Det finns säkerligen en del att tycka om regissören Antoine Fuqua.
Ett är dock säkert, karln är inte skraj för att hoppa mellan genrer och stilar; King Arthur, Training Day, Shooter, Southpaw. Och så denna, dagens sommarklubbare som sätter en bister och slimmad Bruce Willis som ledare för ett gäng commandos (SEAL?) på uppdrag i Nigeria. Inbördeskrig, stammar som tar livet av varandra, infekterat värre och västmakterna (läs: USA) har som mission att rädda alla utländska medborgare ur det krigiska helvetet som hotar.
In på banan med Brucan och hans crew. Målet för räddningsoperationen är den kvinnliga läkaren Kendricks (Monica Bellucci) som jobbar vid en missionstation i bushen. Allt skiter sig givetvis (som det ofta gör i rullar som dessa) och snart är istället ett helt följe nigerianska flyktingar under ledning av Willis på väg genom djungeln mot säkerheten innanför Kameruns gräns. Resan dit blir förstås jobbig, dramatisk och våldsam.
Jaja, det är såklart en och annan stabil klyscha som trycks in i storyn…MEN…Fuqua ska också ha cred för att han med synnerligen obehagliga och dramatiska actionsekvenser belyser de fruktansvärda folkmord och grymheter som den afrikanska befolkningen ständigt genom åren tycks begå mot varandra. Oavsett vilket land det handlar om.
Kan man bortse från den sorgliga eftersmak som vissa scener lämnar efter sig, finns det också gott om spänning och snygga sekvenser. Willis är nedtonat tuff, typ surmulen…men aldrig för ett ögonblick för vek för att välja det rätta att göra. Trots att det egentligen bara betyder näst intill katastrofala problem för de tuffa grabbarna från väst. Och se, där hittas också gamle Cole Hauser som sidekick till Willis. Filmkemin mellan just Bruce och Monica Bellucci är kanske inte den bästa här, men skit i det då filmens övriga handling väger upp så det räcker.
Ingen renodlad krigsrulle. Mer ett snyggt tillverkat krigsdrama.
Och som vanligt är jag lite svag för regissörens sätt att använda färgerna i det visuella arbetet. Här blir man inte besviken.
Stabilt.
Språngmarsch i sommarnatten.
Mja, jag kan tycka att de ideologiska delarna (eller vad man nu ska kalla dem) blev lite för problematiska för att man ska kunna svälja filmen utan att den fastnar i halsen.
https://bilderord.wordpress.com/2011/09/16/tears-of-the-sun-2003/
GillaGilla
”Fastnar i halsen” är ganska bra beskrivet om vissa delar av rullen…men ändå finner jag den som sagt rätt underhållande…i all sin ”Hollywoodskhet”…
GillaGilla