återtitten: Deep Impact (1998)

deep_posterEn av de rullar jag kom in på och nämnde lite sådär i förbigående under Filmspanartemat Det Går Åt Helvete…var just detta alster. För det går ju liksom åt helvete rätt ordentligt här. Även om det inte går under.

Såklart att man därför också blev lite sugen på att se om denna. Jaså…inte?
Nåväl, jag blev det iaf.
Tillverkad samma år som bombastiska popcornet Armageddon….skulle den här rullen kanske lite mer motsvara en…”seriös” take på ämnet. Ja, med Hollywoods sätt att mäta då alltså. Givetvis.

Okej, en superduperstor asteriod…komet…meteor…eh..?…är på väg mot jorden. Myndigheterna mörkar, men den driftiga reportern Téa Leoni lyckas snoka upp sanningen och stoiske presidenten Morgan Freeman tvingas be henne lugna sig lite…mot att hon får första tjing vid presspodiet när nyheten väl avslöjas. Il Presidente har såklart en plan, upp med ett sprillans nytt skrytbygge till rymdskepp som ska spränga asteroiden (hm har vi hört det förut?). OM inte det funkar finns en reservplan att bevara utvalda delar av mänskligheten, djurarter och diverse pick och pack i djupa grottor som ska stå emot den katastrof som väntar om det blir ett nedslag.

Drama på två fronter alltså. Dels äventyret som väntar de utvalda astronauterna med uppdrag sprängning på schemat, och dels förberedelserna inför en möjlig katastrof på jorden.
Regissören Mimi Leder kan faktiskt ha fått lite väl mycket skit för sin film när den kom. Kanske den drogs över samma kam som Armageddon? Ganska troligt. Den här rullen visar ändå upp ett mycket bredare register vad gäller (viss) realism om hur det skulle kunna vara. Den jolmar såklart till det i snyftscenerna, men det finns också bra dramaturgi som spelar på de rätta strängarna. Effekterna i slutet på rullen är jäkligt snygga (för att vara årgång -98) och jag inser nu att den här rullen faktiskt är ganska bra. Den förlorar sig aldrig i för mycket smet (vaddå, visst kladd får man ju räkna med…) och håller sig på rätt sida överspelet.

som om det inte räckte med bilköer…nu kommer en kometjävel också!!

Den är inte på något sätt klinisk i sitt utförande, men inte heller störande patriotisk.
Den gör precis vad den är tillverkad för, underhåller och oroar. Robert Duvall som vanligt stabil, här som gammal rävig astronautveteran vilken är den som till slut har lösningen alla klurat sig galna över. När allt hopp tycks ute. (och jag skulle då fan inte vilja ha varit ombord när han drar DEN vilda idén för sitt crew!)

Förutom ovan nämnda ess i rollistan kan man här också njuta en ung Elijah Wood, en lika ung Leelee Sobieski…plus en väldigt mycket slimmare version av en viss Jon Favreu! Häpp!

Armageddon kanske talar mer till den adrenalinstinna actioncirkusen i detta ämne…men Deep Impact framstår med åren i sig som en rejält seriös version av vad som SKULLE kunna hända.

Och visst är det lite märkligt ändå att det inte gjort det än…?
På riktigt alltså.

3 sidor av samma mynt: att vara siste (?) man kvar på jorden…

Författaren Richard Matheson skrev 1954 romanen I am Legend, vilken märkligt nog fick namnet Varulvarnas Natt (if only..) på svenska!
Naturligtvis har storyn om mannen som tycks vara den siste levande vettiga personen kvar efter en stor epidemi hittat in i filmrummen också, och icke mindre än 3 versioner av romanen har filmats under åren.

Häng med så tar vi en snabb titt på vilka de är!


last_man_on_earth-posterThe Last Man on Earth (1964)

En bister och nervig Vincent Price vaknar upp varje dag i ett framtida ex-samhälle där katastrofen är ett faktum.

Så länge solen är uppe kan han ägna sig åt att åka runt och samla mat, teknikprylar och att leta upp de hiskeliga rester av människosläktet som förvandlats till några sorts vampyrer/zombies-light. När han väl hittar en och annan blir det påle genom kroppen-stuket! Och sen bränns kropparna på löpande band i den stora hemska grusgropen där (helvetes)elden tycks brinna oavbrutet. Price har lägligt nog försett rullen med en voiceover som mycket kliniskt berättar om hans tankar.

Här vi kanske annars rullen som är mest trogen romanen, om man ska jämföra de tre filmerna storymässigt. Dessvärre lider rullen svårt av att den är producerad och inspelad i Italien. Price är den enda engelsktalande skådisen, och alla övriga som dyker upp i diverse flashbacks har blivit dubbade. Och inte på det mest snygga sättet. I tillbakablickarna åker Price lite lagom nödbedd till ett sorts labb, där han drar på den vita rocken och stelt börjar ”forska”….dvs glo i ett mikroskop. Annars är det hemmafronten som gäller, där fru och dotter snart blir offer för smittan…

still-of-vincent-price-in-the-last-man-on-earth-(1964)-large-picture

inga objudna gäster tack!

Likaså känns filmen riktigt misshandlad vad gäller klippning och kontinuitet. Ibland kör Price, eller Robert Morgan som han heter här, omkring i en vänsterstyrd bil, för att i nästa klipp stiga ur en högerstyrd. Klantiga misstag som kanske inte var så viktiga i mitten på 60-talet.
Domedagsstämning råder dock ibland och visst fångar filmen stundtals det som romanen varit ute efter. Fast bara lite. Mest retar jag mig på ”billighetskänslan”. Snabbproduktion månne?

Möjligen en föregångare till den kommande zombie-kulturen i Hollywood, men i övrigt är det ganska kackigt.
Trots att Matheson själv var med och jobbade på manuset.

 


the_omega_man_posterThe Omega Man (1971)

En bistert leende Charlton Heston kör runt som en biltjuv i ett framtida (1977!) Los Angeles.

Världen är öde efter den stora epidemin, och  Heston, eller Neville, tycks vara the last man standing. Han susar också runt på dagarna i jakt på mat, teknik och allehanda hjälpmedel som kan komma till pass i hans förskansade boning. Och dit gäller det att dra sig då solen går ned, för då tas gatorna över av de kåpförsedda varelserna ur ”the family”…en märklig samling figurer som mest påminner om de tokar just Heston råkade ut för i Bortom Apornas Planet året innan. Dessa bleka och ständigt solglasögonförsedda filurer (med en ung Anthony Zerbe i spetsen) vill helst av allt utplåna Neville som enligt dem står för det ”gamla och ondskefulla i världen” innan katastrofen ”renade” allt. Jojomen.

22

hårdingen dealar inte med buset i onödan

Neville har dock såklart inga planer på att ge upp, och hobbyforskar på ett botmedel mot viruset som fortfarande härjar. Han är ju gammal arméläkare här gubevars. Viss hjälp kommer i form av den överlevande kvinnan Lisa, Rosalind Cash med kanske 70-talets svåraste afrofrisyr.

Heston tycks gå lite på halvfart, spottar ur sig floskler och Zerbes gäng känns mest som en samling fånar som leker domedagssekt. Klyschorna för en äkta 70-talsrulle står som spön i backen, och har ni aldrig tänkt på hur en rejäl skottsalva ljudmässigt pålagd i efterhand the 70-tish style…låter….så rekommenderas en titt på denna film. Liksom för det faluröda filmblodet som inte sett så knasigt ut sedan jag såg Soldier Blue.

Slött regisserad av Boris Sagal (jepp, Kateys pappa) bjuder den här versionen på en sorts tidstypisk ”kalla kriget-rädsla” och faran om vad som kunde hända i en kärnvapenvärld.
Ganska mjäkig rulle, men Heston som vanligt fyrkantigt stenhård.

 


i_am_legend_posterI am Legend (2007)

Den såklart snyggaste av dem alla. Vilket vi tackar den moderna tekniken för. Det ödsliga New York är sjukt snyggt framställt.
Här flänger Will Smith, med trogen hund som följeslagare, runt och samlar som en hamster. Självklart bor han i snitsigt inredd våning med allehanda säkerhetsarrangemang, komplett med laboratorium i källaren.

För här gäller det också att akta sig för mörkret. De bestar som däri huserar när solen gått ned… är som vildsinta galna monster med stirrande blickar. Och kanske också den största nackdelen med filmen….just CGI-sättet de är framställda på känns FÖR konstgjort och för mycket tv-spel. Annars är det en rejält engagerande story som regissören Francis Lawrence (Hunger Games 2 och 3) presenterar. Smarta flashbacks ger oss Nevilles backstory och hur den stora katastrofen inträffade.

IALD-02688r

upptäckten att klockan redan är kväll!

Smith funkar flawless som ensamvarg, och lyckas till och med peta in lite humor i vissa sekvenser. Tonvikten ligger på rejäl Hollywood-action, men dramat är inte långt borta.

Vi känner igen vissa detaljer och inslag från de övriga filmerna och omarbetningen till denna moderna version funkar ändå rätt ok. Slutet kommer i två versioner, varav filmbolaget valde den som de trodde skulle spela bäst på publikens känslor och engagemang för protagonisten Robert Neville. En stabil version av den murriga historien från ett avlägset 50-tal.
(Såhär skrev jag i min recension av rullen efter första återtitten.)

 


Vill du läsa mer och djupare om Robert Neville´s/Morgan´s öden och äventyr klickar du dig nu med fördel vidare till Sofia som också har kikat närmare på Mathesons arv till populärkulturen, och sedan till Plox som går igenom hela fenomenet med Mathesons verk….innan du avslutar med ett besök hos Jojjenito som tar ett likaledes samlat grepp på filmhistorierna!
Hur är känslan, tycker vi lika om verken…eller diffar vi oss ordentligt? Läs och ta reda på det!

p.s.
Sugen på mer siste-man-kvar-på-jorden-äventyr!?!
Missa INTE tv-serien ”The last man on Earth” (2015) med underbare Will Forte i huvudrollen!
HUMORN!!

Left Behind (2014)

hr_Left_Behind_3Det finns ingen hejd på galenskaperna!
Den ena efter andra rullen ramlar in på bloggen som kan tävla om epitetet ÅRETS VÄRSTA! Bara det är ju egentligen lite roligt för en filmnörd..och kanske det som gör det här med film så härligt underbart. Ja jag vet, jag har skrivit det förut. Satans hobbykritiker till att upprepa sig!
Jaja.

Men hörni, frågan är om inte the bottom is nådd HÄR! Just med den här kalkonrullen! Inte så mycket för att den har en handling som är helt crappig…det kan många rullar råka ut för. Men det är SÄTTET och STILEN och BAKGRUNDEN! Faktum är att det ibland är så otroligt uselt att jag bara sitter och gapar med öppen flabb inför just det faktumet. Jag kan liksom inte ta ögonen från filmen. Man vill hela tiden se om det kan bli värre! Och det blir det! Konstant!

En kärnfamilj i splittring; en halvalkad morsa (Lea Thompson i fem minuter), en SÅ JÄVLA KORREKT tonårsdotter så man blir galen, en make som är pilot och har tänkt sig lite rajtan-tajtan med en flygvärdinna, en händelse som kommer att skaka om HELA världen. THE END IS HERE! Och håll i er nu…vem spelar piloten om inte….för helvete…Nicolas Cage!!! Nic!! Va fan? Nog för att dåren är rätt oberäknelig..men det här känns bara för…tja….babianrövigt.

cage-left-behind

Cage börjar ana lite oråd med manuset. Så dags NU!

Hela rullen känns som ett sliskigt ostigt misslyckat filmprojekt på någon filmskola där man håller på att lära sig HUR man bör göra en film. Styltiga repliker, lökigt agerande, effekter som är skrattretande simpla..och nästan underhållande bara för det! Hela rullen stinker av religiös mumbojumbo..så pass att jag var tvungen att snoka lite på nätet om rullens manusnissar. Och visst…Tim LaHaye och Jerry B. Jenkins är FÖRSTÅS två tomtar inom den kristna högern i USA som på detta sätt tillåts sprida sitt härliga budskap! LaHaye är nån sorts pastor med egengrundade rörelser och har sina bestämda åsikter om jordens undergång. Vilka stinkers! Var är Aaron Sorkin när man behöver honom för att ta udden av sådana här pajsare!?

Sorgligt, men inte oväntat, att Cage tar en roll här…men han hoppar väl på allt som ger cash i plånkan numera. För inte kan väl han dela dårarnas budskap här!? Väl?! Och Cage är kanske minst usel i rullen, då fattar ni vilken nivå allt ligger på.
Så ofattbart att detta förklädda tricks att sprida kristet knasbudskap har fått slinka igenom. Det känns precis som när jag nästan varje dag blir stoppad i city av dårfinkarna som vill ge mig ett ex av Vakttornet i fyrfärgstryck…man blir både förbannad och fascinerad på samma gång…
Galet USEL rulle det här!! GALET! Men herregud (!) man kan inte låta bli att skratta lite nöjsamt åt eländet.
Undvik som pesten…eller glo på den som kvällens stora ”underhållning”…typ.

XTRA: Vilken bonus med den HELT malplacerade musiken i rullen! HAHAHAHAHA…!

återtitten: De 12 apornas armé (1995)

Ibland är det ju ändå för märkligt hur man kommer till att se vissa filmer.
Och för den delen att återtitta på dem. Liksom varje nördig filmälskare gillar jag att återvända till filmer. Se dem igen efter en tid. Återuppleva det som från början gjorde att man ville spara på filmen eller se till att införskaffa den. Ja, en del menar att jag har ett alldeles för stort arkiv av rullar.
Ja, en del menar att det är hur galet som helst att hålla på och spara på sig filmer som man redan sett! ”Man vet ju hur det går”! Duhh!

Ni fattar ju att jag inte ens tar den där sista diskussionen. Men då utgår jag ju såklart från att ni är lika mycket filmnörd som en annan. Och just idag var det banne mig riktigt great att vara en filmtok med ett alldeles för stort arkiv av rullar. Det hela började faktiskt som en utmaning på det ökända FB. Det gällde att välja ut den filmposter man tyckte var snyggast från en specifik regissörs verk. Bloggvännen Sofia på Rörliga bilder… var den som gav mig min utmaning; den egensinnige regissören Terry Gilliam. Spontant, faktiskt det första som slog till i skallen, tänkte jag på dagens film. Bara sådär. Naturligtvis ledde det ena till det andra, en omedelbar lust att också SE rullen igen. Det var trots allt ett bra antal år sedan.

Full fart in i arkivet. Visst hade jag väl den liggandes någonstans!? Jodå,* host host*..där på den lite dammiga hyllan med alster från sena 80-talet och första hälften av 90-talet. En snabbt svep med dammtrasan och sedan plats i soffan!

Världen i framtiden runt 2035 är ingen rolig plats.
En enorm epidemi har mer eller mindre förintat all jordens befolkning. De som finns kvar lever under jord där skarpa hjärnor och lustiga kufar micklar på VAR och NÄR viruset egentligen uppstod. Kanske man kan försöka resa tillbaka i tiden och skaffa sig information om den förestående katastrofen (hur taskigt livet på jorden än är…har man uppenbarligen inga problem med varken teknik eller medel…)? I denna sedvanligt murriga Terry Gilliam-värld ser det mesta naturligtvis lite konstigt och märkligt ut. En sorts steampunk med synnerligen skitiga och aviga förtecken? Som att hans Brazil gjort en liten påhälsning och lämnat avtryck kanske. Och så James Cole (Bruce Willis). En sorts fånge som då och då låter sig skickas upp till den karga och ogästvänliga jordytan och där samlar in prover för kufarna att undersöka. Scenerna från ett övergivet och förfallet snöigt Philadelphia är olycksbådande snygga!

Nytt uppdrag för James. Mot att bli benådad går han med på att skickas tillbaka i tiden till 1996 då man tror att katastrofen bröt ut. Felkalkylering dock och James hamnar i Baltimore 1990, blir direkt klassad som ett psykfall och hamnar på dårhus. Dock inte utan att väcka intresset hos den kvinnliga läkaren Kathryn (Madeleine Stowe). För James del kan vistelsen på the nutty house plötsligt ändå vara av intresse då han träffar på den minst sagt störde Jeffrey Goines (Brad Pitt i UNDERBAR roll!) som mumlar om ”de 12 apornas armé”, just samma uttryck som framtidskufarna redan har lyckats få fram information om!
Är detta nyckeln till mysteriet!? Vet dåren Pitt mer om vad som väntar!?

Att se rullen igen är som att sugas in lite i Gilliams knäppa hittepåvärld. Eller sagovärld om man så vill. Som vanligt bygger den märklige regissören sina filmer mest runt rollerna och sättet de framställs på. I ett manus som snurrar allt snabbare ju längre filmen håller på, finns just Willis där och framstår plötsligt som den enda vettiga i sammanhanget. Trots att oddsen är emot honom. Madeleine Stowe gör bra ifrån sig som Kathryn, men i slutänden kan det inte hjälpas att hon ändå blir mer av en sidekick till Willis och hans drama. Nu gör inte det så jäkla mycket då hela ensemblen gör mycket bra ifrån sig. Speciellt Brad Pitt är sensationellt bra som knäppgök. Minspelet, kroppsrörelserna, engagemanget. Det här kan vara en av hans bästa insatser någonsin! Oscarsnomineringen lät förstås inte vänta på sig.

Vad är då filmen? Drama? Sci-fi eller nån sorts galen svart komedi? Som vanligt går det inte riktigt att svara på när det gäller Gilliam. Han är nog där och petar i det mesta skulle jag vilja påstå. Manuset gör sig i vissa lägen lite svårare än vad det är. Men så plötsligt vänder vissa element och man ser ett samband. Överlag fungerar filmen listigt och leder med små brödsmulor mot den märkliga sanningen. Fortfarande fräscht överraskande trots att man redan sett filmen och kan den grundläggande storyn. Även om det nu kanske handlar mer om att njuta av detaljerna när man återser filmen, lyckas den med att engagera otroligt bra i sitt berättande.

12 monkeys

knasklubben håller möte

Återigen visar Willis att han är som bäst när han spelar sunkig och skitig pajsare med märkligt beteende. Stowe har jag alltid gillat. Brad P tror jag att jag näst intill älskar som skådis. Lätt uppe där på min 10-topp när det gäller manliga skådisar. Christopher Plummer och David Morse får också plats i den rätt vassa rollistan. Terry Gilliam har baserat sin knasiga historia på den franska Terrasen från -62 och kryddat den med sina egna påhitt. Trots sin sedvanliga Gilliam-stämpel är det möjligen ändå en av de mest Hollywood-vänliga rullar han gjort?

De 12 apornas armé är både listig och underhållande. Dramatisk och märklig. In mot finalen inser man plötsligt hur allt hänger ihop och så dags får man också släppa alla de logiska loopar som skulle kunna förstöra hela kalaset. Det gäller att låta Gilliam underhålla med det som utspelas visuellt istället för att man börjar tänka för mycket. Vinner på sitt helhjärtade engagemang hos skådisarna.
Ett mycket bra återseende.

Knowing (2009)

Så har man glott på sommarens och höstens mest utskällda film.
I alla fall om man ska tro diverse recensenter, filmbloggar och andra tyckare. En del har inte sparat på krutet och spytt galla över såväl handlingen som Nicolas Cage i huvudrollen. Själv tänker jag sälla mig till den, uppenbarligen, lilla men dock existerande samling som rätt och slätt tycker att detta är ett underhållande stycke med snyggt tilltagna effekter.
Det handlar alltså om den högst desillusionerade John Koestler (Cage), astrofysiker till yrket, ensamstående pappa och ständigt till synes smygsupande på gammal whisky. Koestler sörjer sin döda fru och kan inte gärna se någon större mening i livet. Trots detta försöker han så gott det går att uppfostra sonen Caleb efter moralens alla regler.

Den vardagliga historien tar en kuslig vändning när en tidskapsel begravd på femtiotalet skall öppnas på sonens skola. I kapseln finns teckningar av framtiden, nedritade av den tidens elever och tanken är att Caleb och hans kompisar i nutid ska få varsin teckning att studera. Caleb blir dock grymt besviken när ”hans” teckning endast visar sig vara ett ark fyllt med sifferkombinationer i långa rader. En kväll efter att sonen somnat får John tag i papperet, och som den astrofysiker han är, tar det inte lång tid för honom (trots whiskydimman) att klura ut att sifferkombinationerna i själva verket är datum för många av de katastrofer som inträffat de senaste decennierna, och dessutom visar ett par som ännu inte inträffat!

Sådärja, nu börjar storyn få lite så där härlig over the top-känsla. Cage nyktrar till och bestämmer sig för att rädda vad som räddas kan. Klyschorna står som spön i backen och varvas med rejält tilltagna effekter som imponerar. Regissören Alex Proyas, som även låg bakom den effektstinna I robot, visar var skåpet ska stå med en till början lågmäld historia som plötsligt växer till en mullrande vulkan av besvärligheter och allmän dystopi. Allt med fantasins goda minne naturligtvis.
Belackarna har vänt sig mot det övernaturliga mumbo-jumbo-snacket som hela tiden slingrar sig igenom historien, men själv tycker jag det ger en extra krydda åt denna synnerligen tilltagna actionfantasi.
Ingen hade väl på allvar trott att en historia som den här skulle belysa något större djup eller annan seriös livsåskådning!?

Så strunta i de som gnäller på trovärdigheten och stilen.
Ta Knowing för vad den är, fantasi och effekter i en salig blandning. En perfekt lördagsunderhållning med smak av gamla Arkiv X-avsnitt om man så vill. Och man kan tycka vad man vill om Nicolas Cage, men faktum är att han gör sig perfekt i den här rollen som dyster antihjälte. Inte ett dugg nyskapande men rejält underhållande för stunden.

Betyget: 3/5