Solo: A Star Wars Story (2018)

Filmen som ingen ville ha, men som är oerhört lätt att tycka om!
Javisst, Han Solo, denne gamäng, charmör, rymdpirat och äventyrare. Ikonisk figur hos alla (?) som växt upp från 70-talet och framåt. Vi kan ju vår Han. Eller? Nu fås chansen att följa med tillbaka till äventyrarens yngre dar. Hur blev Han…Han? På många sätt en märklig rulle, ganska oönskad om man ska tro jiddret runt the internetz, sparkade originalregissörer (gjorde de filmen FÖR komediaktig?), och ett premiärdatum som känns lite..märkligt ändå. Visst hade filmen tjänat på att gå upp lagom till jul 2018? Är övertygad om att hajpen hade kunnat bli lite större då.

In med nykomlingen Alden Eherenreich i titelrollen. En genidrag! Han rör sig som Harrison Ford i vissa lägen. Och pratar som honom! Johorå! Vi får också hänga med när Han och Chewbacca möts första gången och blir kompisar. Lando Calrissian ägde ju Millennium Falcon från början, nu får vi också se hur den hamnade hos Solo. Gnällisar runt jordbollen gör gällande att rullen är blek och inte har några stakes. Här finns inte så mycket Imperiet, och Kraften har väl ingen lirare hört talas om direkt här. Lite skönt ändå. Rullen blir inte så bombastisk och högtravande. Det är ”vanliga” rymdgangsters och stölder till höger och vänster. Lite ruffigare och mer gritty. Men ändå småspännande och mer glimten i ögat. Känslan är lite anything goes. Känns som en fanservice-film till oss som tjusats av Star Wars sen barnsben. VAD som berättas är inte så jätteviktigt, mer HUR det berättas. I rollistan hittas också Woody Harrelson, som gör en Woody Harrelson-roll, en kanske lite underutnyttjad Emilia Clarke, en halvslö (men underhållande) Paul Bettany som skurkboss och alldeles förtjusande Donald Glover som Lando! Spot on på den siste!

En skojarrulle som känns trivsam värre. Plus att nye regissören, stabile Ron Howard, vet när och hur han ska pumpa in nostalgiska ögonblick som får oss gamla älskare av rymdsagan att rysa till lite mumsigt. Som vanligt numera också galet snygg i utförandet. Inte heller alls lika mörkt berättat som i tex Rogue One (och då var den ju ändå asbra också). Vill jag se mer av Han den yngres äventyr i galaxen innan han träffar Luke på Tatooine? Hell yes!

Här finns inget att gnälla på.
Nähärå!

 

I SoF-podden #141 låter vi Han-kärleken flöda ännu mer. Lyssna gärna här!

Annonser

The Lazarus Effect (2015)

Kör på med samma bitterkloka (men uttjatade) devis om att man aldrig, ALDRIG, ska leka Gud.
Inte ens med vetenskapens och mänsklighetens bästa för ögonen.

Vi tar oss (bokstavligen) ned i källaren på ett universitet (?) där ett gäng coola och käcka individer håller på att experimentera. Målet; det gamla hederliga om att kanske möjligen man kan lura döden genom att få tillbaka de nyss avlidna. Fråga mig inte hur, en massa vita skumma vätskor och en rejäl elektrisk jumpstart rakt i hjärnan tycks göra susen. Och visst, det börjar med försök på döda djur…men man behöver inte ha sett på film i 20 år för att fatta vart det hela kommer att ta vägen.
Asch, det går ju som det alltid går i sådana här rullar. Saker händer, manuset kräver att en av huvudpersonerna ”måste” utsätta sig för the line of fire…och sen skiter sig ALLT med mayhem och kaos som följd!

I främsta ledet hittar man den helt okejiga Olivia Wilde som eldsjälen Zoe och en rätt irriterande Mark Duplass (ja..och nån av er bloggisar har ju problem med hans elaka ögon också..). Största ögonbrynshöjningen; lustigkurren Donald Glover från kulkuliga tv-serien Community (se den!) finns med i gänget som bara vill knäcka den största gåtan av dem alla.

vänta nu…det här är inte ”ER”..och det där är fan inte George Clooney!

Det går naturligtvis helt bananas, jämmer och elände; och sensmoralen blir här att man ska inte tro att det man tar tillbaka alltid är så jävla bra och mysigt.

Inget nytt under laboratorielampan som ni fattar.
Ok för stunden. Inte mer. Vi har sett det förut.
You know.