recension: The Salvation (2014)

the salvation_posterEn dansk hämnare i 1870-talets Amerika.
En….dansk…western med Mads Mikkelsen i frontlinjen! WTF!?
Men…det funkar. Behagligt bra dessutom!

Danske regimannen Kristian Levring yxar till en klassisk western med hämnartema. Fredlige dansken Jon (Mikkelsen) utvandrade med sin bror Peter (Mikael Persbrandt !) till det förlovade landet i väster för att skapa en ny framtid. Nu, ett antal år senare, vill Jon ha över hustru och son. Dags att möta framtiden tillsammans.
Trodde han alltså.

Snabbare än man kan säga ”RatatamöterbrödernaDalton” har olyckliga omständigheter slagit till och allt skiter sig fullständigt. Jon väljer mellan att bli galen eller ta till paybacktime.
Turligt nog för oss som tittare väljer han det senare.

Vi får en liten dammig håla ute på prärien. Plus de kuvade invånarna som alla lider under traktens självutnämnde Big Man (Jeffrey Dean Morgan) och hans henchemen (där man bla hittar självaste Eric Cantona!). Vi får också en skum borgmästare (Jonathan Pryce). Samt FÖRSTÅS en mystisk, vacker och stum kvinna (Eva Green).
Således som om Levring lusläst alla klyschiga westernpockets som finns och sedan vävt ihop en egen diger soppa.

The-Salvation1

kunde varit High Chaparall i Småland!

Och återigen, det roliga är att det funkar.
Inget tjafs, inga större döda stunder. Handlingen drivs framåt av Mikkelsens farmer-turned-avenger utan krusiduller. Det blir heller ingen bombastisk fjant-western, mer en lågmäld, lite gritty, men ändå kraftfull mörkare typ av drama. Bra skådisar hela vägen och Persbrandt gör inte bort sig alls. Dessutom bra mycket mer speltid här för honom än hos en viss herr Jackson.

Snygga bilder över en prärie som egentligen är Sydafrika men det märks sannerligen inte. När man väl vant sig vid att det faktiskt är en dansk rulle som går the western-style blir det stabil underhållning hela vägen.
Vänner av western-shootouts blir inte besvikna.
Dejligt!

Ronin (1998)

I omtagssäcken hittar vi denna gång en film som känns lite som ett alster av den gamla skolan.

Ett antal personer introduceras, ett mål ska uppnås och den egentliga frågan är bara hur många som ska gå åt längs vägen och vilka som lirar med en egen agenda. Fyll på med action av den hårdare sorten och en dos med snabba, intensiva, biljakter och formeln känns klar. Fast under ytan finns det den här gången ett lager till, och det är till filmens fördel helt klart. Manusgurun David Mamet, känd för att hjälpa upp haltande historier, kopplades tidigt in för att putsa på manuset när Ronin skulle bli film.

Resultatet är en lurig och rätt hård historia om en samling tuffa killar som samlas i Paris för ett uppdrag, att stjäla en åtråvärd väska från ett annat rävigt gäng innan denna väska säljs vidare till ett ytterligare intresserat ljusskyggt sällskap. Men vem kan egentligen lita på vem?  

Det hela utvecklas till ett av de mer raffinerade sätten att använda sig av det icke helt okända begreppet ”McGuffin” jag skådat på länge. Väskans innehåll är i sig oviktigt, vad som är det drivande är turerna kring denna jakt.

Laguppställningen är rutinerat bra, Robert DeNiro, Jean Reno, Stellan Skarsgård, Sean Bean, Natascha McElhone och Jonathan Pryce. Alla med sin speciella förmåga och uppgift. Manuset kommer med flera dolda agendor och vändningar. Mitt i alla twister glömmer gamle veteranregissören John Frankenheimer dock inte bort att använda sig av actionelementet på ett snyggt sätt, och plötsligt känns närvaron av Heat påtaglig i vissa scener.

Karaktärerna känns kärva och på helspänn. De enda som verkar finna varandra är DeNiro´s ex-CIA specialist och den franske räven Jean Reno som också hinner med att på ett någorlunda äkta vis utbyta livserfarenheter och tankar.

Biljakterna är jäkligt snyggt tillverkade och sker huvudsakligen på Paris gator, och är visst uppseendeväckande när jakten bla går genom de tunnlar som blev Prinsessan Diana´s öde. På det hela taget visas Paris upp som något helt annat än den stad vi känner från broschyrerna.

Möjligen är det här en film som är lite för lång i sin iver att täcka in det mesta och få ut det bästa möjliga ur det slingrande manuset, men rent spänningsmässigt håller den hela vägen och som tittare belönas man också med ytterligare en liten plotvändning när det drar ihop sig till den sedvanliga ihopknytningen av säcken. Det roliga är egentligen att man kan lämna en del oförklarat och lite höljt i dunkel och ändå få det så pass uträtat att det passerar utan större anmärkning.

Ronin är smart, väldigt lurig under den till synes klara ytan och helt klart underhållande. De intensiva actionsekvenserna vägs jämt mot den luttrade dialogen och de många turerna i storyn, skådisarna levererar i denna rätt avancerade form av heist-film och slutprodukten känns stabil. En bra film.

”Either you’re part of the problem or you’re part of the solution or you’re just part of the landscape”

The Brothers Grimm (2005)

På med en Terry Gilliam-film och du kan med största sannolikhet vänta dig en upplevelse utöver det vanliga i filmberättandets ädla konst. Så också med detta alster, som kanske ändå får räknas till ett av de mer lättillgängliga verken från den gode ex-Monty Python-medlemmen. Detta sagt med förbehåll att hans stil och visuella utsvävningar mer än någonsin får chansen att smälta samman med sagornas förunderliga värld när nu historien om Bröderna Grimm presenteras, och hur de kom att bli så rasande skickliga historieberättare.

Vilket naturligtvis inte skedde riktigt på det sättet som visas upp här. Gilliam har istället spånat hysteriskt fritt och svängt ihop en mustig skröna som tar sig både en och två och tre, ja kanske till och med bortåt hundratalet friheter med de båda brödernas leverne. I Gilliams värld är de båda, Will (Matt Damon) och Jacob (Heath Ledger) inget annat än ett par kringresande lurendrejare som utger sig för att kunna driva ut andar och skrämma bort häxor samt allehanda styggelser, mot betalning givetvis. Men när deras trick och konster avslöjas i 1800-talets ,av Frankrike ockuperade, Tyskland, ställs de inför ett val; åk till en liten isolerad by där ett antal flickor försvunnit spårlöst i skogen, hitta flickorna och bli benådade. Eller bli avrättade på fläcken av tortyrexperten Cavaldi (Peter Stormare) på ett allt annat än trevligt sätt.

Valet blir lätt och strax är de båda bröderna på äventyr i en skog som visar sig allt annat än vanlig, kanske till och med lite….förtrollad? Will och Jacob får plötsligt användning för sina talanger på mer än det gamla vanliga sättet.

Liksom i övriga filmer av Gilliam satsas det stort på detaljerna och allt som händer runt personerna i bild. Det är en rejält tilltagen skröna som gör skäl för uttrycket mustigt, tempot påminner om en gammal hederlig matinéfilm och det sparas inte effektkrutet. Trots allt detta lyckas Gilliam behålla sin prägel på historien, mycket tack vare humorn som flödar fritt, de vassa små dialogerna och givetvis det visuella. Gilliam visar upp sagoskogar med trolsk och olyckbådande miljö, figurer och väsen som plockade ur den bästa sagobok. Hela tiden med glimten i ögat. Filmen blir ett sammelsurium av vuxensaga, komedi, äventyr och ren matinéaction. Många tycks ha stört sig på att Gilliam inte hittat någon renodlad tråd att hålla sig till, men jag vill hävda att det är just det som gör filmen underhållande, att den hoppar fram och tillbaka i genrefacken. Matt Damon och salig Heath Ledger gör bröderna till två underhållande karaktärer som omges av storstilat skådepeleri enligt Gilliam-modellen av Peter Stormare, Jonathan Pryce, Lena Heady och Monica Bellucci, där framför allt Stormare är utmärkt som italiensk tortyrexpert och generell galenpanna.

The Brohers Grimm är en stunds rejält flirtande med den gamla sagokulturen som uppstod i norra Europa under 1800-talet, och den som hinner kan räkna in ett antal referenser till Grimm-brödernas berömda sagor. Här syns allt från Rödluvan till Hans och Greta flimra förbi. Det är underhållande och trivselfaktorn är hög hela tiden. Gilliam berättar möjligen lite svängigt, men det är ändå underhållning med ”raka twistar” som gäller. Snyggt foto fångar regissörens öga för det visuella och den speciella humorn gör sitt till.
Underhållning som inte behöver skämmas för sig.