I, Robot (2004)

I yngre bokslukande dagar när man sprang på bibblan som en tok och läste murriga sci-fi-historier av Robert A. Henlein och Arthur C. Clarke och allt vad de hette, var det dessvärre ett namn jag aldrig lyckades ta till mig; Isaac Asimov.

Trots att jag nog försökte både en och två gånger. Kanske var det något torrt och ansträngt över författarens stil. Kanske var det FÖR filosofiskt. Hur som helst fastnade det aldrig riktigt, och jag inser ju nu att där han förde synnerligen tänkvärda och provocerande teser om alltings varande, efterlyste jag mest action..helst kanske medelst något rymdskepp i snygg strid någonstans i universum.

Detta misstag kan jag naturligtvis ångra nu, även om jag inte känner en omedelbar jättedragning till att fördjupa mig i författarens böcker såhär i efterhand. Tanken på Asimov kom dock upp av en slump, och denna slump ledde mig till en tanke att jag plötsligt fick lust att göra ännu ett återbesök i Flmrs filmbibliotek.
Därav avhandlas idag således detta återtittade alster.

För det är ju faktiskt så att man här har utgått från Asimov´s novellsamling I, Robot från 1950, vari man hittar de berömda tre ”robotlagarna” som används i dagens rulle. Nu är det här dock ingen Asimov-berättelse överhuvudtaget, resten av historien är framvärkt i gammal god Hollywoodanda där bland annat rutinerade Akiva Goldsman (I am Legend, Da Vinci-koden) har haft ett finger med i spelet.

I framtiden runt 2035 lever robotar sida vid sida med människan och fungerar som en sorts betjänt/figur som får göra allt det vi själva inte vill/kan eller vill utsätta oss för. Roboten är naturligt införlivad i samhället i en lägre rang än oss människor, och frågan är vem som kan ”vara utan en?!” som den bombarderande reklamen hela tiden gastar om. Speciellt nu när en ny modell strax ska införlivas på marknaden.

En som garanterat kan tänka sig en värld utan robotar är polisen Del Spooner (Will Smith) som inte litar på dessa konstruktioner för fem öre. Han har naturligtvis sina randiga skäl till detta, vilket kryper fram ju längre filmen rullar på. Otur för honom, och tur för oss, är att han plötsligt blir indraget i vad som ser ut att vara ett självklart självmord begånget av robotgurun och uppfinnaren Lanning (James Cromwell). Illa publicitet tycker såklart företagsledningen och bossen (Bruce Greenwood) som helst vill tysta ned saken så fort det bara är möjligt. Spooners snutnäsa vaknar dock till liv, och han börjar snoka vidare i vad som skulle kunna vara ett skummare fall än det från början ser ut som.

Såhär vid återtitten kommer spontant känslan att det är en upphottad och aningens justerad version av självaste Blade Runner jag kikar på. Förutsättningarna känns lite lika, spelplanen presenteras på samma sätt och mitt i alltihopa en skeptisk huvudperson och en funderande robot…här i form av skapelsen ”Sonny” som möjligen kan vara lite annorlunda än sina ”artfränder” och som sitter inne med information om det luriga fallet.

den dynamiska..eh..trion

Dagens regissör Alex Proyas kör en balansgång mellan filosofiskt tänkande och stilsäkra actioneffekter. Manuset vill nog gärna sväva ut i diverse grunnanden, men har också trycket på sig att det ska vara tilltalande rent visuellt OCH… för den stora popcornspubliken. Vilket gör att blinkningen till t.ex. Blade… både finns där och trycks undan på samma gång. Will Smith vet precis vilken nivå som krävs av honom, och någonstans kan jag känna att han ändå har en naturlig fallenhet för sådana här produktioner, där teknik, effekter och lite dräpande one-liners ska avlossas. Bridget Moynahan som företagsrepresentant blir hans verbala kombattant och ofrivilliga sidekick i jakten på detta mysterium med både tekniska och domedagsliknande tendenser.

I, Robot är stabilt berättad men glömmer inte för en sekund att det är en produkt som ska både underhålla och flasha sina fräsiga effekter, helst med mycket smör. Vilken den lyckas alldeles utmärkt med. Sonny-the-robot är riktigt grann som specialeffekt, och detta gäller även de övriga plåtburkarna som dyker upp i tid och otid. En rulle som inte bjuckar på några nyheter direkt, men som håller stabilt för en omtitt vad gäller den klassiska frågan om människan vs maskin…här då kanske med mycket yta…

Knowing (2009)

Så har man glott på sommarens och höstens mest utskällda film.
I alla fall om man ska tro diverse recensenter, filmbloggar och andra tyckare. En del har inte sparat på krutet och spytt galla över såväl handlingen som Nicolas Cage i huvudrollen. Själv tänker jag sälla mig till den, uppenbarligen, lilla men dock existerande samling som rätt och slätt tycker att detta är ett underhållande stycke med snyggt tilltagna effekter.
Det handlar alltså om den högst desillusionerade John Koestler (Cage), astrofysiker till yrket, ensamstående pappa och ständigt till synes smygsupande på gammal whisky. Koestler sörjer sin döda fru och kan inte gärna se någon större mening i livet. Trots detta försöker han så gott det går att uppfostra sonen Caleb efter moralens alla regler.

Den vardagliga historien tar en kuslig vändning när en tidskapsel begravd på femtiotalet skall öppnas på sonens skola. I kapseln finns teckningar av framtiden, nedritade av den tidens elever och tanken är att Caleb och hans kompisar i nutid ska få varsin teckning att studera. Caleb blir dock grymt besviken när ”hans” teckning endast visar sig vara ett ark fyllt med sifferkombinationer i långa rader. En kväll efter att sonen somnat får John tag i papperet, och som den astrofysiker han är, tar det inte lång tid för honom (trots whiskydimman) att klura ut att sifferkombinationerna i själva verket är datum för många av de katastrofer som inträffat de senaste decennierna, och dessutom visar ett par som ännu inte inträffat!

Sådärja, nu börjar storyn få lite så där härlig over the top-känsla. Cage nyktrar till och bestämmer sig för att rädda vad som räddas kan. Klyschorna står som spön i backen och varvas med rejält tilltagna effekter som imponerar. Regissören Alex Proyas, som även låg bakom den effektstinna I robot, visar var skåpet ska stå med en till början lågmäld historia som plötsligt växer till en mullrande vulkan av besvärligheter och allmän dystopi. Allt med fantasins goda minne naturligtvis.
Belackarna har vänt sig mot det övernaturliga mumbo-jumbo-snacket som hela tiden slingrar sig igenom historien, men själv tycker jag det ger en extra krydda åt denna synnerligen tilltagna actionfantasi.
Ingen hade väl på allvar trott att en historia som den här skulle belysa något större djup eller annan seriös livsåskådning!?

Så strunta i de som gnäller på trovärdigheten och stilen.
Ta Knowing för vad den är, fantasi och effekter i en salig blandning. En perfekt lördagsunderhållning med smak av gamla Arkiv X-avsnitt om man så vill. Och man kan tycka vad man vill om Nicolas Cage, men faktum är att han gör sig perfekt i den här rollen som dyster antihjälte. Inte ett dugg nyskapande men rejält underhållande för stunden.

Betyget: 3/5