Priest (2011)

Ännu en tecknad serieroman som fått en filmuniform. Det är en sorts postapokalyptisk framtid och det är ett pågående krig mellan människan och vampyrer (som ser ut som halvtaskiga cgi-hybrider av Alien korsat med filurerna från Instängd).

Människans effektivaste vapen i kampen mot vampyrerna har alltid varit Prästerna, ett gäng actionstinna Matrixkläddafigurer med rätt att slakta i kyrkans namn som gör processen kort med blodsugarna och fångar in de som inte tas av daga.

När nu vampyrerna hålls instängda i reservat utanför de futuristiska städerna finns ingen användning för prästerna med specialförmåga längre, och de lever som mer eller mindre utstötta i samhället. En plötslig förmodad vampyrattack på ett par nybyggare ute i ödemarken får dock en av de gamla krigarna, lägligt nog bara omnämnd som ”the Priest” (Paul Bettany) att dra på sig stridsmunderingen igen eftersom offren var hans bror och dennes familj. Enligt uppgift är också hans brorsdotter kidnappad och sådant måste undersökas närmare, trots kyrkans stränga uppmaning att låta bli eftersom vampyrhotet inte alls finns längre enligt övergurun bland de styrande småpåvarna.

Här har vi alltså en mischmasch av korsade stilar, allt från Vilda Västern till Mad Max-stuket (ibland pillas det på gamla oljelampor och vev-grammofoner, ibland på superteknologiska mojänger som blinkar och låter). Ansvarige regissören Scott Stewart öser på med effekter, digitala bakgrunder och så mycket slowmotion-våld han bara hinner trycka in på den korta speltiden. Historien är endimensionellt rak och utan några som helst intressanta vändningar.

Rollistan mönstrar förutom Bettany också Maggie Q som ”hjälppräst” med talang för snygg våldskoreografi, Cam Gigandet som skjutglad sidekick och gamle Karl Urban sorgligt underutnyttjad som huvudskurk i allians med vampyrerna. Bettany gör vad han ska för filmen, men har dessvärre en aura av tråkighet över sig. Liksom i Stewart´s förra film, Legion (också med Bettany och inte direkt bättre om man säger så), ska det uppenbarligen kännas domedagsaktigt och allvarligt men det tar sig aldrig riktigt och historien känns irriterande ofärdig alternativt alldeles för valhänt där i värsta fall känslan är att jag tittar på en hoper lösryckta scener staplade på varandra. Den tunga allvarsstämpeln blir farligt nära patetisk. Älskare av fantasifulla framtidsserier-till-film lär nog dock bli tillfredsställda med vad som bjuds.

Priest duger möjligen som underhållning för stunden, visar upp lite snygga scener vid enstaka tillfällen och blandar friskt från alla redan existerande historier och filmer. Tyvärr känns det lite halvhjärtat och vekt. Pengarna gick uppenbarligen till effekterna och skådisarna är rätt mycket utlämnade åt sig själva att försöka leverera styltiga repliker som känns mer än lovligt klyschiga och löjligt dramatiska. Väldigt svagt godkänt för den stundtals snygga ytan.

”The War is Eternal.”