Etikettarkiv: 2003

Jul 2 2019

#sommarklubben: The Italian Job (2003)

Heistrullar är alltid välkomna grejer. Kanske också speciellt på sommarn. Vet inte varför. Bara en känsla. Här en ”version” av den gamla 60-talaren med Michael Caine. Eller rättare sagt en heistrulle ”inspirerad” av originalfilmen. Ny story, ny spelplats. Ett gäng Mini Coopers är väl det enda gemensamma egentligen. Och guld förstås. Det handlar om att sno guldtackor. Och hämnas. Marky Mark Wahlberg leder crewet som ska sätta dit ex-polaren Steve (en som vanligt arrogant Edward Norton) som har lurat alla, mördat Markys mentor (Donald Suthetland) och snott guldtackor. Det blåsta gänget tar sig samman, fifflar på ny plan som sätts i verket. Biljakter, oneliners, lite hederlig lura-skurken-både-hit-och dit. Nyckelordet i dagens klubbare är ”underhållning”. Lättviktig sådan där manus är lagom ytligt. Det bjuds coola puckar och snygga moves som självklart är superduperorealistiska.

Förutom Wahlberg, Norton får vi också stabila insatser av Jason Statham, Seth Green, Mos Def och Charlize Theron. Sämre heist-gäng kan man ha! Fryntligt och mustigt ihopsatt av F. Gary Gray. Sommartrevligt!

Grönt ljus i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jul 30 2017

#sommarklubben: The Recruit (2003)

Stabil nonsensthriller från mannen som gav oss den svettiga Ingen Utväg och den mustiga 13 Dagar. Långt ifrån de rullarna här. Men likväl så där lagom stabilt underhållande.

En ung Colin Farrell är datasnillet/charmören/slackern James vilken värvas in i CIA av den sluge och slipade mentorn Walter (Al Pacino). Kanske är det locktonerna om att Walter har viss info om James farsa, vilken försvann mystiskt flera år tidigare, som hjälper till lite extra…?
Börjar som en ganska ordinär ”lära-upp-sig-från-grunden-med-en-massa-tester-rulle.

Farrell glider runt lite lagom kaxigt, och limmar bla på en annan rekryt; Layla (Bridget Moynahan), Pacino spelar över sådär som vi vant oss vid, en och annan liten twist finns också självklart inbakad i storyn. Speciellt när det visar sig att den gode Walter har vissa planer med James inom CIA. Mullvadar ska hittas, skumraskspel ska avslöjas, och som vanligt ska man inte veta riktigt vem som är vem eller går att lita på.

Regissören Roger Donaldson har ju viss rutin på  det här med fula fiska bakom kulisserna. Den här rullen kommer  dock troligen inte att sätta några större avtryck i filmhistorien, men som stabil underhållning funkar den gott. Komplett med lite smyg-smyg, biljakter, misstro, övervakning och vapen som avlossas. Börjar man fundera på manusets upplägg i detalj kommer viss förvirring att uppstå när man funderar på orsak och verkan…men det behöver man heller inte bry sig om.

Som nöjespiller funkar filmen för stunden. Farrell gör vad han ska, liksom Moynahan. Och det är väl bra så då.

Falsk info i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Aug 26 2015

Sommarklubben: Tears of the Sun (2003)

Tears_posterDet finns säkerligen en del att tycka om regissören Antoine Fuqua.

Ett är dock säkert, karln är inte skraj för att hoppa mellan genrer och stilar; King Arthur, Training Day, Shooter, Southpaw. Och så denna, dagens sommarklubbare som sätter en bister och slimmad Bruce Willis som ledare för ett gäng commandos (SEAL?) på uppdrag i Nigeria. Inbördeskrig, stammar som tar livet av varandra, infekterat värre och västmakterna (läs: USA) har som mission att rädda alla utländska medborgare ur det krigiska helvetet som hotar.

In på banan med Brucan och hans crew. Målet för räddningsoperationen är den kvinnliga läkaren Kendricks (Monica Bellucci) som jobbar vid en missionstation i bushen. Allt skiter sig givetvis (som det ofta gör i rullar som dessa) och snart är istället ett helt följe nigerianska flyktingar under ledning av Willis på väg genom djungeln mot säkerheten innanför Kameruns gräns. Resan dit blir förstås jobbig, dramatisk och våldsam.

Jaja, det är såklart en och annan stabil klyscha som trycks in i storyn…MEN…Fuqua ska också ha cred för att han med synnerligen obehagliga och dramatiska actionsekvenser belyser de fruktansvärda folkmord och grymheter som den afrikanska befolkningen ständigt genom åren tycks begå mot varandra. Oavsett vilket land det handlar om.
Kan man bortse från den sorgliga eftersmak som vissa scener lämnar efter sig, finns det också gott om spänning och snygga sekvenser. Willis är nedtonat tuff, typ surmulen…men aldrig för ett ögonblick för vek för att välja det rätta att göra. Trots att det egentligen bara betyder näst intill katastrofala problem för de tuffa grabbarna från väst. Och se, där hittas också gamle Cole Hauser som sidekick till Willis. Filmkemin mellan just Bruce och Monica Bellucci är kanske inte den bästa här, men skit i det då filmens övriga handling väger upp så det räcker.

Ingen renodlad krigsrulle. Mer ett snyggt tillverkat krigsdrama.
Och som vanligt är jag lite svag för regissörens sätt att använda färgerna i det visuella arbetet. Här blir man inte besviken.
Stabilt.

Språngmarsch i sommarnatten.

 

Maj 18 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 10 (2003/2004)

friendsseason10I den sista och avslutande säsongen för våra Vänner handlar det förstås mest om att…just avsluta.
Trådar sys ihop och cirklar sluts och..tja…allt det där.
På det hela taget en mycket stabil och minst lika underhållande säsong som den föregående. Om än med ett litet avskedets sorg i denna ju längre avsnitten tar sig genom säsongen. Fattas bara annat.

Annars börjar det nästan som vanligt.
En direkt fortsättning på avslutningen i den föregående säsongsfinalen, där det återigen hettar till mellan Joey och Rachel! Minsann! Upplagt för lite trivsam springa-i-dörrar-humor innan det så bär åter hem till gamla hederliga NY igen.

En stor del av finalsäsongen går förstås åt till att handla om Chandler och Monicas strävan efter att kunna adoptera, och de besvärligheter (inte utan patenterad Chandler-humor!) som följer på detta. Till slut löser sig förstås det också för paret och de hittar sin surrogatmamma i den något eljest lagda Erica (Anna Faris)….och får dessutom en trevlig liten överraskning i elfte timmen!2

Ross och Rachel är den ongoing storylinen som aldrig tycktes ta slut. På ett eller annat sätt var den förstås tvungen att göra det i just denna säsong. Här kan man ju minst sagt påstå att det gått upp och ned mest hela tiden, som en rejäl berg- och dalbana mellan de båda Vännerna. Men också ett smart och effektivt sätt av manusfolket genom alla åren….att hela tiden hålla oss i nån sorts ovisshet om hur det hela skulle sluta. Som trogen tittare får man FÖRSTÅS sin belöning i det allra sista avsnittet…men jag ska erkänna att jag minsann HELT hade glömt hur det nu ändå avlöpte till slut!!
Å andra sidan behöver man ju inte vara någon större Einstein för att fatta hur det skulle gå!

Säsongen kommer över 18 avsnitt, några färre än normalt således. Vilket bl.a. har sin förklaring i att Jennifer Aniston bara ställde upp på en sista säsong om man kunde garantera att inspelningen skulle vara avslutad i tid för att hon skulle kunna ägna sig åt ett kommande filmprojekt. Det är ändå en ganska bra mix av de ”nödvändiga” avsnitten som behövs för att avsluta storylinen…och de ”tramsavsnitt” som bara finns för att underhålla in i det sista.

9 3

Nonsensavsnitten håller som vanligt nu på slutet av Vänner-sagan riktigt hög klass och jag skrattar högt åt galenskaperna mer än en gång kan jag säga! Som om manusfolket till slut fått tyglarna lössläppta helt och hållet och kan ta ut svängarna ordentligt!

Vi får således en flytt för Chandler och Monica, Rachel får jobberbjudande i Paris (!), Ross får till slut släppa på sin stirrighet och dessutom komma till sans med vad allt handlar för honom, Joey får visa upp oanad moral och vishet (!), och Phoebe får äntligen gifta sig med sin Mike (Paul Rudd)!! Härligt!
Och så lägger vi till allt detta ett par rejäla portioner av den sköna humor som ALLTID varit signum för Vänner. Tack och bock.

7 8

Matthew Perry seglar ur Vänner-världen med sin flagga i topp. Till slut. Han var saknad ett bra tag när det var som värst med privatlivet….men hittade formen i elfte timmen. Courteney Cox och Matt LeBlanc har en easyness som gör sina figurer till galna och knäppa karaktärer vilka kommer att skrattas åt och med länge och i många reprisår! Och så Jennifer Aniston och David Schwimmer! Har två skådisar haft mer kemi i serien än vad de har!? Tveksamt. De sätter ALLT tillsammans. Ända in i mål! Man kan inte annat än älska dem. Till sist…hon som har kommit att bli min UNDERBARA FAVORIT under denna återtitt; Lisa Kudrow! Jag tror jag blev lite kär i henne under de här 10 säsongerna nu.
Det räcker så. Säger allt.

Den avslutande säsongen har förstås avsnitt som är roligare än de andra, men jag ger mig inte in på detaljerna och väljer istället att se hela säsongen som en sorts trivsam och välsmakande resa in mot det oåterkalleliga slutet. För det kommer ju såklart. Finalavsnittet. Och dessutom, det är ett riktigt BRA sista avsnitt! Alla trådar knyts verkligen ihop och det mesta som man vill ska hända…händer också!

4 

Slutscenen blir på ett sätt episk och verkligen ett AVSLUT av ett kapitel i de sex vännernas liv, och det är lite passande kanske att det är Chandler som får seriens absolut sista replik….”Where!?”

Vid prisceremonierna detta år var förstås serien på tapeten igen, men fick nu bara ”nöja sig” med att vara nominerad i ett par klasser. Inga vinster detta år. Förutom kärleken hos miljoners med tittare förstås! Finalavsnittet den 6 maj 2004 var då årtiondets mest sedda avslutning på en serie med 53 miljoner tittare i USA. Det var också vid tidpunkten den fjärde mest sedda finalen av en serie i tv-historien i USA.

1 

 

Man kan tycka vad man vill om Vänner, och dess ibland kanske politiskt korrekta och lite tillrättalagda humor. Men jag menar att den här serien skrev om spelplanen för kommande komediserier. Utan denna, ingen How I met your mother t.ex. Tror jag. Vänner tog ett koncept och formade det på ett smart och slugt sätt. Skapade karaktärer man kunde och ville hänga med så mycket det bara gick.

För vissa, som Jennifer Aniston, var det en snygg språngbräda in i filmindustrin. För andra, som Matthew Perry, innebar den vissa oönskade bieffekter. Jag tror dock att för alla inblandade, och för oss som tittat, har det varit upplevelser som verkligen varit speciella och kommer att dröja kvar i minnen.
I alla fall hos oss som var i ”rätt generation” när serien skapades. För senare generationer blir det förhoppningsvis en mycket trevlig bekantskap att göra!

 5

Så, dårå.
Det var alles. 10 säsonger av Vänner har plöjts!

Och vet du, jag njöt av varenda sekund!

   

 

10

Tack för allt!

 

Apr 28 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 9 (2002/2003)

poster-friends-season-9Banne mig om inte det är så att Vänner-kamraterna liksom känner av att det börjar närma sig bokslut för serien, för i denna den näst sista säsongen skiner de alla som de romcom – stjärnor de blivit!
Hög, jag säger HÖG, nivå på humorn nästan hela tiden här!

Allra roligast är kanske ändå att se att Matthew Perry är tillbaka! Den Perry som jag verkligen höll som en superstar i gänget när serien började. Hans privata problem verkar tillfälligt (?) vara historia och istället är det en livfull, fräsch och pigg Chandler som röjer runt i många av säsongens avsnitt. Manusfolket verkar ha återfått tilliten till Perry, och vips sitter de sköna Chandler-skämten som gjutna igen.
Visst, vi såg prov på detta redan under förra säsongen…men här ÄR han verkligen tillbaka! 6

Fokus i början på Rachels och Ross dotter Emma såklart. Rachels nojor som nybliven mamma och Ross knäppa balansgång mellan att vara supportande pappa och lite i hemlighet åtrå Rachel…som vanligt. Allt det här ger såklart fortsatt näring åt Jennifer Anistons och David Schwimmers sköna kemi mellan sig i både allvarligare och tramsigare scener. Och den som trodde att spåret med Joeys och Rachels ganska krystade ”kanske-kärleks-känslor”…var historia får tänka om lite…

Phoebe och framför allt Lisa Kudrow fortsätter att briljera. Liksom serien verkar hon bara bli bättre ju närmare slutet vi tar oss. De fräcka och coola kommentarerna fortsätter att dra hem jubel..och dessutom får Phoebe lite belöning för att alltid ha funnits där som stöd för sina Vänner…då hon plötsligt ser ut att drabbas av den stora kärleken i form av en UNG Paul Rudd (!) i rollen som den behaglige Mike vilken dyker upp en tillfällighet i Phoebes liv. Även här lite drama då också hennes gamla kärlek David (Hank Azaria) plötsligt återvänder från Ryssland! Hur ska DET gå!?

Monica och Chandler vill ta nästa steg i livet tillsammans och skaffa barn. Något som blir besvärligare än de trott då biologiska motgångar drabbar dem. Lite befriande att storyarcen vågar sig på att ta även den vägen. Här blandas humor med fint allvar på ett bra sätt och framför allt Courtney Cox visar prov på allvar som bra mix mot hennes pedantiska ”normala” Monica. Säsongen är dock inte sämre än att den också kan bjuda på några sköna missförstånd mellan det äkta paret. Chandler ”tvingas” ta en tjänstgöring i Tulsa Oklahoma, vilket ställer till det både på det ena och det andra sättet. Mycket roligt dock, och Perry är rätte snubben att omsätta den humorn till skratt.

1 2

Joey jagar vidare i sitt sorglösa liv och lyckas nästla sig in både här och där. Alltid med det typiska Joey-smilet på läpparna. Snart får han också tillbaka Rachel som rumskompis i lägenheten, nu med dotter, och se där…ytterligare upplagt för lite knashumor som går ut över Joeys inte alltför höga IQ…som Matt LeBlanc nu blivit något av en mästare på att visualisera.

Ross då? Tja, han kämpar på som pappa och singelsnubbe..ständigt på språng för att träffa den Rätta…fast han börjar misstänka att Hon finns, och alltid har funnits, i hans närhet. Jakten på nya dejter försätter honom dock i den ena efter andra pinsamma situationen där Schwimmer spelar ut hela sitt komiska register. Ross som karaktär är verkligen lätt att tycka om och ta till sig därför att han nästan alltid hamnar i klistret, ska vara besserwisser på ett charmigt sätt och under alla galenskaper visar upp ett stort hjärta.

4 5

Vad har vi på statsen för den här säsongen? Låt oss se, jag räknar in 16 avsnitt som är värda att lägga lite på minnet…vilket alltså betyder över hälften av säsongen! Bra jobbat!

Några extra avsnitt att lägga märke till? Tja, vi har det när Monika misstänker att Chandler går igång på hajar på tv, det när Rachel tar Emma till en barnläkare och upptäcker att Ross sedan läääänge är patient där, det när Phoebe ska träffa Mike´s snobbiga överklassföräldrar för första gången, det när Rachel och Ross letar efter en barnflicka och en synnerligen mjuk Freddie Prinze Jr. aspirerar på jobbet, det när Rachels yngsta syster (Christina Applegate!) dyker upp på Thanksgiving, det när Phoebe avslöjar att hon ”försörjde sig” som rånare i NY, det när Joey tvingas gå igenom en påfrestande provspelning mot Jeff Goldblum inför en teaterroll. Som synes, det finns ganska många i den här säsongen att minnas med goda skratt.

7 8

Känslan är att hela huvudcasten kör på som om räkenskapens dag närmar sig. Eller som att de är så enormt bekväma i sina roller att de utan att tveka kan ta ut svängarna och veta att det också funkar! Jag gillar verkligen samspelet mellan alla Vänner, och både hoppas och tror att de rent privat var också det utanför scen. Det känns som det iaf.

Humorn är både stabil och lite tuffare. Överlag är känslan att tonen på humorn blivit lite…råare…under åren som gått. Vilket bara känns positivt! Inte minst när det gäller sexhumorn! Visst, här hittas också ett och annat ganska förlegat homofobiskt skämt…men kanske är det mer en produkt av sin tid…i brytningen mellan ett 90-tal och början på ett 2000-tal..?

9 10

Gott om små pärlor för skrattmusklerna således, liksom det varvas bra med visst allvar. På utmärkelsefronten var serien ”som vanligt” nominerad för en Emmy och en Golden Globe som bästa komediserie. Dock ingen vinst i de klasserna. Gästskådisen Applegate drog dock hem en Emmy för sitt gästspel. Och Jennifer Aniston lyckades ro hem en Golden Globe för Bästa Skådespelerska i en Komedi eller Musikal. Kul! Just Aniston hade en jäkligt bra säsong här, det märks att hon tycker det är kul att vara Rachel i säsong 9!

Säsong 9 får hos mig gå till historien som en av de tyngsta och bästa och starkaste. Lite typiskt kanske att det börjar närma sig det totala slutet. Och kanske lite otippat..då serier som gått i typ 8 säsonger (den magiska siffran remember!?) ju mest brukar harva runt på tomgång…

En säsong kvar av Vännernas mycket roliga och händelserika liv! Kan den sista säsongen hålla samma höga klass som den här!?

Återstår att ta reda på!

   

promo

tungt bra på upploppet!!

Dec 16 2013

Flmr vs Julen: Love Actually (2003)

Man kan ju naturligtvis diskutera om det här verkligen är en julfilm i det ordets bemärkelse. Egentligen är det kanske bara handlingen som är förlagd till just den här hektiska månaden då allt ska fixas inför ett par dagars festligheter.

Men, asch, här kan man inte vara så knusslig. På nåt sätt sätter just julfeelingen lite extra krydda på dagens upplevelser. Det är London innan jul och det är en sorts episodfilm i både dur och moll om hur ödet (?) styr och ställer för olika personer. Regissören och manusplitaren Richard Curtis tycks ha tagit det gottaste från sina manus till Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Fyra bröllop och en begravning, och stöpt om detaljerna till en riktig liten smakfull pralin för årstiden.

Uppradade på en snygg linje står också gräddan av engelska skådisar som bjuder på sig själva till de olika historierna som utspelas. Det finns naturligtvis en gemensam nämnare för alla historier och det är såklart att kärleken finns runtom oss alla, överallt hela tiden…och speciellt runt jultid om man köper vad filmen vill sälja in tilloss såhär till bjällerklangens högtid. Och iaf jag köper underhållningen som bjuds. Vad är det då som gör den så trivsam? Tja, kanske att berättelsen innehåller detaljer som vi vanliga svennar faktiskt kan identifiera oss med…eller kanske att manuset är smart och lagom fyndigt..?

Sticker ut lite extra i dagens ensemble gör Hugh Grant som lite fumlig och festlig ung premiärminister med kärlekskänslor lagom till jul. Som vanligt är Grant en mästare på att leverera torr brittisk humor av nöjsam karaktär. Vidare har vi Emma Thompson och Alan Rickman som det äkta paret där vissa hemligheter hotar både familjeidyllen och julfirandet. Naturligtvis praktskådisar som inte gör någon besviken. Å så Colin Firth som kör en äkta…eh..”Colin Firthare” som författare med både minspel och humor, blir kär och lyckas överbrygga vissa språkliga barriärer. Väldigt trivsamt roligt på vägen understundom där också. Och sådär håller det liksom på…de kommer på parad en efter en. Liam Neeson spelar för en gångs skull en stillsam tjomme som får hantera både sorgen efter en avliden fru och utmaningen att ta hand om sin styvson. Inte så sorgset som man skulle kunna tro från början faktiskt.

Mer från godispåsen: Martin Freeman knäcker extra som annorlunda skådis-stand-in på filminspelning, Laura Linney har man flugit in från Staterna till rollen som trånande kontorstjej med något komplicerande agenda när väl kärleken slår till…

Curtis blandar både högt och lågt, för det mesta snyggt drama med mystouch…men även ren tramshumor. Som för att riktigt cementera det kastar han också givetvis in Rowan Atkinson i en sån där 5-minutersroll där han får jönsa lite lagom fånigt. Dock inget man kan störa sig på när resten av rullen är så pass ytligt trivsam att man bara sitter där och ler lite dumt samtidigt som det smuttas på glöggen.

ett litet julvink går alltid hem

Ett par år sedan nu jag såg rullen senast, och den här återtitten bjöd faktiskt på det trevliga och lite oväntade konstaterandet att det ju för bövelen är en yngre Andrew Lincoln, Rick från The Walking Dead!, som figurerar i en av de små berättelserna. Snacka om några sekunders förvirring hos mig innan polletten trillade på rätt plats! Och visst kan man inte undgå att gilla Bill Nighy som gammal avdankad rockstjärna med en oerhört sliskig version av den gamla hiten Love is all around..?

Love Actually ÄR precis som en liten trivsam pralin från den där chokladasken som Forrest alltid tjatar om. Lite ledsamt, lite roligt, lite kärlek, känslor och finfin engelsk humor. Snyggt visualiserat och lite fiffigt invävda historier i varandra. Curtis tar hem det med att grädda hela anrättningen som en ensemblefilm i en oerhört trivsam julig outfit. Jag gillar jul, brittisk komedi och mysiga känslor. Här får man det mesta. Löjligt underhållande!

Julfaktor: Medel. Ett regnigt London är väl inget man vill ha, men musiken, detaljerna och de dekorerade granarna gör ändå sitt till.

Dec 9 2013

Flmr vs Julen: Elf (2003)

Så, vad behövs för en rejäl julkomedi?
Först och främst jul förstås. Och sedan en huvudperson som gärna får vara lite annorlunda, inte ha koll på läget så att säga. En figur som till slut (efter alla besvärligheter) blir den stora hjälten och den alla tycker så mycket om. Historiens antagonist å andra sidan måste naturligtvis vara en figur som inte alls är inne på det här med jul. Som tycker att hela högtiden är blahablaha, och det här med the christmas joy är rena tramset. För att sedan bli omvänd och ta hela den vintriga världen i sin famn.
Tack och bock..och var är spyhinken?

Visst, precis så bygger man den perfekta julfilmen enligt Drömfabriken. Och trycker in en massa jolmig men medryckande julmusik, tokiga scener, gärna i slapstickform. Och så det viktigaste; det måste ALLTID vara snö i filmen. Slask och barmark duger icke! Kan man dessutom visa upp en känd storstad i snöskrud är det liksom bara bonus.

Dagens julrulle innehåller precis allt det här.
Och jag sväljer ned det så glatt så glatt med lite pepparkakor, julmust och skumtomtar. Möjligen kan det också bero på att dagens huvudidiot heter Will Ferrell och gör precis vad han är bäst på. Jönsar till det ordentligt. Handlingen? Tja, som liten bebis kryper Buddy (Ferrell) in i Tomtens säck och råkar följa med till Nordpolen. Väl där adopteras han av en surmulen nisse (Bob Newhart) och uppfostras enligt konstens alla regler. Snart har han dock vuxit ur huset (ha-ha-ha…sorry) och får reda på att hans riktiga pappa bor i metropolen New York.
Dags för studiebesök i verkligheten!

Buddy spanar in den fina granen, den gulliga nallen och den söta nissan.
Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Naturligtvis är det genialiskt att sätta en dåre som Ferrell i huvudrollen. Utstyrd i den fånigaste av dräkter skämmer han ut sig i the Big Apple och jag fullständigt gapskrattar. Den minsta lilla scen blir hysteriskt rolig tack vare Ferrell´s mimik och dumroliga manér.
Det är ett gyllene tillfälle att egentligen stapla knäppa scener på varandra och gömma den bakplåtspappertunna historien i ett sirligt konfettimoln av julkänslor, godhet, förståelse, förlåtelse, romantik, ett glittrande N.Y..och så lite skönsjungande sång på väl valda ställen. Och så jänkarnas mantra nummer 1: FAMILJEN är absolut viktigast i jultider.

Jon Favreau (Iron Man) heter dagens regissör, och då kan man ju vara lite putslustig och konstatera att Favreu nu låtit två olika huvudpersoner i märkliga outfits klämma ur sig skämmiga oneliners…fast i helt olika sammanhang. James Caan, av alla människor, har fått julfeeling och hoppat på rollen som Ferrell´s känslomässigt avtrubbade biologiska pappa. Mary Steenburgen (har sällan sett sådär svalt snygg ut som här) är hans tålmodiga fru, och mysigt skönsjungande Zooey Deschanel (blonderad!) flankerar också galningen Ferrell på bästa sätt.

Elf är egentligen en riktigt tunn soppa till film. Lite larvig och ganska mycket fånig. Men…MEN..den gör jobbet och får mig på ypperligt julhumör.
Javisst är det sliskigt och sirligt, men jag är svag för den här humorn. Och när den visualiseras av en sådan lustig tjomme som Will Ferrell, ja då går det liksom inte att klaga. Trivsamt mest hela tiden, asflabbigt vid ett par underbara tillfällen då jag näst intill ramlar ur soffan med julmusten sprutande ur näsan.
Nä, nu ljög jag kanske lite. Men nästan iaf!

Julfaktor: Hög! New York i julskrud. Tomtenissar. Julgranen vid Rockefeller Center. Gott så.

Aug 19 2013

Sommarklubben: Master & Commander – Bortom världens ände (2003)

Det är ändå märkligt att det ibland kan dyka upp filmer som egentligen inte handlar om någonting, som ändå är ganska underhållande…för att inte säga bra i vissa fall.
Som den här.

En film som till 98 procent utspelas på det stolta skeppet H.M.S Surprise, vi befinner oss i västra Atlanten utanför Brasiliens kust och det är år 1805. England är i fullt krig mot Napoleons Frankrike, och det handlar lika mycket om att härska på haven som att vinna på Europas slagfält. Tursamme och populäre kaptenen Jack Aubrey (Russell Crowe) matchar sin besättning till det yttersta för att få bukt med den franska gäckande fregatten Acheron som han fått order om att avpollettera med alla till buds stående medel då det franska skeppet troligen är på väg söderut mot Kap Horn för att ta sig mot Stilla Havet och där utvidga kriget mot britterna.

Nå, måste man nu vara sjöhistoriskt intresserad för att ha utbyte av den här rullen? Måste man överhuvudtaget vara intresserad av havet och segelfartyg?
Nej påstår jag fräckt och finner istället trevligt nöje i att beskåda hur livet ombord på den stolta Surprise ter sig under den rättrådige kaptenens befäl. Han får under resans gång ta itu med både upproriska besättningsmän och oroliga besättningsmän, uppleva eufori och glädje, förtvivlan och vanmakt inför oundvikliga besvärligheter.

Dagens regissör Peter Weir tycks ha lagt sig vinn om att göra en, om inte helt sanningsenlig film, så i alla fall en till synes ganska realistisk rulle om hur det skulle kunna ha gått till på de sju haven när britterna var som snärtigast. Och så det faktum att filmens manus egentligen aldrig har något jättedramatiskt att förtälja. Jägarna ska jaga, för att ibland själva bli jagade. Typ.

Med jämna mellanrum lyckas också Weir klämma in upplevelser från ett litet samhälle i miniatyr ombord. Kapten Jacks största bollplank och verbala motståndare ombord är skeppsläkaren Stephen (behagligt spelad av Paul Bettany) och den som vågar utmana Jack i fråga om beslut och framför allt motiven. Jacks kanske rätt banala, militäriskt formade, skäl mot läkarens filosofiskt utmanande argument.

Den som vill klassar kanske in filmen som en möjligen tidvis seg sjöactionrulle. Själv tycker jag mer det känns som ett intressant drama i en ovanlig miljö. Med ett manus som inte borde gå att sträcka ut så långt som det ändå görs. Snyggt filmad och engagerande effektfull i sina bästa stunder. Samt lite svart humor på sina ställen.

Master & Commander…. har alltid varit en ganska bra rulle i mina ögon. Sommarens omtitt utgör heller inget skäl till att jag får anledning att ompröva mina känslor. Ett udda äventyr som trots avsaknad av ett jättemanus gör precis vad den ska. Underhåller.
Salta stänk i sommarnatten.

full starfull starfull star

Maj 22 2013

The Cooler (2003)

Filmvärlden tycks bestå av ett oändligt antal filmer som utspelas i casinomiljö. Varför kan man undra? Är det spänningen? Möjligheterna till snabba vinster och oväntad rikedom? Är det, trots sin sällsynta sannolikhet, ändå den där lilla teoretiska chansen till framgång som lockar?

Filmmakare har naturligtvis inte varit sena att spela (!) på våra känslor inför det här med just spel och casino. Och att sedan casinomiljön ofta går hand i hand med den ryktesomgärdade organiserade brottsligheten är ju på något sätt ännu en sorts freaky stämningshöjare i sammanhanget.

Filmer om människors casinoöden är naturligtvis ingen nyhet, men frågan är om inte dagens betraktelse ändå är av den lite mer udda sorten. Och intressanta. Bernie Lootz (William H. Macy) är en märklig figur. Till synes ständigt drabbad av otur, och därför perfekt att ha till hands på casinot Shangri-La i Las Vegas. När en gäst börjar har för stor tur och börjar vinna lite för mycket vid borden kallas ”the cooler”, otursgubben Bernie, in. Det räcker ofta med att han ställer sig vid bordet så vips försvinner turen för den som spelar. Märkligt naturligtvis, men mycket fördelaktigt för casinots boss Shelly (Alec Baldwin) som dessutom är av den gamla skolan och motsätter sig ständigt alla övertalningsförsök om att casinot behöver hottas upp för att ligga rätt i tiden.

När Bernie möter servitrisen Natalie (Maria Bello) och blir förtjust i henne förändras allt. Plötsligt börjar Bernie få lite flyt i tillvaron, och hans ”otur” slutar att spridas mellan borden på casinot!  Vad är det egentligen som händer? Är kärleken möjligen större än den ödesmättade oturen som tycks utstakad för vissa av oss i livet..?
Och är verkligen allt så ödesbestämt som det verkar?

Regissören Wayne Kramers drama i casinomiljö är en både rätt tragisk och rätt fin berättelse i ett. Som inte hade varit lika stark utan sina tre huvudskådisar, Alec Baldwin, Maria Bello och den helt underbare William H. Macy. Fan vet om inte rollen som Bernie är specialskriven åt denne genuine skådis. Macy blir verkligen ett med sin figur, och det känns ofta som att jag tittar på den sorgsne Macy istället för Bernie.

bad luck tycks bli lady luck

Något som dagens film lyckas med är att fånga ett mänskligt drama mitt i en miljö där man inte riktigt väntar sig detta. Det är full fart på casinoverksamheten, gott om snygga spänningsbilder på rullande tärningar och förhoppningsfulla ansikten. Men dramat glöms aldrig bort och fokuset håller sig hela tiden på den lite mer tragiska och mörka sidan. Det blir en sorts mix av drömmar och förlorat hopp på samma gång.

Kanske är dagens film en sorts annorlunda tripp i den förföriska spelvärlden, något som gör att tex sajten CasinoTop 10 gärna placerar den på sin lista över klassiska casinofilmer.

The Cooler  är ett drama, ett kapitel, om rätt tragiska livsöden. Men också en historia om att hitta hoppet där man minst anar det, och att nya tider sakta blåser bort de gamla illusionerna. En lågmäld film som växer i takt med historien som berättas.