Etikettarkiv: Aaron Eckhart

Feb 13 2017

Sully (2016)

sully_posterEn av Clint Eastwoods minst engagerande rullar som regissör.
En av Tom Hanks minst engagerande rullar som skådis.
Ändå stabilt bra och värt.
Huh??!

15 januari 2009. I livs levande livet blir piloten Chesley ”Sully” Sullenberger hjälte när han nödlandar ett passagerarflygplan på Hudson-floden i New York, bara minuter efter att planet startat från LaGuardia-flgplatsen. Kollision med fåglar håller på att ställa till en katastrof men Sullys handlingskraft och blixtsnabba beslut räddar 155 personer från tragedi. Omskrivet, omtalat och visst har du säkert läst om det. Eller kanske till och med sett det på någon amatörvideo på nätet. Klart som det gamla korvspadet att det förr eller senare skulle komma en film om det hele. Som nu. Av Eastwood. Med Hanks som Sully.

Vi får oss således den välbekanta storyn skildrat ur en lite annorlunda vinkel. Rullen tar sin början efter att nödlandning och evakuering är avklarad (men lugn, via otaliga flashbacks får vi naturligtvis hänga med på den korta och avbrutna resan), Sully är hjälte i media. Själv är han mest bekymrad över att inte ha hunnit pratat ordentligt med familjen hemma. Allt är dock icke frid och fröjd. Amerikanska haveriinspektionen utreder olyckan och motsvarigheten till vår Transportstyrelse (tungt pressade av diverse försäkringsbolag) vill ha svar på om Sully kanske ändå inte kunde ha vänt om och landat planet som vanligt istället för i vattnet. Nu förlorar ju flygbolaget massor med stålars gubevars.

Filmen växlar mellan utfrågningarna och hur Sully och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) hanterar de kommande dagarna. Eastwood håller det ganska stramt och sakligt. Inga överdrivna sliskigheter. En rak berättande linje som ändå framställer Sully som en hyvens man och framför allt lugn. Slår man i rullorna så framkommer att den riktige Sully var närvarande vid inspelningen och ”coachade” Tom Hanks hela vägen. Kuriosa: nödlandningen och evakueringen i filmen sker precis på vattendroppen på samma plats där den verkliga nödlandningen ägde rum och många ur räddningspersonalen är de verkliga personerna som hjälpte till.

sully-image-6

incoming

Flygscenerna i riktigt snygga och själva nödlandningen skulle kunna vara hämtat från en dokumentär på Discovery. Jag slås av hur lugnt och sakligt Sully och Skiles agerade när sekunderna verkligen stod på spel. Från allmänheten var det självklart inte någon tvekan om att Sully blev en hjälte som räddade alla liv, istället fokar Eastwood på det lilla ”gatlopp” som piloten tvingades igenom hos myndigheter och försäkringsbolag. Och självklart ger Eastwood honom upprättelse. Fattas bara annat.

Stabil film. Inte direkt överraskande. Inget som dröjer sig kvar i minnet. Ganska ospännande. Men en jäkligt proffsigt tillverkad film. Utförandet exemplariskt. Känns….realistisk. Hanks gör en…Hanks.
Och det räcker ju rätt långt bara det.

 

Maj 16 2016

London Has Fallen (2016)

london-has-fallen_posterHahaha. Klart man vet vad man ger sig in i här.
Den som möjligen tror att det  ska bli sensation och nyskapande…känner inte sitt Hollywood.

Föregångaren, Olympus has Fallen, var en stunds hjärndöd popcornsaction med smällande och tunga skottsalvor. Då var Vita Huset i fara. Här är det hela London som faller offer för illvilliga skumraskterrorister. I centrum återigen il Presidente (Aaron Eckhart) och hans lojala secret service-man Mike Banning (Gerard Butler). Idag är de, tillsammans med stora delar av västvärldens övriga ledare, inbjudna till London på statsbegravning där the PM hastigt gått bort. Men säg den lugna och värdiga sorg som får råda..strax bryter helvetet löst och London sprängs bokstavligen nästan i bitar. Tillsammans med sina digniteter. Bang för bucksen! Typ!

Det märks att rullen är en löpande-band-produkt för att sätta pangpang och actionsekvenser i första rummet. Men skit i det, manus går på rutin, säkra stigar. Banning måste skydda presidenten mot attacker när paret försöker ta sig till säker mark. Ven kan man lita på? Skummisar finns i varje hörn.

Är det ens värt att klaga på logiken?
Njet säger jag. Filmen finns till av en enda anledning, att tillhandahålla ett jävla skjutande och sprängande! Får man dessutom upp ett godkänt driv i storyn, som ju såklart ryms på ett A4, räcker det gott för stunden.
Butler springer, skjuter och ser bister ut. Precis som han ska. Eckhart får den här gången vara lite tuffare president än i förra rullen och hanterar skjutvapen som anstår en deltagare i en popcornsrulle.

London-Has-Fallen_pic

nyttja tuben, smart trix..eller?

Säkra kort på hemmabasen behövs alltid, så därför in med stoiske Morgan Freeman igen som trygg röst. Hahah, ja allt är med andra som vanligt när ytlig hittepåaction ska tillverkas. Idag av regissören Babak Najafi minsann! Snabba Cash II och Sebbe! Hur hamnade han i den här grytan!? Skit i det, han gör jobbet. Precis vad som förväntas av honom.

Vilt skjutande i 100 minuter. Big Ben får sig en mörsare och blir grus (jodå, det ser visst snyggt ut). Kalabalik på datorskärmar. Förrädare. De goda grabbarna vinner alltid.

Fantasilöst, men helt okej actionunderhållning för stunden.

Min poddpartner Fiffi skådade också dagens actionröj. Vad tyckte hon?

Aug 1 2014

Sommarklubben: Betty tur och retur (2000)

Fin liten komedipärla från början av det nya seklet.
Speciellt om man gillar Renée Zellweger. Vilket jag gör. Här är hon hunsad servitris på ett fik i en liten skitstad i Kansas. Hon drömmer sig bort från sluskmake och grå vardag med hjälp av en såpopera på tv, där speciellt tv-doktorn David (Greg Kinnear) står på önskelistan.

En våldsam traumatisk händelse får det att slå slint i skallen på Betty och hon tror att hon och såpadoktorn har varit ett par…och kan bli det igen! Off till Kalifornien och L.A!!
I hasorna dessutom de två lönnmördarna (!) Charlie och Wesley…aka coole Morgan Freeman och gapige Chris Rock. Regisssören Neil LaBute rör ihop en rätt konstig mix av thriller, komedi och drama. Man vet aldrig riktigt vart det ska barka åt, men det finns ett sorts behagligt underhållningsvärde i den här rullen.

Zellweger är härligt lost, Rock gapar och skriker men har kanske de roligaste replikerna, Freeman kör en cool kaffekvart och Kinnear är rätt skön som egotrippad såpaskådis. Största chocken: en hockeyfrillad Aaron Eckhart modell yngre som Bettys taskige och otrogne make!

Betty tur och retur är precis lagom skön underhållning efter en finfin sommardag. Inget för historieböckerna. Mer en stunds småputtrigt engagemang. Bonus: alltid sevärde Crispin Glover i miniroll!
Förvirring i sommarnatten.

 

 

Jun 3 2014

I, Frankenstein (2014)

Naturligtvis finns det detaljer att klaga på här.
Om man vill.

Som att varför man inte satsade på storyn om monstret som överlevare genom århundradena med en lite mer ”seriös” och dramaaktig approach. Erkänn att det lockar lite?
Eller varför man så skitnödigt alltid MÅSTE ha en story om rivaliserande och krigande odödliga släkten…!
Eller varför man ringer in Bill Nighy till en kafferast-roll, där gubben knappt orkar hålla sig vaken.
Eller varför man inte låter den osannolike huvudrollsinnehavaren här, Aaron Eckhart (!), behålla frippan från filmens första minuter. Han ser bra mycket coolare ut i den än som kortsnaggad hårding med ögonskugga i plytet.

Filmen är ett praktexempel på en produkt som bara i bästa fall ska underhålla för stunden.
Inte skrivas in i några historieböcker av värde. Baserat på en tecknad serie var det visst också (vägrar använda det fiiina ordet ”grafisk roman”), och med den bakgrunden får man kanske ändå anse att rullen gör sitt jobb. När filmpostern lockar med orden ”from the producers of Underwold” kan man dock bli lite muttrig. I alla fall jag. Underworld-tjafset gick aldrig hem hos mig. Hade räckt med en film där. Med avslutande story. Är det lika illa här?

Nej, faktiskt inte.
Okej, ett tag ligger rullen därnere och skvalpar runt i det grunda träskvattnet som givet alltid renderar usel-betyg…men till slut får regissören Stuart Beattie ordning på både actionsekvenser, CGI-tekniken, Eckhart´s galna överspel, Nighy´s ointresse och lyckas dessutom slipa bort det mest uppenbara att scenerna egentligen bara är staplade på varandra, där det viktiga är hur det ser ut…inte vad det handlar om.

Vad handlar det om då?
Tja, vår vän monstret, eller Adam som han så smutt döps till i början, hamnar plötsligt mitt i kriget mellan demoner från helvetet (suck) och de goda, rättrådiga, livs levande stenfigurerna Gargoylerna (du vet…de som sitter på kyrkor…tex Notre Dame). Jaharåsåatt! De goda leds av en något vilsen Miranda Otto (kanske inte ens hon fattade riktigt vilken roll hon hade här), och the badasses kommenderas lite lojt av herr Nighy.
NATURLIGTVIS har allt en koppling till filmens hoplappade huvudfigur, och snart får även han lära sig att känna och välja sida.
Trots att han enligt egen utsago inte har någon själ. Hrm…

vad f-n…Matrix-gubbar! här!?

Vi pratar naturligtvis inga stora episka upplevelser här. Mer serietidningsaction och logik enligt dessa märkliga universum som tycks skölja över oss i parti och minut.
Här kan jag möjligen känna att det som sagt är lite synd att man inte tar bättre vara på legenden om Frankensteins Monster ur filosofins alla synsätt om liv och död…utan i stället kör på med devisen ”Bigger explosions is better. No matter what.”
Märk väl dock, filmen tar sig emellanåt och blir lite (liite) småunderhållande i vissa scener. Kanske avsaknaden av viss glimt i ögat och istället närvaron av den supertunga allvarsamheten…vilket då ofrivilligt (?) gör det till lite komedi…hjälper till?

I, Frankenstein gör precis vad den ska. Vänner av liknande serietidningsaction kan säkert hitta ett antal minuters god underhållning här. Frankie-boy själv blir kanske mest en sorts bifigur i slutänden, fångad i manuset som fokar mer på det ganska räliga kriget som pågår. Inte lika usel som Underworld, men inte lika underhållande (!) som Van Helsing! (Och det står jag för!!!)
Snabbt sett, snabbt glömt. Utan att behöva lida alltför mycket.

 

Jan 24 2014

Erased (2012)

Jamen det kan väl vara läge för en liten fredagssågning igen.
Fredagar är ju annars en snällisdag, en liten myssträcka inför den kommande helgen, men ok då. Vi tar fram yxan och känner in kommande ledigheten med ett leende.

Filmer som plötsligt byter namn ska man akta sig för. Har jag alltid sagt.
Nä. det har jag ju inte..men SKULLE kunna göra. För ofta är det just rena rama sanningen. Filmer med nya titlar…samt filmer med tjugo producenter i förtexten är alster att vara oerhört skeptisk mot…visar iaf min slitna  erfarenhet när det gäller att glo på film. Den här rullen går (gick?) också under namnet The Expatriate av någon anledning.

Här är det mannen med filmvärldens kanske just nu mest ekivoka haka, Aaron Eckhart, som alltså tolkar en fattigmansvariant av Jason Bourne. Det är såklart Europa dårå igen. Det är skumma grejer. Det är en huvudperson som inte är den han utger sig för. Ben Logan gick till jobbet en dag i Antwerpen där han bor med dotter (NATURLIGTVIS ansträngd relation mellan dem). Nästa dag är jobbet bara borta, alla uppgifter om Ben som anställd existerar inte och till på köpet verkar det plötsligt som någon hotar både far och dotter på det mer otrevliga sättet.

KAN det ha att göra med att Ben är CIA-fifflare (kom igen..knappast nån spoiler!) med tvivelaktig bakgrund…?! Ojoj, spänningen är knappast på topp kan jag säga. Man har sett´et förut. Nu behöver det inte nödvändigtvis betyda att det är dåligt i alla sammanhang att upprepa ett existerande koncept, men här blir det för mycket vaniljkänsla. För mycket snodda grepp från filmerna med Matt D, som är betydligt bättre på att spöa upp europeiska torpeder än vad Eckhart är. Nu är det väl inte hans fel fullt ut. Han cashar in sin lönecheck och gör vad som står i manuset. Typ.

Eckart börjar inse att det blir svårt att utmana Damon.

För det är ju såklart storyn som känns svår, onödigt komplicerad och ansträngd. Inget som fångar mitt intresse eller medlidande på nåt sätt faktiskt. Jag liksom sitter bara och bockar av händelserna allteftersom. Utan inlevelse. Jag vet ju redan att Eckhart via slingriga och icke på något sätt spännande vägar kommer att sätta buset på plats och på köpet vinna tillbaka sin dotter. Nä, ska man ge sig på att utmana Bourne-filmer vad gäller stil, upplägg och story…då gäller det banne mig att komma med rejält på fötterna. Det gör man inte här. Grynigt foto, försök till snabba klipp i actionsekvenserna och Olga Kurylenko som det största namnet bakom Eckhart i rollistan. Njae…

Erased blir tyvärr en fjuttig lättmjölk av Bourne-stilen. Hur mycket jag än försöker går det inte att uppbringa något större intresse i den här rullen. Jaha, men hur skulle den ha gjorts då? Svaret är kanske så enkelt att den aldrig skulle ha gjorts överhuvudtaget. Smock!

Aug 26 2013

Olympus Has Fallen (2013)

Ojoj vad ska man säga?
Under vårkanten 2013 satt jag och suckade lite uppgivet att allas vår John McClane tycks ha tappat det mesta i och med sitt senaste ”äventyr” i Ryssland i Die Hard 5. Typ.
Ett sådant blekt hittepåäventyr att man undrade om de verkligen inte kunna komma på något bättre.

Så går veckorna och plötsligt en kväll exploderar dagens karamell i ett inferno av bombastiskhet, amerikanska flaggor, supderduperfilmvåld, ett sönderpepprat Vita Huset (!), klyschiga stentuffa repliker, badass som verkligen är ett par rediga assholes och…en hjälte som fan inte lägger fingrar i kors för att slå sig fram i det kaos som filmer bjuder på. Spontant, när eftertexterna rullar till den synnerligen dramatiska och proamerikanska musiken, slås jag av en enda tanke; ”det här skulle ju kunna ha varit Die Hard 5!” ”Varför är inte det här Die Hard 5?!”

Banne mig; den här rullen innehåller på 120 minuter allt, ALLT, som Bruce Willis förgäves försökte få ur sig i våras! Joråsåatt!
Men vänta nu. När jag nu konstaterat det faktum att dagens historia är just det som mr McClane och co icke på långa vägar lyckades fixa…ska jag inte förta prestationerna som den här rullens inblandade bjuder på. Bakom kameran i dagens fyrverkeri huserar Antoine Fuqua, och honom känner ni ju alla filmdårar säkert till vid det här laget. Är Fuqua rentav en tjomme som fått för lite credit längs åren? På hans CV hittas ju nämligen alster som Training Day, King Arthur, Shooter och Tears of the Sun. Snygga filmer allihop om du frågar mig, och en regissör som har sin ”shit together”. Oavsett vad vi möjligen tycker om historierna och manusen. Herr Fuqua känns som en synnerligen skärpt filmsnubbe. Och så sannerligen även här.

Naturligtvis ska ingen komma och påstå att dagens film skulle var extremt speciell eller på något sätt innehållsmässigt kvalitetssäkrad. Ha-Ha…det skulle se ut det. Här är yta, yta, yta och visuella galenskaper och här ger man sig fanimej på jänkarnas allra heligaste; Vita Huset! Hur skulle det kunna bli trovärdigt för en enda sekund!? Det är en hela havet stormar-historia i grälla färger och tusentals med specialeffekter. Och så mitt i allt Gerard Butler! Ah, sicken snubbe. Hård som flinta och ett varmt hjärta på samma gång. En gång Presidentens (Aaron Eckhart´s) wingman no1 som Secret Service-agent. Nu ute i kylan pga av orsaker som avhandlas lite snabbt i filmens inledning. När så plötsligt Vita Huset en morgon attackeras från luften (!) och skjuts i småbitar samtidigt som El Presidente med sin stab tas som gisslan i den bunker under byggnaden dit han tagit sig, ja då är det dags för John McCl..flåt Mike Banning (Butler) att lämna skrivbordstjänsten i en intilliggande byggnad för att ge sig in i leken på allvar igen.

”- nu får det fanimej vara nog!! stryk ska dom ha!!”

80/90-talsactionen är plötsligt tillbaka med uppgraderade effekter och jäsiken vad skoj jag tycker det här är. Det är full fart framåt utan spärrar och Butler är värsta killen. Buset tas av daga likt man smashar myggor en fuktig sommarkväll och man göre sig icke besvär över att tänka på logik, orsak och verkan. Det är action, action, action finfint förpackad i bästa gåbort-kostymen. Butler satsar inte på att göra sin agent Banning till den djupaste killen i stan, istället tycks han föra John McClanes ande vidare när det handlar om vässat uppspöande och hårda kommentarer. Fuqua och filmcrewet nöjer sig inte heller med Butler och Eckhart i rollistan, utan vräker på med insatser av bla Dylan McDermott, Morgan Freeman (såklart!), Angela Bassett, Melissa Leo, Radha Mitchell och Cole Hauser (se där..kopplingen till Die Hard minsann).
Kan möjligen dagens manusplitare satt sig ned och helt enkelt snott DH:s koncept från förr rakt av? Och jackat upp det hela med mer bombastisk helyllepatriotism? Japp, omöjligt är det inte. Summa summarum: det smäller och dånar och löjlar till sig och tas ”over the top” så det spricker i sömmarna. Men har jag tråkigt?
Icke! Filmen lyckas nämligen med något som DH5 misslyckades med; den engagerar på ett trivsamt sätt.

Olympus Has Fallen är inget för den som letar efter måtta och sans i Hollywoodaction-burken. Här samsas inga less is more med välbalanserade dramatiska utvecklingar. Det är raka puckar från sekund ett och stylat med speedad CGI till det yttersta. Patriotism, fräsigt filmvåld, insnöade militärer, stabila rådgivare, stoiska medarbetare, en heroisk President, en förrädare och så en asförbannad men rättrådig hjälte..ja här finns som sagt allt man önskade att Die Hard 5 hade varit.
Underhållande så ända in i kaklet.

full starfull starfull star

Nov 8 2012

Tema Western: The Missing (2003)

Det är faktiskt få filmstars jag är sådär gemomförtjust i som jag är i Cate Blanchett. Klä henne i ett par alvöron och hon blir nästan magisk, en stiff kontorsdräkt och hon blir iskallt attraktiv, en medeltidssärk och hon blir tryggt lockande, ett par ridstövlar och rysk pagefrilla och hon blir fräckt oberäknelig.

Kort sagt, du kan sätta henne i vilken roll som helst och hon dominerar. Och vad händer då om hon kläs i obekväm långkjol, westernhatt och med en winchester i näven samt en jäkla beslutsamhet i att hitta sin kidnappade dotter till varje pris? En finfin filmupplevelse naturligtvis, med starkt westerntema invirad i ett drama om familjeband, ånger och starka personligheter. Lägg till detta en härligt avspänd Tommy Lee Jones och historiens förutsättningar lovar plötsligt mummagott.

Än en gång kastar vi oss tillbaka i tiden det gamla nötta New Mexico.
Året är 1885 och Maggie (Blanchett) bor isolerat på en ranch med sina döttrar där hon praktiserar naturläkarens alla finurligheter. På ranchen finns också snygge Brake (Aaron Eckhart) som kanske, kanske inte, är Maggies partner såväl i arbetslivet som i sängen. När hennes länge sedan försvunne far Samuel (TLJ), numera som halvindian i utseende och tänkande, plötsligt dyker upp blir det långt ifrån muntra miner hos Maggie som mer eller mindre kör honom på porten när mörka minnen om svek och saknad kommer fram igen. Big mistake såklart då hans tjänster snart kommer att behövas när ett obehagligt grymt rövarband bestående av mordiska apacher på rymmen slår till och kidnappar äldsta dottern Lilly för att sälja hennes som slav i Mexiko tillsammans med en hoper andra olyckliga flickor. Maggie och Samuel tvingas nu ut på förföljarresa där de måste både hitta Lilly och dessutom försöka förstå och lära känna varandra.

Ron Howard är pålitlig regissör med en osviklig förmåga att leverera precis det som ett manus kräver i fråga om engagemang och snygga visuella upplevelser. Fotot i dagens western är grymt stiligt, och Howard använder varenda millimeter av det karga landskapet i New Mexico för de dramatiska turerna i manuset. Lägg till detta sedan ett kristallklart samspel mellan Tommy Lee Jones och Blanchett, där bådas frustrationer och lösningar på livet får komma till tals. Trots att historien fokuserar på förföljandet av skurksen räds inte Howard att stanna upp då och då för att låta sina skådespelare få briljera med både blickar, repliker och kroppsspråk.

Cate levererar moderligt mod

Manuset är möjligen stöpt i den speciella form som avkrävs historier som denna, vilken bygger på en roman av en Thomas Eidson, och kräver sina obligatoriska kontrollpukter Hollywoodstyle. Och det är naturligtvis något som Howard både har superkoll på och massvis med rutin av att jobba med. Grejen är också att han gör det så pass snyggt att jag som tittare inte märker av att han checkar av de här punkterna en efter en längs vägen. Finalen och upplösningen är också såpass spännande och oklar att man inte kan vara helt säker på hur det hela ska avlöpa, trots att man ju ändå på något sätt vet.

Genus-o-metern blir glad nästan hela tiden här då Blanchett är ett riktigt ess på att ge sig in i kniviga situationer och ändå behålla snygg värdighet och patos. Hon är rejält förbannad på sin återvändande pappa, kan inte förlåta hans familjesynder…ändå blir han den person hon kommer att lita på allra mest under hela den obekväma resan. TLJ gör som vanligt, kör sin stil som är ett hopkok av nonchalans och auktoritet på samma gång. Han är filmens gotoguy, även om Maggie besitter rejält med inre krafter själv. Till och med hennes, uppenbart rasistiska, förutfattade meningar om andra kulturer kommer på skam. Men hur kan man samtidigt klandra henne? Ensam uppfostrare av två barn i vildmarken där det hårda livet bestämmer sättet du förhåller dig på. Möjligen kan man här, om man vill, se en sorts homage av Howard till den forna John Wayne-succén The Searchers där huvudpersonen i jakten på ett kidnappat barn bär på mörkt förflutet och längs vägen lär sig förlåtandets svåra konst.

pappa, svikare, spårare

Förutom sedvanlig westernaction bjuds också lite flirt med det övernaturliga och okända inom den  indianska andevärlden när det visar sig att förövarnas otäcke ledare El Bjuro (Eric Schweig) har ett och annat mystisk ess att plocka fram för att ställa till problem för våra hjältar. Snyggt spelat av honom naturligtvis och han blir en minnesvärd badass i sammanhanget, även om de övriga skurksen egentligen blir rätt anonyma och ihåliga. Falkögda hinner också upptäcka Val Kilmer i en snabb cameoroll (som faktiskt kom till nästan enbart beroende på att Kilmer har en egen ranch i det området där filminspelningen pågick!)

The Missing är både dramatisk i manuset och smäckert stilig visuellt. Historien sportar en kombo av drama, äventyr, syndernas förlåtelse och lite hederlig westernstyle. Ron Howard litar på att både Blanchett och Tommy Lee J levererar med sin rutin och pondus och ger dem utrymme. En film som ser till att du vet precis vad du får, men att det också görs förbannat snyggt och engagerande. En bra film helt enkelt!

Apr 18 2011

World Invasion: Battle Los Angeles (2011)

Snacka om vattendelare till film. Det verkar inte finnas några mellanlägen här direkt. Antingen hatas den innerligt eller ses som en skön testosteronstinn skapelse med effektporr till höger och vänster. Själv känner jag nog för att fria lite här stället för att vara grinig gubbe och fälla.

Jonathan Liebesman (The Killing Room) vet antagligen inte vad subtilt regisserande betyder, eller finess. Han utgår från det flortunna ramverket på manussidorna och öser på med allt i den ytliga skolan helt enkelt. I bästa Michael Bay-stil…nästan. Det är klyschor, plattityder och dumt så det bara sjunger om det. MEN…vad gör väl det om det samtidigt är lite lagom skamligt underhållande i all sin enfaldighet.

Aaron Eckhart byter ut sina seriösa roller för en stund (kom igen, vem skulle inte vilja kuta runt med maffig bössa i näven och få leka actionhjälte!?) och gör veteranstridisen som får bli killen hela dan och plocka fram värsta erfarenheten när (ständigt dessa) usla aliens återigen anfaller jorden. Superattacken Allan i filmen kommer mot Los Angeles som snart förvandlats till ett mellanöstern i miniformat där gatustrider mellan marinkåren och de anfallande varelserna står som spön i backen. Belackarna gormar om dåliga effekter, men jag menar att man i det rasande tempot inte har en susning eller större sportslig att hinna se utifall effekterna är så mycket sämre än i andra filmer av den här kalibern.

Någonstans känns det rätt kul att tänka tanken ”Black Hawk Down möter Independence Day” när man ser den här filmen. Den som möjligen här tror sig kunna hitta lite seriös mening med tuggmotstånd får titta åt ett annat håll, annars är det bara till att svälja denna snabbmat och inte försöka tänka på kalorierna. Det är flaggviftning, moral the american way, frågan om i vilken ordning karaktärerna ska tvingas bita i gräset, det obligatoriska gänget civilister som måste räddas av de tuffa men godhjärtade boysen, det sedvanliga brandtalet och till slut lite hederlig eye of the tiger när de illvilliga besökarna ska kämpas ned med alla till buds stående medel. Eckhart tar bla hjälp av tuffbruden Michelle Rodriguez som ju vet hur hantera en puffra på film och Bridget Moynahan som snyggveterinär (!) med hjälpsamma färdigheter.  Och jäklar i min låda finns det inte barn med i sällskapet också! Allvarligt, behöver du ens fundera på hur det ska gå för våra huvudpersoner….?

…Battle Los Angeles ska ha cred för att den inte försöker dölja vad det är, en sjujävla overklig dumaction. Det smäller, det springs skriks och härjas. Det är stråkar, plastiga känslor, adrenalin och hela faderullan. Men lita på att inkräktarna också får ordentligt med spö när väl drar ihop sig. Och är det inte det allt handlar om egentligen? Fånigt underhållande är vad det är. Hit med mer popcorn!

”Maybe I can help. I’m a veterinarian.”

Apr 13 2011

The Dark Knight (2008)

Om Superman Returns är uppbyggd på lite mer klassiskt manér och med aningens mjukare inriktning, så är Christopher Nolan´s  andra film om den brottsbekämpande enslingen i Gotham desto mörkare och mer svårtillgänglig.

Efter första titten vet jag att jag hade lite problem med vad jag skulle tycka, spontant kändes det som den mest udda av alla filmer om fladdermusen hittills, den som gått absolut längst ifrån Batman-konceptet och de uppställda ramar som funnits för hur den här sagan ska behandlas. Och det var från början inte självklart en positiv känsla. Denna andra gång känns det som jag kan se lite mer i den. Och framför allt, se den starka drivna story som spelas upp. Kanske den mest vuxna superhjältefilm, jämte vissa X-Men-delar, som gjorts. Ett modigt grepp av Nolan, och utmanande.

Gotham i förfall. Skurksen härjar fritt och polisen gör gemensam sak ihop med stadens nya karismatiske åklagare Harvey Dent för att sätta åt ligorna, i bakgrunden vakar som vanligt Batman över det hela med säker, men något uppgiven, hand. Det nya, högst oroväckande, hotet mot framgång för lagens män heter Jokern och är en vettvilling helt utan gränser som skamlöst bjuder ut sig till att döda Batman mot stor del av maffians förmögenhet.

Vad denna film lyckas ordentligt bra med är att visa på moralens förfall i alla dess former. Till vilket pris måste allt ske? Bruce Wayne uttrycker en frustration över att ständigt vara den enda som står mellan kaos och ordning, han vill inget hellre än att staden ska få någon ny kraft att lita på. Harvey Dent är orädd och modig, men till vilken gräns? Och vad krävs för att knäcka en man som honom?

Nolan målar upp en dyster bild av en stad där mörka krafter är i omlopp, där ingen verkar kunna lita på någon, där även de goda blir ansatta av det mörka. Lägg till detta den bindgalne Jokern som verkar jobba helt utan egen agenda, en sidokraft som hotar från alla möjliga håll.

Trots sina starka politiska och moraliska funderingar är det också en tung actionfilm, även om huvudvikten inte tycks ligga på detta element. När Nolan dock släpper loss envigen mellan Batman och skurksen i lagom utportionerade doser  är det naturligtvis toppklass på det som förevisas. Intressant i sammanhanget är att varje segment i filmen tycks vara uppbyggd enligt små kapitel och modellen intensiv dialogdriven dramasekvens som avslutas med en actionsekvens, för att sedan börja om igen.

Christian Bale är för dagen väldigt återhållsam i sin Batman-roll, men när han väl väser sina få repliker så är det med sedvanlig pondus och en sorts olycksbådande föraning, vilket också gör att han känns som den bäste tolkaren i denna komplexa roll. Som Wayne är han mer en jobbig-jäkla-playboy med irriterande divalater, helt enligt mönstret. Heath Ledger gör förstås en galet bra version av Jokern, och lämnar Jack N bakom sig i den klassen, vilket normalt sett inte är det lättaste. Ledgers fenomenala gestaltning av en helylledåre med skrämmande personlighet är hela tiden den oroväckande faktorn som alla måste ta hänsyn till. Aaron Eckhart förtjänar också ett par rader som åklagaren Dent, filmens kanske egentliga huvudroll, vilken går ett dystert öde till mötes trots sin godhjärtade agenda. I övrigt som vanligt välspelat in i minsta biroll.

The Dark Knight är ingen traditionell superhjältefilm. Nolan riktar mer in sig på ett drama om det goda och onda. Det är kanske mer Chicago än Gotham över spelplatsen, serietidningskänslan är knappast närvarande, Batman är ingen positiv kille och Jokerns slutgiltiga öde göms möjligen i visst dunkel. Inget mästerverk hävdar jag, men nog så underhållande och tung.

”The famous Bruce Wayne. Rachel’s told me everything about you.”
”I certainly hope not.”