Real Steel (2011)

Jaha, och vad har vi nu här?
En sorts semi-sci-fi med kletig familjemoral inbakad bland sömlösa effekter och rena stölden på allt vad Rocky-boxeriet heter…? Eller?

I en nära framtid har tv-spelen uppenbarligen fått en ny dimension när istället enorma robotar gör upp med mekaniska nävar i boxningsringen, styrda från ringhörnan av sina ägare. Smart sätt att skona mänskliga kroppar förstås, och dessutom göra det hela till våldsamma och bejublade (och lönsamma för de smarta spelarna) maskinmassaker-fester. För här flyger det delar kan jag lova.

Gamle avdankade boxaren (naturligtvis) Charlie reser runt och försöker dra in fattigmansstålar på robotfighter. Tyvärr verkar han hela tiden få dras med typiska måndagsexemplar som gör att han tvingas ha ständigt underskott i reparationskassan. Charlie drömmer också om den stora chansen till ära och berömmelse i robotfightningscirkusen, kanske en sorts upprättelse för hans egen insomnade karriär i ringen?

Saker kompliceras plötsligt när sonen Max, uppväxt hos sin mamma, gör entré i Charlies liv. Att vara pappa är ju absolut inget han tänkt på. Tur då att Max är precis sådär nästan odrägligt företagsam som bara kids på film kan vara, lillgammal och dessutom ett mindre tekniskt geni med förkärlek för fightande robotar.

Ja ni har naturligtvis redan fattat vart detta kommer att landa.

Men å andra sidan. Skit i det.
In med en skönt ytligt agerade Hugh Jackman i huvudrollen som Charlie, anställ Spielberg som medproducent tillsammans med Robert Zemeckis. Killar som vet hur man kokar soppa på rostiga spikar. Låt Shawn Levy skrika i regissörsmegafonen, han har ju liksom lite rutin på det här med effektfilmer vs familjesituationer ifrån Ben Stiller´s irrande i de båda Natt på museet-filmerna. .

"lägg en höger mitt i nyllet här din plåt-Balboa!"

Smetmixa nu runt allt detta, använd lite överblivna effekter från Transformers-hysterin, tillsätt ett lagom okomplicerat manus löst baserat på en novell av den intressante författaren Richard Matheson (I am Legend ni vet…). Vräk till slut in i stort sett allt som gjorde Rocky-sagan emotionellt engagerande (vissa skulle kanske kalla det patetiskt stöldgods, jag väljer att kalla det en sorts homage).

Visst ja, denna mansdominerade film kräver ju i alla fall en kvinna som får stå för förnuft och lite nyktert betraktande av det hela. Här heter hon Evangeline Lilly och ser så där lagom vardagligt snygg ut som sig bör i en produktion där varje kameravinkel är noga uttänkt som i den värsta Bruckheimerproduktion.

Real Steel är mekaniska muskler, tramshumor, sliskiga familjevärderingar, snygga effekter, bombastisk musik, Hollywoodmoral och konceptstölder. Men, och här kommer det gott folk, det hela är gjort med sådan oförställd charm så att det är helt omöjligt att värja sig.
Feelgood-känsla hette det visst ja…!