Sommarklubben: The Patriot (2000)

Ingen kan ju direkt anklaga regissören Roland Emmerich för att spara på krutet i sina rullar. Tyskens devis skulle rentav kunna vara bigger is better. Sannerligen dock inte alltid detta stämmer in på historierna som han berättar, men visuellt kan man sällan klaga på grannlåten.

Här tas en sorts medelväg när han presenterar Mel Gibson som den fredlige, stillsamme änklingen och fadern Benjamin Martin i 1770-talets Nordamerika. Politiska spänningar står för dörren i de brittiska kolonierna och ett uppror är oundvikligt. Martin har (förstås) en historia som gammal kämpe under tidiga och blodiga krig mot kontinentens urinvånare, och nu vill revolutionskrafterna att Martin ska ta till vapen igen för att hjälpa till att frigöra kolonierna från det brittiska väldet. Martin, den fridsamme pappan, vägrar förstås (”krig är inte lösningen”), men får anledning att ändra sig blixtsnabbt när både rödrockade britter dyker upp på ägorna och hans familj drabbas av en tragedi. Snart är Martin stenhård ledare för traktens hängivna milis, och resten är filmiskt fyrverkeri med drama och bombastiska fältslag snyggt iscensatt av herr Emmerich.

Dagens klubbare använder således det omvälvande amerikanska frihetskriget som fond för att berätta den här historien. Att det också görs på ett ganska snyggt och engagerande sätt är ingen tvekan. Gibson gör sig bra som den motvillige hjälten, Heath Ledger är den äldste sonen som stödjer den väpnade kampen och dessutom inte kan förstå varför hans far inte delar samma åsikt. Under resans gång får grabben naturligtvis anledning att komma till insikt. Joely Richardson får vara underskön i vida klänningar på en traditionell plantage, moster till Martins barn..och givetvis snart det romantiska intresset för våran Mel när både krigarkänslor och andra sinnen vaknar till liv hos honom. Slirigt? Ja en aning såklart.

Den knappt tre timmar långa intrigen lyckas väva in i stort sett alla möjliga sorters känslor och det är naturligtvis styltat enligt bästa formuläret för hur en episk berättelse som den här ska presenteras. Ingen kan dock gnälla på regissören för att han inte har koll på läget. Det är snyggt och det både underhållande och engagerande. Bortse från de värsta klyschorna och det är absolut en film som inte skäms för sig.

The Patriot sportar mustiga stridsscener, lagom flosklig dialog och gott skådespelande rakt över. För att inte tala om Jason Isaacs som genomsvinig brittisk fullblodspsykopat. Bästa rollen?
Historiskt i sommarnatten.

full starfull starfull star

A Knight´s Tale (2001)

Sällan har väl medeltiden, och tornerspel i synnerhet, gestaltats på ett sådant lättsamt och skojfriskt vis.

Det är en snygg bastard till historia som snott friskt från dagens rockvideoklippning a la MTV-style och musikaliska inslag från allt annat än medeltiden. Bara att höra ”We will rock you” runt tornerarenan innan showtime känns rebelliskt kul.

Salig Heath Ledger leder ett gäng muntra gökar i denna icke direkt djupa eller allvarsamma historia. Möjligen då att man skulle kunna hitta det rätt uttjatade uttrycket ”du kan bli allt du drömmer om”, men här är det med glimten i ögat och inte alls avsett att sätta några djupa spår i oss som tittare. Ledger är väpnaren Will som tar sin riddarherres plats (när denne prompt går hädan i filmens början), visar sig efter viss träning ha talang som stilare på tornerbanan och finner sig plötsligt göra karriär i denna popsport under medeltiden.

Under påhittat namn och med sina trogna medhjälpare ser vägen till ära och rikedom ut att ligga snyggt utstakad. Naturligtvis finns hinder i form av samvete, tävlingsformens dramtik, en ondskefull riddare som vill sätta käppar i hjulet och…den snygga donnan som alla kämpar om. Will ställer sig i kö, och nu får ni tre sekunder på er att ta ställning till hur det kommer att gå.
Precis.

Bakom spakarna sitter Brian Helgeland med egenplitat manus, en snubbe som annars knåpat ihop sådana hårda alster som tex Payback, Man on Fire och L.A. Konfidentiellt. Här släpper han istället loss en mustig skröna som snyggt förklädd är en löjligt simpel story om den fattige pojken som förälskar sig i den rika tjejen. Förutom Ledger skådas också namn som Mark Addy, Rufus Sewell, Alan Tudyk och Paul Bettany, och samtliga verkar uppenbarligen ha lika roligt som vi som tittar på filmen.

A Knight´s Tale är oförarglig och underhållande. Det medeltida England och Frankrike ser färgrikt och folkligt ut. Det rids och smids ränker i lagom tempo. Riddarskoj med mersmak. Dessutom kan en film som vräker på med gamla godingen ”The boys are back in town” aldrig få underkänt.

”I think he’s getting worse.”
”He is getting worse.”

The Dark Knight (2008)

Om Superman Returns är uppbyggd på lite mer klassiskt manér och med aningens mjukare inriktning, så är Christopher Nolan´s  andra film om den brottsbekämpande enslingen i Gotham desto mörkare och mer svårtillgänglig.

Efter första titten vet jag att jag hade lite problem med vad jag skulle tycka, spontant kändes det som den mest udda av alla filmer om fladdermusen hittills, den som gått absolut längst ifrån Batman-konceptet och de uppställda ramar som funnits för hur den här sagan ska behandlas. Och det var från början inte självklart en positiv känsla. Denna andra gång känns det som jag kan se lite mer i den. Och framför allt, se den starka drivna story som spelas upp. Kanske den mest vuxna superhjältefilm, jämte vissa X-Men-delar, som gjorts. Ett modigt grepp av Nolan, och utmanande.

Gotham i förfall. Skurksen härjar fritt och polisen gör gemensam sak ihop med stadens nya karismatiske åklagare Harvey Dent för att sätta åt ligorna, i bakgrunden vakar som vanligt Batman över det hela med säker, men något uppgiven, hand. Det nya, högst oroväckande, hotet mot framgång för lagens män heter Jokern och är en vettvilling helt utan gränser som skamlöst bjuder ut sig till att döda Batman mot stor del av maffians förmögenhet.

Vad denna film lyckas ordentligt bra med är att visa på moralens förfall i alla dess former. Till vilket pris måste allt ske? Bruce Wayne uttrycker en frustration över att ständigt vara den enda som står mellan kaos och ordning, han vill inget hellre än att staden ska få någon ny kraft att lita på. Harvey Dent är orädd och modig, men till vilken gräns? Och vad krävs för att knäcka en man som honom?

Nolan målar upp en dyster bild av en stad där mörka krafter är i omlopp, där ingen verkar kunna lita på någon, där även de goda blir ansatta av det mörka. Lägg till detta den bindgalne Jokern som verkar jobba helt utan egen agenda, en sidokraft som hotar från alla möjliga håll.

Trots sina starka politiska och moraliska funderingar är det också en tung actionfilm, även om huvudvikten inte tycks ligga på detta element. När Nolan dock släpper loss envigen mellan Batman och skurksen i lagom utportionerade doser  är det naturligtvis toppklass på det som förevisas. Intressant i sammanhanget är att varje segment i filmen tycks vara uppbyggd enligt små kapitel och modellen intensiv dialogdriven dramasekvens som avslutas med en actionsekvens, för att sedan börja om igen.

Christian Bale är för dagen väldigt återhållsam i sin Batman-roll, men när han väl väser sina få repliker så är det med sedvanlig pondus och en sorts olycksbådande föraning, vilket också gör att han känns som den bäste tolkaren i denna komplexa roll. Som Wayne är han mer en jobbig-jäkla-playboy med irriterande divalater, helt enligt mönstret. Heath Ledger gör förstås en galet bra version av Jokern, och lämnar Jack N bakom sig i den klassen, vilket normalt sett inte är det lättaste. Ledgers fenomenala gestaltning av en helylledåre med skrämmande personlighet är hela tiden den oroväckande faktorn som alla måste ta hänsyn till. Aaron Eckhart förtjänar också ett par rader som åklagaren Dent, filmens kanske egentliga huvudroll, vilken går ett dystert öde till mötes trots sin godhjärtade agenda. I övrigt som vanligt välspelat in i minsta biroll.

The Dark Knight är ingen traditionell superhjältefilm. Nolan riktar mer in sig på ett drama om det goda och onda. Det är kanske mer Chicago än Gotham över spelplatsen, serietidningskänslan är knappast närvarande, Batman är ingen positiv kille och Jokerns slutgiltiga öde göms möjligen i visst dunkel. Inget mästerverk hävdar jag, men nog så underhållande och tung.

”The famous Bruce Wayne. Rachel’s told me everything about you.”
”I certainly hope not.”

The Brothers Grimm (2005)

På med en Terry Gilliam-film och du kan med största sannolikhet vänta dig en upplevelse utöver det vanliga i filmberättandets ädla konst. Så också med detta alster, som kanske ändå får räknas till ett av de mer lättillgängliga verken från den gode ex-Monty Python-medlemmen. Detta sagt med förbehåll att hans stil och visuella utsvävningar mer än någonsin får chansen att smälta samman med sagornas förunderliga värld när nu historien om Bröderna Grimm presenteras, och hur de kom att bli så rasande skickliga historieberättare.

Vilket naturligtvis inte skedde riktigt på det sättet som visas upp här. Gilliam har istället spånat hysteriskt fritt och svängt ihop en mustig skröna som tar sig både en och två och tre, ja kanske till och med bortåt hundratalet friheter med de båda brödernas leverne. I Gilliams värld är de båda, Will (Matt Damon) och Jacob (Heath Ledger) inget annat än ett par kringresande lurendrejare som utger sig för att kunna driva ut andar och skrämma bort häxor samt allehanda styggelser, mot betalning givetvis. Men när deras trick och konster avslöjas i 1800-talets ,av Frankrike ockuperade, Tyskland, ställs de inför ett val; åk till en liten isolerad by där ett antal flickor försvunnit spårlöst i skogen, hitta flickorna och bli benådade. Eller bli avrättade på fläcken av tortyrexperten Cavaldi (Peter Stormare) på ett allt annat än trevligt sätt.

Valet blir lätt och strax är de båda bröderna på äventyr i en skog som visar sig allt annat än vanlig, kanske till och med lite….förtrollad? Will och Jacob får plötsligt användning för sina talanger på mer än det gamla vanliga sättet.

Liksom i övriga filmer av Gilliam satsas det stort på detaljerna och allt som händer runt personerna i bild. Det är en rejält tilltagen skröna som gör skäl för uttrycket mustigt, tempot påminner om en gammal hederlig matinéfilm och det sparas inte effektkrutet. Trots allt detta lyckas Gilliam behålla sin prägel på historien, mycket tack vare humorn som flödar fritt, de vassa små dialogerna och givetvis det visuella. Gilliam visar upp sagoskogar med trolsk och olyckbådande miljö, figurer och väsen som plockade ur den bästa sagobok. Hela tiden med glimten i ögat. Filmen blir ett sammelsurium av vuxensaga, komedi, äventyr och ren matinéaction. Många tycks ha stört sig på att Gilliam inte hittat någon renodlad tråd att hålla sig till, men jag vill hävda att det är just det som gör filmen underhållande, att den hoppar fram och tillbaka i genrefacken. Matt Damon och salig Heath Ledger gör bröderna till två underhållande karaktärer som omges av storstilat skådepeleri enligt Gilliam-modellen av Peter Stormare, Jonathan Pryce, Lena Heady och Monica Bellucci, där framför allt Stormare är utmärkt som italiensk tortyrexpert och generell galenpanna.

The Brohers Grimm är en stunds rejält flirtande med den gamla sagokulturen som uppstod i norra Europa under 1800-talet, och den som hinner kan räkna in ett antal referenser till Grimm-brödernas berömda sagor. Här syns allt från Rödluvan till Hans och Greta flimra förbi. Det är underhållande och trivselfaktorn är hög hela tiden. Gilliam berättar möjligen lite svängigt, men det är ändå underhållning med ”raka twistar” som gäller. Snyggt foto fångar regissörens öga för det visuella och den speciella humorn gör sitt till.
Underhållning som inte behöver skämmas för sig.