionellt spöke i lakan med hål för ögonen! Blir det pajigt? Nä, inte direkt. Faktiskt. Han blir en observatör, tyst och iakttagande finns han i huset. Ser på när Mara försöker gå vidare i livet. Tills hon till slut flyttar. Snart flyttar nya hyresgäster in. Spöket finns kvar, ”fångad” i huset. Kvar med sina intryck och minnen. En stor sorg ligger över hela filmen. Som en mörk filt. Tyvärr saggar tempot efter en stund och jag har svårt att hålla fokus. Jag gillar idén ändå, att skildra själen som uppenbarligen inte kan gå vidare och lämna den här tillvaron as we know it. När dock regissören David Lowery (Pete´s Dragon) börjar vrida och vända på tidsbegreppen, blir det splittrat. Som att filmen desperat tar till grepp för att fylla ut sin speltid. Kanske finns egentligen bara material för en 30-minutare? En novellfilm om sorgen när man förlorat en kär? Och kanske en titt på vad som (möjligen) händer när den kära har lika svårt att släppa taget.

Lågmält spelat av både Mara och Affleck. Den senare mestadels av tiden dold i lakan. I flashbacks finns han dock med. Trots den lätt lökiga utstyrseln som spöke, blir det aldrig fånigt. Mer…uttråkande. En film som kanske tar ett steg för långt in på prettostigen och vill andas konstupplevelse. En installation?
Cred ändå till Lowery och skådespelarna som ger det en chans. Tanken är inte dum.
Synd bara att den känns mer tålamodskrävande än sinnesomvälvande.

En smal rackare till film. Inget för fredagskvällen direkt.

Annonser

3 sidor av samma mynt: att vara siste (?) man kvar på jorden…

Författaren Richard Matheson skrev 1954 romanen I am Legend, vilken märkligt nog fick namnet Varulvarnas Natt (if only..) på svenska!
Naturligtvis har storyn om mannen som tycks vara den siste levande vettiga personen kvar efter en stor epidemi hittat in i filmrummen också, och icke mindre än 3 versioner av romanen har filmats under åren.

Häng med så tar vi en snabb titt på vilka de är!


last_man_on_earth-posterThe Last Man on Earth (1964)

En bister och nervig Vincent Price vaknar upp varje dag i ett framtida ex-samhälle där katastrofen är ett faktum.

Så länge solen är uppe kan han ägna sig åt att åka runt och samla mat, teknikprylar och att leta upp de hiskeliga rester av människosläktet som förvandlats till några sorts vampyrer/zombies-light. När han väl hittar en och annan blir det påle genom kroppen-stuket! Och sen bränns kropparna på löpande band i den stora hemska grusgropen där (helvetes)elden tycks brinna oavbrutet. Price har lägligt nog försett rullen med en voiceover som mycket kliniskt berättar om hans tankar.

Här vi kanske annars rullen som är mest trogen romanen, om man ska jämföra de tre filmerna storymässigt. Dessvärre lider rullen svårt av att den är producerad och inspelad i Italien. Price är den enda engelsktalande skådisen, och alla övriga som dyker upp i diverse flashbacks har blivit dubbade. Och inte på det mest snygga sättet. I tillbakablickarna åker Price lite lagom nödbedd till ett sorts labb, där han drar på den vita rocken och stelt börjar ”forska”….dvs glo i ett mikroskop. Annars är det hemmafronten som gäller, där fru och dotter snart blir offer för smittan…

still-of-vincent-price-in-the-last-man-on-earth-(1964)-large-picture

inga objudna gäster tack!

Likaså känns filmen riktigt misshandlad vad gäller klippning och kontinuitet. Ibland kör Price, eller Robert Morgan som han heter här, omkring i en vänsterstyrd bil, för att i nästa klipp stiga ur en högerstyrd. Klantiga misstag som kanske inte var så viktiga i mitten på 60-talet.
Domedagsstämning råder dock ibland och visst fångar filmen stundtals det som romanen varit ute efter. Fast bara lite. Mest retar jag mig på ”billighetskänslan”. Snabbproduktion månne?

Möjligen en föregångare till den kommande zombie-kulturen i Hollywood, men i övrigt är det ganska kackigt.
Trots att Matheson själv var med och jobbade på manuset.

 


the_omega_man_posterThe Omega Man (1971)

En bistert leende Charlton Heston kör runt som en biltjuv i ett framtida (1977!) Los Angeles.

Världen är öde efter den stora epidemin, och  Heston, eller Neville, tycks vara the last man standing. Han susar också runt på dagarna i jakt på mat, teknik och allehanda hjälpmedel som kan komma till pass i hans förskansade boning. Och dit gäller det att dra sig då solen går ned, för då tas gatorna över av de kåpförsedda varelserna ur ”the family”…en märklig samling figurer som mest påminner om de tokar just Heston råkade ut för i Bortom Apornas Planet året innan. Dessa bleka och ständigt solglasögonförsedda filurer (med en ung Anthony Zerbe i spetsen) vill helst av allt utplåna Neville som enligt dem står för det ”gamla och ondskefulla i världen” innan katastrofen ”renade” allt. Jojomen.

22

hårdingen dealar inte med buset i onödan

Neville har dock såklart inga planer på att ge upp, och hobbyforskar på ett botmedel mot viruset som fortfarande härjar. Han är ju gammal arméläkare här gubevars. Viss hjälp kommer i form av den överlevande kvinnan Lisa, Rosalind Cash med kanske 70-talets svåraste afrofrisyr.

Heston tycks gå lite på halvfart, spottar ur sig floskler och Zerbes gäng känns mest som en samling fånar som leker domedagssekt. Klyschorna för en äkta 70-talsrulle står som spön i backen, och har ni aldrig tänkt på hur en rejäl skottsalva ljudmässigt pålagd i efterhand the 70-tish style…låter….så rekommenderas en titt på denna film. Liksom för det faluröda filmblodet som inte sett så knasigt ut sedan jag såg Soldier Blue.

Slött regisserad av Boris Sagal (jepp, Kateys pappa) bjuder den här versionen på en sorts tidstypisk ”kalla kriget-rädsla” och faran om vad som kunde hända i en kärnvapenvärld.
Ganska mjäkig rulle, men Heston som vanligt fyrkantigt stenhård.

 


i_am_legend_posterI am Legend (2007)

Den såklart snyggaste av dem alla. Vilket vi tackar den moderna tekniken för. Det ödsliga New York är sjukt snyggt framställt.
Här flänger Will Smith, med trogen hund som följeslagare, runt och samlar som en hamster. Självklart bor han i snitsigt inredd våning med allehanda säkerhetsarrangemang, komplett med laboratorium i källaren.

För här gäller det också att akta sig för mörkret. De bestar som däri huserar när solen gått ned… är som vildsinta galna monster med stirrande blickar. Och kanske också den största nackdelen med filmen….just CGI-sättet de är framställda på känns FÖR konstgjort och för mycket tv-spel. Annars är det en rejält engagerande story som regissören Francis Lawrence (Hunger Games 2 och 3) presenterar. Smarta flashbacks ger oss Nevilles backstory och hur den stora katastrofen inträffade.

IALD-02688r

upptäckten att klockan redan är kväll!

Smith funkar flawless som ensamvarg, och lyckas till och med peta in lite humor i vissa sekvenser. Tonvikten ligger på rejäl Hollywood-action, men dramat är inte långt borta.

Vi känner igen vissa detaljer och inslag från de övriga filmerna och omarbetningen till denna moderna version funkar ändå rätt ok. Slutet kommer i två versioner, varav filmbolaget valde den som de trodde skulle spela bäst på publikens känslor och engagemang för protagonisten Robert Neville. En stabil version av den murriga historien från ett avlägset 50-tal.
(Såhär skrev jag i min recension av rullen efter första återtitten.)

 


Vill du läsa mer och djupare om Robert Neville´s/Morgan´s öden och äventyr klickar du dig nu med fördel vidare till Sofia som också har kikat närmare på Mathesons arv till populärkulturen, och sedan till Plox som går igenom hela fenomenet med Mathesons verk….innan du avslutar med ett besök hos Jojjenito som tar ett likaledes samlat grepp på filmhistorierna!
Hur är känslan, tycker vi lika om verken…eller diffar vi oss ordentligt? Läs och ta reda på det!

p.s.
Sugen på mer siste-man-kvar-på-jorden-äventyr!?!
Missa INTE tv-serien ”The last man on Earth” (2015) med underbare Will Forte i huvudrollen!
HUMORN!!

Kick-Ass 2 (2013)

Visste månne regissören till originalet, Matthew Vaughn, varthän det här skulle kunna barka och gav fan i att ta regijobbet på dagens alster? Å andra sidan, varför skulle han då bemöda sig med att stå kvar som producent om han inte trodde på idén..?

Svaret kan naturligtvis stavas c-a-s-h.
Ett koncept hos föregångaren som gick hem lite varstans i stugor och hos förståsigpåare med sin något udda mix av svart humor, underhållningsvåld, vardagsdrama, läckra stunts och störtskön musik. Man är väl bara bäng om man inte smider medan DET järnet är varmt. Eller!?

Dessvärre betyder det ju inte att en uppföljare automatiskt blir en lika trevligt skojfrisk och hipp skapelse som sin föregångare Sure, man kan ta ett smörpapper och lägga ut det..sno det bästa från förra rullen och snärta in ett par nya detaljer och karaktärer…men det kan gå hur som helst. Och här är känslan att det inte går helt i den riktning som producenter kanske önskat.

De två viktigaste är såklart kvar, Hit-Girl och Kick Ass själv. Dock saknar man en Big Daddy här för att liva upp (?) stämningen. Att brotta in Jim Carrey som lite lagom oinspirerat river av ett par scener gör varken till eller från. Överlag saknas här den där rätt luriga och listiga svarta humorn som var så utmärkande i föregångaren. I brist på det verkar nye regissören och manusplitaren Jeff Wadlow satsa på mer effekter och mer blodig underhållning mellan dialogerna. Till slut blir det så over the top att man inte bryr sig direkt om storyn överhuvudtaget.

Kick Ass, Dave Lizewski (Aaron Taylor-Johnson) är trött på hela grejen med superhjältar. Han planerar att avveckla sitt alter ego, men får plötsligt idén att han och Hit-Girl, Mindy, (Chloë Grace Moretz) borde teama upp sig och bli ett nytt radarpar. Mindy har å sin sida fått stränga förhållningsorder från sin förmyndare att lägga ned sin ”hobby” nu när hennes pappa är borta. Dags att bli en vanlig tonåring.

De berömda ränderna går naturligtvis aldrig ur, och snart är både Kick Ass och Hit-Girl i farten igen. Återigen blir det att slåss mot den bratige Chris D´Amico från förra rullen, eller The Motherfucker som hans nya alter ego kallar sig. Världsherravälde (nåja) lockar den slynglige brottslingen att starta upp sitt eget illvilliga rövarband av badass-supertyper. Kampen drar igång och våra hjältar får naturligtvis assistans av en hoper andra godhjärtade figurer som också vill leka hjältar.

ibland är det skönare att bara dra en kopp än att dra på en snyting

Som ni hör, mer eller mindre en soppa av scener som staplas på varandra där lagom brutalt underhållningsvåld samsas med lätt sunkig humor. Jag säger inte att del 2 suger, ett par underhållande och skrattiga scener gömmer sig faktiskt i det här manuset också, men som helhet är uppföljaren både tristare och klumpigare än första filmen.

Dessutom känns det som att det mesta går på halvfart. Inget bra tecken.

Både Taylor-Johnson och Grace Moretz gör dock vad de kan för att hålla stilen uppe. Jim Carrey dyker alltså upp som den udda rättskiparen Colonel Stars and Stripes, men känns förvånansvärt blek. I övrigt är det väl som förväntat i rollistan.

Kick Ass 2 är kanske den där rullen som alla, med facit i handen, känner inte blev så bra i verkligheten som den verkade på papperet. Inte superdåligt. Inte speciellt bra. Den spelar naturligtvis in sin beskärda del av pengar. Fast mer på gamla meriter. Oerhört lättglömt när eftertexterna rullar igång.
Oinspirerat.