#sommarklubben: The Recruit (2003)

Stabil nonsensthriller från mannen som gav oss den svettiga Ingen Utväg och den mustiga 13 Dagar. Långt ifrån de rullarna här. Men likväl så där lagom stabilt underhållande.

En ung Colin Farrell är datasnillet/charmören/slackern James vilken värvas in i CIA av den sluge och slipade mentorn Walter (Al Pacino). Kanske är det locktonerna om att Walter har viss info om James farsa, vilken försvann mystiskt flera år tidigare, som hjälper till lite extra…?
Börjar som en ganska ordinär ”lära-upp-sig-från-grunden-med-en-massa-tester-rulle.

Farrell glider runt lite lagom kaxigt, och limmar bla på en annan rekryt; Layla (Bridget Moynahan), Pacino spelar över sådär som vi vant oss vid, en och annan liten twist finns också självklart inbakad i storyn. Speciellt när det visar sig att den gode Walter har vissa planer med James inom CIA. Mullvadar ska hittas, skumraskspel ska avslöjas, och som vanligt ska man inte veta riktigt vem som är vem eller går att lita på.

Regissören Roger Donaldson har ju viss rutin på  det här med fula fiska bakom kulisserna. Den här rullen kommer  dock troligen inte att sätta några större avtryck i filmhistorien, men som stabil underhållning funkar den gott. Komplett med lite smyg-smyg, biljakter, misstro, övervakning och vapen som avlossas. Börjar man fundera på manusets upplägg i detalj kommer viss förvirring att uppstå när man funderar på orsak och verkan…men det behöver man heller inte bry sig om.

Som nöjespiller funkar filmen för stunden. Farrell gör vad han ska, liksom Moynahan. Och det är väl bra så då.

Falsk info i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

återtitten: The Sum of All Fears (2002)

Affleck igen.
Nu hoppar han in som självaste Jack Ryan i den här udda rebooten av karaktären när dollarstinna producenter ville spinna vidare på franschisen. Gamle surgubben Harrison Ford, som gjort Ryan i två rullar innan, var dock inte nöjd med manus och förutsättningar, varvid hela storyn således skrevs om med en ung och grön Ryan i centrum istället. När jag såg rullen första gången var jag måttligt imponerad. Konstigt, då jag finner den bra mycket bättre nu än jag kom ihåg. Var jag för trött då? Hade jag druckit för många öl? Who knows.

Står man ut med en hårt flängande Affleck här, bjuds också på en sådan där lagom tung politisk thriller med många klipp och många kontinenter inblandade. Rollistan är diger som en önskelista till Tomten, där förutom Affleck också Morgan Freeman, James Cromwell, Liev Schreiber och Bruce McGill får dra de största lassen. Terrorhot igen såklart. Kanske ryssarna som med ny president hotar världsfreden, kanske andra lugubra skumraskpatrask i skuggorna. Det är upp till CIA-listige Affleck att försöka lösa knutarna. Förutom patenterad politisk Hollywoodthriller bjuds det också på en rejält oväntad utstickare i rullen. Faktiskt det som skiljer den från mängden av andra pro-amerikanska alster som prånglas ut enligt mallen. Genus-o-metern gråter dock floder då stackars Bridget Moynahan inte har mycket att jobba med som Ryans kärleksintresse. Typ den enda kvinna som syns till under 124 minuter. Regisserad av Phil Alden Robinson som förut gjort Drömmarnas fält. Kontraster!

Vräkigt mustig story efter roman av Tom Clancy, svälj dock de värsta flosklerna och rullen gör sig rätt bra som spänningshöjare. Speciellt på slutet när det SOM VANLIGT handlar om sekunder!
Tja…oväntat smutt ändå alltså, trots att minnet påstod annat. Orättvist belackad.

I, Robot (2004)

I yngre bokslukande dagar när man sprang på bibblan som en tok och läste murriga sci-fi-historier av Robert A. Henlein och Arthur C. Clarke och allt vad de hette, var det dessvärre ett namn jag aldrig lyckades ta till mig; Isaac Asimov.

Trots att jag nog försökte både en och två gånger. Kanske var det något torrt och ansträngt över författarens stil. Kanske var det FÖR filosofiskt. Hur som helst fastnade det aldrig riktigt, och jag inser ju nu att där han förde synnerligen tänkvärda och provocerande teser om alltings varande, efterlyste jag mest action..helst kanske medelst något rymdskepp i snygg strid någonstans i universum.

Detta misstag kan jag naturligtvis ångra nu, även om jag inte känner en omedelbar jättedragning till att fördjupa mig i författarens böcker såhär i efterhand. Tanken på Asimov kom dock upp av en slump, och denna slump ledde mig till en tanke att jag plötsligt fick lust att göra ännu ett återbesök i Flmrs filmbibliotek.
Därav avhandlas idag således detta återtittade alster.

För det är ju faktiskt så att man här har utgått från Asimov´s novellsamling I, Robot från 1950, vari man hittar de berömda tre ”robotlagarna” som används i dagens rulle. Nu är det här dock ingen Asimov-berättelse överhuvudtaget, resten av historien är framvärkt i gammal god Hollywoodanda där bland annat rutinerade Akiva Goldsman (I am Legend, Da Vinci-koden) har haft ett finger med i spelet.

I framtiden runt 2035 lever robotar sida vid sida med människan och fungerar som en sorts betjänt/figur som får göra allt det vi själva inte vill/kan eller vill utsätta oss för. Roboten är naturligt införlivad i samhället i en lägre rang än oss människor, och frågan är vem som kan ”vara utan en?!” som den bombarderande reklamen hela tiden gastar om. Speciellt nu när en ny modell strax ska införlivas på marknaden.

En som garanterat kan tänka sig en värld utan robotar är polisen Del Spooner (Will Smith) som inte litar på dessa konstruktioner för fem öre. Han har naturligtvis sina randiga skäl till detta, vilket kryper fram ju längre filmen rullar på. Otur för honom, och tur för oss, är att han plötsligt blir indraget i vad som ser ut att vara ett självklart självmord begånget av robotgurun och uppfinnaren Lanning (James Cromwell). Illa publicitet tycker såklart företagsledningen och bossen (Bruce Greenwood) som helst vill tysta ned saken så fort det bara är möjligt. Spooners snutnäsa vaknar dock till liv, och han börjar snoka vidare i vad som skulle kunna vara ett skummare fall än det från början ser ut som.

Såhär vid återtitten kommer spontant känslan att det är en upphottad och aningens justerad version av självaste Blade Runner jag kikar på. Förutsättningarna känns lite lika, spelplanen presenteras på samma sätt och mitt i alltihopa en skeptisk huvudperson och en funderande robot…här i form av skapelsen ”Sonny” som möjligen kan vara lite annorlunda än sina ”artfränder” och som sitter inne med information om det luriga fallet.

den dynamiska..eh..trion

Dagens regissör Alex Proyas kör en balansgång mellan filosofiskt tänkande och stilsäkra actioneffekter. Manuset vill nog gärna sväva ut i diverse grunnanden, men har också trycket på sig att det ska vara tilltalande rent visuellt OCH… för den stora popcornspubliken. Vilket gör att blinkningen till t.ex. Blade… både finns där och trycks undan på samma gång. Will Smith vet precis vilken nivå som krävs av honom, och någonstans kan jag känna att han ändå har en naturlig fallenhet för sådana här produktioner, där teknik, effekter och lite dräpande one-liners ska avlossas. Bridget Moynahan som företagsrepresentant blir hans verbala kombattant och ofrivilliga sidekick i jakten på detta mysterium med både tekniska och domedagsliknande tendenser.

I, Robot är stabilt berättad men glömmer inte för en sekund att det är en produkt som ska både underhålla och flasha sina fräsiga effekter, helst med mycket smör. Vilken den lyckas alldeles utmärkt med. Sonny-the-robot är riktigt grann som specialeffekt, och detta gäller även de övriga plåtburkarna som dyker upp i tid och otid. En rulle som inte bjuckar på några nyheter direkt, men som håller stabilt för en omtitt vad gäller den klassiska frågan om människan vs maskin…här då kanske med mycket yta…

World Invasion: Battle Los Angeles (2011)

Snacka om vattendelare till film. Det verkar inte finnas några mellanlägen här direkt. Antingen hatas den innerligt eller ses som en skön testosteronstinn skapelse med effektporr till höger och vänster. Själv känner jag nog för att fria lite här stället för att vara grinig gubbe och fälla.

Jonathan Liebesman (The Killing Room) vet antagligen inte vad subtilt regisserande betyder, eller finess. Han utgår från det flortunna ramverket på manussidorna och öser på med allt i den ytliga skolan helt enkelt. I bästa Michael Bay-stil…nästan. Det är klyschor, plattityder och dumt så det bara sjunger om det. MEN…vad gör väl det om det samtidigt är lite lagom skamligt underhållande i all sin enfaldighet.

Aaron Eckhart byter ut sina seriösa roller för en stund (kom igen, vem skulle inte vilja kuta runt med maffig bössa i näven och få leka actionhjälte!?) och gör veteranstridisen som får bli killen hela dan och plocka fram värsta erfarenheten när (ständigt dessa) usla aliens återigen anfaller jorden. Superattacken Allan i filmen kommer mot Los Angeles som snart förvandlats till ett mellanöstern i miniformat där gatustrider mellan marinkåren och de anfallande varelserna står som spön i backen. Belackarna gormar om dåliga effekter, men jag menar att man i det rasande tempot inte har en susning eller större sportslig att hinna se utifall effekterna är så mycket sämre än i andra filmer av den här kalibern.

Någonstans känns det rätt kul att tänka tanken Black Hawk Down möter Independence Day” när man ser den här filmen. Den som möjligen här tror sig kunna hitta lite seriös mening med tuggmotstånd får titta åt ett annat håll, annars är det bara till att svälja denna snabbmat och inte försöka tänka på kalorierna. Det är flaggviftning, moral the american way, frågan om i vilken ordning karaktärerna ska tvingas bita i gräset, det obligatoriska gänget civilister som måste räddas av de tuffa men godhjärtade boysen, det sedvanliga brandtalet och till slut lite hederlig eye of the tiger när de illvilliga besökarna ska kämpas ned med alla till buds stående medel. Eckhart tar bla hjälp av tuffbruden Michelle Rodriguez som ju vet hur hantera en puffra på film och Bridget Moynahan som snyggveterinär (!) med hjälpsamma färdigheter.  Och jäklar i min låda finns det inte barn med i sällskapet också! Allvarligt, behöver du ens fundera på hur det ska gå för våra huvudpersoner….?

…Battle Los Angeles ska ha cred för att den inte försöker dölja vad det är, en sjujävla overklig dumaction. Det smäller, det springs skriks och härjas. Det är stråkar, plastiga känslor, adrenalin och hela faderullan. Men lita på att inkräktarna också får ordentligt med spö när väl drar ihop sig. Och är det inte det allt handlar om egentligen? Fånigt underhållande är vad det är. Hit med mer popcorn!

”Maybe I can help. I’m a veterinarian.”