Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.


saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.


transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.


capCaptain America: The Winter Soldier (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

World War Z (2013)

Uppskriven. Nedskriven. Omskriven.
Typ.

Senvåren och starten på sommaren 2013 handlade mycket om zombiekatastrof tillverkad av dyra dollars och Bradan Pitt både som leading man och i producentstolen. Som vanligt var jag inte först på bollen, men inte troligen inte sist heller. Nu har Marc Forsters skapelse så äntligen skådats och omdöme kan avrapporteras.

Plötsligt en dag, efter illavarslande förtexter, är så katastrofen en faktum. Helt vanliga människor går apebananas och beter sig likt insekter på stereoider. Det gäller med andra ord att kuta för livet. Vilket Pitt´s Gerry Lane med familj gör. Nu är inte Gerry vilken Gerry som helst, utan en sorts tidigare utredare hos FN…vilket gör att han enligt standardmanusingrediens får lite VIP-behandling när det handlar om evakuering (nog hade det varit liiite intressant att se hur en ”vanlig” familj hade försökt klara sig under filmens första intensiva minutrar…?).
Snart är både Bradan och resten av familjen i tillfällig säkerhet och dagens man behövs nu för att försöka hjälpa till att lösa mysteriet om varifrån smittan egentligen kommer.

Jag har sedan Quantum of Solace haft lite surmulna blickar mot Marc Forster, då han i mina ögon försökte sig på att göra en Bondfilm som plötsligt skulle vara djup och lite svårare. Dessutom blev den nästan tröttsamt tråkig. Förhandsrapporter pratar dock här om att Forster har snäppat upp sig och släppt på värsta prettostilen, och till min förtjusning inser jag snabbt att så också är fallet. Nu verkar regissören ha gjort en tvärvändning och sätter snabb action blandat med stilenlig cgi i centrum. Passager med nödvändig dialog för att föra storyn framåt finns såklart, men känslan är att foket ska ligga på de snabba händelserna.

I mina ögon består filmen av tre stora partier, den snabba och olustiga början då tonen sätts och Forster tillsammans med sina skådisar kramar ut finfina scener. Sedan har vi sekvenser i Jerusalem som verkligen är MAFFIGA då cgi-avdelning får jobba..liksom Bradan. Läckert och actionstänkande. Och så finalen, den mera low-key-aktiga då actionadrenalinet ersätts med thrillerkänslan. Spänningen tajtas till samtidigt som tempot går ned. Mycket effektfullt.

Jag läser mig också till att man valde att spela in ett helt nytt slut.
Från början landade Pitt istället i Moskva där han snabbt anslöt sig till det militära och hjälpte till att wacka zombies så blodet strittade åt alla håll. Någonstans längs vägen var det uppenbarligen någon som dock tänkte till en gång till och snabbt ändrades storyn. Något som (naturligtvis) de främsta diehard-fansen till zombiegenren protesterat över..då faktiskt förekomsten av blod och gore i dagens rulle är minimal (uppenbarligen har man också satsat på lägre åldergräns i salongerna).
Själv gillar jag finalen tokmycket, kombon av action och mer drama mot slutet ligger perfekt.

– ”Kofoten..? Äsch..du vet…lite röj med grabbarna bara sådär….”

Skådisarna dårå? Tja, återigen gillar jag vad Brad Pitt serverar. Liksom Tompa C lider man inte alls speciellt mycket av att se Brads förehavanden på film. Under den manusstyrda ytan går det att ana att Pitt ändå har rätt mycket skådespeleri i sig. Dagens rulle är ju inte bland årets djupaste, och då blir också förutsättningarna därefter. Hans familj i storyn gör vad de kan med sina minutrar, men fokus ligger hela tiden på Pitt och dennes förestående äventyr vilket gör att man inte känner sådär jättemycket inför familjebanden som man kanske förväntas. Men nog hade duktiga Mireille Enos som frun Karin förtjänat lite mer tid i storyn?

World War Z infriar vad den utger sig för att vara. En actionrulle där inpumpade miljoner ser till att det knappast blir tråkigt på vägen mot finalen. Forster kan känna sig nöjd. Pitt kan känna sig nöjd. Producenterna kan känna sig nöjda. Jag känner mig nöjd.
Sedan får man väl helt enkelt ge fan i att fundera över logiska detaljer som tex valet av placering av telefoner i forskningslaboratorier.

full starfull starfull star