Ronin (1998)

I omtagssäcken hittar vi denna gång en film som känns lite som ett alster av den gamla skolan.

Ett antal personer introduceras, ett mål ska uppnås och den egentliga frågan är bara hur många som ska gå åt längs vägen och vilka som lirar med en egen agenda. Fyll på med action av den hårdare sorten och en dos med snabba, intensiva, biljakter och formeln känns klar. Fast under ytan finns det den här gången ett lager till, och det är till filmens fördel helt klart. Manusgurun David Mamet, känd för att hjälpa upp haltande historier, kopplades tidigt in för att putsa på manuset när Ronin skulle bli film.

Resultatet är en lurig och rätt hård historia om en samling tuffa killar som samlas i Paris för ett uppdrag, att stjäla en åtråvärd väska från ett annat rävigt gäng innan denna väska säljs vidare till ett ytterligare intresserat ljusskyggt sällskap. Men vem kan egentligen lita på vem?  

Det hela utvecklas till ett av de mer raffinerade sätten att använda sig av det icke helt okända begreppet ”McGuffin” jag skådat på länge. Väskans innehåll är i sig oviktigt, vad som är det drivande är turerna kring denna jakt.

Laguppställningen är rutinerat bra, Robert DeNiro, Jean Reno, Stellan Skarsgård, Sean Bean, Natascha McElhone och Jonathan Pryce. Alla med sin speciella förmåga och uppgift. Manuset kommer med flera dolda agendor och vändningar. Mitt i alla twister glömmer gamle veteranregissören John Frankenheimer dock inte bort att använda sig av actionelementet på ett snyggt sätt, och plötsligt känns närvaron av Heat påtaglig i vissa scener.

Karaktärerna känns kärva och på helspänn. De enda som verkar finna varandra är DeNiro´s ex-CIA specialist och den franske räven Jean Reno som också hinner med att på ett någorlunda äkta vis utbyta livserfarenheter och tankar.

Biljakterna är jäkligt snyggt tillverkade och sker huvudsakligen på Paris gator, och är visst uppseendeväckande när jakten bla går genom de tunnlar som blev Prinsessan Diana´s öde. På det hela taget visas Paris upp som något helt annat än den stad vi känner från broschyrerna.

Möjligen är det här en film som är lite för lång i sin iver att täcka in det mesta och få ut det bästa möjliga ur det slingrande manuset, men rent spänningsmässigt håller den hela vägen och som tittare belönas man också med ytterligare en liten plotvändning när det drar ihop sig till den sedvanliga ihopknytningen av säcken. Det roliga är egentligen att man kan lämna en del oförklarat och lite höljt i dunkel och ändå få det så pass uträtat att det passerar utan större anmärkning.

Ronin är smart, väldigt lurig under den till synes klara ytan och helt klart underhållande. De intensiva actionsekvenserna vägs jämt mot den luttrade dialogen och de många turerna i storyn, skådisarna levererar i denna rätt avancerade form av heist-film och slutprodukten känns stabil. En bra film.

”Either you’re part of the problem or you’re part of the solution or you’re just part of the landscape”