Swiss Army Man (2016)

swiss-army-man-posterVissa rullar har den där förmågan. Att komma in från sidan och totalt golva en.
När det dessutom är en film som inte direkt kan sorteras in i de ”normala” facken, jå då måste det ju vara ren bingo!

Det här är inte en film för alla. Det är jag rätt så säker på. Kanske är det till och med en sån där rulle som du antingen älskar eller hatar. Filmen har enormt stor gråzon vad gäller innehåll, symbolik och kanske till och med mening…men åsikter om det som utspelas här kommer antingen att vara flipp eller flopp för ganska många. Kräver rullen sin man eller kvinna? Tja, inte mer än att man måste hålla ett VÄÄÄLDIGT öppet sinne om charmen överhuvudtaget ska nå igenom.

För egen del föll jag som en ståtlig gran i skogen nästan direkt. Kanske var mina sinnen ovanligt liberala just denna kväll. Kanske var jag helt oförberedd och hann inte sätta upp garden. Kanske tjusades jag helt enkelt av den minst sagt udda inledningen på detta drama med knas-komiska-sorgliga förtecken.

Den skeppsbrutne Hank (Paul Dano) vill göra pinan kort med ett rep runt halsen. Isolerad och ensam. Precis i det ögonblicket flyter ett lik i land. En ung man. Hank skjuter upp sin avgång från jordelivet och får plötsligt en ny vän att prata med (??). Som strax svarar tillbaka och heter Manny (Daniel Radcliffe) ! Japp, du hör ju. Öppet sinne var det, kom ihåg. Mer än så bör icke skrivas om handlingen i denna film som bara ska upplevas. Ospoilad och förutsättningslöst. Vad det handlar om? Allt. Livet, misstag, rädsla, framgång, glädje och kanske…hoppet.

swiss-army-man

islolerad men inte ensam

Egentligen en ”sago-lik” skröna. I väldigt märklig kostym. Stora plus delas ut till duon som leder filmen genom alla känslor, Paul Dano och Daniel Radcliffe. Den senare visar än en gång att han klarar av att ta steget från jöns-Harry Potter till en vuxen filmkarriär med udda (positivt) rollvall. Vänner av Mary Elizabeth Winstead bör också hålla ögonen öppna.
Hela historien författad och regisserad av duon Dan Kwan och Daniel Scheinert. Märkliga gossar, men jag lyfter på hatten för att de utmanar mitt sinne.

En av årets bästa när vi summerar i böckerna.
Men också konstigaste.
Och vackraste.
Plus musiken. MUSIKEN!

avsnitt-65I SoF-poddens avsnitt 65 bombar vi ännu mer kärlek över dagens rulle och kan helt enkelt inte låta bli att ösa lovord över denna skapelse.

Annonser

10 Cloverfield Lane (2016)

10-cloverfield-lane-movie-posterVårens ”lillsnackis” på bio?
En rulle vars underhållningsvärde ökar om man håller sig undan spolier och annat snickesnack om filmen.

För så är det ju.
Ibland dyker det upp filmer som faktiskt mår bäst av att man nästan inte vet ett endaste dugg. Som den här. Men lite info kan man allt lämna om den. Ändå. Utan att den tappar i värde. Förvänta dig inga stordåd framför kameran dock. Mer en krypande obehagskänsla av att nåt är fel, jäkligt fel.
Men vad?

Michelle (Mary Elizabeth Winstead) vaknar upp i ett rum. Var är hon? Varför är hon där?
Många frågor. Ganska snålt med svar. Både för henne och oss som tittar. När så hennes ”värd” dyker upp i form av den märklige, lågmälde och lätt creepy Howard (John Goodman) mumlar han om att området, landet, världen (?) är utsatt för en kemisk attack och att det skyddsrum de befinner sig i (homemade by Howard) är det enda säkra stället.
Men varför beter sig Howard så misstänksamt ibland? Varför finns det regler som måste följas? Och vem är den märklige Emmet (John Gallagher Jr.) som också tycks ha tagit skydd i underjorden?

10-cloverfield-lane-2016-john-gallagher-jr-mary-elizabeth-winstead-john-goodman-1200x641

Goodman tänker ta i med hårdhandskarna?

Rasande snyggt kammarspel detta, iscensatt av regissören Dan Trachtenberg. Bakom produktionen svävar J J Abrams ande. Goodman får dagens skådispris för sin insats som Howard. Kuf! Michelle i Winstead´s version går från hjälplöst strandat ”offer” till besatt nyfiken på att få reda om sanningen bakom allt. För det finns såklart en sådan. Inbakad där i den olustiga stämningen, det isolerade utrymmet, bland de tusen frågorna som både Michelle och jag brottas med.
Trägen vinner till slut,men frågan är om alla svar är av godo…?

Snitsig dramaaction i bästa stil.
Här finns varken tid eller utrymme till att sitta och ha tråkigt. Det är på tok för spännande, ovisst och framför allt engagerande för att ens tappa fokus för en sekund.
Sevärt! Minst sagt!

Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Tjoff och Smack!!!
Vad var det som hände?! Som en galen virvelvind som bara liksom slog till och sedan lika fort försvann!

Edgar Wright på speed. Eller nåt. Den brittiske filmsnubben med säkra titlar som Shaun of the Dead och Hot Fuzz, har läst in sig på serieförlaga och gör sin egen version på film. Och här gäller det att glo om du inte ska missa en sekund. Wright öser, verkligen ÖSER, på med ett tempo som nästan kan fälla även den mest ihärdige.

Toronto-bon Scott Pilgrim (Michael Cera) är en sorts slacker med minst sagt udda kompiskrets. Hans spelar i ett sunkigt hobbyband, delar källarlya med gayige Wallace (Kieran Culkin) och verkar mest göra…ingenting. När han träffar den märkliga och lockande Ramona Flowers (Mary Elisabeth Winstead) med rött hår…och blått hår…och grönt hår OCH självsäker stil… drabbas han av den stora passionen. Här gäller det att charma medans järnet är varmt. Så att säga. Extra lurigt kanske då att han redan dejtar kinesiska yrvädret Knives Chau (Ellen Wong)…men inget som inte går att hantera. Eller?

OCH, för att vinna Ramonas hjärta och slutliga intresse måste Scott bokstavligen SLÅ sig fram genom Ramonas sju ELAKA ex (!!!) som har en förmåga att dyka upp i tid och otid. Som ni hör ett helt vansinnigt upplägg som tycks pendla mellan fantasy och verklighet. Uppbyggt som ett klassiskt tv-spel där Scott måste möta sina motståndare öga mot öga med allt vad DET innebär av spektakulära fighter.

Min impulsiva spontana känsla efter några minuter; herrejösses..VAD är det här..EGENTLIGEN!?
Min känsla den efterföljande speltiden av filmen: herrejösses…vad jag ÄLSKAR det! Att beskriva rullen är egentligen ganska omöjligt…och onödigt. Full med fantasifulla vinklingar, knäppa serietidningseffekter…och någonstans även en insprängd visdom att man alltid vara sig själv och tro på det man gör.
Tror jag iaf att det handlar om.

Ibland vet jag inte riktigt, upptagen som jag är med att ta in alla crazy effekter och grejer som händer. Wright har för ett ögonblick struntat i den där lite smarta brittiska humorn med underfundighet, och drar på med visuell grannlåt av sällan skådat slag. Men vänta, det ÄR å andra sidan rätt underfundigt här också när man tänker på det. Bara presenterat på ett annat sätt. Och visst går att det att hitta små säkra kopplingar till gamla tjusiga klassiker som Some kind of Wonderful, The Breakfast Club och Pretty in Pink? Om man bara vill alltså.

helt naturligt för en tjej att ha i väskan i den här rullen

Huvudrollen Cera är sådär charmigt naiv och lite jönsig, man liksom tycker om honom direkt. Ramona är mystisk, märklig och sportar en skön stil. Runt dem finns snällisarna och dummisarna. Ibland tror man att Wright gör lite narr av klyschorna, stilen och de sociala fenomenen i vårt upplysta samhälle. Ibland känns det som han bara vill lattja runt med en berättarform som är helt GALEN. Och testa lite nya gränser.
Jag har inte läst någon serieförlaga, men det känns heller inte som om det spelar någon större roll för att kunna ta till sig helheten. Just de snabba klippen, de många oväntade infallen i bildspråket och det vassa tempot i dialogerna är riktiga godsaker. De flesta fräcka storys har sina dalar då det slackar lite. Den här också. Dock inget som på nåt sätt förstör helhetsintrycket när minutrarna ska summeras.

Scott Pilgrim vs the World är fenomenalt underhållande tokig. Rolig och hejdlöst crazy. Ett bildspråk som närmast påminner om tja….just en serieförlaga! Egentligen är det skit samma vad filmen handlar om. Man sugs in i den tack vare den hysteriska formen. Dock kanske en rulle man antingen älskar eller avskyr, så pass utanför boxen befinner den sig.
Själv skrattar jag än!

Black Christmas (2006)

blackxmas_posterOm nu det gamla originalet från -74 ändå hade något stuns av friskhet i sig…så trollar den här nyinspelningen effektivt bort allt det i sitt försök att anpassa sig till den moderna stilen.
Vilket troligen gör att originalversionen endast kommer att kunna refereras till av gamla stötar som en annan. Nutidens kids kommer bara att ha den här versionen i åtanke när man ska prata om Black X-Mas!

Annars börjar den här varianten lite försiktigt lovande.
Mycket homage till ursprungsfilmen, nästan samma kåk och samma upplägg i juldekorationerna. Men där sjuttiotalaren var rätt mystisk och diffus går dagens alster inte alls som en katt runt gröten. Inom 30 minuter vet vi allt om VARFÖR huset spelar så stor roll, vi vet VEM som ligger bakom allt som händer. Det enda vi inte vet är NÄR och i vilken FORM.

Detta råder dock regissören Glen Morgan (manusnisse på Final Destination-rullarna) snabbt bot på och låter kladdigt gore ersätta smyget med musik och skuggor från den första rullen när maniacen Billy rymmer från hispan och börjar sin galna splatterfest. Standardformulär 1A vad gäller att avliva studentbrudar på löpande band. Såklart vet inte storyn heller när det är dags att sluta, därför kommer den OBLIGATORISKA sista finalen när allt tycks vara förbi (som att man inte kunde förutse det då!!)

BC2

panik i den konstgjorda snön!

Inga personer att bry sig om här. Skådisar som paraderar förbi en kort stund är bla Katie Cassidy, Kristen Cloke, Michelle Trachtenberg, Lacey Chabert och en ung Mary Elizabeth Winstead. Det enda festliga här är att Andrea Martin, som spelade en av de utsatta tjejerna i originalversionen, här återkommer som ”matmor” i dagens hus.

Löpande-band-slasher tillverkad utan känsla och list. Duger dock som underhållning för stunden för den hågade, men inget man behöver bry sig om ifall man missar.
Knappt godkänt, men det är ju jultider så jag är snäll.

Die Hard 4.0 (2007)

Såhär lagom till julens fridfullhet känns det ju nästan lite obligatoriskt att dra på en John McClane-rulle. Die Hard-konceptet har ju liksom för alltid fått en sorts julkänsla över sig, och bör väl kanske  införlivas i varje respektabel tittlista inför den stundande högtiden.

Nu väljer jag dock det andra greppet, och återtittar på den senaste av den nu kanske klassiske antihjältens vedermödor. Om de första två filmerna var storslagna actionpärlor med handlingen mestadels förlagd till trånga utrymmen, får man väl säga tvärtom när det gäller del 3 och dagens historia. Större ytor, mer människor men likväl samma stil på adrenalinet.

Detta alsters regissör Len Wiseman krutar på från allra första början, när han låter McClane få uppdraget att eskortera en hackande yngling (Justin Long) till FBI som gärna vill prata med honom angående ett pinsamt dataintrång som drabbat den stora myndighetsjätten.
Ett par synnerligen elaka badass vill dock också gärna träffa hackern för att röja bevis ur vägen men som vanligt lyckas Brucan W komma emellan och vips är cirkusen igång.

Den här gången handlar det om cyberbrott och dataterrorism blandat med lite hederlig slå-på-käften-action. Det sista är ju den gode McClane något av ett pugilistess på. Som vanligt finns det också en dold agenda bakom überskurkens handlingar, och detta portioneras ut i lagom mängd under filmens gång.

precis som förr. minus håret..

Vi känner igen konceptet, det är samma stil och samma överlägsna attityd hos skurksen när de går i clinch med vår hjältepolis. Vi som varit med på hela resan vet ju att när historien rullat på så pass långt att Willis är iförd smutsiga kläder och med ett lagom klädsamt nedblodat ansikte är han i sitt livs form och tänker inte låta någon jävel komma över bron, än mindre vända om och fly med svansen mellan benen.

Gott om stinn action och regissör Wiseman har uppenbarligen fått klara order om hur man förvaltar McClane-arvet på bästa sätt, Die Hard-filmerna är på så sätt oerhört enkla i sin uppbyggnad…mycket hjärta och mindre hjärna men med en vinkling som skapar en osviklig lojalitet hos oss som tittar. Justin Long gör sig som något nervös sidekick, McClanes dotter har vuxit till sig och får en liten men viktig roll i filmen i Mary Elisabeth Winstead skepnad. Dagens huvudskurk heter Timothy Olyphant och gör inte alls bort sig, men framstår ändå som den blekaste av ärkeskurkarna som McClane råkat på under åren. Olyphant är inte på långa vägar i närheten av Hans Gruber när det gäller sarkasmerna och den sköna elakheten. Men å andra sidan, vem skulle kunna hota honom på den tronen….? Och Bruce Willis…tja har är ju McClane liksom. Punkt.

Die Hard 4.0 levererar precis vad den ska utan några omständiga krusiduller. Inga djupsinnigheter, inget nytt under solen, tung Hollywoodaction, en skurkliga som i början tycks oövervinnerliga tills de stöter på gamle McClane vilken tar till the old school för att visa var skåpet ska stå. Allt går enligt det beprövade gamla receptet, och en än gång är det skönt underhållande längs hela speltiden. Inte lika uppseendeväckande som en gång i tiden men nog är gammal återigen bäst.

The Thing (2011)

Börjar man syna den ganska moderna filmhistorien lite mer noggrant så ser man strax att det kom rätt mycket fina rullar under 80-talet trots allt. Och detta från vitt skilda genrer, inte bara ungdomskomedier signerade John Hughes alltså.

Bland det vassaste som gick att uppleva på bio hösten 1982 var en ruggig historia med den enkla titeln The Thing, signerad John Carpenter när denne verkligen stod på toppen av sin skaparförmåga. En murrig alieninvasion-historia som byggde på 50-talsalstret Fantomen från Mars (som i sin tur byggde på sci-fi-novellen who goes there?), men i denna moderna tid försedd med lagom grisiga effekter enligt patenterad modell. Och spännande var det också! Och Kurt Russell som leading man.

Snabbt hopp till dagens filmindustri och det var naturligtvis bara en tidsfråga innan remake-klorna vässades åt detta håll. Tack och lov finns det uppenbarligen en och annan vettig producent kvar i drömfrabriken, för någonstans insåg man att det kanske ändå skulle vara lite självmål att kopiera denna klassiska historia rakt av. I en sorts workaround för att ändå kunna ge sig på detta projekt väljer man nu då istället att göra en historia, en sorts prequel, som leder fram direkt till när Carpenters smärre mästerverk tar sin början.
Hm..inte så dumt kanske…eller?

Nä, kanske inte men kom igen…naturligtvis går det inte att göra den här storyn utan att sno friskt från 80-talet. Vilket också görs. Grejen är dock att det görs rätt snyggt och på ett sätt som absolut inte stör mig som håller just Carpenter-originalet som näst intill heligt i alien-rysar-thriller-facket. Trots att filmen klassas som en prequel är det egentligen en smidigt tillverkad remake som lyckas med konststycket att skapa sig en mindre egen identitet, och detta trots att den helt fräckt också snor titeln rakt av.

Mary E leker Sigourney W...

Forskaren Kate (Mary Elisabeth Winstead) får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till, ett norskt forskarlag har gjort en makaber upptäckt i isen i Antarktis; ett till synes infruset rymdskepp med tillhörande främmande livsform! Vill Kate möjligen komma dit och ta lite prover?
Väl på basen är det häng med glada norrmän och ett par andra forskare av varierande nationalitet, inklusive de obligatoriska amerikanarna. Alla tycks fira vad som kan vara århundradets upptäckt. Käcka miner som snabbt övergår i fruktan när vår upphittade alienvän plötsligt inte vill vara gäst längre och beslutar sig för att decimera personalen lite lagom i taget och under inte-så-trevliga former.

Inte-på-något-sätt kände regissören Matthijs van Heijningen Jr. visar faktiskt på gott handlag och en nästan kärleksfull blinkning åt 80-talet när en katt – och råttalek tar sin början på den allt ogästvänligare forskarbasen. Carpenter och co var beroende av sin tids effektmakare, men dagens film kan naturligtvis luta sig mot betydligt vassare cgi-upplevelser. Självklart inte alltid i betydelsen att det blir bättre då, men här hjälper de till att effektivt föra actiondelarna framåt och viss spänning infinner sig efter ett tag. Naturligtvis kan även den här varelsen imitera sina offer, vilket gör att Kate och co får allt större problem att lita på varandra. Lite lagom krypande mysrysligheter på begränsad yta är ju ALDRIG fel på film, och den ödsliga omgivningen hjälper till att framhäva just den känslan.

The Thing imiterar (!) sin föregångare på ett rätt snyggt sätt, och resultatet är lite småspännande ändå in i slutet där historien nästan sömlöst lyckas med konststycket att glida in i Carpenters historia. Summa summarum: dagens kvinnliga hjälte gör inte bort sig, lite småkul med ett koppel norskar i birollerna, en fanatisk dansk och bra handhavande av effekterna. Carpenter må muttra surt, men helt missnöjd borde inte ens han vara.