The Incredible Shrinking Man (1957)

En riktig gammal nostalgipärla, som i Svedala begåvades med den mer lockande (?) titeln ”I skräckens klor
Hu!

En film av sin tid, i slutet på 50-talet när framtidssynen präglades av kärnvapenhot, kalla krig och en atomålder som egentligen ingen visste något om. Här således ett litet (!) inlägg i debatten om den stora okända framtiden.
Manuset tillverkat av gamle bekantingen Richard Matheson (The Omega Man) och bygger på hans egen roman.

Stackars Scott Carey (Grant Williams), han var ju bara på skön båtsemester med frugan Louise (Randy Stuart) när plötsligt en konstig dimma dök upp på havet och av bara farten svepte in honom i en mjölkvit minutlång tillvaro (frugan var under däck och klarade sig passande nog). Ett halvår senare börjar plötsligt Scotts kläder passa allt sämre då de verkar större än normalt. Har Scott tappat vikten? Klädsamt tycker hustrun först, men när det faktiskt verkar som om den äkta mannen sakta men säkert KRYMPER…är det dags att börja bli orolig. Otaliga läkarbesök konstarer snart att en konstig mutation skett i Scotts kropp, troligen är ”dimman” från havet att skylla på.

Scotts liv förändras å det drastiska då han sakta men säkert krymper och snart får plats att bo i ett dockhus!
Stor förvirring i livet, Scott blir bitter, äktenskapet knakar, han är plötsligt den mest kända mannen på jorden och alla vill ha en skymt av freaket som isolerat sig i hemma i huset. Ett hem där det nu också gäller att se upp för en sådan sak som parets…katt! Hoppsan! Scott är ju i perfekt storlek för en hungrig kisse.

”the wolf at the door” har man ju hört om…men…”the cat….!?!?”

Japp, det är alla effekter upp på bordet då Scotts tillvaro ska skildras med ett fräsigt 50-talsstuk. En vild lek med dåtidens optiska effekter. Vi skrattar förstås kärvänligt åt det idag, men i en tid när inte CGI var uppfunnet måste detta ha varit synnerligen underhållande på biograferna. OCH framför allt är historien inte så lökig som man först kan tro. Här finns inga skurkar (om man inte räknar in katten), bara en plågad protagonist och hans kamp för att överleva i en miljö han inte trodde sig skulle få uppleva.

Regisserad av Jack Arnold (Skräcken i Svarta Lagunen) på ett stadigt och stabilt sätt, och utan att fastna FÖR mycket i den smetiga 50-talsklyschan vad gäller överspel och teatraliska känslor.
Dessutom blir slutet något av ett filosofiskt humflum som man kanske inte väntar sig att få se i en rulle av den här kalibern! Lite spännande utmanande sådär kanske.

Trevliga retroeffekter, om än lite taffliga, höjer faktiskt rullen en bit över den dussinmängd av filmer som pytsades ut under det här årtiondet.
Inte alls så jönsig som man kan tro från början.

3 sidor av samma mynt: att vara siste (?) man kvar på jorden…

Författaren Richard Matheson skrev 1954 romanen I am Legend, vilken märkligt nog fick namnet Varulvarnas Natt (if only..) på svenska!
Naturligtvis har storyn om mannen som tycks vara den siste levande vettiga personen kvar efter en stor epidemi hittat in i filmrummen också, och icke mindre än 3 versioner av romanen har filmats under åren.

Häng med så tar vi en snabb titt på vilka de är!


last_man_on_earth-posterThe Last Man on Earth (1964)

En bister och nervig Vincent Price vaknar upp varje dag i ett framtida ex-samhälle där katastrofen är ett faktum.

Så länge solen är uppe kan han ägna sig åt att åka runt och samla mat, teknikprylar och att leta upp de hiskeliga rester av människosläktet som förvandlats till några sorts vampyrer/zombies-light. När han väl hittar en och annan blir det påle genom kroppen-stuket! Och sen bränns kropparna på löpande band i den stora hemska grusgropen där (helvetes)elden tycks brinna oavbrutet. Price har lägligt nog försett rullen med en voiceover som mycket kliniskt berättar om hans tankar.

Här vi kanske annars rullen som är mest trogen romanen, om man ska jämföra de tre filmerna storymässigt. Dessvärre lider rullen svårt av att den är producerad och inspelad i Italien. Price är den enda engelsktalande skådisen, och alla övriga som dyker upp i diverse flashbacks har blivit dubbade. Och inte på det mest snygga sättet. I tillbakablickarna åker Price lite lagom nödbedd till ett sorts labb, där han drar på den vita rocken och stelt börjar ”forska”….dvs glo i ett mikroskop. Annars är det hemmafronten som gäller, där fru och dotter snart blir offer för smittan…

still-of-vincent-price-in-the-last-man-on-earth-(1964)-large-picture

inga objudna gäster tack!

Likaså känns filmen riktigt misshandlad vad gäller klippning och kontinuitet. Ibland kör Price, eller Robert Morgan som han heter här, omkring i en vänsterstyrd bil, för att i nästa klipp stiga ur en högerstyrd. Klantiga misstag som kanske inte var så viktiga i mitten på 60-talet.
Domedagsstämning råder dock ibland och visst fångar filmen stundtals det som romanen varit ute efter. Fast bara lite. Mest retar jag mig på ”billighetskänslan”. Snabbproduktion månne?

Möjligen en föregångare till den kommande zombie-kulturen i Hollywood, men i övrigt är det ganska kackigt.
Trots att Matheson själv var med och jobbade på manuset.

 


the_omega_man_posterThe Omega Man (1971)

En bistert leende Charlton Heston kör runt som en biltjuv i ett framtida (1977!) Los Angeles.

Världen är öde efter den stora epidemin, och  Heston, eller Neville, tycks vara the last man standing. Han susar också runt på dagarna i jakt på mat, teknik och allehanda hjälpmedel som kan komma till pass i hans förskansade boning. Och dit gäller det att dra sig då solen går ned, för då tas gatorna över av de kåpförsedda varelserna ur ”the family”…en märklig samling figurer som mest påminner om de tokar just Heston råkade ut för i Bortom Apornas Planet året innan. Dessa bleka och ständigt solglasögonförsedda filurer (med en ung Anthony Zerbe i spetsen) vill helst av allt utplåna Neville som enligt dem står för det ”gamla och ondskefulla i världen” innan katastrofen ”renade” allt. Jojomen.

22

hårdingen dealar inte med buset i onödan

Neville har dock såklart inga planer på att ge upp, och hobbyforskar på ett botmedel mot viruset som fortfarande härjar. Han är ju gammal arméläkare här gubevars. Viss hjälp kommer i form av den överlevande kvinnan Lisa, Rosalind Cash med kanske 70-talets svåraste afrofrisyr.

Heston tycks gå lite på halvfart, spottar ur sig floskler och Zerbes gäng känns mest som en samling fånar som leker domedagssekt. Klyschorna för en äkta 70-talsrulle står som spön i backen, och har ni aldrig tänkt på hur en rejäl skottsalva ljudmässigt pålagd i efterhand the 70-tish style…låter….så rekommenderas en titt på denna film. Liksom för det faluröda filmblodet som inte sett så knasigt ut sedan jag såg Soldier Blue.

Slött regisserad av Boris Sagal (jepp, Kateys pappa) bjuder den här versionen på en sorts tidstypisk ”kalla kriget-rädsla” och faran om vad som kunde hända i en kärnvapenvärld.
Ganska mjäkig rulle, men Heston som vanligt fyrkantigt stenhård.

 


i_am_legend_posterI am Legend (2007)

Den såklart snyggaste av dem alla. Vilket vi tackar den moderna tekniken för. Det ödsliga New York är sjukt snyggt framställt.
Här flänger Will Smith, med trogen hund som följeslagare, runt och samlar som en hamster. Självklart bor han i snitsigt inredd våning med allehanda säkerhetsarrangemang, komplett med laboratorium i källaren.

För här gäller det också att akta sig för mörkret. De bestar som däri huserar när solen gått ned… är som vildsinta galna monster med stirrande blickar. Och kanske också den största nackdelen med filmen….just CGI-sättet de är framställda på känns FÖR konstgjort och för mycket tv-spel. Annars är det en rejält engagerande story som regissören Francis Lawrence (Hunger Games 2 och 3) presenterar. Smarta flashbacks ger oss Nevilles backstory och hur den stora katastrofen inträffade.

IALD-02688r

upptäckten att klockan redan är kväll!

Smith funkar flawless som ensamvarg, och lyckas till och med peta in lite humor i vissa sekvenser. Tonvikten ligger på rejäl Hollywood-action, men dramat är inte långt borta.

Vi känner igen vissa detaljer och inslag från de övriga filmerna och omarbetningen till denna moderna version funkar ändå rätt ok. Slutet kommer i två versioner, varav filmbolaget valde den som de trodde skulle spela bäst på publikens känslor och engagemang för protagonisten Robert Neville. En stabil version av den murriga historien från ett avlägset 50-tal.
(Såhär skrev jag i min recension av rullen efter första återtitten.)

 


Vill du läsa mer och djupare om Robert Neville´s/Morgan´s öden och äventyr klickar du dig nu med fördel vidare till Sofia som också har kikat närmare på Mathesons arv till populärkulturen, och sedan till Plox som går igenom hela fenomenet med Mathesons verk….innan du avslutar med ett besök hos Jojjenito som tar ett likaledes samlat grepp på filmhistorierna!
Hur är känslan, tycker vi lika om verken…eller diffar vi oss ordentligt? Läs och ta reda på det!

p.s.
Sugen på mer siste-man-kvar-på-jorden-äventyr!?!
Missa INTE tv-serien ”The last man on Earth” (2015) med underbare Will Forte i huvudrollen!
HUMORN!!

Real Steel (2011)

Jaha, och vad har vi nu här?
En sorts semi-sci-fi med kletig familjemoral inbakad bland sömlösa effekter och rena stölden på allt vad Rocky-boxeriet heter…? Eller?

I en nära framtid har tv-spelen uppenbarligen fått en ny dimension när istället enorma robotar gör upp med mekaniska nävar i boxningsringen, styrda från ringhörnan av sina ägare. Smart sätt att skona mänskliga kroppar förstås, och dessutom göra det hela till våldsamma och bejublade (och lönsamma för de smarta spelarna) maskinmassaker-fester. För här flyger det delar kan jag lova.

Gamle avdankade boxaren (naturligtvis) Charlie reser runt och försöker dra in fattigmansstålar på robotfighter. Tyvärr verkar han hela tiden få dras med typiska måndagsexemplar som gör att han tvingas ha ständigt underskott i reparationskassan. Charlie drömmer också om den stora chansen till ära och berömmelse i robotfightningscirkusen, kanske en sorts upprättelse för hans egen insomnade karriär i ringen?

Saker kompliceras plötsligt när sonen Max, uppväxt hos sin mamma, gör entré i Charlies liv. Att vara pappa är ju absolut inget han tänkt på. Tur då att Max är precis sådär nästan odrägligt företagsam som bara kids på film kan vara, lillgammal och dessutom ett mindre tekniskt geni med förkärlek för fightande robotar.

Ja ni har naturligtvis redan fattat vart detta kommer att landa.

Men å andra sidan. Skit i det.
In med en skönt ytligt agerade Hugh Jackman i huvudrollen som Charlie, anställ Spielberg som medproducent tillsammans med Robert Zemeckis. Killar som vet hur man kokar soppa på rostiga spikar. Låt Shawn Levy skrika i regissörsmegafonen, han har ju liksom lite rutin på det här med effektfilmer vs familjesituationer ifrån Ben Stiller´s irrande i de båda Natt på museet-filmerna. .

"lägg en höger mitt i nyllet här din plåt-Balboa!"

Smetmixa nu runt allt detta, använd lite överblivna effekter från Transformers-hysterin, tillsätt ett lagom okomplicerat manus löst baserat på en novell av den intressante författaren Richard Matheson (I am Legend ni vet…). Vräk till slut in i stort sett allt som gjorde Rocky-sagan emotionellt engagerande (vissa skulle kanske kalla det patetiskt stöldgods, jag väljer att kalla det en sorts homage).

Visst ja, denna mansdominerade film kräver ju i alla fall en kvinna som får stå för förnuft och lite nyktert betraktande av det hela. Här heter hon Evangeline Lilly och ser så där lagom vardagligt snygg ut som sig bör i en produktion där varje kameravinkel är noga uttänkt som i den värsta Bruckheimerproduktion.

Real Steel är mekaniska muskler, tramshumor, sliskiga familjevärderingar, snygga effekter, bombastisk musik, Hollywoodmoral och konceptstölder. Men, och här kommer det gott folk, det hela är gjort med sådan oförställd charm så att det är helt omöjligt att värja sig.
Feelgood-känsla hette det visst ja…!

I Am Legend (2007)

Dagens filmbetraktelse tar avstamp i en läsupplevelse.
Efter att ha ägnat ett par dagar i december åt att läsa Richard Matheson´s utsökta olycksbådande framtidsskröna I am Legend från 1954 (med den i Sverige något snurriga titeln Varulvarnas Natt), blev en av årets första filmer en återtitt av just den moderna versionen av romanen.

Mathesons litterära förlaga är en utsökt uppvisning i en ensam mans irrfärder i sitt mentala tillstånd i en kaosfylld framtid. Ramstoryn i boken är både sakligt och känslosamt beskriven, och med en särdeles dyster handling som inte direkt livar upp sinnet. Men strävt underhållande dock.

Francis Lawrence´s hypermoderna filmversion (nummer tre i ordningen) har rätt lite att göra med bokens filosofiska tankar, även om Will Smith lyckas med konststycket att vara den fokala underhållningen nästan hela filmen igenom. Mathesons grundstory används dock helt ok här, och viruset som tycks slå ut hela jordens befolkning andas samma skräck vilket årtionde det än använts i.

Jag gillar att första delen av filmen är en sorts olycksbådande väntan på något obehagligt. För just obehagligt blir det ju längre man får följa med på Robert Neville´s (Smith) vardag som verkar bestå av ett ändlöst genomsökande av ett toktomt New York, kombinerat med hans fruktlösa försök att finna ett botmedel på det hysteriska virus som orsakat hela katastrofen, immun forskare som han naturligtvis (hrm..) är.

Filmens största förtjänster ligger inte helt oväntat i det visuella, och Lawrence har  fångat det ödsliga New York rätt bra, som ett skrämmande skelett av en försvunnen era där tiden tycks ha stannat. Kontrasten är effektfull och det är inte helt omöjligt att sätta sig in i Nevilles smått desperata kamp för att uppbringa något sorts mod i den uppenbart tröstlösa tillvaron. Dagarna må vara ensamma och händelselösa, men nätterna är desto värre med bindgalna varelser på gatorna som är en sorglig påminnelse om det människosläkte som en gång funnits, nu förvandlade av sjukdomen till synnerligen blodtörstiga och rasande agressiva individer.

dystra utsikter även i denna version…

Smith är ju de stora filmernas man, och det vore väl löjligt att påstå att den här filmen inte skulle lira i Hollywoods popcornklass, men nog får han då och då visa att han faktiskt kan förvalta en tyngre och lite mer pondusstinn figur..fast med ett inre mörker. Nu är det här ju dock en actionrulle till syvende och sist och därför dras inte Nevilles många kamper med sitt dystra sinne i någon längre långbänk..även om ett par strategiskt instoppade flashbacks får symbolisera tiden före katastrofen.

Naturligtvis stannar inte filmen heller någon längre tid vid Mathesons originalfilosifiska existensfunderingar utan brassar på med beskärd del av effektaction. Det funkar, men känns också irriterande sämre utfört när det kommer till cgi-tekniken och de objudna gästerna. Dataspelskänslan ligger som ett anmärkningsvärt skimmer över just de scenerna och drar helt klart ned betyget en aning.

Det Lawrence sätter i filmens stämning och miljö tappar han i lite i actiondelen med kampen mellan Neville och de otrevliga besökarna så att säga.

I Am Legend är annars snyggt gjord, lyckas till största delen med sin olycksbådande stämning och bjuder på en Will Smith som agerar stabilt i kvartetet. Någonstans önskar man möjligen att filmmakarna hade vågat sig på att filma Mathesons bok rakt upp och ned. Det tror jag hade blivit kalasbra.
Nu blir det ”rätt bra” med rutinerat Hollywoodsignum.