Solo: A Star Wars Story (2018)

Filmen som ingen ville ha, men som är oerhört lätt att tycka om!
Javisst, Han Solo, denne gamäng, charmör, rymdpirat och äventyrare. Ikonisk figur hos alla (?) som växt upp från 70-talet och framåt. Vi kan ju vår Han. Eller? Nu fås chansen att följa med tillbaka till äventyrarens yngre dar. Hur blev Han…Han? På många sätt en märklig rulle, ganska oönskad om man ska tro jiddret runt the internetz, sparkade originalregissörer (gjorde de filmen FÖR komediaktig?), och ett premiärdatum som känns lite..märkligt ändå. Visst hade filmen tjänat på att gå upp lagom till jul 2018? Är övertygad om att hajpen hade kunnat bli lite större då.

In med nykomlingen Alden Eherenreich i titelrollen. En genidrag! Han rör sig som Harrison Ford i vissa lägen. Och pratar som honom! Johorå! Vi får också hänga med när Han och Chewbacca möts första gången och blir kompisar. Lando Calrissian ägde ju Millennium Falcon från början, nu får vi också se hur den hamnade hos Solo. Gnällisar runt jordbollen gör gällande att rullen är blek och inte har några stakes. Här finns inte så mycket Imperiet, och Kraften har väl ingen lirare hört talas om direkt här. Lite skönt ändå. Rullen blir inte så bombastisk och högtravande. Det är ”vanliga” rymdgangsters och stölder till höger och vänster. Lite ruffigare och mer gritty. Men ändå småspännande och mer glimten i ögat. Känslan är lite anything goes. Känns som en fanservice-film till oss som tjusats av Star Wars sen barnsben. VAD som berättas är inte så jätteviktigt, mer HUR det berättas. I rollistan hittas också Woody Harrelson, som gör en Woody Harrelson-roll, en kanske lite underutnyttjad Emilia Clarke, en halvslö (men underhållande) Paul Bettany som skurkboss och alldeles förtjusande Donald Glover som Lando! Spot on på den siste!

En skojarrulle som känns trivsam värre. Plus att nye regissören, stabile Ron Howard, vet när och hur han ska pumpa in nostalgiska ögonblick som får oss gamla älskare av rymdsagan att rysa till lite mumsigt. Som vanligt numera också galet snygg i utförandet. Inte heller alls lika mörkt berättat som i tex Rogue One (och då var den ju ändå asbra också). Vill jag se mer av Han den yngres äventyr i galaxen innan han träffar Luke på Tatooine? Hell yes!

Här finns inget att gnälla på.
Nähärå!

 

I SoF-podden #141 låter vi Han-kärleken flöda ännu mer. Lyssna gärna här!

Sommarklubben: Firewall (2006)

firewall_ver2En sorts twistad homeinvasion-rulle från det där trygga och föga överraskande mittenskiktet i Hollywoods manuspåse. Därmed inte sagt att det inte är underhållande i all sin ytlighet.

Gamle räven Harrison Ford har fru och två barn i snygg villa samt ett smutt jobb som it-säkerhetschef på Stora Banken. Ford har koll på alla trix och lurigheter som diverse cyberbovar kan tänkas ta sig till såhär under 00-talets första år.

Dock är han icke beredd när hotet kommer via kidnappad och gisslantagen familj hemma i villan. Nu måste Ford göra som brittiske badasset Paul Bettany med anhang vill, annars vankas det olycka. Och vad han vill är att Ford via lite datatrixande ska sno x antal miljoner från banken och köra in på skurk-kontot.
Jaja, det ÄR förutsägbart och ett rejält spelande med diverse klyschor i manuset. Icke desto mindre är det ganska trivsam underhållning en sommarkväll när regnet (tillfälligt) smattrar mot mitt fönster. Man behöver liksom inte vara orolig för att filmen ska ta några konstiga vägar. Trängd mot väggen blir Ford såklart en fiffig liten enmansarmé som börjar klura på hur han ska kunna outsmarta den kaxige och självsäkre Bettany. Tur också att gubben Ford har en driftig och modig fruga i form av Virginia Madsen som håller ihop det hemma.

Okejade den som klart underhållande när jag såg den första gången, och det finns ingen anledning att ändra den uppfattningen efter den här återtitten. Hade det inte varit Ford i trångmål, hade det varit Michael Douglas. Då vet ni vilken sorts film det här är.
Stabil sak som gör jobbet utan att överraska.

Hackerjobb i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Captain America: Civil War (2016)

Cap-posterHoppsan!
Skulle på The Cap-rulle men hamnade i en Avengers-film! Jamen lite så är känslan när jag nu goffar i mig del 3 i sagan om den rättrådige hjälten med skölden. Och här gäller det att hålla ögonen öppna, superhjälte-laguppställningen skojar du inte bort idag! Gamla rävar plus ett par nya ansikten! Ibland i så full fart att man knappt hinner se vad som händer!

Först de nya; Spider Man och Black Panther! Tjohoo, vad kul skrattar mitt barnsliga sinne. Speciellt den svarta pantern (Chadwick Boseman) ser ascool ut i sin svarta dräkt (klorna i handskarna!!!)! Och den tjattrande spindelgossen gör inte heller bort sig. Marvel tar hand om sin hemvändande hjälte på bästa sätt, och krattar vägen för kommande standalone-rullar. Fint så.

Annars är det bistra tider i hjältarnas vardag, myndigheterna vill begränsa ”de förädlades” möjligheter att bestämma var och hur och när de ingriper runt vårt klot. Alldeles för många civila förluster under våra hjältars rumble i de tidigare rullarna kräver dessa åtgäder. Allt enligt den nya utrikesministern Ross (William Hurt). Javisst, det är ju just han! Hulkens fiende. Iron Man-Tony (Robban Downey Jr) tycker det är en bra idé, men The Cap (Chris Evans) tokvägrar att skriva på ett fördrag som tar bort hjältarnas suveränitet. Och se där, en intern konflikt är faktum. Nu gäller det för de andra figurerna att välja sida, för eller emot?

Lite politik och moraliska frågor igen alltså. Vi såg det senast i Batman vs Superman, och här aktualiseras ämnet än en gång. Ny trend i Hollywood? Ifrågasätt dina hjältar?
Regibröderna Russo, Joe och Anthony, spelar på en säker spelplan. De har full koll på flowet och intrigerna. Och håll med om att det plötsligt känns konstigt att se Iron Man puckla på The Cap! Kompisarna! Eller Hawkeye-Clint Barton (Jeremy Renner) brottas ned av Black Widow (Scarlett Johansson). Nämen, va…liksom.

Men lugn, det finns andra bad guys i dagens rulle också. Förstås. Återigen, liksom i förra rullen, spelar (den rätt träige) Winter Soldiern Bucky Barnes (Sebastian Stan) något av en nyckelroll i dramat som utspelas. Ska de nån gång få ordning på röran med Bucky?!

Den som väntar på fräsig action av bästa CGI-märke behöver förstås icke förgås av längtan, 2 timmar och 27 minuter spills ut över bioduken och det är ett evigt pangande och tjoffande och splashande och smattrande och dånande! Bang för bucksen! No worries! Och som vanligt numera håller fighterna på liiite för länge.
Generalstoryn är superhjältekonflikten, gott så. Den något krystade subploten känns rejält blek i sammanhanget. Som att man inte bryr sig direkt.

Cap-pic

förstafemman på isen. eller är det andrafemman?

Oneliners slungas vid väl valda tillfällen, främst av Tony Stark, Falcon (Anthony Mackie), den nye spindelklättraren (Tom Holland) OCH min lilla (!) favvis som dyker upp igen…Ant-Man (Paul Rudd)!! Tjohoo! Kul!
Jaha, vilka har vi mer då? Jomen, det är ju lite War Machine (Don Cheadle), lite Vision (Paul Bettany), lite Scarlet Witch (Elisabeth Olsen). Alla måste de förr eller senare bestämma sig för vilket lag de vill spela i. Och varför.

En av årets stora filmer förstås. Den slår på trumman och kommer undan med det mesta. Stabil och budgetstinn. Det finns ett par små flaws (speltiden, utdragna fighter, blek subplot) som gör att The Winter Soldier-rullen fortfarande är den bästa filmen om The Cap. Kanske den bästa i hela Marvel-sagan om jag ska vara ärlig.

Dagens rulle är dock ingen besvikelse. Man får vad man väntat sig. Marvel-franchisen rullar på.
Och nu vill jag se mer Black Panther!
Ge mig! Direkt!

 

#34_logoI SoF-poddens avsnitt 34 lägger jag och Fiffi ut texten ännu mer om Marvelhjältarna och deras interna problem.

Mortdecai (2015)

0001_MD_posterMan säger mig att Johnny Depp har tappat det lite.
Att han numera bara tar trötta och säkra kort. Inga utmaningar.
Man säger mig att han upprepar sig själv.

Jag säger; so what?
När han, som här, hoppar på en roll som inbjuder till ett par timmars jönserier med glimten i ögat. När man sitter och liksom känner en sorts trivselfeeling i kroppen.
Här är det som att Deppen och co träffats för att ha lite roliga timmen. Eller en privat firmafest med utklädningstema. Skit samma. Det roar mig.

Här får man förutom Depp avnjuta Gwyneth Paltrow (som ser fräschare ut än någonsin!), Ewan McGregor, Oliva Munn, Ulrich Thomsen (som ryss) och en skönt trulig Paul Bettany! Ooop ooopp..glöm inte Jeff Goldblum i ett par minuter också!

Deppen är Charlie Mortdecai, en sorts överklassnobb i konstvärlden som dessvärre är rätt pank. Han bor med frugan Gwyneth och sin trogne torped/betjänt (”manservant”) Jock (Bettany) på stora godset…men pengar behövs. MI5-mannen Martland (McGregor) behöver hjälp och vips jonglerar Mortdecai både skumma ryssar, konsttjuvar, förfalskare, terrorister och annat löst pack!

snobbar som…eh…jobbar…

Alla pratar dryg engelska och spelar på diverse fördomar och klyschor. Depp sportar galen mustasch, Gwyneth säger ”daaarling” och Bettany spyr i baksätet på en Rolls. Dialogen är tramsigt underhållande och de visuella effekterna mellan varje ”scenbyte” läckra.
Som att det drivs med diverse höga och låga deckarserier genom åren. Inte mig emot.

Bakom kameran; David Koepp. Vad har vi på honom? Jo en manusnisse från början, en sk spindoctor som kallats in till sådana pangrullar som Jurassic Park, Spiderman, Världarnas Krig, Indiana Jones, för att nämna några. Här får han både stålars och skådisar att leka lite mer med.

Spontana, positiva, tanken som kommer till mig efteråt är…Jönssonligan!
En sorts engelsk variant på buskishumor och crime.

Tjipp!

Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.


saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.


transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.


capCaptain America: The Winter Soldier (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

Sommarklubben: Master & Commander – Bortom världens ände (2003)

Det är ändå märkligt att det ibland kan dyka upp filmer som egentligen inte handlar om någonting, som ändå är ganska underhållande…för att inte säga bra i vissa fall.
Som den här.

En film som till 98 procent utspelas på det stolta skeppet H.M.S Surprise, vi befinner oss i västra Atlanten utanför Brasiliens kust och det är år 1805. England är i fullt krig mot Napoleons Frankrike, och det handlar lika mycket om att härska på haven som att vinna på Europas slagfält. Tursamme och populäre kaptenen Jack Aubrey (Russell Crowe) matchar sin besättning till det yttersta för att få bukt med den franska gäckande fregatten Acheron som han fått order om att avpollettera med alla till buds stående medel då det franska skeppet troligen är på väg söderut mot Kap Horn för att ta sig mot Stilla Havet och där utvidga kriget mot britterna.

Nå, måste man nu vara sjöhistoriskt intresserad för att ha utbyte av den här rullen? Måste man överhuvudtaget vara intresserad av havet och segelfartyg?
Nej påstår jag fräckt och finner istället trevligt nöje i att beskåda hur livet ombord på den stolta Surprise ter sig under den rättrådige kaptenens befäl. Han får under resans gång ta itu med både upproriska besättningsmän och oroliga besättningsmän, uppleva eufori och glädje, förtvivlan och vanmakt inför oundvikliga besvärligheter.

Dagens regissör Peter Weir tycks ha lagt sig vinn om att göra en, om inte helt sanningsenlig film, så i alla fall en till synes ganska realistisk rulle om hur det skulle kunna ha gått till på de sju haven när britterna var som snärtigast. Och så det faktum att filmens manus egentligen aldrig har något jättedramatiskt att förtälja. Jägarna ska jaga, för att ibland själva bli jagade. Typ.

Med jämna mellanrum lyckas också Weir klämma in upplevelser från ett litet samhälle i miniatyr ombord. Kapten Jacks största bollplank och verbala motståndare ombord är skeppsläkaren Stephen (behagligt spelad av Paul Bettany) och den som vågar utmana Jack i fråga om beslut och framför allt motiven. Jacks kanske rätt banala, militäriskt formade, skäl mot läkarens filosofiskt utmanande argument.

Den som vill klassar kanske in filmen som en möjligen tidvis seg sjöactionrulle. Själv tycker jag mer det känns som ett intressant drama i en ovanlig miljö. Med ett manus som inte borde gå att sträcka ut så långt som det ändå görs. Snyggt filmad och engagerande effektfull i sina bästa stunder. Samt lite svart humor på sina ställen.

Master & Commander…. har alltid varit en ganska bra rulle i mina ögon. Sommarens omtitt utgör heller inget skäl till att jag får anledning att ompröva mina känslor. Ett udda äventyr som trots avsaknad av ett jättemanus gör precis vad den ska. Underhåller.
Salta stänk i sommarnatten.

full starfull starfull star

A Knight´s Tale (2001)

Sällan har väl medeltiden, och tornerspel i synnerhet, gestaltats på ett sådant lättsamt och skojfriskt vis.

Det är en snygg bastard till historia som snott friskt från dagens rockvideoklippning a la MTV-style och musikaliska inslag från allt annat än medeltiden. Bara att höra ”We will rock you” runt tornerarenan innan showtime känns rebelliskt kul.

Salig Heath Ledger leder ett gäng muntra gökar i denna icke direkt djupa eller allvarsamma historia. Möjligen då att man skulle kunna hitta det rätt uttjatade uttrycket ”du kan bli allt du drömmer om”, men här är det med glimten i ögat och inte alls avsett att sätta några djupa spår i oss som tittare. Ledger är väpnaren Will som tar sin riddarherres plats (när denne prompt går hädan i filmens början), visar sig efter viss träning ha talang som stilare på tornerbanan och finner sig plötsligt göra karriär i denna popsport under medeltiden.

Under påhittat namn och med sina trogna medhjälpare ser vägen till ära och rikedom ut att ligga snyggt utstakad. Naturligtvis finns hinder i form av samvete, tävlingsformens dramtik, en ondskefull riddare som vill sätta käppar i hjulet och…den snygga donnan som alla kämpar om. Will ställer sig i kö, och nu får ni tre sekunder på er att ta ställning till hur det kommer att gå.
Precis.

Bakom spakarna sitter Brian Helgeland med egenplitat manus, en snubbe som annars knåpat ihop sådana hårda alster som tex Payback, Man on Fire och L.A. Konfidentiellt. Här släpper han istället loss en mustig skröna som snyggt förklädd är en löjligt simpel story om den fattige pojken som förälskar sig i den rika tjejen. Förutom Ledger skådas också namn som Mark Addy, Rufus Sewell, Alan Tudyk och Paul Bettany, och samtliga verkar uppenbarligen ha lika roligt som vi som tittar på filmen.

A Knight´s Tale är oförarglig och underhållande. Det medeltida England och Frankrike ser färgrikt och folkligt ut. Det rids och smids ränker i lagom tempo. Riddarskoj med mersmak. Dessutom kan en film som vräker på med gamla godingen ”The boys are back in town” aldrig få underkänt.

”I think he’s getting worse.”
”He is getting worse.”

Priest (2011)

Ännu en tecknad serieroman som fått en filmuniform. Det är en sorts postapokalyptisk framtid och det är ett pågående krig mellan människan och vampyrer (som ser ut som halvtaskiga cgi-hybrider av Alien korsat med filurerna från Instängd).

Människans effektivaste vapen i kampen mot vampyrerna har alltid varit Prästerna, ett gäng actionstinna Matrixkläddafigurer med rätt att slakta i kyrkans namn som gör processen kort med blodsugarna och fångar in de som inte tas av daga.

När nu vampyrerna hålls instängda i reservat utanför de futuristiska städerna finns ingen användning för prästerna med specialförmåga längre, och de lever som mer eller mindre utstötta i samhället. En plötslig förmodad vampyrattack på ett par nybyggare ute i ödemarken får dock en av de gamla krigarna, lägligt nog bara omnämnd som ”the Priest” (Paul Bettany) att dra på sig stridsmunderingen igen eftersom offren var hans bror och dennes familj. Enligt uppgift är också hans brorsdotter kidnappad och sådant måste undersökas närmare, trots kyrkans stränga uppmaning att låta bli eftersom vampyrhotet inte alls finns längre enligt övergurun bland de styrande småpåvarna.

Här har vi alltså en mischmasch av korsade stilar, allt från Vilda Västern till Mad Max-stuket (ibland pillas det på gamla oljelampor och vev-grammofoner, ibland på superteknologiska mojänger som blinkar och låter). Ansvarige regissören Scott Stewart öser på med effekter, digitala bakgrunder och så mycket slowmotion-våld han bara hinner trycka in på den korta speltiden. Historien är endimensionellt rak och utan några som helst intressanta vändningar.

Rollistan mönstrar förutom Bettany också Maggie Q som ”hjälppräst” med talang för snygg våldskoreografi, Cam Gigandet som skjutglad sidekick och gamle Karl Urban sorgligt underutnyttjad som huvudskurk i allians med vampyrerna. Bettany gör vad han ska för filmen, men har dessvärre en aura av tråkighet över sig. Liksom i Stewart´s förra film, Legion (också med Bettany och inte direkt bättre om man säger så), ska det uppenbarligen kännas domedagsaktigt och allvarligt men det tar sig aldrig riktigt och historien känns irriterande ofärdig alternativt alldeles för valhänt där i värsta fall känslan är att jag tittar på en hoper lösryckta scener staplade på varandra. Den tunga allvarsstämpeln blir farligt nära patetisk. Älskare av fantasifulla framtidsserier-till-film lär nog dock bli tillfredsställda med vad som bjuds.

Priest duger möjligen som underhållning för stunden, visar upp lite snygga scener vid enstaka tillfällen och blandar friskt från alla redan existerande historier och filmer. Tyvärr känns det lite halvhjärtat och vekt. Pengarna gick uppenbarligen till effekterna och skådisarna är rätt mycket utlämnade åt sig själva att försöka leverera styltiga repliker som känns mer än lovligt klyschiga och löjligt dramatiska. Väldigt svagt godkänt för den stundtals snygga ytan.

”The War is Eternal.”

The Tourist (2010)

Som alltid är det oerhört kul att läsa om turerna bakom filmerna man ser. Ofta finns det både en och annan uppseendeväckande detalj att få sig till livs.

När det gäller dagens film kan man läsa sig till att filmens regissör Florian Henckel von Donnersmarck (kan vara filmvärldens just nu coolaste namn) kopplades in när bla ingen mindre än Lasse Hallström var tvungen att tacka nej pga av andra åtaganden. Icke desto mindre hann FHvD med att lämna produktionen pga” konstnärliga” (wow…) konflikter, innan han plötsligt återvände igen för att ta kommandot och kanske är det därför den här historien känns lite…oengagerande, framstressad och själlös.

Vackra Elise (Angelina Jolie) skuggas i Paris av både fransk polis, Interpol och Scotland Yard. Uppenbarligen är hon en het ledtråd och kärleksintresse vad gäller jakten på storsvindlaren Alexander Pierce. Elise får kryptiska meddelanden av mästerbrottslingen att hon ska bege sig till Venedig och invänta vidare order. Under resan ska hon också, enligt Pierce önskemål, försöka ragga upp en okänd man som ska kunna tas för den efterspanade (som nu ingen vet hur han ser ut), allt för att förvilla de spanande polismyndigheterna. ”Offret” som Elise väljer ut på tåget till den mytomspunna italienska orten blir Frank (Johnny Depp), en lärare från USA på Europasemester. Härifrån blir det nu komplicerat värre för Frank när han, lika förundrad som vi tittare, tycks försöka lista ut vad som pågår. Dessutom blir han naturligtvis attraherad av den vackra och gåtfulla Elise.

Det här är alls ingen dålig film egentligen. Bara lite…oegagerande och aningens trist. Historien gör sitt bästa att slå knut på sig själv och mig som tittare, men i vissa partier leder det bara till att jag känner en sorts otålighet smyga sig in. Som om manuset tvingas baka in en del utfyllnad för att nå upp till en acceptabel spelnivå och dessutom inte kan bestämma sig för om det vill vara en ren thriller eller en jönsigare komedivariant.

Någonstans läser jag också att Jolie enbart tog rollen för att hon skulle få lite betald ”semester” i Venedig, och är det något som filmen inte lider av så är det dåliga vyer över just gondolstaden. Förförisk musik ackompanjerar det rätt snygga fotot, och det är inte utan att ett gammalt tågluffarhjärta som mitt längtar tillbaka till mitten av 80-talet då jag hade förmånen att få besöka Venedig i full prakt under en sommar (dock utan gondoltur som var åt h-e för dyrt!).

Ingen film att höja på ögonbrynen för, men inte att förkasta heller. Depp gör en dag på jobbet, men har ändå förmågan att visa upp sina rätt sköna komeditalanger i ett par scener. Jolie är alltid Jolie, på gott och ont. Hon är snygg, kan föra sig och passar på något märkligt sätt ganska bra in i en film med snygg yta men tomt djup, som den här.
Däremot slarvas insatser av bla Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff och Rufus Sewell bort på intetsägande och krystade biroller. Berkoff, som har potential att alltid göra fina slemmiga versioner av en bad guy, hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner.

The Tourist blev naturligtvis utskälld i parti och minut när den dök upp på filmduken, men så usel är den faktiskt inte. Lite krystad romantik, ett kryddmått komedi, lite action över hustaken och så ett manus som försöker dänga in twistarna lite oblygt, och vips har vi en lagom styltig regisserad produkt utan större känsla, men med sjusärdeles fina bilder på Venedig. Och sämre betald semester kan man ju som skådis dessutom faktiskt ha.

Legion (2010)

Nähä. Det här gick ju inte alls.
En sorts utflippad historia om kampen för människans överlevnad där de himmelska krafterna bestämt sig för att utplåna oss och den ende som dyker upp till hjälp är en till synes fallen ängel vid namn Michael….hrm.. Storyn är utlokaliserad till Mojaveöknen i USA och ett litet vägfik där gamle Dennis Quaid basar i form av ägaren Bob. Runt honom samlas en grupp individer som alla dras in i den minst sagt udda kampen. När ärkeängeln själv i Paul Bettanys skepnad dyker upp brakar det hela löst i en actionorgie helt enligt standardmallen.

Vad som inte funkar med den här filmen är den otroligt knepiga storyn som inte engagerar för en enda liten sekund. Att gud skulle ha tröttnat på människan och drar igång apokalypsen genom att skicka ut sina änglar förvandlade till mordiska zombies funkar inte alls för mig. Hade haft mer förståelse om det var Hin Håle själv som var the bad guy här, men så är alltså inte fallet. Paul Bettany som hjälteängeln Michael agerar på det mest träiga sätt jag skådat på länge, noll känsla i replikerna om man säger så. Den ende som egentligen kan klara sig med någorlunda heder ur det här är faktiskt Dennis Quaid som verkar ha insett filmens svaghet och gör sin figur Bob till en sorts fyrkantig parodi på sig själv. De övriga inblandade borde ha tänkt sig för en gång extra när de läste manus.

Legion har sin beskärda del av hygglig action och effektiva sekvenser när gäller den avdelningen, men kör käpprätt åt skogen när det gäller manusbiten och historiens utveckling. Alldeles för flummigt och besvärligt att ta till sig, och framför allt oengagerande. Tro mig, jag har inget emot udda och fantasifulla filmer av den här typen, men här blev det helt fel någonstans. Och givetvis när det handlar om människans kamp för fortsatt överlevnad finns det ett litet barn med i bilden. Suck…

Betyget: 1/5