Sommarklubben: Tears of the Sun (2003)

Tears_posterDet finns säkerligen en del att tycka om regissören Antoine Fuqua.

Ett är dock säkert, karln är inte skraj för att hoppa mellan genrer och stilar; King Arthur, Training Day, Shooter, Southpaw. Och så denna, dagens sommarklubbare som sätter en bister och slimmad Bruce Willis som ledare för ett gäng commandos (SEAL?) på uppdrag i Nigeria. Inbördeskrig, stammar som tar livet av varandra, infekterat värre och västmakterna (läs: USA) har som mission att rädda alla utländska medborgare ur det krigiska helvetet som hotar.

In på banan med Brucan och hans crew. Målet för räddningsoperationen är den kvinnliga läkaren Kendricks (Monica Bellucci) som jobbar vid en missionstation i bushen. Allt skiter sig givetvis (som det ofta gör i rullar som dessa) och snart är istället ett helt följe nigerianska flyktingar under ledning av Willis på väg genom djungeln mot säkerheten innanför Kameruns gräns. Resan dit blir förstås jobbig, dramatisk och våldsam.

Jaja, det är såklart en och annan stabil klyscha som trycks in i storyn…MEN…Fuqua ska också ha cred för att han med synnerligen obehagliga och dramatiska actionsekvenser belyser de fruktansvärda folkmord och grymheter som den afrikanska befolkningen ständigt genom åren tycks begå mot varandra. Oavsett vilket land det handlar om.
Kan man bortse från den sorgliga eftersmak som vissa scener lämnar efter sig, finns det också gott om spänning och snygga sekvenser. Willis är nedtonat tuff, typ surmulen…men aldrig för ett ögonblick för vek för att välja det rätta att göra. Trots att det egentligen bara betyder näst intill katastrofala problem för de tuffa grabbarna från väst. Och se, där hittas också gamle Cole Hauser som sidekick till Willis. Filmkemin mellan just Bruce och Monica Bellucci är kanske inte den bästa här, men skit i det då filmens övriga handling väger upp så det räcker.

Ingen renodlad krigsrulle. Mer ett snyggt tillverkat krigsdrama.
Och som vanligt är jag lite svag för regissörens sätt att använda färgerna i det visuella arbetet. Här blir man inte besviken.
Stabilt.

Språngmarsch i sommarnatten.

 

Trollkarlens lärling (2010)

Filmen med den lätt nördiga svenska titeln och en Nicolas Cage i värsta hårdrocksfrillan. Med ett hyggligt lustmord på myten om Merlin och med en handling flyttad till dagens New York. Herregud, kan det om möjligt bli något att ens försöka hitta ljusglimter i? Ja faktiskt. För nu är det ju också så att det är Jerry Bruckheimer som håller i producerandet och då vet ju vi filmlovers att det inte sparas på pengar och gager och allehanda ögongodis. In också med regissören Jon Turteltaub som redan jobbat ihop med både Bruckheimer och Cage i National Treasure-filmerna. Herrarna torde alltså vara ganska bekväma med varandra vid det här laget.

Eftersom det är Disney som ligger bakom så ska det förstås vara ganska salongsanpassat i story och utförande så att åldersgränsen kan hållas mot de lägre åldrarna. Mindre blod, mer äventyr och töntig humor. Skulle vilja säga att filmen lyckas pricka alla sina måsten med råge. Den oerhört konstruerade historien om ondskefulla trollkrafter som måste hållas i schack av hjälten Balthazar Blake (Cage) i väntan på att Merlins rätte avkomma dyker upp (och han har fått vänta länge!), visar naturligtvis inte upp några som helst djupsinnigheter. Tvärtom är det galet mycket yta och färger och hisnande cgi så det räcker och blir över. In också på banan med en vanlig grabb (helst med lite kärleksbekymmer) som naturligtvis besitter oanade krafter inom sig, och är den värdige arvtagaren till Merlins alla tricks. Vägen dit blir dock aningens besvärlig med Balthazars gamle ärkefiende Horvath (Alfred Molina) ständigt i hasorna, på jakt efter de mörka krafterna.

Även om filmen är äckligt tonårsanpassad så finner faktiskt jag den skamlöst underhållande i vissa partier. Det finns en skön ironi mellan de två dödsfienderna Horvath (Molina gör kanske filmens bästa och roligaste roll) och Balthazar. Effekterna är som vanligt helt klanderfria när Bruckheimer halar upp de ekonomiska musklerna och låter specialeffekterna dölja bristen på ett manus så gott det går. Vissa av trolltrixen som utförs är vansinnigt roliga och snygga. Eftersom det är Disney har man också lite roligt vävt in en liten homage till den gamla klassiska Fantasia  (förutom titeln) och scenen när Musse sätter fart på ett gäng kvastar för att fixa städningen. Självklart går det åt skogen även i denna version.

Nick Cage kör sin patenterade stil, inget fel i det tycker jag då som har ett gott öga till den överspelande Coppola-släktingen. Molina är redan nämnd, Monica Bellucci verkar ha fasansfullt svårt att få huvudroller numera och dyker allt som oftast upp i små intentsägande biroller, som här. Skönt elaka Alice Krige får gästspela alldeles för kort tid som Merlins superfiende Morgana, men man kan inte få allt.

Trollkarlens lärling är sommarpopcorn när den är som ytligast. Trots det finns det gott om underhållande scener och en stunds flamsig humor/äventyrs-anda som inte helt går att värja sig emot. Rumsren och väl anpassad efter Disneys mått, men kan man bara koppla bort logik, förnuft och närmare granskande av vad man egetligen tittar på så är det rätt ok tramsunderhållning för stunden.

The Brothers Grimm (2005)

På med en Terry Gilliam-film och du kan med största sannolikhet vänta dig en upplevelse utöver det vanliga i filmberättandets ädla konst. Så också med detta alster, som kanske ändå får räknas till ett av de mer lättillgängliga verken från den gode ex-Monty Python-medlemmen. Detta sagt med förbehåll att hans stil och visuella utsvävningar mer än någonsin får chansen att smälta samman med sagornas förunderliga värld när nu historien om Bröderna Grimm presenteras, och hur de kom att bli så rasande skickliga historieberättare.

Vilket naturligtvis inte skedde riktigt på det sättet som visas upp här. Gilliam har istället spånat hysteriskt fritt och svängt ihop en mustig skröna som tar sig både en och två och tre, ja kanske till och med bortåt hundratalet friheter med de båda brödernas leverne. I Gilliams värld är de båda, Will (Matt Damon) och Jacob (Heath Ledger) inget annat än ett par kringresande lurendrejare som utger sig för att kunna driva ut andar och skrämma bort häxor samt allehanda styggelser, mot betalning givetvis. Men när deras trick och konster avslöjas i 1800-talets ,av Frankrike ockuperade, Tyskland, ställs de inför ett val; åk till en liten isolerad by där ett antal flickor försvunnit spårlöst i skogen, hitta flickorna och bli benådade. Eller bli avrättade på fläcken av tortyrexperten Cavaldi (Peter Stormare) på ett allt annat än trevligt sätt.

Valet blir lätt och strax är de båda bröderna på äventyr i en skog som visar sig allt annat än vanlig, kanske till och med lite….förtrollad? Will och Jacob får plötsligt användning för sina talanger på mer än det gamla vanliga sättet.

Liksom i övriga filmer av Gilliam satsas det stort på detaljerna och allt som händer runt personerna i bild. Det är en rejält tilltagen skröna som gör skäl för uttrycket mustigt, tempot påminner om en gammal hederlig matinéfilm och det sparas inte effektkrutet. Trots allt detta lyckas Gilliam behålla sin prägel på historien, mycket tack vare humorn som flödar fritt, de vassa små dialogerna och givetvis det visuella. Gilliam visar upp sagoskogar med trolsk och olyckbådande miljö, figurer och väsen som plockade ur den bästa sagobok. Hela tiden med glimten i ögat. Filmen blir ett sammelsurium av vuxensaga, komedi, äventyr och ren matinéaction. Många tycks ha stört sig på att Gilliam inte hittat någon renodlad tråd att hålla sig till, men jag vill hävda att det är just det som gör filmen underhållande, att den hoppar fram och tillbaka i genrefacken. Matt Damon och salig Heath Ledger gör bröderna till två underhållande karaktärer som omges av storstilat skådepeleri enligt Gilliam-modellen av Peter Stormare, Jonathan Pryce, Lena Heady och Monica Bellucci, där framför allt Stormare är utmärkt som italiensk tortyrexpert och generell galenpanna.

The Brohers Grimm är en stunds rejält flirtande med den gamla sagokulturen som uppstod i norra Europa under 1800-talet, och den som hinner kan räkna in ett antal referenser till Grimm-brödernas berömda sagor. Här syns allt från Rödluvan till Hans och Greta flimra förbi. Det är underhållande och trivselfaktorn är hög hela tiden. Gilliam berättar möjligen lite svängigt, men det är ändå underhållning med ”raka twistar” som gäller. Snyggt foto fångar regissörens öga för det visuella och den speciella humorn gör sitt till.
Underhållning som inte behöver skämmas för sig.