Die Hard 4.0 (2007)

Såhär lagom till julens fridfullhet känns det ju nästan lite obligatoriskt att dra på en John McClane-rulle. Die Hard-konceptet har ju liksom för alltid fått en sorts julkänsla över sig, och bör väl kanske  införlivas i varje respektabel tittlista inför den stundande högtiden.

Nu väljer jag dock det andra greppet, och återtittar på den senaste av den nu kanske klassiske antihjältens vedermödor. Om de första två filmerna var storslagna actionpärlor med handlingen mestadels förlagd till trånga utrymmen, får man väl säga tvärtom när det gäller del 3 och dagens historia. Större ytor, mer människor men likväl samma stil på adrenalinet.

Detta alsters regissör Len Wiseman krutar på från allra första början, när han låter McClane få uppdraget att eskortera en hackande yngling (Justin Long) till FBI som gärna vill prata med honom angående ett pinsamt dataintrång som drabbat den stora myndighetsjätten.
Ett par synnerligen elaka badass vill dock också gärna träffa hackern för att röja bevis ur vägen men som vanligt lyckas Brucan W komma emellan och vips är cirkusen igång.

Den här gången handlar det om cyberbrott och dataterrorism blandat med lite hederlig slå-på-käften-action. Det sista är ju den gode McClane något av ett pugilistess på. Som vanligt finns det också en dold agenda bakom überskurkens handlingar, och detta portioneras ut i lagom mängd under filmens gång.

precis som förr. minus håret..

Vi känner igen konceptet, det är samma stil och samma överlägsna attityd hos skurksen när de går i clinch med vår hjältepolis. Vi som varit med på hela resan vet ju att när historien rullat på så pass långt att Willis är iförd smutsiga kläder och med ett lagom klädsamt nedblodat ansikte är han i sitt livs form och tänker inte låta någon jävel komma över bron, än mindre vända om och fly med svansen mellan benen.

Gott om stinn action och regissör Wiseman har uppenbarligen fått klara order om hur man förvaltar McClane-arvet på bästa sätt, Die Hard-filmerna är på så sätt oerhört enkla i sin uppbyggnad…mycket hjärta och mindre hjärna men med en vinkling som skapar en osviklig lojalitet hos oss som tittar. Justin Long gör sig som något nervös sidekick, McClanes dotter har vuxit till sig och får en liten men viktig roll i filmen i Mary Elisabeth Winstead skepnad. Dagens huvudskurk heter Timothy Olyphant och gör inte alls bort sig, men framstår ändå som den blekaste av ärkeskurkarna som McClane råkat på under åren. Olyphant är inte på långa vägar i närheten av Hans Gruber när det gäller sarkasmerna och den sköna elakheten. Men å andra sidan, vem skulle kunna hota honom på den tronen….? Och Bruce Willis…tja har är ju McClane liksom. Punkt.

Die Hard 4.0 levererar precis vad den ska utan några omständiga krusiduller. Inga djupsinnigheter, inget nytt under solen, tung Hollywoodaction, en skurkliga som i början tycks oövervinnerliga tills de stöter på gamle McClane vilken tar till the old school för att visa var skåpet ska stå. Allt går enligt det beprövade gamla receptet, och en än gång är det skönt underhållande längs hela speltiden. Inte lika uppseendeväckande som en gång i tiden men nog är gammal återigen bäst.

2 kommentarer på “Die Hard 4.0 (2007)

  1. Haha, jag håller absolut inte med herr filmitch i det avseendet men som lättsam action är denna uppföljare helt ok. Kanske för att jag alltid varit rätt förtjust i Justin Long?

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.