Mortdecai (2015)

0001_MD_posterMan säger mig att Johnny Depp har tappat det lite.
Att han numera bara tar trötta och säkra kort. Inga utmaningar.
Man säger mig att han upprepar sig själv.

Jag säger; so what?
När han, som här, hoppar på en roll som inbjuder till ett par timmars jönserier med glimten i ögat. När man sitter och liksom känner en sorts trivselfeeling i kroppen.
Här är det som att Deppen och co träffats för att ha lite roliga timmen. Eller en privat firmafest med utklädningstema. Skit samma. Det roar mig.

Här får man förutom Depp avnjuta Gwyneth Paltrow (som ser fräschare ut än någonsin!), Ewan McGregor, Oliva Munn, Ulrich Thomsen (som ryss) och en skönt trulig Paul Bettany! Ooop ooopp..glöm inte Jeff Goldblum i ett par minuter också!

Deppen är Charlie Mortdecai, en sorts överklassnobb i konstvärlden som dessvärre är rätt pank. Han bor med frugan Gwyneth och sin trogne torped/betjänt (”manservant”) Jock (Bettany) på stora godset…men pengar behövs. MI5-mannen Martland (McGregor) behöver hjälp och vips jonglerar Mortdecai både skumma ryssar, konsttjuvar, förfalskare, terrorister och annat löst pack!

snobbar som…eh…jobbar…

Alla pratar dryg engelska och spelar på diverse fördomar och klyschor. Depp sportar galen mustasch, Gwyneth säger ”daaarling” och Bettany spyr i baksätet på en Rolls. Dialogen är tramsigt underhållande och de visuella effekterna mellan varje ”scenbyte” läckra.
Som att det drivs med diverse höga och låga deckarserier genom åren. Inte mig emot.

Bakom kameran; David Koepp. Vad har vi på honom? Jo en manusnisse från början, en sk spindoctor som kallats in till sådana pangrullar som Jurassic Park, Spiderman, Världarnas Krig, Indiana Jones, för att nämna några. Här får han både stålars och skådisar att leka lite mer med.

Spontana, positiva, tanken som kommer till mig efteråt är…Jönssonligan!
En sorts engelsk variant på buskishumor och crime.

Tjipp!

Premium Rush (2012)

Klart det bara var en tidsfråga innan cykelbuden i storstan skulle få ”sin” film också. Och då snackar vi inte dokumentär utan the dramatic style. Eller varför inte med thrillerspåret! Kan vara en nog lurig väg att vandra rent storymässigt, utan att det blir pajigt och klyschigt.

Dagens filmskapare som gör ett försök att utmana schablonerna och den stereotypiska envigen mellan hjälte och badass heter David Koepp, och tycker du att du känner igen just det namnet så beror det antagligen på att denne man är mest känd som manusnisse till filmer som tex Jurassic Park, Spiderman, Mission:Impossible och Indiana Jones…för att nu nämna några.

Once in a while tycks han också ställa sig bakom kameran som bestämmare…som nu. Till hans hjälp har ingen mindre än Joseph Gordon-Levitt hyrts in som den vindsnabbe Wilee, vilken alltså framlever sina äventyrliga dagar som cykelbud i New Yorks rätt INTENSIVA trafik. Wilee är den där kaxiga sorten som inte ens har broms på hojen utan förlitar sig på gravitation och tyngdkrafter för att byta riktning eller väja. Joråsåatt.

Wilee kan vara The Man bland cykelbuden, den som alla snackar om, han som lever för att leverera, inte för att det ger pengar utan för att han får utmana ödet och faran mest varenda dag och känna adrenalinet pumpa. Detta hindrar nu inte manuset att sätta honom i svårigheter när han gör en upphämtning av ett kuvert som ska levereras på andra sidan stan inom en viss tidsram. Detta tycker dock inte den stolligt tokige korrumperade polisen Bobby Monday (namnet!) som i Michael Shannons gestalt gör allt för att med hårda medel ta ifrån Wilee kuvertet av egna, högst tvivelaktiga, skäl. Vår cykelvän har ju dock just sin fräsiga cykel och hela Manhattans gatusystem att leka på, så skum-Bobby får nu ligga i ordentligt för att få tag på den cyklande ofrivillige huvudpersonen. Lägg till detta en traditionell kärlekstriangel med cykelkollegor inblandade (ett par HELT ointressanta karaktärer), lite skumma kineser och till slut den yviga sensmoralen att när det väl kniper då ställer varenda cykeldåre i NY upp för varandra…ja då har man nog ganska väl pinpointat den här filmen.

Där storyn är rätt simpel och nästan lite halvkass, kan man istället njuta av de ösiga galenskaper som verklighetens fartfantomer ställt upp med då de figurerat som stand-ins och ”stuntförare” (kan man kalla dem så?) när jakten på gatorna ska skildras. Och när det inte räcker till, ja då har man fått pytsa in lite halvhygglig CGI på sina ställen. Inget som stör storyn så där nämnvärt dock och visuellt går det undan nästan hela tiden.

akta´re för Röda Blixten!

Gordon-Levitt cyklar sig mest igenom rollen och skådespelar i övrigt lite lagom lojt och sejfar sig till lönechecken. Kanske såg han detta som ett litet semesterprojekt mellan de tyngre rollerna? Michael Shannon tänkte möjligen å sin sida att han skulle skruva till sin korrupta snut så mycket det bara går, och resultatet blir faktiskt mer komiskt än skrämmande i de flesta scener (ja…jag tänkte skriva Gary-Oldman-style…men det har ju liksom Henke redan gjort i sin revy…). Effekten av Shannons påhitt blir då lite som att det inte riktigt går ta skurken på allvar. Nä som sagt, det blir istället New Yorks gator som står för det tyngsta motståndet, och regissör Koepp tar varje chans han kan tänka ut att försätta sin hjälte i brydsamheter.

Premium Rush är absolut ingen toppenfilm. Mer en enkel bagatell som kan avnjutas efter Sportnytt en vardagskväll när man inte riktigt vill gå och lägga sig. Eller en söndagseftermiddag när klassen på den visuella utflykten inte behöver vara så kvalitetstung. Blahaig dialog och story visst, men rätt fräsiga cykelscener i den superdupertrafikerade storstan. Se den, glöm den..och så var det väl bra med det.