The Thing (2011)

Börjar man syna den ganska moderna filmhistorien lite mer noggrant så ser man strax att det kom rätt mycket fina rullar under 80-talet trots allt. Och detta från vitt skilda genrer, inte bara ungdomskomedier signerade John Hughes alltså.

Bland det vassaste som gick att uppleva på bio hösten 1982 var en ruggig historia med den enkla titeln The Thing, signerad John Carpenter när denne verkligen stod på toppen av sin skaparförmåga. En murrig alieninvasion-historia som byggde på 50-talsalstret Fantomen från Mars (som i sin tur byggde på sci-fi-novellen who goes there?), men i denna moderna tid försedd med lagom grisiga effekter enligt patenterad modell. Och spännande var det också! Och Kurt Russell som leading man.

Snabbt hopp till dagens filmindustri och det var naturligtvis bara en tidsfråga innan remake-klorna vässades åt detta håll. Tack och lov finns det uppenbarligen en och annan vettig producent kvar i drömfrabriken, för någonstans insåg man att det kanske ändå skulle vara lite självmål att kopiera denna klassiska historia rakt av. I en sorts workaround för att ändå kunna ge sig på detta projekt väljer man nu då istället att göra en historia, en sorts prequel, som leder fram direkt till när Carpenters smärre mästerverk tar sin början.
Hm..inte så dumt kanske…eller?

Nä, kanske inte men kom igen…naturligtvis går det inte att göra den här storyn utan att sno friskt från 80-talet. Vilket också görs. Grejen är dock att det görs rätt snyggt och på ett sätt som absolut inte stör mig som håller just Carpenter-originalet som näst intill heligt i alien-rysar-thriller-facket. Trots att filmen klassas som en prequel är det egentligen en smidigt tillverkad remake som lyckas med konststycket att skapa sig en mindre egen identitet, och detta trots att den helt fräckt också snor titeln rakt av.

Mary E leker Sigourney W...

Forskaren Kate (Mary Elisabeth Winstead) får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till, ett norskt forskarlag har gjort en makaber upptäckt i isen i Antarktis; ett till synes infruset rymdskepp med tillhörande främmande livsform! Vill Kate möjligen komma dit och ta lite prover?
Väl på basen är det häng med glada norrmän och ett par andra forskare av varierande nationalitet, inklusive de obligatoriska amerikanarna. Alla tycks fira vad som kan vara århundradets upptäckt. Käcka miner som snabbt övergår i fruktan när vår upphittade alienvän plötsligt inte vill vara gäst längre och beslutar sig för att decimera personalen lite lagom i taget och under inte-så-trevliga former.

Inte-på-något-sätt kände regissören Matthijs van Heijningen Jr. visar faktiskt på gott handlag och en nästan kärleksfull blinkning åt 80-talet när en katt – och råttalek tar sin början på den allt ogästvänligare forskarbasen. Carpenter och co var beroende av sin tids effektmakare, men dagens film kan naturligtvis luta sig mot betydligt vassare cgi-upplevelser. Självklart inte alltid i betydelsen att det blir bättre då, men här hjälper de till att effektivt föra actiondelarna framåt och viss spänning infinner sig efter ett tag. Naturligtvis kan även den här varelsen imitera sina offer, vilket gör att Kate och co får allt större problem att lita på varandra. Lite lagom krypande mysrysligheter på begränsad yta är ju ALDRIG fel på film, och den ödsliga omgivningen hjälper till att framhäva just den känslan.

The Thing imiterar (!) sin föregångare på ett rätt snyggt sätt, och resultatet är lite småspännande ändå in i slutet där historien nästan sömlöst lyckas med konststycket att glida in i Carpenters historia. Summa summarum: dagens kvinnliga hjälte gör inte bort sig, lite småkul med ett koppel norskar i birollerna, en fanatisk dansk och bra handhavande av effekterna. Carpenter må muttra surt, men helt missnöjd borde inte ens han vara.