Dagens filmbetraktelse tar avstamp i en läsupplevelse.
Efter att ha ägnat ett par dagar i december åt att läsa Richard Matheson´s utsökta olycksbådande framtidsskröna I am Legend från 1954 (med den i Sverige något snurriga titeln Varulvarnas Natt), blev en av årets första filmer en återtitt av just den moderna versionen av romanen.

Mathesons litterära förlaga är en utsökt uppvisning i en ensam mans irrfärder i sitt mentala tillstånd i en kaosfylld framtid. Ramstoryn i boken är både sakligt och känslosamt beskriven, och med en särdeles dyster handling som inte direkt livar upp sinnet. Men strävt underhållande dock.

Francis Lawrence´s hypermoderna filmversion (nummer tre i ordningen) har rätt lite att göra med bokens filosofiska tankar, även om Will Smith lyckas med konststycket att vara den fokala underhållningen nästan hela filmen igenom. Mathesons grundstory används dock helt ok här, och viruset som tycks slå ut hela jordens befolkning andas samma skräck vilket årtionde det än använts i.

Jag gillar att första delen av filmen är en sorts olycksbådande väntan på något obehagligt. För just obehagligt blir det ju längre man får följa med på Robert Neville´s (Smith) vardag som verkar bestå av ett ändlöst genomsökande av ett toktomt New York, kombinerat med hans fruktlösa försök att finna ett botmedel på det hysteriska virus som orsakat hela katastrofen, immun forskare som han naturligtvis (hrm..) är.

Filmens största förtjänster ligger inte helt oväntat i det visuella, och Lawrence har  fångat det ödsliga New York rätt bra, som ett skrämmande skelett av en försvunnen era där tiden tycks ha stannat. Kontrasten är effektfull och det är inte helt omöjligt att sätta sig in i Nevilles smått desperata kamp för att uppbringa något sorts mod i den uppenbart tröstlösa tillvaron. Dagarna må vara ensamma och händelselösa, men nätterna är desto värre med bindgalna varelser på gatorna som är en sorglig påminnelse om det människosläkte som en gång funnits, nu förvandlade av sjukdomen till synnerligen blodtörstiga och rasande agressiva individer.

dystra utsikter även i denna version…

Smith är ju de stora filmernas man, och det vore väl löjligt att påstå att den här filmen inte skulle lira i Hollywoods popcornklass, men nog får han då och då visa att han faktiskt kan förvalta en tyngre och lite mer pondusstinn figur..fast med ett inre mörker. Nu är det här ju dock en actionrulle till syvende och sist och därför dras inte Nevilles många kamper med sitt dystra sinne i någon längre långbänk..även om ett par strategiskt instoppade flashbacks får symbolisera tiden före katastrofen.

Naturligtvis stannar inte filmen heller någon längre tid vid Mathesons originalfilosifiska existensfunderingar utan brassar på med beskärd del av effektaction. Det funkar, men känns också irriterande sämre utfört när det kommer till cgi-tekniken och de objudna gästerna. Dataspelskänslan ligger som ett anmärkningsvärt skimmer över just de scenerna och drar helt klart ned betyget en aning.

Det Lawrence sätter i filmens stämning och miljö tappar han i lite i actiondelen med kampen mellan Neville och de otrevliga besökarna så att säga.

I Am Legend är annars snyggt gjord, lyckas till största delen med sin olycksbådande stämning och bjuder på en Will Smith som agerar stabilt i kvartetet. Någonstans önskar man möjligen att filmmakarna hade vågat sig på att filma Mathesons bok rakt upp och ned. Det tror jag hade blivit kalasbra.
Nu blir det ”rätt bra” med rutinerat Hollywoodsignum.