Etikettarkiv: Greg Kinnear

Feb 7 2018

Invincible (2006)

Amrisarna gillar sina sportdramer. Helst based on a true story. Och inte mig emot, är det något Hollywood kan så är det just det. Fast nu kan ju Sverige också, med Borg!

Idag historien om Vince Papale, fd lärarvikarie som knäcker extra som bartender i ruffiga södra Philadelphia. Året är 1976 och det är allmänt deppigt. Lågkonjunktur i staden, strejker och arbetslöshet. I arbetarstadsdelarna i södra Philly är det extra tufft. Papale måste dessutom hantera motgången när hans fru lämnar honom med orden ”du kommer ändå aldrig att bli något i livet”. Aj! MEN, smack on! Hon ska strax få se! I staden huserar det en gång så stolta amerikanska NFL-fotbollslaget Philadelphia Eagles. Just nu, i mitten på 70-talet, ordentligt på dekis. Fansen suckar och svär och hånar. Ny tränare införskaffas och ett av hans första, udda, drag blir att införa open tryouts, där vem som helst kan testa lyckan och kanske få ett kontrakt med klubben. Mest i reklamsyfte för laget, men kanske också med förhoppning om att hitta en okänd talang. Och viss finns han! I Papale, som ju dessutom är ett hängivet diehard-fan av Eagles. Vänner övertalar honom såklart till att testa….och vips klarar han första cutten! Ska han lyckas ta sig ända in i laget?? Vad tror du??

Jajamensan, inga som helst nya dörrar i storyn att öppna här. Som vanligt framstår det mesta som en sorts påhittad saga där allt tycks falla på plats ju länge filmen rullar på. Men lite snokande på internetzet ger faktiskt att producenterna varit verkligheten trogen. Det mesta som händer Vince i filmen, hände på riktigt. Vi får en riktigt stabil Mark Wahlberg i huvudrollen. Här innan han pumpat upp sig till de värsta popcornsrullarna. Marky Mark kan spela lugn som som en filbunke på ett synnerligen trivsamt sätt. Funkis här. Förutom de obligatoriska sportscenerna från träningar och matcher, blir det vardagsdrama från hemkvarteren. Elisabeth Banks är hans eventuella framtida kärleksintresse, Greg Kinnear tar rollen som den nye tränaren med lite udda idéer. Men kanske han ser nåt i den tystlåtne Vince trots allt. Förvänta dig inga himlastormande ögonblick. Mer sådana där snygga sportsekvenser som vet vilka strängar att spela på. Hur kackiga storys än manusnissarna trollar fram i sportfilmer….så är själva sportsekvenserna alltid apsnygga. Liksom de är här. Återigen; amerikansk fotboll ÄR bland det tacksammaste att återge på film.

Inget nytt under solen, men trivsam värme i magen.

Aug 1 2014

Sommarklubben: Betty tur och retur (2000)

Fin liten komedipärla från början av det nya seklet.
Speciellt om man gillar Renée Zellweger. Vilket jag gör. Här är hon hunsad servitris på ett fik i en liten skitstad i Kansas. Hon drömmer sig bort från sluskmake och grå vardag med hjälp av en såpopera på tv, där speciellt tv-doktorn David (Greg Kinnear) står på önskelistan.

En våldsam traumatisk händelse får det att slå slint i skallen på Betty och hon tror att hon och såpadoktorn har varit ett par…och kan bli det igen! Off till Kalifornien och L.A!!
I hasorna dessutom de två lönnmördarna (!) Charlie och Wesley…aka coole Morgan Freeman och gapige Chris Rock. Regisssören Neil LaBute rör ihop en rätt konstig mix av thriller, komedi och drama. Man vet aldrig riktigt vart det ska barka åt, men det finns ett sorts behagligt underhållningsvärde i den här rullen.

Zellweger är härligt lost, Rock gapar och skriker men har kanske de roligaste replikerna, Freeman kör en cool kaffekvart och Kinnear är rätt skön som egotrippad såpaskådis. Största chocken: en hockeyfrillad Aaron Eckhart modell yngre som Bettys taskige och otrogne make!

Betty tur och retur är precis lagom skön underhållning efter en finfin sommardag. Inget för historieböckerna. Mer en stunds småputtrigt engagemang. Bonus: alltid sevärde Crispin Glover i miniroll!
Förvirring i sommarnatten.

 

 

Aug 14 2010

Green Zone (2010)

Som om Jason Bourne skulle vara tillbaka. Ungefär.
Samma intensitet, samma huvudrollsinnehavare, samma regissör och nästan samma typ av upplägg av ljusskygga aktiviteter. Här låter Paul Greengrass Matt Damon anta rollen som officeren Miller i ett Bagdad precis efter de amerikanska styrkornas invasion 2003. Miller och hans grupp är på jakt efter utpekade gömmor med massförstörelsevapen, men leds gång på gång till övergivna lager där inget av värde finns. Miller börjar ifrågasätta de källor som militären använder sig av, något som naturligtvis inte faller i god jord och som än mer naturligtvis får Miller att börja gräva vidare. CIA gillar Millers initiativ och erbjuder sin hjälp, vilket retar upp Vita Husets man på plats i Irak som gör allt för att hålla Miller borta från att luska vidare i det känsliga ämnet. Den envise Miller lyckas dock komma hemligheter på spåren, som om de stämmer skulle kunna leda till en smärre skandal vid ett offentliggörande och ställa USA´s närvaro i Irak i en helt ny dager.

Greengrass är från början dokumentärfilmare och krigskorre, och det märks mer än väl här. Han låter skakiga kameror följa trupperna i smala gränder och genom sönderbombade kvarter och skapar en intensitet i bildspråket som faktiskt också lyckas hålla ”åksjukekänslan” borta. Även i de mer stillsamma scenerna firar dialogerna stora triumfer och samspelet mellan de inblandade är av stor klass. Storyn är oerhört tät, intensiv och rejält spännande. Bakom manuset ligger Brian Helgeland, en rutinerad herre med verk som bla L.A. Confidential, Man on Fire, Mystic River och Payback på sitt samvete. Helgeland har utgått från verkligheten och en romanförlaga och skickligt vävt in fiktion på ett nästan sömlöst sätt. Matt Damon visar återigen upp en pondus och vitatlitet i bästa Bourne-anda och har gott sällskap av bla Greg Kinnear  som Vita Husets speciella sändebud med oklar agenda och Brendan Gleeson  som CIA-kontakt. Filmen rusar på i sitt höga tempo utan att bli oklar och jag hinner gång på tänka att det är verkligen så här fimer ska vara, energiska, dramatiska och fokuserade med en story som förblir oviss ända fram till slutet.

Green Zone är intensiv med ypperliga  miljöskildringar av ett Irak i vågorna efter invasionen. Det intensiva kamera-arbetet, oftast förlagd till gatunivå i ögonhöjd, fångar spänningen och osäkerheten om vad som kan vänta bakom nästa hörn. Manuset är snabbt, tar inga onödiga omvägar och lyckas väva in rena actionsekvenser i handlingen trots att jag i första hand ser filmen som ett välkomponerat drama. Hatten av för för alla inblandade.

Betyget: 4